lördag, mars 31, 2007

Ut med Leijonborg! In med Cecilia Malmström!

Ännu ett exempel på det breda missnöjet med Leijonborg kunde vi läsa om idag. På Dalarnas länsförbunds årsmöte togs beslut om att ställa krav på ny partiledare. Endast en (1!) av 80 reserverade sig mot beslutet, en stor majoritet röstade för. Inte en dag för tidigt, får jag säga. Det är viktigt att det här bytet blir genomfört i god tid före 2010.

Av någon anledning har Expressen flera artiklar, SVD och DN relativt stora artiklar, men Aftonbladet bara en liten notis. Hade väntat mig att den tidning som gillar honom minst skulle slå upp det störst. Men nåja.

Första gången jag träffade Leijonborg imponerade han inte på mig, och han har egentligen inte gjort det senare heller. Nu är jag väl i och för sig rätt svårimpad till min natur, men ändå. Jag tror att det var år 2000 någon gång, och vi satt ett tiotal i en källare som hyrdes av en politisk studentförening i Linköping. Folkpartiet hade då gjort ett riktigt dåligt val 1998, och Leijonborg hade som många andra politiker inte gjort mycket annat än att upprepa mantrat "Vård, skola, omsorg" i valrörelsen. Den hade helt enkelt varit urtrist.

Jag kommer ihåg att jag då nämnde en färsk opinionsundersökning där folkparitets lilla stapel hade sett väldigt inklämd ut mellan moderaternas och kd:s då betydligt högre staplar, och att det var en bra illustration till hur folkpartiet hade agerat. Man hade sagt precis samma saker som de andra borgarna eftersom man inte ville bli osams med något av dem. Leijonborg svarade något om att man måste vara försiktig och inte sticka ut för mycket, det var viktigt att framstå som eniga. Jag i min tur svarade något om att om man inte profilerade sig skulle det vara stor risk att ramla ur riksdagen. Minns inte exakt men ungefär så var det.

Jag upprepade kravet på mer profilering i frågestunden efter att han talat på Liberala Studenters årsmöte något år senare, och han svarade då något om att det var bättre att vi visade var vi stod i alla frågor, att vi hade svar och en politik för allt som skulle kunna komma upp. Hans inställning tycktes då alltså vara ungefär att partiet kunde inte styra vad som skulle hamna högst på agendan, så man skulle se vad som kom upp och anpassa sig efter det.

Sedan kom ju 2002, en profilfråga i form av språktest (jo, det hette faktiskt "test" och inte "krav" i början, även om man inte vill låtsas om det numera), ett framgångsrikt val i spåren av moderat misslyckande, och en Leijonborg med betydligt stärkt självförtroende. Jag fick rätt, men på något sätt ändå fel.

Det var rätt med profilering, men jag hade ju hoppats på något lite mer liberalt än språktest och de trista främlingsfientlighetsflörtarna från Mauricio Rojas. Och det duger inte med vilken profilering som helst. En profilering som utformas av ett litet gäng runt partisekreteraren utan att förankras i partiet är inte vad som ska till. Och det borde vara möjligt att profilera sig utan att behöva köra med förenklade budskap. Visst hade väl löpsedelskampanjen sina formmässiga poänger, men det måste ju finnas något bakom löpsedeln också.

Det som verkligen gjort mig irriterad på Leijonborg är hur uselt han har hanterat eftervaldebatten och intrångsskandalen. Han talade inte om hela sanningen från början, han slingrade sig, och han har aldrig riktigt tagit avstånd från Johan Jakobsson. Det går inte att frigöra sig från känslan att det fortfarande är Johan Jakobsson-andan som styr Leijonborg. Arkitekten är borta men bygget står kvar, och den som har nyckeln vill inte ändra på något. Men hur ska man kunna fortsätta en strategi som bygger på att utforma mediautspel för maximal uppmärksamhet, analysera väljargrupper och triangulera för att hitta de positioner som kan locka flest, när strategen inte är kvar? Ta in ett gäng pr-konsulter, fortsätta som vanligt och fortsätta dumpa sin trovärdighet över bord? För det är precis det man håller på att göra på lång sikt. I längden är folk inte dumma.

LL reagerade på kritiken efter valet genom att mer eller mindre strunta i den. Släta över den, anmärka att det bara var små minoritetsröster, att det inte var något att bry sig om. Hela tiden en "nu glömmer vi det här och går vidare"-attityd. Ointresse och huvudet i sanden.

Det behövs förnyelse och ny profilering, men också att hitta tillbaka till folkrörelsekänslan, den socialliberala ideologin och förankringen i gräsrötterna. Det kan inte Lars Leijonborg. Han är slut. Inte mig emot om han fortsätter som utbildningsminister och med sitt globaliseringsråd. Men uppenbart klarar han inte av att samtidigt vara partiledare. På den posten behövs någon annan. Själv skulle jag gärna se Cecilia Malmström, EU-ministern som tidigare satt i EU-parlamentet, doktor i statskunskap och initiativtagare till www.oneseat.eu. Relativt ung men mycket kompetent. Jag anser ju att också små partier bör se till att ha partiledare som kan framstå som statsministerkandidater. Med tiden tror jag att CM har den potentialen. Erik Ullenhag, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Johan Pehrson, Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson och några till i all ära, men jag har svårt att tänka mig någon av dem i rollen som statsminister.

måndag, mars 05, 2007

Aktiehandel

Jag kom nyligen in fel i en del småaktier och har nu insett vad det berodde på. Jag rapportspeckade och jag kollade inte upp den långsiktiga trenden. Detta ska jag inte göra om. Att rapportspecka är att ta en stor risk att hamna fel. Det är bättre att leta ordentligt efter case med stor chans att hamna rätt. Som resultat kände jag mig tvungen att hedga, eftersom jag inte ville sälja. Inte bra.

söndag, mars 04, 2007

Där trillade tioöringen ner

Vad lätt det är att missa saker när man bara sysslar med sitt intresse för politik på sin snålt tilltagna fritid... Idag förstod jag till slut varför Jan Guillou är så sur på just Folkpartiet. Nog för att han knappast kan förväntas gilla de borgerliga särskilt mycket, men varför han haft ett särskilt ont öga till Folkpartiet har jag inte förstått förrän idag, när jag läste hans kolumn. Det handlar förstås om Israel-Palestina-konflikten. Att jag inte fattat det tidigare? Konstigt egentligen, det har väl varit rätt tydligt. Nåja. Kolumnen fick mig också att ta en närmare koll på vad Per Ahlmark egentligen skrivit om Carl Bildt här, här och här, dvs PAs senaste kolumner om CB i DN. Det vore allt bra spännande att få veta lite mer av vad som händer bakom fasaderna i partierna. Fram med allt struphuggande i ljuset så vi får njuta av det, säger jag bara :)

Israel-Palestinafrågan är ju annars ett intressant exempel på hur svartvitt folk resonerar. Å ena sidan de som tycker att man har fel i huvudet om man inte reservationslöst stöder allt Israel gör, då det ju är den enda verkligt etablerade demokratin i Mellanöstern. Resten är ju diktaturer och terrorister eller olika former av halvmessyrer, och dem kan man ju inte stödja. Israel gjorde rätt i att bomba i Libanon, eftersom de är en demokrati, och då måste vi stödja dem. Å andra sidan de som tycker att man borde bojkotta hela Israel på grund av militära och andra övergrepp.

Som i så många andra konflikter ses det som en konflikter mellan två parter. Och vore det två arméer som möttes och gjorde upp på en åker vore det knappast svårt att ta ställning och heja på Israel. Men riktigt så är det ju inte. Som i så många andra krig finns det en part till, som oftast glöms bort, nämligen civilbefolkningen. Det är ju egentligen den parten som vi främst borde ta ställning för. Den har inte orsakat konflikten, vill inte ha den och vill inte delta i den, men har haft oturen att hamna mitt i den. Civilbefolkningen har sina mänskliga rättigheter oavsett om de haft turen att födas i en demokrati eller oturen att hamna i en diktatur.

Ska man döma av debatten vore konflikten lite som en boxningsmatch, med Israel i ena ringhörnan och Hamas, Al-Aqsabrigaderna och gänget i den andra. Med USA och Iran som sekonder, och en publik som debatterar vem som slåss fulast. Vore det en representativ bild, vore det väl lätt att välja favorit och hoppas på en tung knockout. Men sätt nu i stället in ett barn på ringgolvet, som då får representera civilbefolkningen. Antag att kombattanterna med jämna mellanrum sparkar och trampar på barnet så att det skadas. Vad skulle vi ropa då? Antagligen "Stoppa fighten, sluta genast! Är ni inte kloka, ser ni inte vad ni gör?!"

Kanske en bild värd att ha i minnet.