torsdag, november 05, 2009

Hur lagen borde ändras

Några kommentarer om ett aktuellt fall angående nödvärnsrätten:

Det stora problemet med hur lagen är utformad ifråga om nödvärnsrätten är att lagstiftaren helt enkelt har smitit ifrån sitt ansvar. Det är i många fall svårt att veta hur mycket våld det kan vara rimligt att ta till i en nödvärnssituation. Om man bara tittar på lagen så är den verkligen inte till mycket hjälp. Är det rimligt att vanliga medborgare ska ha koll på vad som är praxis enligt tidigare domar i en sådan här situation? Det kan det rimligen inte vara.

Lagstiftare och rättssystem struntar alltså i att ge medborgare den information de behöver för att kunna fatta ett beslut i en nödvärnssituation. De är utlämnade till domstolarnas godtycke, utan att kunna veta på förhand vad bedömningen av en handling ska bli. Detta måste man göra något åt.

Sammanfattning av ett aktuellt fall: Skurken överfaller en kvinna i en bil och försöker strypa henne. A försöker stoppa överfallet, och slår skurken på axeln med ett tillhygge. Detta tycks dock inte ha satt stopp för skurken, som vänder sig om mot A. Det är här den knepiga situationen uppstår.

Vad kan A förvänta sig om skurkens avsikter? Skurken kan tänkas springa iväg, men skulle också kunna dra fram en kniv och hugga A, eller kanske ge A en rejäl spark i solar plexus så att han tappar andan och sedan inte kan försvara sig. Hur ska A kunna veta? Om A inväntar skurkens reaktion, kan det vara försent.

I det aktuella fallet väntade inte A, utan slog till skurken med tillhygget så att skallbenet spräcktes. Om skurken hade drigit fram en kniv hade detta antagligen varit motiverat. Hade han istället börjat springa hade det varit omotiverat.

Men hur ska A veta vad skurken tänker göra? Det är ju omöjligt. Domstolen tycks i det här fallet ha menat att A skulle ha inväntat en eventuell attack, men hade han gjort det kunde det ju ha varit något av det sista han gjorde. Det är inte rimligt att kräva detta av A.

Istället måste A få vara tillåten att fatta ett beslut utifrån den information han har. Han måste få utgå ifrån att om skurken använde en viss grad av våld mot kvinnan, så kommer skurken att använda samma grad av våld mot den som försöker stoppa honom. A borde alltså i detta fall kunna ha utgått ifrån att skurken hade för avsikt att använda en grad av våld som motsvarade strypningen av kvinnan. Om strypningen verkade vara avsedd att döda borde A således ha varit tillåten att utgå ifrån att skurken tänkte använda dödligt våld mot honom. I sådant fall är det knappast övervåld att banka ner honom med ett tillhygge.

Alltså: lagen bör ändras, och det bör skrivas in i lagen att:

*I en nödvärnssituation där det är oklart hur mycket våld en angripare kan tänkas ta till, får den som handlar i nödvärn utgå ifrån att angriparen kommer att använda lika kraftigt våld som tidigare har förekommit i situationen, oavsett om våldet har riktats mot den som handlar i nödvärn eller mot annan person eller personer.

Egentligen borde detta vara självklart. Tyvärr tänker inte alltid lagstiftare på det självklara.

måndag, oktober 26, 2009

Kyrkan har många helgdagar...

...nu har de en rövknullar-Dag också.

Fniss. Jag kunde bara inte låta bli. Vet skäm(t)s. :-D

lördag, oktober 24, 2009

Jobba längre, få mer ledig tid

Kanske tror vi att vårt nuvarande system, där vi jobbar 8 timmar om dagen 5 dagar i veckan, är det enda vettiga systemet. Men det finns ett annat upplägg som skulle kunna fungera bättre.

I Utah i USA testar delstatsregeringen att istället låta sina anställda jobba 10 timmar om dagen, 4 dagar i veckan. Det blir fortfarande 40 timmar i veckan, men fredag blir en ledig dag. Det hela tycks ha blivit mycket populärt bland de anställda.

Om man tänker efter skulle det kunna finnas mycket att vinna i fråga om tid och livskvalitet med detta system. Två arbetsresor i veckan försvinner, redan det kan innebära flera timmar för vissa. Bättre för miljön är det också. Arbetsplatser kan troligen också spara en del energi på att hålla stängt en dag extra. Om vissa fortsätter med det gamla systemet kan rusningstrafiken spridas ut över fler timmar.

Antagligen skulle ett sådant system innebära att man behövde äta både lunch och middag under arbetstid. Vore inte detta faktiskt något väldigt positivt? Lunchrestaurangerna får helt enkelt köra ett varv till. Köken utnyttjas effektivare, och fler kan få jobb. De anställda slipper att tänka på att handla, laga mat och diska. Vid femtiden går man och äter, och sedan jobbar man ett par timmar till. Man kommer hem senare, men när man kommer hem så kan man bara ta det lugnt.
Man får betala lite mer för att äta en ytterligare måltid på jobbet, men det borde det vara värt för de flesta.

Barnen går några timmar längre i skolan och på dagis och har också redan ätit. Föräldrarna behöver inte bekymra sig. Inget mer behov av att veckohandla. Det blir lite mindre tid med barnen måndag till torsdag, men det är mer avslappnad tid, och dessutom får man en hel extra dag tillsammans på fredagen. Och ärligt talat, gör man vanligtvis något vettigt på vardagskvällarna? Sitter man inte snarare oftast och slappar framför tv:n?

Det är möjligt att systemet inte passar för alla sorters jobb, men åtminstone i större städer borde båda systemen kunna fungera parallellt. Skolor och daghem som erbjuder platser både för de som vill ha 5/8-vecka och de som vill ha 4/10-vecka, till exempel. Fler jobb och högre livskvalitet, utan att det nödvändigtvis behöver kosta mer. Det borde vara värt att pröva.

tisdag, oktober 20, 2009

Retoriken som funkar alltför ofta

Hå hå ja ja.

Sverigedemokraternas senaste utspel är förstås bara ett nytt exempel i raden av samma populära retorik som vi har hört så många gånger. Grundtemat är: Gruppen "de" vill göra något otrevligt mot "oss". Men lugn bara, vi står på din sida, så om du bara stöder oss så går allt bra.

I fallet Hitler var det judarna som påstods vilja kontrollera och korrumpera tyskarna.

Hos kommunisterna var det kapitalisterna som ville suga ut arbetarna till sista blodsdroppen.

Hos Göran Hägglund är det kultureliten som vill styra hur vanliga människor lever sina liv.

I Jimmie Åkessons värld är det muslimerna som vill ta över samhället och införa teokrati och sharialagar. Samt våldta svenska kvinnor. Kanske en och annan man också om de hinner med.

Tidigare var det mer generellt invandrarna som ville "snylta" på oss genom att ta våra jobb och våra bidragspengar.

Det viktiga är inte att "de" är osympatiska, det avgörande är att "de" vill göra något mot "oss". Att den nordkoreanska regimen förtrycker sina medborgare, det tycker vi är lite trist men vi gör inget särskilt åt saken. Skaffar de däremot kärnvapen är det en helt annan sak, då hotar de ju oss. Samma sak med Irak. Saddam förtryckte irakier, men det var inget som kunde motivera en invasion. Han måste på något sätt hota oss, annars går det inte. Om han däremot skaffar massförstörelsevapen, så är det naturligtvis för att han vill göra något hemskt mot oss. Helst ska det vara kärnvapen. Är det bara stridsgas så kanske det är tänkt att användas mot den egna befolkningen, och det bryr ju inte vi oss om. Sagt och gjort.

Lätt som en plätt alltså. Allt man behöver är att göra det troligt att "de" vill göra något otrevligt mot "oss", så är det bara att köra på sedan.

Lite svårare att bemöta den här retoriken. För den talar ju till grundläggande psykologiska instinkter som människan har haft så länge hon har funnits. Den där flocken där borta ser fientlig ut. Vi är din flock. Bäst att vi håller ihop och är lojala. Vår hjärna svarar som den har gjort sedan urminnes tider.

Utifrån detta är det lätt att inse hur man ska bete sig som nykomling i vilket sammanhang som helst, om man vill bli accepterad. Det gäller att göra klart att man inte är ett hot. Jag vill inte förändra någonting, ni behöver inte anpassa er. Fortsätt ni som ni har gjort tidigare. Då är det inga problem. Jag funderar på debatten jag såg på tv för ett tag sedan om heltäckande slöja, niqab. En muslimsk kvinna sa att det var svenskarna som borde anpassa sig. Man kan hålla med eller inte, men utan tvekan är det inte särskilt taktiskt att utala sig så. För det triggar ju just den här effekten som så många tycker om att spela på. De vill förändra oss. De blir ett hot mot oss. Undrar om hon tänkte på det? Borde man upplysa folk om att det kan vara oklokt att uttala sig så? Eller vore det snarare en uppmaning att vara ryggradslös?

Ett problem i fallet muslimer är onekligen att det bland dem finns extremister som verkligen är ett hot och vill tvinga på andra sina åsikter. Eller som bara uttrycker sitt förakt för "oss" och våra värderingar, exempelvis Muhammed Omar och Masoud Kamali. Sverigedemokraternas bästa rekryterare, utan tvekan. Bästa sättet att angripa "de-hotar-oss-retoriken" borde således bli att försöka isolera dessa extremister från det stora flertalet, så att det blir en tydligt avgränsad grupp extremister som utgör hotet, men inte övriga.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7

torsdag, oktober 08, 2009

Amerikansk religiositet

Bara en kommentar till en artikel jag läste idag, om amerikanernas religiositet (då syftas alltså på USA). Författaren hävdar att de egentligen är mer inspirerade av berättelserna om Moses än av Jesus budskap. Jag tror faktiskt att det ligger mycket i det. Inte så att de anser Jesus mindre viktig, självklart inte. Men de tycks ändå mer inspirerade av det gammaltestamentliga sättet att tänka, om man jämför med hur det är i Europa.

Den genomgående röda tråden i GT är tanken att Gud sluter förbund med Israels folk. Följ Guds regler, så ska ni i gengäld bli ett stort och mäktigt folk. Detta förbundstänkande genomsyrar den amerikanska kristendomen i större grad än europeisk kristendom.

I amerikansk tolkning blir nya testamentet helt enkelt ett nytt förbund av samma slag som de gamla. Skillnaden är att det nu omfattar alla. Acceptera Jesus som din frälsare, så uppfyller du din del av förbundet, och Gud kommer då att uppfylla sin del genom att släppa in dig i himlen.


Där finns också en känsla av att Gud har slutit ett ytterligare förbund med den amerikanska nationen, en känsla som saknas inom europeisk kristendom. Som om de hade sagt "vi vill också vara ett utvalt folk", och att de hade fått sin vilja igenom.

Det tydligaste exemplet är förstås mormonerna. I deras teologi är amerikanerna verkligen ett utvalt folk. Men man hittar sådant tänkande också på många andra håll. Så det är inte konstigt att de relativt sett tycks mer inspirerade av GT än vad många europeiska kristna är.

lördag, september 19, 2009

Hägglund är en fegis

Det får bli ett inlägg till i frågan om Göran Hägglund och hans kulturdebatt, med anledning av dagens DN Debatt.

Efter att ha lyssnat på Hägglund i radions Studio Ett, där han vägrar att ge exempel på vilka det är han riktar sig mot i sina svepande uttalanden, står min åsikt fastare än någonsin. Göran Hägglund är i grunden en ynklig, ryggradslös och feg liten människa. Hur kan jag då påstå detta, är han inte lite modig och rebellisk som vissa gärna vill tro?

Saken är den att de enda personer som Hägglund har velat peka ut som exempel på vad som är fel med kulturen och kulturdebatten är några små sketna konststudenter. Han har inte vågat nämna någon annan.

Varför det då? Jo, därför att han är så feg. Han vet att om han attackerar konststudenterna, så slår han in öppna dörrar. De flesta är redan överens om att de har gjort fel. De kommer knappast att ställa upp i en debatt mot Hägglund, och om de gör det så är det högst osannolikt att de kan försvara det de gjort särskilt framgångsrikt. Hägglund kan knappast förlora mot dem.

Däremot vägrar han kategoriskt att ge sig på någon i sin egen storlek. Någon som skulle kunna ge igen, som skulle kunna slå honom i en debatt. Helt enkelt för att han inte vågar. Därför att han är feg.

Hägglund kallar sig kristen, men i fallet med konststudenterna kommer jag närmast att tänka på historien om äktenskapsbryterskan i Johannesevangeliet. Alltså den där Jesus säger att den som är utan synd ska kasta den första stenen. För liknar inte Hägglund en av de skränande i hopen runt äktenskapsbryterskan? När många andra redan har kastat sina stenar på konststudenterna och han är säker på att ingen auktoritet försvarar dem, då först vågar sig lille Hägglund fram och ropar kaxigt, med stenen i högsta hugg: "Jag vill också kasta! Släpp fram mig, släpp fram mig, jag vill också kasta!" Återigen, därför att han är feg.

Det slog mig också när jag lyssnade på Studio Ett att Hägglund nu pratade om politiker som ville pracka på "vanliga människor" sina värderingar. Eeh? Hägglund är ju själv ledare för ett parti som grundades för att pracka på så många som möjligt en viss ideologi, nämligen kristendomen. Usch och fy för politiker som vill pracka på andra sina värderingar. Ja, så länge det inte är mina värderingar förstås. Hägglund borde kanske läsa vad Jesus sa om hycklare som ser grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget.

Idag skrev Claes Borgström ett inlägg som svar på Hägglund. Vad som står i det bryr jag mig egentligen inte så mycket om, men frågan är: kommer Hägglund att våga peka ut Borgström som en representant för den där hemska kultureliten? Kommer han ens att svara? Det kanske han gör, men det blir nog i så fall ett ganska lamt svar som inte gör något faktiskt utpekande av Borgström som en del av den radikala kultureliten. Det är Hägglund för feg för.

torsdag, september 17, 2009

Hägglund, Sveriges nya Sarah Palin

Det får nog ta och bli i alla fall en kommentar till all den konservatism som har figurerat i media de senaste dagarna. Mest uppmärksamhet har kanske effektsökeriet om hemmafruarna fått, alltid populärt att dra fram några trångsynta träbockar och låta dem yttra sig. Oavsett om de har poänger eller inte kan tidningarna vara säkra på att det genererar trafik.

Men Göran Hägglunds nya konservatism är ju ändå intressantare att analysera.

Det är lätt att förstå vad som händer. Göran börjar bli lite desperat över opinionssiffrorna. Han måste försöka sig på något nytt. Men det är svårt att göra egna utspel i alliansen, som ger uppmärksamhet utan att man hotar enigheten i kvartetten. Är lösningen lite gammal hederlig (nåja) kulturkonservatism?

När man läser Hägglunds retorik kan man förstås dra paralleller åt många håll, men i mina ögon känns det helt klart som att han har gjort en copy-paste på delar av retoriken bland amerikanska konservativa. Särskilt detta prat om en "elit" som föraktar vanligt folk. I USA talar konservativa om "the liberal elite" på öst-och västkusten, och särskilt i Washington D.C., som ser ner på "real americans" som Sarah Palin uttryckte det.

Kanske är Hägglund lite inspirerad av vad som händer over there just nu, med lite av en backlash mot Obama i spåren av sjukvårdskontroverserna? Kanske vill han försöka bli en svensk variant, som lockar konservativa med prat om The Family och good old-fashioned values? Plain and simple, straight talk, God bless Sweden? Lite texasbrytning kanske blir nästa steg? Eller den svenska motsvarigheten... hm... Sjöbo eller Vellingebrytning?

Nästa steg, ett KD som vill ha hårdare tag mot brottsligheten? Det kommer nog snart. Någon som sätter emot?

Men skillnader finns det förstås. Hur gärna Hägglund än vill så är det snarare vänstern som har vanligt-folk-cred här i svedala, knappast borgarna. Klasstänkandet lever kvar, om det är några som ses som "elit" i negativ bemärkelse så är det snarare borgarna, eftersom de representerar överklass och övre medelklass. De försöker ändra sin image, absolut, men de är knappast mannen på gatan ännu. Om de kommer dit är tveksamt, men de kanske ska vara glada för att de inte går hela vägen. Att rösta på Mona Sahlin känns ju som att rösta på slumpvis vald person man möter i mjölkdisken på ICA, hon framstår inte som mer kompetent än medelsvensson och det är nog ändå inte något plus.

I vart fall, kan KD med sin Livets Ord-falang och sina tungomålstalare komma att räknas som vanligt-folk-representanter? Jag tvivlar, måste jag säga. Dessutom är ju det här med att klaga på "eliten" utan tvekan något som passar bättre för den som är lite underdog, den som inte är etablissemanget, den som står i opposition till dem som har makten. Det blir liksom inte samma sak när man själv är med och utgör regeringen.

Det komplicerar också saken att man där sitter tillsammans med de i USA så avskydda liberalerna. Visst, det är inte samma slags liberaler som amerikanska liberaler, men ändå. Om det finns några liberaler kvar i folkpartiet och centern kan de väl inte stillatigande lyssna till hur knökkonservativa utspel som helst?

Sedan är det klart att det finns en annan viktig skillnad gentemot Sarah Palin, en som de flesta nog instinktivt redan har insett. Nämligen att Göran Högglund innerst inne är en mes.

måndag, augusti 10, 2009

Mullorna blir Hindenburg?

I ett tidigare inlägg diskuterade jag fascismens återkomst, och det är ingen tvekan om att Irans Mahmoud Ahmadinejad har fascistiska drag. Att han är antisemit är också helt klart. Ahmadinejad är inte Hitler, men det är ändå intressant att jämföra de två, särskilt i ljuset av den senaste tidens händelser. Parallellen med den iranska milisen Basij och Hitlers SA är ju också lätt att se. Båda används huvudsakligen för att skrämma och terrorisera motståndare, för att ingen ska våga sätta sig upp mot ledaren. Även om Basij lyder under Revolutionsgardet som är en del av militären, vars högste ledare är Ayatollah Ali Khamenei, är det ingen tvekan om att Ahmadinejad har stort inflytande, och också är den som mest använder sig av dem för att terrorisera motståndare. Intressant är att man nu också ger sig på prästerskapet och tidigare prominenta ledare. Det säger något om vilka ambitioner Ahmadinejad kan tänkas ha.

Frågan är om inte det iranska prästerskapet alltmer börjar likna Paul von Hindenburg, Tysklands president från 1925 till sin död 1934. Hitler var kansler under honom från 1933, och vid Hindenburgs död utropade sig Hitler till rikskansler och ensam ledare för Tyskland. Under tiden fram till dess samlade Hitler alltmer makt åt sig själv. Mullorna är förstås inte lika kraftlösa som den senile Hindenburg, men att Ahmadinejad på ett liknande sätt som Hitler vill samla mer makt till sig själv och sätta skräck i alla motståndare med hjälp av en milis är tydligt. Han har ju nu tid på sig. Man skulle också kunna säga att de tidigare presidenter och vicepresidenter som nu trakasseras av Ahmadinejads män har lite av Franz von Papen över sig. Denne var tidigare kansler, och var dessutom vicekansler under Hitler. Han trodde att Hitler skulle kunna kontrolleras när nazisterna tog plats i regeringen, men istället blev det de andra partierna som snabbt marginaliserades. Många företrädare mördades.

Nu är ju Ahmadinejads förhållande till Basij lite annorlunda än Hitlers förhållande till SA. Men Kanske planerar Ahmadinejad att i framtiden lönnmörda en och annan ledare inom Basij, ersätta med förtrogna och knyta dem närmare till sig. Ska bli intressant att se.

söndag, juli 12, 2009

Liberalism och konservatism: viktiga skillnader

Ibland har jag känslan att många som kallar sig konservativa egentligen bara är trångsynta, intoleranta och bakåtsträvande men kallar sig konservativa för att det låter bättre. Samtidigt är det kanske inte så rättvist att låta dessa representera konservatismen.

Med tanke på en artikel i SvD idag tänkte jag i alla fall lyfta fram vad jag uppfattar som två viktiga skillnader mellan liberaler och konservativa.

Konservativa talar gärna om värderingar som om de var de enda som hade sådana. Så är det naturligtvis inte. Alla människor har värderingar, inte minst de som är politiskt intresserade från olika läger. Vad som skiljer är inte om man har dem eller inte. Naturligtvis finns det en skillnad i vilka värderingar man har, det behöver vi knappt nämna. Men det finns också viktiga skillnader i vilken inställning man har till sina värderingar.

1) Liberalens inställning till sina värderingar är i grunden rationell. Om en värdering visar sig olämplig, dåligt underbyggd, orättvis, leder till oönskade konsekvenser eller liknande, så kan den ändras. Den till och med ska ändras. I en fri debatt vinner förhoppningsvis den bästa argumentationen och de bästa värderingarna.

Den konservatives inställning till sina värderingar är i stället sentimental. Värderingarna betraktas som om de i sig hade ett emotionellt värde, i mycket högre grad än vad som är fallet för liberalen. Dessutom ses värderingar som nära knutna till den egna identiteten. Man definieras av sina värderingar, men man ser sig också som en del av den tradition som värderingarna ingår i. Man motiverar gärna sina värderingar med att så har vi alltid gjort, så har jag lärt mig av mina föräldrar, och så vidare. Att erkänna att man har fel i någon norm eller värdering är betydligt känsligare för en konservativ än för en liberal. Att underkänna värderingarna innebär ett underkännande av traditionen, och då både värderingarna och traditionen ses som en viktig del av identiteten, blir ett erkännade av att man hade fel som att erkänna att det är något fel på en själv. Som om den som kom med den mer övertygande argumentationen på något sätt var bättre än en själv. Detta känns särskilt problematiskt för en konservativ, eftersom denne uppskattar uppdelning i hierarkier. Det är viktigt var man ligger till i hackordningen.

2) Liberalen gör tydligt åtskillnad mellan å ena sidan gemensamma regler och lagar, och å andra sidan personliga normer och värderingar. Att bryta mot samhällets lagar är förbjudet, men om någon bryter mot mina personliga normer så är det en sak jag får tåla.

Konservativa gör inte alls så tydlig åtskillnad. Det ideala för en konservativ är ett samhälle där alla delar precis samma normer. Om någon bryter mot samhällets lagar eller om någon bryter mot den konservatives personliga normer gör inte så stor skillnad för hur upprörd den konservative blir. Homosexualitet, hårdrock, ateism eller obegriplig konst kan betraktas som avskyvärt på ett sätt som inte är principiellt annorlunda mot synen på att snatta i en butik. Det avgörande är inte om det bryter mot lagen eller ej, det avgörande är om det bryter mot någon norm som den konservative har. Gillar den konservative hårdrock så är hårdrock ok. Gillar inte den konservative hårdrock så borde radion sluta att spela den där satanistiska hårdrocken.

Det finns förstås andra skillnader, men de här två skulle jag säga är särskilt viktiga.

tisdag, juli 07, 2009

STIM stämmer Allsång på Skansen

Ja, STIM har upptäckt att det finns gott om smitare bland de svenska stugorna.

Men jag kan redan nu avslöja målet för nästa steg i STIM:s rättfärdiga jakt på skurkar och banditer: Allsång på Skansen. Visst, SVT betalar STIM-pengar, men det förstår ju var och en att det inte räcker. Att bara få betalt en gång, det är ju fruktansvärt orättvist för de stackars skivbol... förlåt, artisterna ska det förstås vara.

Men de rättskaffens på STIM har nu i sin vishet insett att naturligtvis är det så att varje person som deltar i allsången i tv gör ett offentligt framförande för ett stort antal människor. Självklart måste de betala för detta. Först sjunger de ju för alla i publiken, och då måste de förstås betala STIM-avgift, som STIM generöst nog satt till endast 10 kr per person i publiken, dvs ca 40 000 per sjungande. Sedan framför de ju också det hela för tv-tittarna, och här har STIM i sin godhet bestämt sig för ett rabatterat pris: 10 öre per tittare och sjungande. De sjungande kommer alltså undan med knappt 100 000 per person, vilket får betraktas som ett vrakpris.

Naturligtvis kommer dessa avgifter att också inkrävas retroaktivt, till endast 10% månadsränta, plus indrivningsavgift, fakturaavgift, expeditionsavgift, moms, skatt, avgiftsavgift och allmäna avgifter. Den som behöver anstånd med betalningen erbjuds att inteckna sina organ eller familjemedlemmar till förmånliga priser.

Men de största smitarna hittills får nog tv-tittarna sägas vara. Också deras sjungande framför tv-n är förstås att betrakta som offentligt framförande, STIM har beräknat att i genomsnitt 4.75 familjemedlemmar och grannar kan höra en tittares framförande. Räkningar kommer att skickas ut i nästa vecka. Självklart också retroaktivt, med generös dröjsmålsränta.

För att övervaka vilka program svensken sjunger med i har man också inlett ett samarbete med den svenska trygghetens försvarare nummer ett, jag tänker förstås på FRA. Genom studier av klassikern "1984" har man inspirerats till att övervaka medborgarna via tvåvägs-tv. Den nya övervakningstekniken har inkorporerats i alla tv-apparater med märkningen HD-ready. Detta framgår inte alltid av apparatens specifikation, men var och en förstår ju att detta inte är någon upplysning som köparen har någon direkt nytta av ändå. Någon rättighet att känna till att man övervakas kan ju inte sägas finnas. Har man rent mjöl i påsen har man ju inget att oroa sig för, som det så vist heter. Skulle individen istället vara innehavare av smutsigt mjöl i sin respektive påse skall vederbörande naturligtvis skämmas och påläggas mjölavgift.

Frihetens Rättfärdiga Administratörer, FRA, har också äntligen färdigställt projektet som ska sätta stopp för medborgarnas kriminella okynnessjungande i duschen. Självklart är också detta att betrakta som offentligt framförande. Det privata är ju offentligt, eller vad det nu är kamrat Bodström brukar säga. Betalar man inte STIM-avgift före sitt framförande kommer varmvattnet automatiskt att avstängas efter att vederbörandes intvålning är klar. Man måste gratulera våra FRA-vänner till denna genialiska lösning.

Här har man också infört en finurlig betalningsmodell för att se till att ingen ton sjungs kriminellt. Varje ton och ord kommer att faktureras efter sin respektive popularitet. Att sjunga ordet "hjärta" på tonerna A och C i tredje oktaven kommer således att kosta 11 kr, medan mindre populära ord och toner blir något billigare. Att sjunga ordet "fimbulvinter" på en kombination av Fiss i första oktaven och femstrukna Bess kostar som exempel endast 7:50. Ytterligare 25 öres rabatt är möjlig om tonarten är H-moll. Eventuellt kommer också en tilläggsavgift beräknad per BPM att införas, samt en mycket berättigad straffavgift för den som använder sig av fortissimo. Personer som befinner sig på hörbart avstånd från framförandet faktureras förstås för lyssnadet i vanlig ordning. Vad som är "hörbart avstånd" schablonberäknas genom att att analysera information från de GPS-chip som snart inopereras i medborgarna.

Naturligtvis kommer FRA, STIM och Antipiratbyrån att förbehålla sig rätten att använda filmat material för lämpliga ändamål, däribland kommersiella. Detta är något vi alla kan glädjas åt, framställning av upphovsrättsskyddat material representerar ju alltid en civilisationens höjdpunkt. Lika självklart är att de filmade anses avstå sin rätt till ersättning för eller inflytande över hur materialet används. Som alla vet är det endast juridiska personer som har rättigheter, inte individer. Det är också väl bekant att inte heller individens integritet kan anses ha någon form av egenvärde, och detta gäller förstås särskilt när den så kallade integriteten, i den mening något sådant nu verkligen existerar, ställs mot bolags väl motiverade kommersiella intressen.

Andra glädjande nyheter är att den så kallade regionkodningen har varit så framgångsrik att konceptet nu kan utökas. Musik, film och annat material kommer nu att nations-, läns-, och kommunkodas. Att föra en låt över en kommungräns kommer att kosta 10 kr, att föra en film över en länsgräns 48 kr. Att föra material över nationsgränser kommer att förbjudas. Vid korsande av en nationsgräns kommer istället personens licensstatus att nollställas, så att rätten att spela upp köpt material i det lämnade landet automatiskt upphör. För att säkerställa att dessa avgifter betalas ordentligt kommer en schablon-STIM-avgift på pass, biljetter, bilar, bensin, cyklar, skotrar, hästar, rullskridskor, skateboards, skor, strumpor, sandaler och fotpuder att införas.

Utvecklingen går framåt! De kriminella elementen i vårt samhälle bekämpas alltmer med den fasthet de så väl förtjänar!

Det här inlägget får spridas fritt så mycket man vill. Men så är jag ju helt sjuk i huvudet också.

tisdag, juni 30, 2009

Vill inte kristna argumentera ärligt?

Själv är jag agnostiker: Guds existens kan varken bevisas eller motbevisas. Ingen vet säkert hur det ligger till. Jag vill ha ett samhälle där alla institutioner förhåller sig neutrala i religiösa frågor.

Men efter att ha läst ett par artiklar i Dagen idag börjar jag nästan undra varför jag egentligen håller dörren öppen för religionen. De två artiklarna, av Olof Djurfeldt och Joel Halldorf, är nämligen av den karaktären att jag tycker att Sveriges teologer har anledning att skämmas å deras vägnar.

Ska inte kristna vara moraliska förebilder? Borde detta då inte påverka debattetiken? De är båda två ute efter att kritisera humanisterna. Ok, det får man förstås göra. Men sättet de gör det på... suck.

Den som har läst några debattartiklar i sina dagar vet att ett av de billigaste knepen man kan ta till är guilt by association. Jämför motståndaren med Hitler, Stalin eller någon liknande, trots att du är fullt medveten om att motståndaren inte har något med dem att göra. Och det är precis vad de båda gör. Halldorf räknar upp massmord och talar om Hitler. Men ärligt talat, är det så här man lär sig att debattera på teologutbildningen borde vi lägga ner den bums! Djurfeldt å sin sida skriver:

"Vi menar också att ett sekulärt samhälle kan kväva religionsfriheten genom att bannlysa vissa meningar - så som det skedde i den kommunistiska världen"

Naturligtvis vet de båda två att humanisterna inte alls är ute efter något sådant. Ändå envisas de med sådant trams. Visst, jag vet att humanister kan köra med liknande argument. Men "att vända andra kinden till" handlar väl delvis om att man inte ska sänka sig till den andres nivå? Och om man lägger märke till bjälken i motståndarens öga, känns det då som en bra idé att tälja till en egen och köra in den på sig själv?

Många andra dumheter sägs också. Halldorf tycks gå in för relativismen när han ifrågasätter att det finns universella värden. Han antyder att frihet, demokrati och kritiskt tänkande skulle vara något specifikt västerländskt, och kallar det imperialism. Inser han hur grovt han förolämpar dem som inte är västerlänningar när han ifrågasätter om de vill ha demokrati? Vad tycker han att de ska ha istället?

Han kallar det "normativt problematiskt" att individen själv får välja livsåskådning. Men vad är alternativet: att individen INTE ska få välja, låter det bättre? Vad menar han egentligen? Halldorf är uppenbarligen en person som borde tänka ett par varv till på vad det egentligen är han skriver.

Hade jag fått examinera en sådan teologistudent hade betyget varit enkelt att sätta: ICKE GODKÄNT. Med sådana kristna behöver humanisterna inte skriva några debattartiklar.

fredag, juni 19, 2009

Skivbolagens talibaner

Det är inte så att jag är för fri fildelning av upphovsrättsskyddat material. Jag vill ha ett rättvist system, där upphovsmän får den ersättning de förtjänar och de som bryter mot lagen får ett åndamålsenligt straff.

Problemet är att skivbolagen med all önskvärd tydlighet visar att de egentligen inte vill ha något som kan kallas rättvisa. Exempel här. De vill införa ett slags juridiskt vilda västern, där alla principer om proportionalitet är avskaffade, och den starke kan använda domstolarna som ett verktyg för att statuera exempel.

Om någon slår någon annan på käften straffas inte gärningsmannen med 100 års fängelse för att statuera exempel. Det måste finnas en proportionalitet mellan straffet och brottet, och en gärningsman är trots sitt brott fortfarande en individ med rättigheter. Att ge en individ ett drakoniskt straff i syfte att statuera exempel är en kränkning av den individens rättigheter, och det kan inte tillåtas i ett rättsäkert samhälle.

Det mediabolagen är ute efter tycks vara att helt avskaffa alla sådana principer. Detta är farligt också i ett större perspektiv. Om domstolar börjar användas för att statuera exemepel på ett område, kan de komma att göra det också på andra områden. Det kan mycket väl sluta med att någon exempelvis döms till mångmiljonböter för att ha framfört mycket hård kritik mot en politiker.

Man skulle mycket väl kunna säga att mediabolagen är ute efter en talibanisering av rättsväsendet. För nog är denna dom en amerikansk motsvarighet till talibanernas handavhuggning för stöld och stening till döds för otrohet. Istället för religionen är det profiten som driver, men frågan är om inte extremismen i grund och botten är den samma. Ett slags bokstavstro på att gärningsmannen är satan själv och måste straffas så hårt det bara är möjligt. Ingen proportionalitet, ingen fråga om hur stor skada andra egentligen har lidit, bara rent hämndbegär mot vem det än är som vågar bryta de heliga reglerna.

tisdag, april 21, 2009

Fascismen är på väg tillbaka

Kanske trodde någon att efter andra världskriget skulle världen vara effektivt vaccinerad mot fascistiska idéer? Att den i framtiden aldrig skulle bli större än smågrupper av tokstollar? Så verkar tyvärr inte vara fallet. Fascistiskt tänkande är idag på frammarsch på många fronter.

Olika fascistiska rörelser kan sägas ha ett antal drag gemensamt:

Hyllande av enstaka starka ledare
Glorifiering av våld
Hyllande av fysisk och militär styrka
Machokultur, förespråkande av traditionella könsroller, ibland kvinnoförtryck
Fokus på hot från verkliga och inbillade fiender till staten, ibland paranoia
Föreställningar att staten har rätt att påtvinga alla vissa värderingar, ofta en viss religion i kombination med de fascistiska värderingarna
Förnekande av individens rättigheter, gruppen kommer före individen
Förakt för demokrati
Hyllande av lag och ordning, sträng tillämpning av alla regler.

I Hitlers Tyskland var det judar och kommunister, men också liberala element, som representerade hotet. Nazismen och rasideologin fungerade på många sätt också som ett slags religion, med myter, värderingar, symboler och ritualer. I Mussolinis Italien och Francos Spanien var det i första hand socialisterna som stod för hotet, och det var den katolska kyrkan som kom att kombineras med fascistidealen.

Idag är fascismen på tillväxt i Ryssland, där man nu börjar se vissa folkgrupper, särskilt från Kaukasus, som fiender till ryssarna. Man ser också med misstro på väst och västliga idéer, och intresset för demokrati och mänskliga rättigheter tycks vara ganska litet. Nationalismen är stark, det bildades en personkult kring Putin, den ortodoxa kyrkan får en allt starkare ställning och banden mellan kyrkan och staten stärks.

I USA under George W Bush fanns det också fascistiska tendenser. Religionen fick ett allt större inflytande i politiken, individens rättigheter fick stryka på foten till förmån för säkerhet, och rädslan för terrorism närmade sig ofta paranoia. Det sågs under en period som opatriotiskt att ifrågasätta presidenten eller kriget i Irak, och våld sågs som en universallösning på alla problem.

Men starkast får nog den islamistiska fascismen sägas vara idag. Ofta får man intrycket att de terrorister och extremister som utför självmordsbombningar eller piskar kvinnor om de lämnar huset ensamma endast drivs av en fundamentalistisk inställning till islam. Men detta är troligen felaktigt. Istället handlar det om en kombination av islam och fascistiska värderingar. Ser man på Al-Qaida eller talibanerna i Afghanistan och Pakistan, så kan de utan problem beskrivas med de drag som används för att beskriva fascister ovan. De är fundamentalister, men de är också i realiteten fascister, vilket sällan framhålls när man talar om dessa rörelser.

Fienden för dessa fascister är väst, västerländsk kultur och Israel. Att Israel-Palestinakonflikten har fått en sådan betydelse har också inneburit att nazismen och förintelsens vaccinationsverkan mot fascistiska värderingar mer eller mindre har gått om intet, istället har förintelseförnekandet kommit att bli utbrett. Ett exempel har vi i Mohamed Omar i Aftonbladet idag. Han är psykologiskt intressant, eftersom han verkar ha gått väldigt snabbt från att vara en förnuftig moderat muslim till att bli en förvirrad förintelseförnekare. Idag hyllar han den starke ledaren Khomeini, glorifierar allt våld som riktar sig mot fienden, är positiv till religiösa lagar, klagar på feminismen och det sjuka västerlandet. Han kallar sig radikal muslim, men vad som här hänt är i själva verket att han har blivit fascist. Tydligen har en av hans favoriter också uttryckt beundran för Mussolini. Här ligger det förstås nära till hand att jämföra med hur det gick till i olika fascistiska länder. Hur kom det sig att så många tyskar kunde ta till sig nazismen? De var knappast fascister från början, men de blev det snabbt. Det är bara att konstatera att många människor är väldigt sårbara för fascismens lockelse.

Det finns egentligen inget som säger att ett samhälle där majoriteten är muslimer måste vara förtryckande eller odemokratiskt. Men om islam kombineras med fascism blir det en annan sak, då får vi i stället ett samhälle av talibantyp.

Uppdatering 2009-06-21:

I ett inlägg på Newsmill visar Omar tydligt vad han går för.

lördag, april 11, 2009

När ingen vill svara på frågan

Har lagt märke till att det är en debatt på newsmill mellan troende och ateister, som så många gånger förr. Jag la märke till att ingen av debattörerna egentligen svarade på frågan som ställdes av newsmill-redaktionen: Den ena efter den andra svenska intellektuella kändisen kommer ut som mer eller mindre bokstavstroende. Senast i raden är Jonas Gardell med sin kritikerrosade bok "Om Jesus". Varför har den svenska intelligentian blivit frälst?

Resultatet blir att troende brer ut sig om trons förträfflighet, och ateister om dess dumhet. Deja vu. Men jag tolkar frågan så här: Varför är det så många som kommer ut som troende just nu?

Eftersom ingen tycks svara på just den frågan, tänkte jag lägga ut några förslag som det är fritt fram att sno och spinna vidare på:

Tidigare fanns det ett religiöst förtryck kopplat till statskyrkan, men nu finns det inte längre så mycket att göra uppror mot här i Sverige. Människorna har frigjort sig, och liksom en tonåring som frigjort sig från sina föräldrar senare kan komma att se sina föräldrar som förebilder igen, kan de som frigjort sig från religionen bli intresserade igen, när de känner att de har frihet att göra som de vill.

En ökad individualisering kan leda till en motreaktion. Idag tillhör vi färre fasta grupper än någonsin. Vi flyttar, byter jobb, byter karriärer, skiljer oss och bildar nya familjer mer än någonsin. Nationens, hembygdens och släktens betydelse minskar. Alla trivs inte med detta. Detta kan föda en känsla av rotlöshet, att man bara flyter omkring utan ett fast sammanhang. Detta kan i sin tur leda till en längtan att ingå i något större, och en längtan efter fastare ramar i tillvaron.

På ett liknande sätt är det med ökad globalisering. Gränserna suddas ut, influenser från andra delar av världen kryper närmare. Det finns fler möjligheter, fler val, fler tänkbara grupper att ingå i eller inte ingå i. En del har svårt att hitta sin identitet i en sådan värld. De kommer att söka efter rötter, och många kommer att söka dem i religionen.

När man har uppfyllt sina materiella behov, kommer man efter ett tag att känna en viss mättnad. Vad kommer härnäst? Mer prylar? Mer pengar? Är det allt? De fattiga ser livet efter detta som en befrielse från det hårda liv de lever, men också de rika kan känna sig fångade, om än i en gyllene bur. Man kommer att börja leta efter ”något annat”, vilket kan vara många olika saker, men i vissa fall blir det religion.

Den religiösa glöden ökar med konkurrensen. Många har intrycket att vi nu har ett ökat konkurrenstryck från islam, som kan upplevas som hotande. Detta kan göra att människor försöker organisera sig i egna grupper, för att inte känna sig ensamma i konkurrensen. På sätt och vis kan det vara evolutionärt betingat. Det känns som det kommer in en ny flock på vårt revir. Detta är något som olika ledare kan spela på. Genom att framställa sig som kristna, utstrålar de den trygghet som folk känner i den religion man känner som sin egen. Säkert kan många ledare också vilja stärka kristendomen i konkurrensen mot islam, även om de kanske inte är så religiösa vill de hellre se kristendomen vinna. Detta att olika ledare tar ställning för kristendomen kan i sin tur inspirera andra att ta efter.

Dessutom blir samhället allt på många sätt ytligare och ibland rent av tramsigare (ta till exempel många tv-program), vilket många, kanske särskilt intellektuella, inte känner sig hemma i. Det ligger då nära till hands för dem att söka sig till något som de upplever som djupare.

lördag, mars 14, 2009

Kortare tider bättre för samhället

Det talas nu om att förlänga skyddstiden för vissa upphovsrättsskyddade verk. Ett problem är att det är olika tider som gäller, 70 år efter författarens död för en bok, 50 år för en låt till exempel.

Men att höja är ett misstag, i stället borde man harmonisera det hela så att det blir 50 år för allt, böcker, filmer, musik, vilket vore en rimlig tid.

Om det är bättre med korta eller långa tider beror förstås på vilket perspektiv man har. Ur rättighetsinnehavares och deras bolags perspektiv är det förstås bra med långa tider. Från konsumenternas perspektiv är det bra med korta tider, såvida inte tiderna blir så korta att incitamentet att skapa blir så litet att det skapas mindre. Men 50 år är definitivt inte en så kort tid. Särskilt bra med korta tider är det förstås för alla de konsumenter som inte har så stora inkomster som vi har här i västvärlden. Hundratals miljoner blivande konsumenter i Kina, Indien, Indonesien, Brasilien och andra länder är knappast intresserade av att betala musikbolagens ockerpriser. Även om priserna sätts lägre i dessa länder kommer de att vara för höga för en mycket stor del av befolkningen. Om gränsen sätts till 50 år för allt, kommer dessa att ha tillgång till ett brett utbud av film, litteratur och musik släppt före 1959. Rock, pop, jazz, blues, klassiskt... men om tiderna förlängs får de flesta hålla till godo med fria inspelningar av klassisk musik. Film kan de ju glömma. Det är för dessa människor skyddstiderna kommer att göra störst skillnad, inte för oss.

Ur samhällets perspektiv är det lämpligt med relativt korta tider, eftersom det stimulerar skapandet. Om tiden sätts till 50 år, finns det incitament för kreativa människor att fortsätta skapa åtminstone in i medelåldern. Blir den 95 år försvinner detta incitament. Dessutom uppstår inte kreativitet i ett vakuum. Man inspireras av det som andra har gjort. Med en gräns på 50 år kommer det att finnas ett brett utbud av inspirationskällor för alla, också dem som saknar pengar. Med en gräns på 95 år blir det betydligt svårare för fattiga konstnärer att hitta inspiration. Att exempelvis musik blir fri släpper loss kreativiteten hos dem som vill använda det gamla för att göra något nytt, gammal bortglömd musik får nytt liv i nya former. De närmaste åren skulle man därmed kunna vänta sig en explosion av intressant musik som inspirerats av 50-60 och därefter 70-talen. Det kan bli verkligt spännande. Förlängs tiderna stryps denna utveckling. Betydligt färre kommer att söka inspiration bland gamla okända artister om de måste betala för allt. Betydligt färre gamla guldkorn kommer därmed att snokas upp.

Patent på exempelvis läkemedel har betydligt kortare tider, 20 år har jag för mig. Varför det? Jo, för att många andra ska kunna bygga vidare på andras upptäckter utan att betala höga licensavgifter, för att företagen ska stimlueras att fortsätta forska och för att det inte ska bli så dyrt för samhället med alla mediciner folk behöver. Skillnaden mot konstnärliga verk är inte så stor, det är bara det att det är konsumenterna som betalar istället för samhället. Hade konstnärliga verk varit subventionerade av staten på samma sätt som läkemedel, då hade skyddstiderna varit betydligt kortare, den saken är klar! Nu tänker sig politikerna istället att om man förlänger skyddstiderna, då får samhället in mer moms och skatt. Intresset ljuger aldrig.

Men på sikt kommer längre tider att vara en dålig affär för samhället på grund av att kreativiteten blir mindre än den annars skulle vara. Frågan är om politikerna har förmågan att inse detta. Tyvärr får jag nog ställa mig tvivlande.

50 år är en bra avvägning, en rimlig tid. Jag skriver själv på en bok, och ser ingen som helst poäng med att någon arvinge skulle raka in pengar på den 70 år efter min död. De får väl tjäna egna pengar, inga stekta sparvar som flyger in i munnen här inte! 50 år är fullt tillräckligt. Tvärtom, om jag inte kan trygga min ålderdom genom att vara produktiv in i medelåldern, då är jag en lat j-l som faktiskt får skylla mig själv. Och nog tusan borde jag kunna spara en slant under tiden fram till att jag blir något år över åttio.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN Fakta, DN6, DN7, SVD, DN8, DN9

torsdag, mars 12, 2009

Kräv om, kräv rätt!

Måste bara kommentera Maciej Zarembas senaste artikel i DN.

Frågan vilka krav man ska ställa på nya medborgare har ofta varit på tapeten. Många länder har olika typer av kunskapsprov. Problemet tycks vara att frågorna i många sådana tester är godtyckliga och rätt irrelevanta.

Jag tycker att det är rimligt att man ställer kunskapskrav. Men då måste man fokusera på det som är viktigt, det måste handla om det som ligger till grund för samhället, som det är viktigt att alla medborgare förstår sig på.

Som jag ser det finns det tre saker som man ska kunna kräva av en medborgare att denne förstår och respekterar: lagen, demokratin och de mänskliga rättigheterna. Sedan kan det finnas annat som det kan vara trevligt eller önskvärt att man känner till, såsom kulturyttringar, historia, geografi och så vidare, men dessa är inte alls lika avgörande som de första tre.

Det finns ingen anledning att kräva att man känner till Gustav Vasa eller Lule älv eller hälsingehambo, eftersom de inte är avgörande för hur man fungerar som medborgare. Lagen, demokratin och mänskliga rättigheter är däremot grundläggande för samhällslivet.

Det går inte att testa allt, och att fråga om lite från varje tänkbart område innebär bara att det blir en meningslös sörja av lösryckta frågor utan sammanhang. Man bör därför strunta i allt det mer perifera och fokusera helt och hållet på de tre viktiga områdena. Alla ska känna till viktiga lagar, hur demokratin fungerar, vilka de mänskliga rättigheterna är och varför de är viktiga. Detta sänder också en tydlig signal om vad som är avgörande: Det viktiga är inte att du dansar runt granen eller hur du klär dig, det viktiga är att du förstår och följer spelreglerna. Vill man också testa språkkunskaper kan man helt enkelt hålla testet på svenska, så slår man två flugor i en smäll.

(tillägg)

För övrigt tycker jag att begrepp som "mångkultur" och "multikultur" är mogna att slängas på sophögen. Vad vi behöver är inte ett "mångkulturellt" samhälle, det riskerar att bli ett samhälle där var och en stoppas in i ett kulturellt fack och behandlas därefter. Jag misstänker att många tänker "turkar är si och så, och svenskar är si och så, och kineser är på det där viset, men alla sätt och kulturer är lika bra egentligen blablaha..." och sedan tror att deras relativism innebär att de är upplysta. Men egentligen är de trångsynta tjockskallar.

Vad vi behöver är ett verkligt mångfaldssamhälle, det vill säga ett samhälle där man inser att människor är olika på många olika sätt. Som jag ser det belyser de olika delarna i Zarembas artikelserie i grunden ett och samma problem: att människor klumpas ihop och betraktas som om de allihop var likadana, istället för att bli betraktade som individer.

Utgångspunkten bör alltså vara att människor är olika på många sätt, men att de alla har förmågan att leva upp till sådana grundläggande krav som nyss nämnts. Lever du upp till det grundläggande har du sedan rätt att vara hur du vill, men vi får aldrig börja tänka i banor av att medlemmar av den ena eller andra gruppen inte skulle kunna klara av dessa krav på grund av att "i den gruppen är man ju si och så, och det är också precis lika fint egentligen..." Sådant tänkande leder käpprätt åt skogen. Vi ska inte värdera olika grupper över huvud taget. Fokus på det viktiga, fokus på individen, det är vad som borde gälla.

onsdag, mars 11, 2009

Att misstolka undersökningar II

I min förra blogpost skrev jag om hur Dagen och DN misstolkade resultatet av en artikel i PNAS, "Cognitive and neural foundations of religious belief".

Idag är det dags igen. Ny undersökning. Reportern i DN har återigen inte läst undersökningen. Reportern i Dagen tycks heller inte kunna läsa innantill. Men återigen har jag gjort just detta.

Det handlar om American Religious Identification Survey (ARIS 2008).

Den konstaterar att andelen amerikaner som uppger "no religion" har ökat, från 14.1% 2001 till 15% 2008. Detta får reportern till att 15% är ateister, men det är en feltolkning. Gruppen omfattar alla som beskriver sig som "no stated religious preference, atheist, or agnostic". Det är inte samma sak som ateist. Tittar vi närmare på siffrorna, extrapolerade till hela befolkningen, så var det 34 169 000 som valde "no religion" (15%) och av dessa var det 1 985 000 (0.9%) som kallade sig "agnostic" och 1 621 000 (0.7%) som kallade sig "atheist". Utöver de som valde "no religion" var det också 11 815 000 som inte gav något svar.

"No religion" och ateist är alltså inte alls samma sak. Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Den första är förstås att reportrar inte läser undersökningar. Men förutom det kan vi konstatera att det är anmärkningsvärt få av dem som uppger "no religion" som har gjort ett mer precist ställningstagande och kallar sig ateister eller agnostiker. Kanske säger detta något om hur laddat det är att sätta en sådan etikett på sig själv i det fortfarande mycket religiösa USA. Man säger hellre "no religion" för att det uppfattas som mindre konfrontativt. Men en stor del av förklaringen är rimligen också att många av de som har valt "no religion" helt enkelt inte bryr sig så mycket. I vilket fall är det en grupp som ökade i samtliga amerikanska delstater från 1990 till 2008.

Å andra sidan kan man fråga sig hur många av dem som kallar sig kristna som faktiskt är särskilt troende. Totalt 76% av amerikanerna ser sig som kristna (86% 1990) och 3.9% tillhörde någon annan religion. Men det var 69.5% som kände sig säkra på att det finns en personlig Gud, och 66% som förväntade sig en religiös begravning när de dog.

tisdag, mars 10, 2009

Att misstolka vetenskap

Idag kan man läsa i DN och Dagen om en artikel i PNAS, "Cognitive and neural foundations of religious belief".

Hjärnan som gjord för att tro på Gud, DN

Hjärnan programmerad för tro på Gud, Dagen

Jag måste säga att båda dessa rubriker ger en missvisande uppfattning om vad artikeln handlar om, och det är ingen vild gissning att påstå att ingen på respektive tidning kan ha läst artikeln. Men det har jag.

Så vad är det som framkommer? Jo, att hjärnan använder en rad olika områden när den processar olika religiösa frågor. Det som är ny information i artikeln handlar om vilka områden som aktiveras av vilka frågor. Men att ett antal områden skulle aktiveras, det var ju inget nytt!

Utifrån DN:s och Dagens rubriker får man nästan intrycket att det var anmärkningsvärt att det aktiverades olika områden, oj, här hände det något, då måste dessa områden ha speciellt med gudstro att göra, ja till och med vara avsedda för sådant. Men en sådan slutsats är ju rent nonsens! Vad hade de väntat sig? Att inget skulle synas? Några områden måste ju aktiveras när man tänker, eller hur?

Vi vet att det inte finns något "gudscentrum" i hjärnan, alltså ett avskilt område som processar alla religiösa frågor. Istället är det utspritt på flera områden, som också gör andra saker.

När hjärnan processade frågor som hade att göra med Guds inblandning i världen och människors liv, då aktiverades områden som har att göra med att observera och analysera andras handlingar och motiv till handlingar. Det handlade om områden som är involverade i bildandet av vad som brukar kallas Theory of Mind, alltså våra mentala modeller av vad som rör sig i andras huvuden. Försökspersonerna funderade alltså kring hur Gud kunde tänkas resonera. Inte särskilt förvånande förstås.

När hjärnan processade tankar kring Guds vrede, aktiverades områden som vi normalt använder för att processa rädsla som induceras av vad någon annan har sagt, och områden som används för att upptäcka negativa känslor i andras ansiktsuttryck.

När det handlade om Guds kärlek, aktiverades områden som sysslar med positiva känslor och undertryckande av negativa sinnestillstånd. Well, duh.

När det handlade om att processa religiösa doktriner aktiverades områden i temporalloberna som dekodar metaforisk och abstrakt innebörd.

Och så vidare. Detta är vad artikeln handlar om. Den säger ingenting om något bakomliggande syfte eller något i den stilen, som DN och Dagen försöker antyda med sina rubriker.

Kanske vore det inte så dumt om tidningsfolket faktiskt läste artiklarna de refererade till? Om inte annat så för att slippa sådana påståenden som att "Forskarna lät ett stort antal försökspersoner..." när det handlade om två delstudier med 26 respektive 40 personer i. Det är faktiskt inte ett särskilt stort antal, Dagen.

onsdag, februari 04, 2009

En fråga om förakt

Jag läste nyligen Malcom Gladwells bok "Blink". En bland flera intressanta historier i boken var den om en forskare i psykologi, som hade hittat ett oslagbart sätt att på några sekunder avgöra om ett pars förhållande skulle hålla, eller om de var på väg att skiljas.

Nyckeln var att leta efter spår av uttryck av förakt. Ilska eller andra känslor var ett mindre problem, sådant kunde gå över och repareras. Men om parterna hade börjat känna förakt för varandra, då var det osvikligen på väg att ta slut. Ett förhållande går alltså att reparera, bara det finns en respekt för den andre i botten.

Det slår mig att man borde kunna applicera det här också på andra förhållanden, exempelvis mellan länder. Ta Israel-Palestina-frågan till exempel. Man kan fråga sig om inte det djupaste problemet egentligen är psykologiskt, nämligen vad de olika folken känner för varandra.

Om en befolkning känner sig hotad av en annan, bör det i så fall ändå gå att hålla sams om de känner respekt för varandra. Även om det man respekterar är den andres beslutsamhet och militära styrka, så går det ju att förhandla. Men man förhandlar inte med den man av någon anledning känner förakt för.

Förakt kan man känna exempelvis för att den andre är rasistisk, orättvis, omoralisk eller en hycklare. Just hyckleriet var nog det allvarligaste med Bush-administrationen, till exempel. Man talade om demokrati och mänskliga rättigheter, men samtidigt torterade man folk i sina fängelser, och resultatet blev att man sågs som en hycklare, vilket ledde till förakt.

Slutsatsen borde alltså bli, för den som vill nå framgång i sådana här frågor: Det är ok att vara hård och kompromisslös, bara det leder till respekt. Var däremot aldrig omoralisk, hycklande eller principlös och bryt inte löften, för det leder till förakt, och ingen vill ha att göra med den man föraktar.

måndag, februari 02, 2009

Folkpartiet fast i 50-talet

Folkpartiet tycks nu ha beslutat sig för att FÖRBJUDA undervisning på annat modersmål än svenska. Lyckligtvis tycks inte de andra partierna hålla med.

Jag är (trots allt fortfarande) medlem i folkpartiet och fd doktorand i neurobiologi, och håller helt med Maria Wetterstrand.

Detta folkpartiförslag är idioti.

Förslaget resonerar som om olika språk upptog separata utrymmen i hjärnan, som om svenskan hade ett eget område som inte tränades om man tränade arabiska, som satt i ett annat område.
Problemet är bara att detta är totalfel. All nyare forskning visar att flerspråkighet är stimulerande och utvecklande för hjärnan. Genom flerspråkighet får man en generellt bättre språkförmåga, för de mentala färdigheter som språkanvändning bygger på kan användas i alla språk man använder. Kan man många språk är det lättare att lära sig ett till.
Olika språk sitter inte i skilda områden, utan de är sammankopplade. De hänger ihop med de mentala representationer vi har för olika begrepp.

Exempel: Om vi ska lära oss det engelska ordet för elefant, så har vi redan en mental representation av vad en elefant är (fakta, utseende, ljud osv). Det går blixtsnabbt att förstå att det engelska ordet handlar om samma sak som vi redan har ett svenskt ord för, och "elephant" kan därför snabbt integreras i hjärnans nätverk.

Antag nu att vi inte inte redan hade någon mental representation av elefant, vi hade aldrig hört talas om ett sådant djur. Då kommer det att bli betydligt svårare att lära sig "elephant", därför att vi har inget i hjärnan att koppla ihop det nya med.

Samma sak blir det med matematik och arabiska. De nya begrepp man lär sig på arabiska i matematik, kommer att gå mycket snabbt att också lära in på svenska. De mentala represenationerna av "procenträkning" osv finns redan på plats.

Att däremot skapa dessa mentala representationer med hjälp av ett språk man har dåliga kunskaper i, det är betydligt mer ineffektivt och det är stor risk att eleverna hamnar efter.
Undervisning på ett språk underlättar alltså undervisning på ett annat, och det effektivaste är att ha undervisning i samma ämne på flera språk. Egentligen borde vi göra så med alla elever. Stoppa in några timmar i varje ämne som hålls på engelska istället för på svenska.

Sådan parallell undervisning är helt klart the way to go. Att undervisa på endast svenska, eller endast arabiska, är ineffektivt och föråldrat för dessa elever.

Tragiskt att se att partiet inte hänger med sin tid.