Tankens vindlar

Må Gud straffa de äckliga

2012-01-21T18:44:00.001+01:00

Det är som bekant inte alls ovanligt att de som står på olika sidor av religiösa och politiska debatter har en negativ bild av motståndaren. Men det finns grader i negativiteten.

En relativt mild variant är att se motståndaren som okunnig. Att vara okunnig är något som kan rättas till. Snäppet värre är att se personen som obegåvad. Detta är något som kan vara svårt att ändra på, men å andra sidan kan man ju inte hjälpa vilken grad av intelligens man har utrustats med. Ytterligare ett steg är att se motståndaren som ond eller illvillig. Att vara illvillig är förstås väldigt klandervärt, men det finns fortfarande utrymme för egenskaper man kan känna en viss respekt för, såsom att man samtidigt är listig och intelligent. Längst ner på skalan finner man äcklet. När man äcklas av sin motståndare känner man den djupaste avskyn. I bilden av den äcklige finns det inga respektabla egenskaper att lyfta fram.

Att framställa motståndaren som äcklig är ofta det mest extrema sättet att demonisera och avhumanisera denne. Vanligt förekommande om motståndarsidan i krig.

Detta är intressant att tänka på när man läser Marcus Birros krönika "Sverige behöver Gud" i Dagen, och de olika reaktioner som har följt därpå.

Det är förstås tråkigt med näthat, men i det här fallet känns uttryck som "som man ropar i skogen får man svar" och "se bjälken i ditt eget öga" mycket relevanta.

För det jag slås av när jag läser krönikan, och också andra krönikor av Birro, är att han verkar känna ett äckel inför sina motståndare. Som poet förstår Birro förstås varje ords laddning mycket väl, och hans ordval är talande. Ta till exempel nyckeluttrycket "perverterad". Han skriver inte "okunnig", inte "felriktad", inte "korkad", utan "perverterad".

Det perverterade brukar uppfattas som äckligt, och ett annat uttryck som ligger nära till hands för den som känner äckel är förstås smuts.

"Vi drömmer om att någonting ska få förbli heligt och beständigt i en värld där allt vackert ska släpas i smutsen, ska skändas och vulgariseras." skriver Birro. Det är i ljuset av detta man måste tolka hans uttalande "Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor." Naturligtvis är detta en kritik av Jonas Gardell, men vad är det Birro menar att Gardell gör med Gud? Släpar Gud i smutsen, skändar och vulgariserar. En bög i läderbyxor. Usch! Smutsigt! Äckligt!

I en tidigare Expressenkrönika skriver han också om Gardells Gud. "Det finns en sorts flottig brutalitet som är en direkt följd av vårt lands sekularisering." skriver han först. Flottigt. Äckligt. Sedan skriver han: "Men jag vet att enda vägen tillbaka till någon form av anständighet är vägen tillbaka till Gud. Och inte den publika, menlösa Guden som Jonas Gardell och de andra försöker göra till en sorts lallande fåne på ett moln."

Problemet med Gardells Gud är inte bara att Gardell gör Gud äcklig, utan att Gardells Gud inte kan göra något åt allt det äckliga. Han bara sitter på sitt moln och lallar och är fånig.

På Birros Expressenblogg fortsätter mönstret med fler referenser till det äckliga: "En skitflod". Motståndarna som "råttor" med "sina egna pissiga plank". Han skriver:

"Råttor håller ofta till på bakgårdar. Råttor älskar att sno åt sig resterna av de andras sopor. Råttor älskar sina brunnar. Råttor tycker mycket om att gräva hål i det vi andra inte ens vill se åt och sedan sluka skiten i en enda tugga."

Äckligt värre!

Från en annan Expressenkrönika:

"När ett medialt drev går är det uteslutande osmakligt. Det spelar ingen roll vem eller vad som jagas ner för bybacken med hugg och slag. Själva drevet i sig är ohederligt, vulgärt och motbjudande. Det vädjar till alla våra lägsta instinkter."

Osmakligt, motbjudande. Äckligt. "Jag är kräktrött på denna ständiga slentrianmässiga nonchalans som visas miljoner människor som inte anpassat sig efter den gud- och normlösa tillvaro som kännetecknar Sverige."

Ja, det är klart att man blir kräktrött när man går omkring och äcklas i sitt undermedvetna av sina perverterade gudlösa motståndare.

Jag tror att man måste förstå dessa äckelkänslor hos Birro för att förstå också varför han i Dagenkrönikan så gärna vill ha en dömande Gud, en mullrande kraft och ett helvete som existerar på riktigt. Han vill att Gud ska sätta straffa alla de äckliga. Det går inte att resonera med de äckliga, det går inte att göra dem rena. Men fram dess vill han i vart fall själv vara ren. En ren, ljus ande, med ett riddarhjärta rent från klander.

När man känner ett äckel inför andra människor har det faktiskt gått rätt långt, och det är ovanligt att det går så långt i svensk debatt. Det är alltså inte så konstigt att det blir starka reaktioner, och jag misstänker att många av de som kritiserar Birro känner instinktivt att här är det något som har gått fel, även om de kanske inte riktigt kan sätta fingret på vad.

Problemet är lätt att lösa!

2011-11-23T18:40:00.002+01:00

Debattens vågor går höga om vinster och riskkapital i offentlig verksamhet.

Men hur svårt kan det vara egentligen?

För riskkapitalbolagen handlar ju allting om pengar. Alltså är det effektivaste sättet att styra dem och deras dotterbolag också pengar.

1. Tydliga kvalitetskrav. 2. Frekventa, oanmälda kontroller. 3. Rejäla bötesbelopp, upp till flera miljoner kronor, för den som inte sköter sig. Svider det så skärper man sig.

Resultat: problemet löst. Receptet funkar i skola, vård, omsorg såväl som i andra verksamheter. Det måste kosta att missköta sig.

Fast innan dess måste vi förstås komma över ett annat hinder: Den svenska politiska överideologin som säger att man ska inte straffa den som bryter mot lagar och regler, det räcker om man säger till på skarpen så blir alla snälla... eller ja, det finns sådana uppfattningar i våra grannländer också.

Lägg därtill en gräns för hur höga räntor man får dra av. Dessa gränser ska gälla alla, inklusive hushåll, så att man också begränsar lånefesten. Om koncerninterna lån uppenbart är konstruerade för skatteflykt ska bolagsledningen kunna kastas i fängelse.

När det gäller betygsinflationen i skolorna finns det också lösningar. Låt en klass resultat på nationella prov sätta en gräns för hur hög den totala betygssumman i klassen får bli. Resultatet bör också ge en rekommendation för hur hög summan bör bli. Om en skola då ligger långt över börvärdet ber detta leda till närmare kontroller och utredning. Överskrider man fårvärdet ska det också här bli frågan om miljonböter. Det gäller ju att minska de ekonomiska incitamenten till att sätta glädjebetyg.

Varför håller vi igen på det som borde vara uppenbart och logiskt? Ligger svaret på denna fråga måhända gömt i de partibidrag som Moderaterna, och numera också sossarna efter sin omsvängning, inte vill att vi ska få insyn i? Kanske borde man börja kartlägga med hjälp av exempelvis Facebook vilka politiker som känner vilka styrelseledamöter?

Man kan också jämföra med bluffakturorna och villakapningarna. "Jaha, det låter ju kanske inte så bra... nej, vi tänker nog inte göra något särskilt åt saken..."

Uppdatering:

"De måste kunna få sina tillstånd indragna." Så skriver företrädare för Svensk Handel i SvD. Men...? Det är ju kriminella bluffmakare det handlar om? Varför ställs det inte krav på att dessa vidriga kräk kastas i fängelse?

Ibland begriper jag bara inte vad det är med folk.

Så här skapar vi fler jobb

2011-10-09T12:24:00.004+02:00

"Sökes desperat: Två miljarder jobb" är rubriken på en intressant artikel i SvD idag. Riktigt så många jobb har jag kanske inte idéer till. Men jag skulle vilja ta upp några i alla fall. Många bäckar små, och det finns många idéer som förtjänar att tas upp till diskussion.

Arbetstidens fördelning:

Att förkorta arbetstiden är ett vanligt förekommande förslag. Och på sikt tror jag att mycket talar för något sådant. Produktiviteten stiger ständigt, men viljan och förmågan att konsumera har sina begränsningar. Om de som arbetar kan producera samma mängd på kortare tid är det ju naturligt att korta den arbetade tiden. Man kan också ta ut produktiviteten i ökade löner, men oftast tas den ut i form av ökad vinst.

Men vi bör diskutera andra modeller än sex- och sjutimmarsdagar. En variant är 4*9-modellen. Man arbetar alltså 36 timmar, nio timmar fyra dagar i veckan. Man arbetar lite längre, men får istället en ytterligare dag ledig.

Ett sådant upplägg skulle kunna innebära andra vanor. Istället för att åka hem och laga middag, går vi till lunchrestaurangen en gång till. Kanske sitter vi där och äter, kanske köper vi en matlåda. Barnen äter middag i skolan och på dagis. Vi kommer hem lite senare, men när vi väl kommer hem kan vi slappna av. Ingen mer stress att gå och handla och lista ut något nytt till middag. Totalt sett får man mer tid över till familjen, man får ju en hel ledig dag. Eventuellt kan skolbarnen gå några timmar på den femte dagen också. Det är ju inte nödvändigt att alla har sin lediga dag samtidigt, vilket också gäller lärare.

Detta kommer att kunna skapa en hel del jobb i restaurangbranschen. Det blir också färre resor, två per vecka, så det blir sparade bensinpengar för dem som kör till jobbet. Bättre för miljön också. Man har experimenterat med fyradagarsvecka i Utah, där ingick dock ingen förkortning, utan man arbetade 4*10 timmar.

Vi bör också diskutera olika åtgärder för att minska övertidsuttaget. Man kan till exempel ställa större krav på att alla arbetade timmar registreras, och sedan kan man höja arbetsgivaravgiften på övertidstimmar och sänka den på övriga. Nästan alla jobbar övertid varje vecka.

Ge arbetslösa chans att söka timanställningar

För den som står utanför arbetsmarknaden är ett tillfälligt påhugg otvivelaktigt bättre än ingenting alls. Tyvärr är det i praktiken omöjligt för arbetslösa idag att jobba några timmar här och där. De flesta sådana jobb går nämligen via bemanningsföretag nu för tiden, och kollektivavtalet som tecknats mellan bemanningsföretagen och facken säger att ingen får anställas timvis som inte redan har "annan huvudsaklig sysselsättning". Det vill säga, om du redan är studerande eller har ett jobb är du välkommen att söka ett extraknäck, men de som är arbetslösa göre sig icke besvär. Så här står det:

Om arbetstagare särskilt begär det kan anställning på viss tid ske för att erbjuda möjlighet till återkommande korta anställningar. Detta avser arbetstagare med annan huvudsaklig sysselsättning som önskar tillfälligt extraarbete.

Nog kan jag förstå att det finns skäl för denna ordning. Men priset är att de arbetslösa utestängs från en del av arbetsmarknaden. Det är inte rimligt. Precis som i fallet med övertid får vi en ordning där vissa jobbar så att de knappt har någon fritid, andra har inget jobb alls.

Ersätt Fas 3

Det är inte utan att man undrar om det som kallas Fas 3 inte egentligen var tänkt som ett slags slutförvaring. Tidigare var det ju så att om man hade hamnat i Fas 3 kunde man inte få någon mer praktik eller utbildning. I som här inträden, låten hoppet fara. Det är ett stort problem att de som hamnar i Fas 3 inte ska kunna få en sysselsättning som liknar ett vanligt jobb. Risken är att vanliga anställningar trängs ut av Fas 3-jobbare.

Men varför då inte göra ett Alexanderhugg och göra om systemet till en riktig anställning? Istället för Fas 3, får den arbetslöse en anställning på deltid i ett offentligt bemanningsföretag. Nivån ska anpassas så att lönen ungefär motsvarar ersättningen man annars skulle ha fått. De deltidsanställdas timlön ska alltså vara fullt marknadsmässig. Därmed kan de utföra "riktiga" arbetsuppgifter och använda resten av tiden till att söka jobb. Detta ger de arbetslösa mycket mer gångbara erfarenheter, och är också en betydligt värdigare lösning än att sätta folk i vuxendagis.

Ta bättre vara på människors idéer

Många människor har idéer till nya produkter eller om hur man skulle kunna förbättra olika företags befintliga produkter. Ett problem idag är att det egentligen bara finns två vägar att ta vara på en sådan idé.

1. Patentera idén själv, och försök sedan sälja in idén till ett företag, alternativt starta ett eget.

2. Berätta om idén för ett företag, men för att göra detta måste du avsäga dig alla anspråk på ersättning och erkännande.

Denna situation uppstår på grund av den policy många företag har för så kallade "unsolicited ideas". Orsaken är juridisk. Om någon skickar in en idé som liknar något man redan håller på med internt, och man på något sätt erkänner att man tagit emot denna idé, finns risken att man blir stämd av den som skickade in idén om man gör verklighet av den interna idén. Risken för detta är visserligen störst i USA, men det gäller andra länder också. Här är ett exempel från Apple.

Att patentera är dyrt, och kanske har man inte möjligheten att utveckla idén själv. Det är alltså ett problem att det inte finns något mellanläge. Idéer hamnar på grund av detta i skrivbordslådor för alltid. Många skulle nog kunna nöja sig med ett erkännande som de kunde visa upp, och en mer begränsad kompensation som vore småsmulor för ett företag.

Ett förslag, eller kanske snarare en affärsidé som det är fritt fram för vilken bloggläsare som helst att försöka göra verklighet av, är att tillhandahålla just ett sådant mellanting.

Man kan tänka sig en webbsida, som gör att företag och andra kan sponsra och belöna idéer utan att behöva administrera så mycket själva. Siten är uppdelad efter kategorier, och man kan välja vilken kategori man vill sponsra, och inom vissa ramar skapa egna. Man skickar in sin idé, och därmed blir den publicerad och public domain. Men man får ”skryträttigheter” och chans till belöning. Vinnare utses med jämna intervall, eventuellt genom medlemsomröstningar. Man kan visa upp för andra, såsom potentiella arbetsgivare, hur många röster och hur mycket pengar man har dragit ihop.

Man kan också tänka sig en avdelning där man inte delar ut priser, men där man ändå kan uppmärksamma idéer som är patenterade och ännu inte förverkligade, och kanske kan då de högst rankade hitta någon som vill betala royalties.

Förbättringar hos Arbetsförmedlingen

Några punkter också om hur Arbetsförmedlingen (Af) skulle kunna fungera bättre:

* Jobbredovisning. Den som är inskriven hos Af ska regelbundet redovisa vilka jobb man har sökt. Men detta görs via ett personligt besök, telefon eller e-mail. Stenålder! Detta innebär att en handläggare ska sitta och skriva in uppgifterna i datasystemet, tid som skulle kunna användas till att faktiskt stödja den arbetssökande.

Naturligtvis vore det smartare om den arbetssökande kunde gå in på en hemsida och själv fylla i ett lösenordsskyddat formulär istället. Vi har kunnat deklarera på nätet i många år, men Af lever på många sätt fortfarande kvar i det förgångna. Jag har hört ryktas att man diskuterar saken, men det är dags att någon minister sparkar Af rejält i baken så att de kommer till skott någon gång.

* En meritdokumentdatabas. Eftersom de flesta jobb numera söks elektroniskt, ser det onekligen lite underligt ut när en annons efterfrågar vidimerade betygsdokument. Men det förekommer. Hallå, jag har scannat in originalet. Hur har du tänkt att den vidimeringen ska gör till, och hur ska du kunna lita på den?

Det är för övrigt inte alla som har tillgång till scanner, så inscanning av dokument är en tjänst som Af borde kunna erbjuda. En myntopererad kopieringsmaskin, vilket är vad som erbjuds, är inte lika användbar idag.

Af skulle kunna tillhandahålla en webbplats där man lägger upp relevanta dokument, och så ger man arbetsgivaren ett lösenord för att kunna läsa dokumenten. I och med att Af kan verifiera att dokumenten ser korrekta ut kan detta fungera som en vidimering, vilket annars är svårt att få till på elektronisk väg. Då kan arbetsgivaren också lita på att original har scannats in i omanipulerat skick. För övrigt vill Af oftast se dokumenten när man skrivs in i vilket fall.

* Branschspecifika jobbcoacher. ”Vi hjälper även till med att matcha företag och arbetssökanden inom följande yrkesområden:” skriver ett bemanningsföretag på sin hemsida om jobbcoachtjänsten. Och så räknar de upp ett antal branscher. Detta ger intrycket att man kan få en jobbcoach som är specialiserad på den egna branschen. Men i själva verket är jobbcoaching en standardiserad produkt, lika för alla. Om alla ändå erbjuder ungefär samma tjänst, vad är det då för mening med femtioelva olika anordnare? Borde man inte åtminstone i de större städerna kunna erbjuda coacher som har branschkunskaper? Det borde ju vara en mer användbar hjälp.

En annan intressant artikel här.

Irrelevant om Breivik är kristen

2011-08-17T13:03:00.000+02:00

Var Anders Behring Breivik en kristen terrorist?

Den frågan har många ställt sig, och många svar går ut på att Breivik inte var någon riktig kristen. Man ställer upp olika kriterier för att vara kristen, och konstaterar att han inte uppfyller dessa.

Jag menar att frågan är fel ställd. Det är inte gärningsmannens identitet som är det intressanta. Identiteten är irrelevant för den som liksom jag förkastar föreställningar om kollektiv skuld. Människor som tillhör alla slags olika grupper begår hemska dåd. Det betyder inte att andra gruppmedlemmar är skyldiga.

Det avgörande är istället om gärningsmannen inspirerades av en viss lära eller inte. Man kan vara medlem i en religiös grupp och utföra våldsdåd av andra anledningar än gruppens lära. Då har läran ingen betydelse. Men man kan också inspireras av en lära utan att vara medlem i en grupp som omfattar läran. Extremister kan till exempel inspireras av andra sorters extremister ifråga om synsätt, metoder och retorik.

Strunt samma således, om islamister eller Anders Behring Breivik är riktiga muslimer eller riktiga kristna. Det avgörande är om de inspirerades av lärorna eller inte. Om de gjorde det, bör man fundera över dessas innehåll.

I både islam och kristendom finns det ju komponenter som extremister kan ta fasta på. Det är lätt att hitta verser i Koranen och Bibeln som uppmanar till eller förhärligar våld (ifråga om Bibeln främst GT och Uppenbarelseboken). Men framför allt finns det i dessa läror ett inbyggt svartvitt tänkande, eftersom det anses vara av så avgörande betydelse att ha rätt tro. Det finns en himmel och ett helvete, det finns gott och ont, och det finns vi som har den rätta tron och de som inte har det. En sådan svartvit uppdelning av människor är grogrunden för varje form av extremism. Så att Breivik planterar sig själv i den kristna myllan är inte alls så konstigt. Det finns förstås mycket i kristendomen som går på tvärs med hans dåd, men det behöver han inte bry sig om. Han ser vad han vill se, och han ser ett vi som har rätt, ett dem som som har fel, och en kamp dem emellan, vilket är precis vad han letar efter.

Dags att begränsa ränteavdragen

2011-06-21T20:08:00.000+02:00

Ännu ett i raden av myglande riskkapitalbolag som vägrar att betala skatt, genom konstruktioner där ett utländskt moderbolag lånar ut pengar till ett svenskt dotterbolag till ockerräntor.

Är det inte dags att införa begränsningar i hur höga räntor man får dra av? En nivå kan vara genomsnittlig reporänta för året +3% eller något liknande. För den överskjutande räntan medges inga avdrag. Detta bör gälla både privatpersoner och företag. Lite extra krångel kanske, men det borde det vara värt. Detta skulle också ha fördelen att sända en signal: lånar man pengar till för höga räntor så får man faktiskt skylla sig själv. Det SKA svida i plånboken att bete sig på det sättet.

Den stora osynliga bjälken

2011-04-28T10:44:00.000+02:00

Det är faktiskt lite svårt att förstå ibland. Alla kristna vet väl vad Jesus sa om bjälken i det egna ögat. Ändå tycks det finnas vissa kristna debattörer som verkar totalt omedvetna om vad detta faktiskt betyder.

I en debattartikel i tidningen Dagen efterlyser en Christian Braw ärlighet och meningsfull diskussion med humanisterna. Ok. Men i den egna diskussionen ägnar han sig alls inte åt ärlighet, och debatterar alls inte på ett sätt som inbjuder till meningsfull diskussion, utan precis tvärt om.

Han börjar med att kalla ateister "teofober", och fobi är ju ett psykiatriskt tillstånd. Nästa steg blir att hänvisa till en studie på "neurotiska ateister". Trodde inte att ordet "neurotisk" användes seriöst nu för tiden, och kanske är det inte seriöst heller. Men det är tydligt vad han vill antyda: ateister är psykiskt störda.

Detta är förstås inte ärligt på något sätt.

Sedan talar han om vad han kallar "praktisk" ateism, där man tydligen erkänner Guds existens men lever som om Gud inte finns. Han verkar tro att det talas om detta i Lilla Katekesen, men maken till förvirrat och ologiskt resonemang får man leta efter. Sådant inbjuder knappast till meningsfull diskussion.

Nästa steg blir att hävda att ateister "förnekar människan" eftersom de inte tror på odödliga själar. Denna övergång brister inte bara i logik, den är uppenbart oärlig.

Sedan börjar han prata om jurister(!). "...men vad man egentligen förnekar är att människan kan uppfatta gott och ont." Vilka är "man"? Det där "man" är ett ord som ofta används på ett oärligt vis, och detta kan nog ses som ett exempel. "Man" får representera något slags odefinierad grupp som man inte behöver visa existensen av. Det handlar förstås om att antyda att ateister är omoraliska. Vilket han saknar egentliga bevis för, så han får antyda det på ett oärligt sätt istället.

"Det är ovanligt att ateister är konsekventa" blir nästa anklagelsepunkt, som liksom tidigare inte backas upp med något. Som jag har visat är Braw genom sin oärlighet inte särskilt konsekvent själv. Sedan menar han att ateism kräver att man känner hopplöshet. Detta är osant. Det går utmärkt att som ateist finna glädje, kärlek och mening i relationer till andra människor, och det tror jag också att Braw inser, men utan att vilja erkänna det. Hans mål är dock lätt att förstå: Ateism ska framställas som något mörkt, dystert och negativt. Är du inte en riktig dysterkvist så är du inkonsekvent och ingen riktig ateist.

Ateister är alltså, enligt vad Braw vill antyda:
*psykiskt störda
*"förnekare av människan"
*omoraliska
*antingen dysterkvistar eller inkonsekventa

Vill Braw verkligen ha en meningsfull diskussion? Hur meningsfull blir en diskussion där man utgår från att motståndaren är en psykiskt störd, omoralisk, antingen hopplöst förtvivlande eller inkonsekvent människoförnekare? Det är uppenbart att Braw är en hycklare och inget annat. Han vill inte ha en meningsfull diskussion, han vill bara visa upp sig: "Titta på mig, jag trycker till de hemska ateisterna. Sätt igång och hylla mig, alla kristna!" Lite grann tror jag att det är med Braw som med dem som Jesus anklagade för att stå i gathörnen och rabbla långa böneramsor för syns skull. Det är inte ärligt, det är inte meningsfullt, det är bara tomt poserande.

En annan klyftig sak som Jesus sa, vara att man skulle vända andra kinden till. En förklaring till detta som verkar rimlig, är att det handlar om att få den som slår att se illa ut i omgivningens ögon. Det är i så fall en lektion till som Braw inte har fattat.

För det är ju ofta så, att när någon häver ur sig omotiverade angrepp på någon, så är det den angripne som får sympatierna. Den angripande framstår som en otrevlig buffel. Nu är det inte alla ateister som inser detta heller, men på grund av vad Jesus sa är det anmärkningsvärt när kristna inte fattar galoppen.

I många debatter där troende och ateister bryter ut i långa tirader om motståndarsidans förskräcklighet kan man säkert vinna många poäng genom att upprepa motståndarens anklagelser och säga ungefär: "Jaha, så du menar alltså att jag är a, b, c, d och e? Är det något mer du vill anklaga mig för, eller var det allt?" Publiken inser förstås att debattören som person inte alls är a-e, och det är angriparen som ser dum ut.

Som Braw alltså.

Akademisk förvirring

2011-04-17T20:56:00.000+02:00

"Som religionsvetare menar vi att det inte finns någon observerbar religion skild från de människor som utövar den. Det är människor som skapar religion genom sina handlingar och inte religion som bestämmer hur individer handlar."

Så skriver två "religionsvetare" i SvD idag. En religion är alltså ingenting annat än summan av ett antal individer. Det finns ingen religion utöver de religiösa.

Jag menar att de har fel. Precis som ideologier, organisationer, partier, företag, vetenskapsgrenar och så vidare är mer än summan av anhängare, medlemmar eller anställda, är en religion mer än summan av de religiösa.

Fundera på följande uttalanden:

Det finns ingen kommunism, det finns bara kommunister.
Det finns ingen liberalism, det finns bara liberaler.
Det finns ingen biologi, det finns bara biologer.
Det finns ingen matematik, det finns bara matematiker.
Det finns ingen politik, det finns bara politiker.
Det finns ingen scoutrörelse, det finns bara scouter.
Det finns inga orkestrar, det finns bara musiker.
Det finns inga företag, det finns bara företagare, anställda och ägare.

Låter inte riktigt rätt, eller hur? Självklart inte. Ett system är något mer än dess byggstenar. Massor av atomerna i vår kropp byts ut under vår livstid, men det är fortfarande vår kropp.

En religion är ett system som kan innehålla många sinsemellan olika grenar, men inte desto mindre är de olika grenarna del av samma system. Detta system innehåller strukturer, organisationer, en historia, en idéhistoria, traditioner, konstituerande skrifter, trender, normer och så vidare, som inte behöver vara knutna till specifika individer.

Visst skapar individer religionen genom sina handlingar, med detta utesluter på inget sätt att systemet påverkar hur individer handlar. Det finns en växelverkan mellan individ och system. Att systemet är dynamiskt innebär naturligtvis inte att det inte existerar! Artikelförfattarna har på något sätt kommit fram till att påverkan bara går i ena riktningen, men detta är, som var och en förstår, inte bara en grov förenkling. Det är fullständigt fel. Frågan är om deras åsikt bygger på ideologi eller bara intellektuell lättja.

Det skulle ju kunna vara så att de har en dold agenda. I vanliga fall brukar det höra till god ton att skilja på person och sak/idé. Din idé är idiotisk, men det behöver inte innebära att du är idiot. Det kan finnas psykologiska förklaringar eller miljöfaktorer, och alla kan vi göra misstag. Att kritisera idéer brukar anses vara mycket mer acceptabelt än att kritisera individer. Därför brukar man också göra detta i religionssammanhang. Kanske är det fråga om ett försök att tvinga in kritiken i en låda där den framstår som mer osympatisk? Om man, som artikelförfattarna vill, övergår till att kritisera individer istället för idéer, kan man förstås fortfarande kritisera extremister och komma undan med det, men det blir mycket svårare att kritisera föreställningar som är mer mainstream. Vi ska alltså inte längre kritisera helvetestro, utan de helvetestroende.

Men kanske är artikelförfattarna snarare ute efter att helt enkelt skydda systemen från kritik, genom att styra över kritiken mot individerna. Individerna är små och rörliga mål, och utgör framför allt väldigt många mål. Vi får inte längre kritisera Katolska Kyrkan och dess idéer för inkvisitionen, utan endast de handlade individerna. Och dessa handlande individer var inte alls påverkade av systemet, för det har religionsvetarna sagt.

Roten till det onda

2011-04-14T14:55:00.001+02:00

Jag har nu läst också sista delen i Maciej Zarembas serie om den svenska skolan. Den svenska pedagogiska forskningen har uppenbart djupa problem. Lyckligtvis tror jag att väldigt många lärare har klarat sig rätt bra ändå. De inser att barnen behöver kunskaper, inte ideologi.

För pedagogflummeriet handlar ju just om ideologi som ersättning för empiri. När man går efter empirin mäter man sina teorier efter verkligheten, och verkligheten kan ibland visa att man har fel. Sådant är ju jobbigt. Men när man går efter ideologin mäter man istället sina teorier efter kartan, och då blir det ju mycket lättare. Så länge man utformar sina teorier enligt samma skola som ritat kartan, blir det ju liksom aldrig fel...

Jag tror dock att Zaremba inte riktigt gräver sig ner till roten till det onda. Visst kan det handla en del om reaktioner mot det gamla relativa betygssystemet, som blev idioti när det användes för att sortera elever på klassnivå. Frågan är om det alls var tanken, man måste ju ha en stor population för att normalfördelningskurvan ska vara relevant, men i alla fall. Självklart ska vi inte använda betyg för att sortera elever på orättvisa grunder.

Men i grunden tror jag det handlar om något annat, nämligen en dogmatisk relativism.

För några månader sedan satt jag i publiken på en paneldebatt där man diskuterade religion. Två av deltagarna, som räknades till de troende, var Helle Klein och en äldre manlig akademiker jag inte minns namnet på. När Guds existens diskuterades, verkade dessa hävda att det var en ointressant fråga huruvida Gud egentligen finns. De menade nämligen att det inte finns någon objektiv verklighet. Den äldre mannen menade att några prominenta tänkare till och med hade visat detta. Hur de hade lyckats med detta framkom inte.

Tror att många i publiken, liksom jag, vid detta tillfälle tänkte ungefär "Ehh...va?". Det slog mig senare att om det verkligen inte finns någon objektiv verklighet, så kan de där prominenta tänkarna inte heller existera i den objektiva verkligheten. Antingen hade de alltså fel...eller också fanns de inte på riktigt. Oavsett vilket, så blir argumentet rätt svagt.

Man kanske är det just på det här sättet man tänker i de akademiska elfenbenstornen, medan de som lever utanför har ett helt annat perspektiv.

Men kan det inte vara bra att ifrågasätta dogmer, sådant vi tar för självklart, påstådda absoluta sanningar och så vidare. Jo visst. Men man kan göra detta på två sätt.

Man kan göra det ur epistemologiskt perspektiv. Epistemologi, eller kunskapsteori, handlar om vad vi vet och kan veta. Här kan man tänka sig att det finns en objektiv verklighet, men att det kan vara svårt för oss att ha korrekt kunskap om den. Vi kan sakna metoder att studera den, den kan vara komplexare än vi klarar av att ta in, vi ser bara vissa aspekter av den (vissa våglängder av ljus till exempel), vi ser den genom olika filter som utgörs av förväntningar och fördomar, och så vidare. Vi har inte fullständig kunskap om helheten och kommer kanske aldrig att ha det heller, på grund av att våra förmågor är begränsade.

Vi vet inte absolut säkert att det finns en objektiv verklighet, men det är en filosofisk fråga som jag inte ska behandla så mycket här. Kanske är livet en dröm, hallucination eller datorsimulering. Men sådana möjligheter kan vi inte praktiskt anpassa oss till. Vi kan inte leva våra liv eller utforma vårt samhälle efter sådana föreställningar. Vår erfarenhet säger oss att det är en utmärkt väl fungerande strategi att anta att det finns en objektiv verklighet. Även om vi inte vet allt om hur den är beskaffad, kan vi stegvis lära oss mer om den.

Men de två i paneldebatten gjorde istället ett ontologiskt ställningstagande. Ontologi är frågan om vad som finns och hur det är beskaffat. Ingen epistemologisk försiktighet heller, de visste minsann att det inte finns någon objektiv verklighet. Vilket är ett enormt anmärkningsvärt ställningstagande, när man tänker på saken.

Inte desto mindre misstänker jag att det är just ontologiska ställningstaganden som har kommit att genomsyra den pedagogiska ideologin. Det finns inga absoluta sanningar. Det finns inga rätta svar. Det finns bara berättelser, utsagor, upplevelser, åsikter osv som alla är subjektiva.

När man har olika åsikter om hur världen är beskaffad, så kan man dra slutsatsen att detta beror på epistemologiska problem. Det är svårt att veta vad sanningen i sin helhet är. Eller så kan man dra slutsatsen att orsaken är ontolgisk, det finns ingen sanning.

Det är notervärt att det, precis som i fallet med ideologin och kartan, är mycket lättare att tänka sig en ontologisk orsak till oenighet. Då kan vi slappna av, och var och en får tycka som man vill, det är liksom lika rätt eller fel alltihop. Om orsaken däremot är epistemologisk, har vi en väg framför oss som är full med hinder och stridigheter. Vi kanske inte ens kan komma ända fram till målet, bara närma oss det.

När det gäller moralfrågor kan det finnas fog för att hävda att det inte finns självständiga moraliska sanningar och absoluta värden. Det är dock lite av en annan diskussion, här talar vi om hur världen är beskaffad. Men kanske har det faktum, att det kan vara motiverat att hävda att det inte ontologiskt existerar objektiva moraliska värden, ha spillt över, så att man hävdar detsamma om objektiv verklighet. David Hume sa att man inte kan härleda "bör" från "är". Men man borde lägga till: Man kan inte härleda frånvaron av "är" från frånvaron av "bör".

Så kanske är det i grunden inte frågan om en ideologisk konspiration någonstans. Det kanske helt enkelt handlar om minsta motståndets lag. Man tar den lättaste vägen. Att gå efter verkligheten och använda epistemologiska förklaringar till oenighet är jobbigt. Att gå efter kartan och använda ontologiska förklaringar är enkelt. Bara att blaja på. En naturvetare måste ta den första, annars funkar det inte. Men en pedagogikforskare, som får pengar från staten oavsett vilken väg man tar, och som får lättare att skriva om man tar den senare vägen?

Och om man försöker utforma skolan med utgångspunkten att det inte finns några egentliga sanningar om världen, hur stort värde sätter man då på kunskap? Det är klart man då hellre ser eleverna "söka" på egen hand. Man vill också att de ska ifrågasätta, och ifrågasättande är ju bra, men vilket slags ifrågasättande blir det? Det blir inte ett ifrågasättande där man funderar kring hur något kan ha blivit fel, hur man borde ha gjort istället och vad ett bättre svar kan vara. Relativismens ifrågasättande ser annorlunda ut. Ifrågasätt allt som vill hävda ett rätt svar. Ja, särskilt läraren.

Västvärldens egna talibaner

2011-03-10T11:07:00.000+01:00

En teori som slagit mig den senaste tiden är följande: Den grupp som har störst makt i samhället kommer också att avgöra inom vilket område samhället stiftar drakoniska lagar.

I länder där religionen har stor makt är det brott som hädelse som ges de mest drakoniska straffen. I exempelvis Pakistan kan man som bekant få dödsstraff för hädelse.

I västvärlden och andra utpräglat kapitalistiska samhällen är det i stället de stora företagen som har makten, och det syns också på påföljderna. Att man kan få sparken om man skriver något negativt om arbetsgivaren på Facebook kan väl jämföras med att man kan hotas med exkommunicering om man är katolik och uttalar sig för fri abort. Men den verkliga talibaniseringen har skett inom upphovsrätten. I dagens DN skrivs om konststudenten som fick böta 200 000 euro för att hon målade en tavla med en väska på. En ensamstående mamma i USA fick betala 1.92 miljoner dollar för att hon lade ut 24 låtar på nätet via Kazaa. Det är möjligt att utdöma böter på upp till 150 000 dollar per låt i sådana fall. Ett tredje exempel är låten "Happy Birthday to you". Melodin till denna låt skrevs 1893, så kompositören är förstås död sedan länge. Inte desto mindre hävdar Warner Music att de har copyright på låten till 2030 och kan stämma vem som helst som sjunger den offentligt om de inte betalar royalty. Många restauranger i USA tillåter därför inte att sällskap sjunger låten för att fira någon.

Jag är inte emot upphovsrätt som sådan, men jag menar att genom att företagen har en makt i kapitalistiska samhällen som liknar mullors och ayathollors i teokratiska samhällen, har de på många punkter lyckats åstadkomma en talibanisering av lagstiftningen. I teokratierna hotas det med ett eftervärldsligt helvete, i en kapitalistisk stat hotar talibanerna med livslångt ekonomiskt helvete istället. Det handlar om plånboken istället för själen, men principen är densamma. Den som går emot våra regler förtjänar ett straff som är så hårt som det bara är möjligt, det räcker absolut inte med att straffet står i proportion till brottet, utan det måste vara något mycket värre än så.

Dagens Dumheter

2011-02-04T14:59:00.000+01:00

Finns det någon läsare som varit inblandad i en diskussion om religion, och då försökt använda sig av argument från förnuftet? Akta er! Det är nämligen en synd att hålla på med sådant! Det visste ni inte va?

Inte jag heller, men det kan man läsa i den eminenta tidningen Dagen idag:

Citat:

"År 1784 skrev Immanuel Kant en bok där han svarade på frågan vad upplysningen var, och beskrev den som människans vuxenblivande och hennes befrielse från dogmatism och okunnighet. I denna rörelse upprepas den ursynd som tycks gå på repeat i mänsklighetens historia, från Eden och framåt. Nämligen den synd som består i att vilja ta Guds plats. Den upplysta människan vänder sig bort från den Gud som är källan till allt ljus, och menar sig i stället själv bära på ljuset i form av förnuftet."

Att sträva efter upplysning, här definierat som strävan efter befrielse från dogmatism och okunnighet, är alltså en ursynd, och att vända sig till förnuftet är liktydigt med att vända sig bort från Gud.

Så om ni stöter på en troende som verkar oförnuftig, glöm inte att prisa honom eller henne för sin rättfärdighet!

En lite klyftigare predikant hade förstås istället försökt antyda att det finns någon slags koppling mellan Gud och förnuftet, och att ljuset av kunskap inte är någonting som är motsatt Guds ljus. Men här var det precis tvärtom Gud och förnuftet blev motsatser. Ja, med sådana predikanter behöver ateisterna inga egna argument, det är bara att läsa upp innantill... :)

Kristna värderingar=Ingen vård för alla?

2011-01-25T14:44:00.000+01:00

Det var intressant att jämföra ett par artiklar i Dagen idag. Å ena sidan artikeln "KD bör vara rättvisans rebeller" som talar om att solidarisera sig med de svaga. Å andra sidan den översatta artikeln Nio falska Jesus-versioner... av en J Lee Grady, som har ett helt annat budskap. Bland dessa falska Jesus finns nämligen

"Demokratiske Jesus, som rider på en åsna och fördelar välstånd, hälsovård och stimulanspengar till alla som är trötta och tyngda av bördor."

Var och en förstår naturligtvis direkt att "hälsovård" syftar på den amerikanska sjukvårdsdebatten. Budskapet här är att den verklige Jesus naturligtvis inte skulle vilja ha någon "socialized medicine". Strunt i vad han sade om "dessa minsta som är mina bröder", ingen ska behöva betala för någon annan. De fattiga ska be snällt om välgörenhet och sedan vara j-t tacksamma.

Ett solidariskt budskap, och ett lömskt anti-solidariskt budskap under samma religions tak.

Palins första dödsoffer?

2011-01-08T20:39:00.005+01:00

Den amerikanska kongressledamoten Gabrielle Giffords sköts tillsammans med flera andra ikväll.

Hon är en av dem som varit utsatta för särskilt hårda attacker från Sarah Palin och teapartyrörelsen. Se till exempel denna länk eller googla helt enkelt "Gabrielle Giffords Sarah Palin". Notera kartan med hårkors och den starkt våldsinfluerade retoriken som har använts.

Ur detta perspektiv är det som hänt knappast särskilt förvånande. Detta är någonting som har hetsats fram.

Måste teologerna förklara?

2010-10-23T12:22:00.000+02:00

Teologi- det är ett missvisande ord egentligen. "Theos" betyder "gud", så ordet ger intrycket att teologi innehåller kunskap om Gud, analogt med exempelvis biologi och geologi. Så är förstås inte fallet. Teologi innehåller endast spekulationer om Gud, inte faktisk kunskap. Den innehåller kunskap om andra människors spekulationer och påståenden om Gud, men inte om Gud i sig själv. För några hållbara bevis har vi ju inte.

Lena Andersson skriver i DN idag att

"Om det är ”otillgängligt för vårt begränsade förnuft”, som det brukar heta, måste teologerna förklara varför de ägnar saken så mycken förnuftsmöda."

Vilket då väl syftar på att teologerna så ofta försöker sig på invecklade förklaringar till det ena eller andra, men när de pressas på svåra frågor i slutändan tenderar att gömma sig bakom mystik och fluffiga uttalanden om att Guds vägar är outgrundliga.

Måste då teologerna förklara? Ibland kan jag tycka att om religionen avstod från alla maktanspråk, så borde det egentligen inte vara nödvändigt. Då kunde vi se på religion som flugfiske, frimärkssamling och folkdans. En ofarlig hobby där beteendet i sig knappast är vetenskapligt grundat, men man gör det ändå för att det känns bra.

Går det att skapa en sådan ofarlig religion? Det borde inte vara omöjligt. Låt Svenska Kyrkan ligga och ludda till sig i några årtionden, så kanske vi börjar närma oss. Och det som på engelska kallas "unitarian universalism" ligger nog rätt nära redan idag.

Man kan fråga sig om teologi egentligen borde vara ett akademiskt ämne. I och för kan man ju studera folkdans på högskolan också. Det finns många kurser av hobbykaraktär. Klart, någon ska ju utbilda präster. Och dessa behöver förstås en hel utbildning som faktiskt inbegriper verklig kunskap. Kunskap om religion, historia, religiösa texter och så vidare. Man kan ju lära sig om kristendomen utan att det ställs krav på att man tror på den. Men kanske finns det också vissa delar som borde ligga utanför det akademiska systemet.

Varför inte en app?

2010-06-21T12:15:00.000+02:00

En artikel i DN om en taggig "kondom" som skydd mot våldtäktsmän. Nu för tiden när moderna mobiltelefoner har GPS, borde det inte vara möjligt att skapa en röststyrd applikation som kan användas för allehanda överfall och nödsituationer? Man skriker "Polis!" eller något annat ord som man tränat telefonen att känna igen, så skickar telefonen på egen hand ett larm med positionsangivelse. Kan ju vara bra om man sitter fastklämd i en kraschad bil och liknande också.

Ryggradslösa Dagen

2010-06-12T12:26:00.001+02:00

Den kristna tidningen Dagen har stoppat en annons om ett ungdomsläger för kristna homo-, bi-, transsexuella och queerpersoner. Naturligtvis gav detta upphov till reaktioner.

Dagens Elisabeth Sandlund försöker försvara det hela med att en tidning har rätt att välja själv vilka annonser man vill ta in, och att man också har nekat många andra att annonsera. Detta är i och för sig riktigt, en tidning har rätt att välja. Men det är inte det som är huvudfrågan, utan huvudfrågan är vad detta säger om Dagens värderingar.

Sandlund påpekar då att man tidigare har tagit ställning mot samkönade äktenskap. Det är också riktigt, men annonsen handlar inte om äktenskap. För att neka annonsen utifrån något slags principer och värderingar måste man rimligen vara emot homosexualitet som sådan. Men några sådana värderingar har Dagen mig veterligen inte deklarerat öppet.

Och det är här Dagens principiella ryggradslöshet så tydligt kommer i dagen... Det finns i grunden bara två alternativ. Antingen är man emot homosexualitet som sådan, och då är det enda rakryggade att öppet deklarera detta och stå för detta ställningstagande. Då kan man också neka annonser som den nämnda utifrån detta. Eller så är man inte emot homosexualitet i sig, då deklarerar man detta, och då har man ingen principiell anledning att neka annonsen.

Det är detta val som Dagens redaktion mycket fegt vägrar att göra. Antingen är man emot eller så är man inte det, och oavsett vilket så bör man deklarera detta öppet och handla därefter.

Sandlund bör således skaffa en ryggrad och göra klart var hon egentligen står.

Tillägg:

Något bör också sägas om att man försvarar sig genom att hänvisa till läsarna och att dessa kan känna sig stötta. Det må vara ett acceptabelt resonemang om man ser det hela ur ett rent kommersiellt perspektiv. Men ur ett publicistiskt perspektiv är det en helt annan sak, där blir det återigen ett uttryck för ryggradslöshet. Man frånsäger sig själv ansvaret, och lägger det istället på läsarna. Det är ynkligt. Man kan ibland inte tjäna både pressetiska ideal och Mammon.

Eftersom vi talar om kristendom kan det vara intressant att dra en parallell till gamle Pontius Pilatus. Denne kunde inte finna någon skuld hos Jesus, men han följde ändå publikens vilja. Han tvådde sina händer och skulden fick falla på judarna istället. Men gjorde han rätt som avsade sig ansvaret? Kunde han över huvud taget lägga över ansvaret på någon annan? Beslutet var ju i slutändan ändå hans, och jag skulle säga att ansvaret också stannade kvar hos honom.

Elisabeth Sandlund försöker sig på en liknande manöver när hon tvår sina händer och hänvisar till läsarna. Men i slutändan är beslutet och ansvaret ändå hennes, och att hänvisa till publiken är inget annat än ett försök att fly undan ansvaret att göra ett eget ställningstagande.

Återigen, det finns bara två rakryggade alternativ: Antingen är man emot homosexualitet som sådan, och då deklarerar man detta öppet och avvisar annonsen utifrån detta. Eller så är man inte emot homosexualitet som sådan, och då deklarerar man detta öppet, tar in annonsen och låter läsarna tycka vad de vill.

Vad övrigt är, är feghet.

Bitte Assarmo skriver om Bibeln

2010-04-15T10:38:00.001+02:00

Bitte Assarmo försöker idag i SvD låtsas som att celibatet inom den katolska kyrkan inte har med sexövergreppen att göra. Intressant att se att katoliker så gärna skriver om Bibeln för att få den att passa in i deras vanföreställningar. Vem som helst kan ju konstatera att om det hade varit fel för präster att gifta sig, då hade det inte blivit någon Johannes Döparen... Skulle Gud en gång ha tyckt det vara en bra idé för präster att gifta sig, och sedan plötsligt ha ändrat sig?

Visst, Paulus säger i exempelvis Rom 7 att det är bättre att inte gifta sig. Men han säger också att det inte är något fel att göra så, och anledningen till han resonemang är att han tror att "den värld som nu är går mot sitt slut". Om undergången är nära är det bättre att inte ha en familj att tänka på. Men där hade han ju uppenbarligen helt fel, världen existerade vidare som om ingenting hade hänt. Detta tycks BA och katolikerna vara oförmögna att dra de logiska konsekvenserna av: Om världen inte är på väg att gå under när som helst finns det ingen anledning att inte gifta sig.

BA skriver:

Trots att prästcelibatet inte anses vara ett Guds påbud är det välgrundat i den kristna tron, och baserar sig på Matteusevangeliet. (Matt 19:12: En del föds utan möjligheter att gifta sig, en del har berövats den möjligheten av människor, och andra avstår från att gifta sig för himmelrikets skull.)

Låt oss se vad som faktiskt står i Matt 19:12.

"Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta."

I Bibelns notapparat kan vi sedan läsa att grundtextens uttryck bokstavligen betyder "kastrerade". Ja, tänk om de katolska prästerna faktiskt hade kastrerat sig istället. Då hade det ju inte varit något problem. Men vi lär inte få höra BA eller någon annan kräva att prästerna ska kastrera sig...

Faktum är att kastrering vore en väldigt lämplig påföljd ur bibliskt perspektiv. Jesus säger i Matt 18:6-8: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser (grek. skandalon: skandal, försyndelse, även stötesten, något som får en på fall). Förförelserna måste ju komma (de är anankē, nödvändiga, oundvikliga), men ve den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll." Om detta gäller händer och fötter borde det också gälla testiklar.

Det borde således vara rekommendabelt för pedofilprästerna att kastrera sig, om de nu vill undgå den där eviga elden det pratas om... ja, om man nu ska gå efter Bibeln vill säga. Det verkar inte som om Bitte Assarmo bryr sig så värst mycket om vad som egentligen står där.

Så här hittar man rätt partner

2010-03-23T17:11:00.001+01:00

Det slog mig när jag läste en artikel i DN idag. Vissa som tjänar pengar på att sälja böcker om dating tycker att man ska ställa upp en lista med en massa krav och leta efter drömprinsen. ”Säger du ja till fel person säger du samtidigt nej till den rätta” var devisen där. Andra tyckte att man skulle nöja sig med Mr Good Enough, bättre det än att sitta ensam och desillusionerad vid 40. Jag kan förstå hur båda tänker. Fast jag tror att jag kom på en bättre modell.

Den bygger på teorier om hur man sätter ihop aktieportföljer. Visst låter det redan väldigt romantiskt? Tanken är att man i botten har några stabila bolag som å ena sidan inte kommer att ge superavkastning, men som å andra sidan har liten risk. Till detta lägger man några kryddor med hög risk, men också chans till hög avkastning.

På ett liknande sätt skulle man kunna tänka när det gäller en partners egenskaper. Ju högre krav man ställer inom ett visst område (snygg, smart, rik, sexig, rolig, social, hög status, bildad, lång, vältränad…), desto större risk är det att man aldrig hittar någon som uppfyller kraven. Precis som man aldrig kommer att kunna bygga en portfölj där alla bolag superavkastar, kommer man aldrig att hitta någon som är 10-poängare på allt. Så vad man bör leta efter är någon som är ok och ”good enough” på de flesta områden, men som är en riktig 10-poängare på ett fåtal. Man behöver inte bestämma vilka på förhand.

Tricket är att sedan fokusera på de där speciella egenskaperna och fästa liten vikt vid resten. Detta gäller också livet i allmänhet. Man kan inte superlyckas med allting. Var nöjd med ”good enough” på de flesta områden. Men fokusera i ditt tänkande på det där fåtalet punkter där det faktiskt lyckades riktigt bra.

Sådär, nu vet du hur man blir lycklig. Bra va?

Usel journalistik på DN, SvD, AB och Dagen

2010-03-06T11:39:00.002+01:00

Flera tidningar, såsom SvD, DN, Aftonbladet och Dagen slår idag upp en nyhet med rubriken "Obama räknade fel". De kallar det alltså en felräkning, som om någon hade suttit och helt enkelt lagt ihop siffror fel. Så är naturligtvis inte fallet.

Vad det handlar om är framtidsprognoser, och prognoser om framtiden kan naturligtvis se olika ut utan att för den skull vara felräkningar. Till och med ärkekonservativa Fox News har anständigheten att skriva ut vad det handlar om:

The agency says its future-year predictions of tax revenues are more pessimistic than the administration's. That's because CBO projects slightly slower economic growth than the White House.

Det är alltså fråga om olika estimat av framtida tillväxt. Detta är inte detsamma som felräkning, vilket nog var och en kan begripa.

Är då detta frågan om medveten Obama-bashing från ett gäng högertidningar? Tja, möjligen ligger felet hos TT. Men om tidningarna ifråga har någon känsla för anständighet gör de nog bäst i att klargöra vad det faktiskt handlar om. Typexempel på dålig journalistik.

Mycket dumt ska man läsa innan ögonlocken trillar ner

2010-02-04T13:05:00.003+01:00

Denna nyhet kan väl ses om ett exempel på hur tidningar såsom DN och Dagen kan blåsa upp vad som egentligen är icke-nyheter till något stort.

Vad det handlar om är en ny bibelöversättning i Norge. Där har man frågat sig om hebreiskans almah ska översättas med "ung kvinna" eller "jungfru" i Jesaja 7:14. Eftersom man nu har valt "ung kvinna", tolkas detta som att Marias jungfrudom ifrågasätts. Här finns det nu skäl att påpeka en del saker:

1. I svenska biblar har vi haft "ung kvinna" sedan 1917 år översättning.

1917: "Så skall då Herren själv giva eder ett tecken: Se, den unga kvinnan skall varda havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel."

Bibel 2000: "Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, 'Gud med oss'".

Hej alla tidningar, ni är bara 93 år efter er tid. Grattis.

2. Naturligtvis kan kristna hävda att texten syftar på Maria även om det står "ung kvinna". Man kan ju faktiskt vara jungfru och ung kvinna samtidigt, eller hur?

3. Det finns ett annat hebreiskt ord, bethulah, som mer tydligt betyder jungfru, oskuld. Vissa översättare menar att om personens oskuld hade varit det väsentliga hade man använt detta ord istället. Wikipediaartikeln som jag länkar till ovan beskriver kontroversen väl.

Det handlar alltså om en detalj där man kan ha olika uppfattningar, men det har faktiskt mycket mindre teologisk betydelse än vad vissa vill göra gällande, och det är definitivt inte fråga om någon nyhet.

De som vill se det hela som en profetia borde för övrigt ta och förklara varför grabben kom att kallas Jesus istället för Immanu El, varför det inte sägs något i NT om den gräddmjölk och honung som han enligt Jesaja 7 skulle födas upp på, och hur det kan komma sig att gossen enligt Jes 7:15-16 inte förstod vad som är gott och vad som är ont förrän först senare, om han nu var så gudomlig redan från födseln. Dessutom är födelsen ifråga ett tecken till kung Ahas, som bör ha varit död sedan rätt många århundraden vid början av vår tideräkning.

Tillägg: Idag konstaterar en insändare ungefär detsamma som jag.

Skitroligt

2010-01-27T14:50:00.003+01:00

Man kan väl säga så här om den här Edvard Unsgaard-historien:

Det var inte direkt förvånande att det var en moderat som såg bajsupptorkande som ett bra exempel på arbetslinjen. Den moderate arbetsmarknadsministern hade ju sagt redan om förra året att det skulle bli ett "skitår". Nu börjar vi förstå lite tydligare vad han menade. Man kommer till arbetsförmedlingen, och jobbcoachen säger: "Hördudu, jag såg lite bajs på Sveavägen i morse. Det kan kanske vara något för dig?"

Nåja. Man kan väl se det hela som en nyttig läxa för politiker. Om man inte tänker innan man uttalar sig är det risk att man uttalar det man tänker.

Inspirerad av bin Laden...

2010-01-24T23:53:00.010+01:00

...lekte jag lite med Photoshop idag. Vad tycks?

Svart, vitt och SD

2010-01-09T16:45:00.005+01:00

Några kommentarer till Tomas Böhms artikel på DN debatt idag. Jag har tidigare läst en av hans böcker "Inte som vi – psykologiska aspekter på främlingsfientlighet och rasism". Det var ett bra tag sedan, men jag var i vart fall inte särskilt imponerad. För mycket psykoanalys och teorier som kunde varit hämtade från Freud. Hallå, det har faktiskt hänt saker i psykologin sedan dess, se bara på socialpsykologin som är mycket relevant i sammanhanget.

Men i vilket fall har han ju helt rätt i vad han säger om Sverigedemokraternas svartvita tänkande. Detta är ju själva grunden i deras tänkande. Det finns ett "vi" och ett "dem", och man måste enligt SD välja sida.

Tidigare brukade man skrämmas med invandrare i största allmänhet. Invandrare tar våra jobb, och så vidare. Men det var inte särskilt framgångsrikt, för det var inte så värst skrämmande egentligen. Att någon vill jobba är ju egentligen en bra egenskap. Och att säga att invandrarna ville leva på bidrag gjorde inte direkt folk rädda det heller.

Men nu efter 11/9 2001 har man någonting mycket mer effektivt att skrämmas med. Tokiga män i stora skägg som vill införa sharialagar. Onekligen mer skrämmande än en arbetskraftsinvandrare. Här kommer nu det svartvita tänkandet in. Att dessa utgör en minoritet spelar mindre roll, utan dessa låter SD blir representanter för hela gruppen muslimer, eller till och med invandrare i allmänhet. Sedan försöker de göra sig själva till representanter för gruppen svenskar, och ge oss intrycket att vi måste välja mellan svart och vitt. Vilken sida står du på? Vem väljer du? Tokstollen med stort skägg som vill införa sharialagar eller Jimmie Åkesson? De flesta skulle nog trots allt välja Åkesson. Jag med. Det är just illusionen att vi måste välja mellan dessa två som SD vill få oss att omfatta. I själva verket kan, och bör, vi förstås välja bort både Åkesson och extremisterna.

Det hela handlar alltså om att framställa det som ett val mellan svart och vitt, att göra det extrema till representant för svart, och sig själv till representant för vitt. Ett annat exempel är Göran Hägglund. I hans retorik står valet mellan "kultureliten" och "verklighetens folk". Kultureliten representeras ständigt av de två ökända konstfackseleverna, andra representanter nämns aldrig, och som representant för "verklighetens folk" försöker han lansera sig själv. Varsågod och välj. Ett annat exempel är Gudrun Schymans talibantal. Där fick talibanerna representera alla män, och hon själv fick representera motståndarna till talibantänkandet. Svart eller vitt, varsågod och välj.

Vad man måste göra när det gäller sådana typer av retorik är att underkänna frågan. Varken det extrema eller populisten som ställer frågan är bra representanter för de grupper man ska välja mellan. Vi behöver inte heller välja mellan det extrema eller populisten. Vi kan välja bort båda två.

Hur lagen borde ändras

2009-11-05T00:11:00.003+01:00

Några kommentarer om ett aktuellt fall angående nödvärnsrätten:

Det stora problemet med hur lagen är utformad ifråga om nödvärnsrätten är att lagstiftaren helt enkelt har smitit ifrån sitt ansvar. Det är i många fall svårt att veta hur mycket våld det kan vara rimligt att ta till i en nödvärnssituation. Om man bara tittar på lagen så är den verkligen inte till mycket hjälp. Är det rimligt att vanliga medborgare ska ha koll på vad som är praxis enligt tidigare domar i en sådan här situation? Det kan det rimligen inte vara.

Lagstiftare och rättssystem struntar alltså i att ge medborgare den information de behöver för att kunna fatta ett beslut i en nödvärnssituation. De är utlämnade till domstolarnas godtycke, utan att kunna veta på förhand vad bedömningen av en handling ska bli. Detta måste man göra något åt.

Sammanfattning av ett aktuellt fall: Skurken överfaller en kvinna i en bil och försöker strypa henne. A försöker stoppa överfallet, och slår skurken på axeln med ett tillhygge. Detta tycks dock inte ha satt stopp för skurken, som vänder sig om mot A. Det är här den knepiga situationen uppstår.

Vad kan A förvänta sig om skurkens avsikter? Skurken kan tänkas springa iväg, men skulle också kunna dra fram en kniv och hugga A, eller kanske ge A en rejäl spark i solar plexus så att han tappar andan och sedan inte kan försvara sig. Hur ska A kunna veta? Om A inväntar skurkens reaktion, kan det vara försent.

I det aktuella fallet väntade inte A, utan slog till skurken med tillhygget så att skallbenet spräcktes. Om skurken hade drigit fram en kniv hade detta antagligen varit motiverat. Hade han istället börjat springa hade det varit omotiverat.

Men hur ska A veta vad skurken tänker göra? Det är ju omöjligt. Domstolen tycks i det här fallet ha menat att A skulle ha inväntat en eventuell attack, men hade han gjort det kunde det ju ha varit något av det sista han gjorde. Det är inte rimligt att kräva detta av A.

Istället måste A få vara tillåten att fatta ett beslut utifrån den information han har. Han måste få utgå ifrån att om skurken använde en viss grad av våld mot kvinnan, så kommer skurken att använda samma grad av våld mot den som försöker stoppa honom. A borde alltså i detta fall kunna ha utgått ifrån att skurken hade för avsikt att använda en grad av våld som motsvarade strypningen av kvinnan. Om strypningen verkade vara avsedd att döda borde A således ha varit tillåten att utgå ifrån att skurken tänkte använda dödligt våld mot honom. I sådant fall är det knappast övervåld att banka ner honom med ett tillhygge.

Alltså: lagen bör ändras, och det bör skrivas in i lagen att:

*I en nödvärnssituation där det är oklart hur mycket våld en angripare kan tänkas ta till, får den som handlar i nödvärn utgå ifrån att angriparen kommer att använda lika kraftigt våld som tidigare har förekommit i situationen, oavsett om våldet har riktats mot den som handlar i nödvärn eller mot annan person eller personer.

Egentligen borde detta vara självklart. Tyvärr tänker inte alltid lagstiftare på det självklara.

Kyrkan har många helgdagar...

2009-10-26T10:54:00.004+01:00

...nu har de en rövknullar-Dag också.

Fniss. Jag kunde bara inte låta bli. Vet skäm(t)s. :-D

Jobba längre, få mer ledig tid

2009-10-24T18:47:00.002+02:00

Kanske tror vi att vårt nuvarande system, där vi jobbar 8 timmar om dagen 5 dagar i veckan, är det enda vettiga systemet. Men det finns ett annat upplägg som skulle kunna fungera bättre.

I Utah i USA testar delstatsregeringen att istället låta sina anställda jobba 10 timmar om dagen, 4 dagar i veckan. Det blir fortfarande 40 timmar i veckan, men fredag blir en ledig dag. Det hela tycks ha blivit mycket populärt bland de anställda.

Om man tänker efter skulle det kunna finnas mycket att vinna i fråga om tid och livskvalitet med detta system. Två arbetsresor i veckan försvinner, redan det kan innebära flera timmar för vissa. Bättre för miljön är det också. Arbetsplatser kan troligen också spara en del energi på att hålla stängt en dag extra. Om vissa fortsätter med det gamla systemet kan rusningstrafiken spridas ut över fler timmar.

Antagligen skulle ett sådant system innebära att man behövde äta både lunch och middag under arbetstid. Vore inte detta faktiskt något väldigt positivt? Lunchrestaurangerna får helt enkelt köra ett varv till. Köken utnyttjas effektivare, och fler kan få jobb. De anställda slipper att tänka på att handla, laga mat och diska. Vid femtiden går man och äter, och sedan jobbar man ett par timmar till. Man kommer hem senare, men när man kommer hem så kan man bara ta det lugnt.

Man får betala lite mer för att äta en ytterligare måltid på jobbet, men det borde det vara värt för de flesta.

Barnen går några timmar längre i skolan och på dagis och har också redan ätit. Föräldrarna behöver inte bekymra sig. Inget mer behov av att veckohandla. Det blir lite mindre tid med barnen måndag till torsdag, men det är mer avslappnad tid, och dessutom får man en hel extra dag tillsammans på fredagen. Och ärligt talat, gör man vanligtvis något vettigt på vardagskvällarna? Sitter man inte snarare oftast och slappar framför tv:n?

Det är möjligt att systemet inte passar för alla sorters jobb, men åtminstone i större städer borde båda systemen kunna fungera parallellt. Skolor och daghem som erbjuder platser både för de som vill ha 5/8-vecka och de som vill ha 4/10-vecka, till exempel. Fler jobb och högre livskvalitet, utan att det nödvändigtvis behöver kosta mer. Det borde vara värt att pröva.

Retoriken som funkar alltför ofta

2009-10-20T13:39:00.005+02:00

Hå hå ja ja.

Sverigedemokraternas senaste utspel är förstås bara ett nytt exempel i raden av samma populära retorik som vi har hört så många gånger. Grundtemat är: Gruppen "de" vill göra något otrevligt mot "oss". Men lugn bara, vi står på din sida, så om du bara stöder oss så går allt bra.

I fallet Hitler var det judarna som påstods vilja kontrollera och korrumpera tyskarna.

Hos kommunisterna var det kapitalisterna som ville suga ut arbetarna till sista blodsdroppen.

Hos Göran Hägglund är det kultureliten som vill styra hur vanliga människor lever sina liv.

I Jimmie Åkessons värld är det muslimerna som vill ta över samhället och införa teokrati och sharialagar. Samt våldta svenska kvinnor. Kanske en och annan man också om de hinner med.

Tidigare var det mer generellt invandrarna som ville "snylta" på oss genom att ta våra jobb och våra bidragspengar.

Det viktiga är inte att "de" är osympatiska, det avgörande är att "de" vill göra något mot "oss". Att den nordkoreanska regimen förtrycker sina medborgare, det tycker vi är lite trist men vi gör inget särskilt åt saken. Skaffar de däremot kärnvapen är det en helt annan sak, då hotar de ju oss. Samma sak med Irak. Saddam förtryckte irakier, men det var inget som kunde motivera en invasion. Han måste på något sätt hota oss, annars går det inte. Om han däremot skaffar massförstörelsevapen, så är det naturligtvis för att han vill göra något hemskt mot oss. Helst ska det vara kärnvapen. Är det bara stridsgas så kanske det är tänkt att användas mot den egna befolkningen, och det bryr ju inte vi oss om. Sagt och gjort.

Lätt som en plätt alltså. Allt man behöver är att göra det troligt att "de" vill göra något otrevligt mot "oss", så är det bara att köra på sedan.

Lite svårare att bemöta den här retoriken. För den talar ju till grundläggande psykologiska instinkter som människan har haft så länge hon har funnits. Den där flocken där borta ser fientlig ut. Vi är din flock. Bäst att vi håller ihop och är lojala. Vår hjärna svarar som den har gjort sedan urminnes tider.

Utifrån detta är det lätt att inse hur man ska bete sig som nykomling i vilket sammanhang som helst, om man vill bli accepterad. Det gäller att göra klart att man inte är ett hot. Jag vill inte förändra någonting, ni behöver inte anpassa er. Fortsätt ni som ni har gjort tidigare. Då är det inga problem. Jag funderar på debatten jag såg på tv för ett tag sedan om heltäckande slöja, niqab. En muslimsk kvinna sa att det var svenskarna som borde anpassa sig. Man kan hålla med eller inte, men utan tvekan är det inte särskilt taktiskt att utala sig så. För det triggar ju just den här effekten som så många tycker om att spela på. De vill förändra oss. De blir ett hot mot oss. Undrar om hon tänkte på det? Borde man upplysa folk om att det kan vara oklokt att uttala sig så? Eller vore det snarare en uppmaning att vara ryggradslös?

Ett problem i fallet muslimer är onekligen att det bland dem finns extremister som verkligen är ett hot och vill tvinga på andra sina åsikter. Eller som bara uttrycker sitt förakt för "oss" och våra värderingar, exempelvis Muhammed Omar och Masoud Kamali. Sverigedemokraternas bästa rekryterare, utan tvekan. Bästa sättet att angripa "de-hotar-oss-retoriken" borde således bli att försöka isolera dessa extremister från det stora flertalet, så att det blir en tydligt avgränsad grupp extremister som utgör hotet, men inte övriga.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7

Amerikansk religiositet

2009-10-08T15:01:00.002+02:00

Bara en kommentar till en artikel jag läste idag, om amerikanernas religiositet (då syftas alltså på USA). Författaren hävdar att de egentligen är mer inspirerade av berättelserna om Moses än av Jesus budskap. Jag tror faktiskt att det ligger mycket i det. Inte så att de anser Jesus mindre viktig, självklart inte. Men de tycks ändå mer inspirerade av det gammaltestamentliga sättet att tänka, om man jämför med hur det är i Europa.

Den genomgående röda tråden i GT är tanken att Gud sluter förbund med Israels folk. Följ Guds regler, så ska ni i gengäld bli ett stort och mäktigt folk. Detta förbundstänkande genomsyrar den amerikanska kristendomen i större grad än europeisk kristendom.

I amerikansk tolkning blir nya testamentet helt enkelt ett nytt förbund av samma slag som de gamla. Skillnaden är att det nu omfattar alla. Acceptera Jesus som din frälsare, så uppfyller du din del av förbundet, och Gud kommer då att uppfylla sin del genom att släppa in dig i himlen.

Där finns också en känsla av att Gud har slutit ett ytterligare förbund med den amerikanska nationen, en känsla som saknas inom europeisk kristendom. Som om de hade sagt "vi vill också vara ett utvalt folk", och att de hade fått sin vilja igenom.

Det tydligaste exemplet är förstås mormonerna. I deras teologi är amerikanerna verkligen ett utvalt folk. Men man hittar sådant tänkande också på många andra håll. Så det är inte konstigt att de relativt sett tycks mer inspirerade av GT än vad många europeiska kristna är.

Hägglund är en fegis

2009-09-19T15:26:00.002+02:00

Det får bli ett inlägg till i frågan om Göran Hägglund och hans kulturdebatt, med anledning av dagens DN Debatt.

Efter att ha lyssnat på Hägglund i radions Studio Ett, där han vägrar att ge exempel på vilka det är han riktar sig mot i sina svepande uttalanden, står min åsikt fastare än någonsin. Göran Hägglund är i grunden en ynklig, ryggradslös och feg liten människa. Hur kan jag då påstå detta, är han inte lite modig och rebellisk som vissa gärna vill tro?

Saken är den att de enda personer som Hägglund har velat peka ut som exempel på vad som är fel med kulturen och kulturdebatten är några små sketna konststudenter. Han har inte vågat nämna någon annan.

Varför det då? Jo, därför att han är så feg. Han vet att om han attackerar konststudenterna, så slår han in öppna dörrar. De flesta är redan överens om att de har gjort fel. De kommer knappast att ställa upp i en debatt mot Hägglund, och om de gör det så är det högst osannolikt att de kan försvara det de gjort särskilt framgångsrikt. Hägglund kan knappast förlora mot dem.

Däremot vägrar han kategoriskt att ge sig på någon i sin egen storlek. Någon som skulle kunna ge igen, som skulle kunna slå honom i en debatt. Helt enkelt för att han inte vågar. Därför att han är feg.

Hägglund kallar sig kristen, men i fallet med konststudenterna kommer jag närmast att tänka på historien om äktenskapsbryterskan i Johannesevangeliet. Alltså den där Jesus säger att den som är utan synd ska kasta den första stenen. För liknar inte Hägglund en av de skränande i hopen runt äktenskapsbryterskan? När många andra redan har kastat sina stenar på konststudenterna och han är säker på att ingen auktoritet försvarar dem, då först vågar sig lille Hägglund fram och ropar kaxigt, med stenen i högsta hugg: "Jag vill också kasta! Släpp fram mig, släpp fram mig, jag vill också kasta!" Återigen, därför att han är feg.

Det slog mig också när jag lyssnade på Studio Ett att Hägglund nu pratade om politiker som ville pracka på "vanliga människor" sina värderingar. Eeh? Hägglund är ju själv ledare för ett parti som grundades för att pracka på så många som möjligt en viss ideologi, nämligen kristendomen. Usch och fy för politiker som vill pracka på andra sina värderingar. Ja, så länge det inte är mina värderingar förstås. Hägglund borde kanske läsa vad Jesus sa om hycklare som ser grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget.

Idag skrev Claes Borgström ett inlägg som svar på Hägglund. Vad som står i det bryr jag mig egentligen inte så mycket om, men frågan är: kommer Hägglund att våga peka ut Borgström som en representant för den där hemska kultureliten? Kommer han ens att svara? Det kanske han gör, men det blir nog i så fall ett ganska lamt svar som inte gör något faktiskt utpekande av Borgström som en del av den radikala kultureliten. Det är Hägglund för feg för.

Hägglund, Sveriges nya Sarah Palin

2009-09-17T20:27:00.004+02:00

Det får nog ta och bli i alla fall en kommentar till all den konservatism som har figurerat i media de senaste dagarna. Mest uppmärksamhet har kanske effektsökeriet om hemmafruarna fått, alltid populärt att dra fram några trångsynta träbockar och låta dem yttra sig. Oavsett om de har poänger eller inte kan tidningarna vara säkra på att det genererar trafik.

Men Göran Hägglunds nya konservatism är ju ändå intressantare att analysera.

Det är lätt att förstå vad som händer. Göran börjar bli lite desperat över opinionssiffrorna. Han måste försöka sig på något nytt. Men det är svårt att göra egna utspel i alliansen, som ger uppmärksamhet utan att man hotar enigheten i kvartetten. Är lösningen lite gammal hederlig (nåja) kulturkonservatism?

När man läser Hägglunds retorik kan man förstås dra paralleller åt många håll, men i mina ögon känns det helt klart som att han har gjort en copy-paste på delar av retoriken bland amerikanska konservativa. Särskilt detta prat om en "elit" som föraktar vanligt folk. I USA talar konservativa om "the liberal elite" på öst-och västkusten, och särskilt i Washington D.C., som ser ner på "real americans" som Sarah Palin uttryckte det.

Kanske är Hägglund lite inspirerad av vad som händer over there just nu, med lite av en backlash mot Obama i spåren av sjukvårdskontroverserna? Kanske vill han försöka bli en svensk variant, som lockar konservativa med prat om The Family och good old-fashioned values? Plain and simple, straight talk, God bless Sweden? Lite texasbrytning kanske blir nästa steg? Eller den svenska motsvarigheten... hm... Sjöbo eller Vellingebrytning?

Nästa steg, ett KD som vill ha hårdare tag mot brottsligheten? Det kommer nog snart. Någon som sätter emot?

Men skillnader finns det förstås. Hur gärna Hägglund än vill så är det snarare vänstern som har vanligt-folk-cred här i svedala, knappast borgarna. Klasstänkandet lever kvar, om det är några som ses som "elit" i negativ bemärkelse så är det snarare borgarna, eftersom de representerar överklass och övre medelklass. De försöker ändra sin image, absolut, men de är knappast mannen på gatan ännu. Om de kommer dit är tveksamt, men de kanske ska vara glada för att de inte går hela vägen. Att rösta på Mona Sahlin känns ju som att rösta på slumpvis vald person man möter i mjölkdisken på ICA, hon framstår inte som mer kompetent än medelsvensson och det är nog ändå inte något plus.

I vart fall, kan KD med sin Livets Ord-falang och sina tungomålstalare komma att räknas som vanligt-folk-representanter? Jag tvivlar, måste jag säga. Dessutom är ju det här med att klaga på "eliten" utan tvekan något som passar bättre för den som är lite underdog, den som inte är etablissemanget, den som står i opposition till dem som har makten. Det blir liksom inte samma sak när man själv är med och utgör regeringen.

Det komplicerar också saken att man där sitter tillsammans med de i USA så avskydda liberalerna. Visst, det är inte samma slags liberaler som amerikanska liberaler, men ändå. Om det finns några liberaler kvar i folkpartiet och centern kan de väl inte stillatigande lyssna till hur knökkonservativa utspel som helst?

Sedan är det klart att det finns en annan viktig skillnad gentemot Sarah Palin, en som de flesta nog instinktivt redan har insett. Nämligen att Göran Högglund innerst inne är en mes.

Mullorna blir Hindenburg?

2009-08-10T18:29:00.003+02:00

I ett tidigare inlägg diskuterade jag fascismens återkomst, och det är ingen tvekan om att Irans Mahmoud Ahmadinejad har fascistiska drag. Att han är antisemit är också helt klart. Ahmadinejad är inte Hitler, men det är ändå intressant att jämföra de två, särskilt i ljuset av den senaste tidens händelser. Parallellen med den iranska milisen Basij och Hitlers SA är ju också lätt att se. Båda används huvudsakligen för att skrämma och terrorisera motståndare, för att ingen ska våga sätta sig upp mot ledaren. Även om Basij lyder under Revolutionsgardet som är en del av militären, vars högste ledare är Ayatollah Ali Khamenei, är det ingen tvekan om att Ahmadinejad har stort inflytande, och också är den som mest använder sig av dem för att terrorisera motståndare. Intressant är att man nu också ger sig på prästerskapet och tidigare prominenta ledare. Det säger något om vilka ambitioner Ahmadinejad kan tänkas ha.

Frågan är om inte det iranska prästerskapet alltmer börjar likna Paul von Hindenburg, Tysklands president från 1925 till sin död 1934. Hitler var kansler under honom från 1933, och vid Hindenburgs död utropade sig Hitler till rikskansler och ensam ledare för Tyskland. Under tiden fram till dess samlade Hitler alltmer makt åt sig själv. Mullorna är förstås inte lika kraftlösa som den senile Hindenburg, men att Ahmadinejad på ett liknande sätt som Hitler vill samla mer makt till sig själv och sätta skräck i alla motståndare med hjälp av en milis är tydligt. Han har ju nu tid på sig. Man skulle också kunna säga att de tidigare presidenter och vicepresidenter som nu trakasseras av Ahmadinejads män har lite av Franz von Papen över sig. Denne var tidigare kansler, och var dessutom vicekansler under Hitler. Han trodde att Hitler skulle kunna kontrolleras när nazisterna tog plats i regeringen, men istället blev det de andra partierna som snabbt marginaliserades. Många företrädare mördades.

Nu är ju Ahmadinejads förhållande till Basij lite annorlunda än Hitlers förhållande till SA. Men Kanske planerar Ahmadinejad att i framtiden lönnmörda en och annan ledare inom Basij, ersätta med förtrogna och knyta dem närmare till sig. Ska bli intressant att se.

Liberalism och konservatism: viktiga skillnader

2009-07-12T17:15:00.006+02:00

Ibland har jag känslan att många som kallar sig konservativa egentligen bara är trångsynta, intoleranta och bakåtsträvande men kallar sig konservativa för att det låter bättre. Samtidigt är det kanske inte så rättvist att låta dessa representera konservatismen.

Med tanke på en artikel i SvD idag tänkte jag i alla fall lyfta fram vad jag uppfattar som två viktiga skillnader mellan liberaler och konservativa.

Konservativa talar gärna om värderingar som om de var de enda som hade sådana. Så är det naturligtvis inte. Alla människor har värderingar, inte minst de som är politiskt intresserade från olika läger. Vad som skiljer är inte om man har dem eller inte. Naturligtvis finns det en skillnad i vilka värderingar man har, det behöver vi knappt nämna. Men det finns också viktiga skillnader i vilken inställning man har till sina värderingar.

1) Liberalens inställning till sina värderingar är i grunden rationell. Om en värdering visar sig olämplig, dåligt underbyggd, orättvis, leder till oönskade konsekvenser eller liknande, så kan den ändras. Den till och med ska ändras. I en fri debatt vinner förhoppningsvis den bästa argumentationen och de bästa värderingarna.

Den konservatives inställning till sina värderingar är i stället sentimental. Värderingarna betraktas som om de i sig hade ett emotionellt värde, i mycket högre grad än vad som är fallet för liberalen. Dessutom ses värderingar som nära knutna till den egna identiteten. Man definieras av sina värderingar, men man ser sig också som en del av den tradition som värderingarna ingår i. Man motiverar gärna sina värderingar med att så har vi alltid gjort, så har jag lärt mig av mina föräldrar, och så vidare. Att erkänna att man har fel i någon norm eller värdering är betydligt känsligare för en konservativ än för en liberal. Att underkänna värderingarna innebär ett underkännande av traditionen, och då både värderingarna och traditionen ses som en viktig del av identiteten, blir ett erkännade av att man hade fel som att erkänna att det är något fel på en själv. Som om den som kom med den mer övertygande argumentationen på något sätt var bättre än en själv. Detta känns särskilt problematiskt för en konservativ, eftersom denne uppskattar uppdelning i hierarkier. Det är viktigt var man ligger till i hackordningen.

2) Liberalen gör tydligt åtskillnad mellan å ena sidan gemensamma regler och lagar, och å andra sidan personliga normer och värderingar. Att bryta mot samhällets lagar är förbjudet, men om någon bryter mot mina personliga normer så är det en sak jag får tåla.

Konservativa gör inte alls så tydlig åtskillnad. Det ideala för en konservativ är ett samhälle där alla delar precis samma normer. Om någon bryter mot samhällets lagar eller om någon bryter mot den konservatives personliga normer gör inte så stor skillnad för hur upprörd den konservative blir. Homosexualitet, hårdrock, ateism eller obegriplig konst kan betraktas som avskyvärt på ett sätt som inte är principiellt annorlunda mot synen på att snatta i en butik. Det avgörande är inte om det bryter mot lagen eller ej, det avgörande är om det bryter mot någon norm som den konservative har. Gillar den konservative hårdrock så är hårdrock ok. Gillar inte den konservative hårdrock så borde radion sluta att spela den där satanistiska hårdrocken.

Det finns förstås andra skillnader, men de här två skulle jag säga är särskilt viktiga.

STIM stämmer Allsång på Skansen

2009-07-07T14:03:00.008+02:00

Ja, STIM har upptäckt att det finns gott om smitare bland de svenska stugorna.

Men jag kan redan nu avslöja målet för nästa steg i STIM:s rättfärdiga jakt på skurkar och banditer: Allsång på Skansen. Visst, SVT betalar STIM-pengar, men det förstår ju var och en att det inte räcker. Att bara få betalt en gång, det är ju fruktansvärt orättvist för de stackars skivbol... förlåt, artisterna ska det förstås vara.

Men de rättskaffens på STIM har nu i sin vishet insett att naturligtvis är det så att varje person som deltar i allsången i tv gör ett offentligt framförande för ett stort antal människor. Självklart måste de betala för detta. Först sjunger de ju för alla i publiken, och då måste de förstås betala STIM-avgift, som STIM generöst nog satt till endast 10 kr per person i publiken, dvs ca 40 000 per sjungande. Sedan framför de ju också det hela för tv-tittarna, och här har STIM i sin godhet bestämt sig för ett rabatterat pris: 10 öre per tittare och sjungande. De sjungande kommer alltså undan med knappt 100 000 per person, vilket får betraktas som ett vrakpris.

Naturligtvis kommer dessa avgifter att också inkrävas retroaktivt, till endast 10% månadsränta, plus indrivningsavgift, fakturaavgift, expeditionsavgift, moms, skatt, avgiftsavgift och allmäna avgifter. Den som behöver anstånd med betalningen erbjuds att inteckna sina organ eller familjemedlemmar till förmånliga priser.

Men de största smitarna hittills får nog tv-tittarna sägas vara. Också deras sjungande framför tv-n är förstås att betrakta som offentligt framförande, STIM har beräknat att i genomsnitt 4.75 familjemedlemmar och grannar kan höra en tittares framförande. Räkningar kommer att skickas ut i nästa vecka. Självklart också retroaktivt, med generös dröjsmålsränta.

För att övervaka vilka program svensken sjunger med i har man också inlett ett samarbete med den svenska trygghetens försvarare nummer ett, jag tänker förstås på FRA. Genom studier av klassikern "1984" har man inspirerats till att övervaka medborgarna via tvåvägs-tv. Den nya övervakningstekniken har inkorporerats i alla tv-apparater med märkningen HD-ready. Detta framgår inte alltid av apparatens specifikation, men var och en förstår ju att detta inte är någon upplysning som köparen har någon direkt nytta av ändå. Någon rättighet att känna till att man övervakas kan ju inte sägas finnas. Har man rent mjöl i påsen har man ju inget att oroa sig för, som det så vist heter. Skulle individen istället vara innehavare av smutsigt mjöl i sin respektive påse skall vederbörande naturligtvis skämmas och påläggas mjölavgift.

Frihetens Rättfärdiga Administratörer, FRA, har också äntligen färdigställt projektet som ska sätta stopp för medborgarnas kriminella okynnessjungande i duschen. Självklart är också detta att betrakta som offentligt framförande. Det privata är ju offentligt, eller vad det nu är kamrat Bodström brukar säga. Betalar man inte STIM-avgift före sitt framförande kommer varmvattnet automatiskt att avstängas efter att vederbörandes intvålning är klar. Man måste gratulera våra FRA-vänner till denna genialiska lösning.

Här har man också infört en finurlig betalningsmodell för att se till att ingen ton sjungs kriminellt. Varje ton och ord kommer att faktureras efter sin respektive popularitet. Att sjunga ordet "hjärta" på tonerna A och C i tredje oktaven kommer således att kosta 11 kr, medan mindre populära ord och toner blir något billigare. Att sjunga ordet "fimbulvinter" på en kombination av Fiss i första oktaven och femstrukna Bess kostar som exempel endast 7:50. Ytterligare 25 öres rabatt är möjlig om tonarten är H-moll. Eventuellt kommer också en tilläggsavgift beräknad per BPM att införas, samt en mycket berättigad straffavgift för den som använder sig av fortissimo. Personer som befinner sig på hörbart avstånd från framförandet faktureras förstås för lyssnadet i vanlig ordning. Vad som är "hörbart avstånd" schablonberäknas genom att att analysera information från de GPS-chip som snart inopereras i medborgarna.

Naturligtvis kommer FRA, STIM och Antipiratbyrån att förbehålla sig rätten att använda filmat material för lämpliga ändamål, däribland kommersiella. Detta är något vi alla kan glädjas åt, framställning av upphovsrättsskyddat material representerar ju alltid en civilisationens höjdpunkt. Lika självklart är att de filmade anses avstå sin rätt till ersättning för eller inflytande över hur materialet används. Som alla vet är det endast juridiska personer som har rättigheter, inte individer. Det är också väl bekant att inte heller individens integritet kan anses ha någon form av egenvärde, och detta gäller förstås särskilt när den så kallade integriteten, i den mening något sådant nu verkligen existerar, ställs mot bolags väl motiverade kommersiella intressen.

Andra glädjande nyheter är att den så kallade regionkodningen har varit så framgångsrik att konceptet nu kan utökas. Musik, film och annat material kommer nu att nations-, läns-, och kommunkodas. Att föra en låt över en kommungräns kommer att kosta 10 kr, att föra en film över en länsgräns 48 kr. Att föra material över nationsgränser kommer att förbjudas. Vid korsande av en nationsgräns kommer istället personens licensstatus att nollställas, så att rätten att spela upp köpt material i det lämnade landet automatiskt upphör. För att säkerställa att dessa avgifter betalas ordentligt kommer en schablon-STIM-avgift på pass, biljetter, bilar, bensin, cyklar, skotrar, hästar, rullskridskor, skateboards, skor, strumpor, sandaler och fotpuder att införas.

Utvecklingen går framåt! De kriminella elementen i vårt samhälle bekämpas alltmer med den fasthet de så väl förtjänar!

Det här inlägget får spridas fritt så mycket man vill. Men så är jag ju helt sjuk i huvudet också.

Vill inte kristna argumentera ärligt?

2009-06-30T19:52:00.001+02:00

Själv är jag agnostiker: Guds existens kan varken bevisas eller motbevisas. Ingen vet säkert hur det ligger till. Jag vill ha ett samhälle där alla institutioner förhåller sig neutrala i religiösa frågor.

Men efter att ha läst ett par artiklar i Dagen idag börjar jag nästan undra varför jag egentligen håller dörren öppen för religionen. De två artiklarna, av Olof Djurfeldt och Joel Halldorf, är nämligen av den karaktären att jag tycker att Sveriges teologer har anledning att skämmas å deras vägnar.

Ska inte kristna vara moraliska förebilder? Borde detta då inte påverka debattetiken? De är båda två ute efter att kritisera humanisterna. Ok, det får man förstås göra. Men sättet de gör det på... suck.

Den som har läst några debattartiklar i sina dagar vet att ett av de billigaste knepen man kan ta till är guilt by association. Jämför motståndaren med Hitler, Stalin eller någon liknande, trots att du är fullt medveten om att motståndaren inte har något med dem att göra. Och det är precis vad de båda gör. Halldorf räknar upp massmord och talar om Hitler. Men ärligt talat, är det så här man lär sig att debattera på teologutbildningen borde vi lägga ner den bums! Djurfeldt å sin sida skriver:

"Vi menar också att ett sekulärt samhälle kan kväva religionsfriheten genom att bannlysa vissa meningar - så som det skedde i den kommunistiska världen"

Naturligtvis vet de båda två att humanisterna inte alls är ute efter något sådant. Ändå envisas de med sådant trams. Visst, jag vet att humanister kan köra med liknande argument. Men "att vända andra kinden till" handlar väl delvis om att man inte ska sänka sig till den andres nivå? Och om man lägger märke till bjälken i motståndarens öga, känns det då som en bra idé att tälja till en egen och köra in den på sig själv?

Många andra dumheter sägs också. Halldorf tycks gå in för relativismen när han ifrågasätter att det finns universella värden. Han antyder att frihet, demokrati och kritiskt tänkande skulle vara något specifikt västerländskt, och kallar det imperialism. Inser han hur grovt han förolämpar dem som inte är västerlänningar när han ifrågasätter om de vill ha demokrati? Vad tycker han att de ska ha istället?

Han kallar det "normativt problematiskt" att individen själv får välja livsåskådning. Men vad är alternativet: att individen INTE ska få välja, låter det bättre? Vad menar han egentligen? Halldorf är uppenbarligen en person som borde tänka ett par varv till på vad det egentligen är han skriver.

Hade jag fått examinera en sådan teologistudent hade betyget varit enkelt att sätta: ICKE GODKÄNT. Med sådana kristna behöver humanisterna inte skriva några debattartiklar.

Skivbolagens talibaner

2009-06-19T20:29:00.002+02:00

Det är inte så att jag är för fri fildelning av upphovsrättsskyddat material. Jag vill ha ett rättvist system, där upphovsmän får den ersättning de förtjänar och de som bryter mot lagen får ett åndamålsenligt straff.

Problemet är att skivbolagen med all önskvärd tydlighet visar att de egentligen inte vill ha något som kan kallas rättvisa. Exempel här. De vill införa ett slags juridiskt vilda västern, där alla principer om proportionalitet är avskaffade, och den starke kan använda domstolarna som ett verktyg för att statuera exempel.

Om någon slår någon annan på käften straffas inte gärningsmannen med 100 års fängelse för att statuera exempel. Det måste finnas en proportionalitet mellan straffet och brottet, och en gärningsman är trots sitt brott fortfarande en individ med rättigheter. Att ge en individ ett drakoniskt straff i syfte att statuera exempel är en kränkning av den individens rättigheter, och det kan inte tillåtas i ett rättsäkert samhälle.

Det mediabolagen är ute efter tycks vara att helt avskaffa alla sådana principer. Detta är farligt också i ett större perspektiv. Om domstolar börjar användas för att statuera exemepel på ett område, kan de komma att göra det också på andra områden. Det kan mycket väl sluta med att någon exempelvis döms till mångmiljonböter för att ha framfört mycket hård kritik mot en politiker.

Man skulle mycket väl kunna säga att mediabolagen är ute efter en talibanisering av rättsväsendet. För nog är denna dom en amerikansk motsvarighet till talibanernas handavhuggning för stöld och stening till döds för otrohet. Istället för religionen är det profiten som driver, men frågan är om inte extremismen i grund och botten är den samma. Ett slags bokstavstro på att gärningsmannen är satan själv och måste straffas så hårt det bara är möjligt. Ingen proportionalitet, ingen fråga om hur stor skada andra egentligen har lidit, bara rent hämndbegär mot vem det än är som vågar bryta de heliga reglerna.

Fascismen är på väg tillbaka

2009-04-21T16:39:00.003+02:00

Kanske trodde någon att efter andra världskriget skulle världen vara effektivt vaccinerad mot fascistiska idéer? Att den i framtiden aldrig skulle bli större än smågrupper av tokstollar? Så verkar tyvärr inte vara fallet. Fascistiskt tänkande är idag på frammarsch på många fronter.

Olika fascistiska rörelser kan sägas ha ett antal drag gemensamt:

Hyllande av enstaka starka ledare
Glorifiering av våld
Hyllande av fysisk och militär styrka
Machokultur, förespråkande av traditionella könsroller, ibland kvinnoförtryck
Fokus på hot från verkliga och inbillade fiender till staten, ibland paranoia
Föreställningar att staten har rätt att påtvinga alla vissa värderingar, ofta en viss religion i kombination med de fascistiska värderingarna
Förnekande av individens rättigheter, gruppen kommer före individen
Förakt för demokrati
Hyllande av lag och ordning, sträng tillämpning av alla regler.

I Hitlers Tyskland var det judar och kommunister, men också liberala element, som representerade hotet. Nazismen och rasideologin fungerade på många sätt också som ett slags religion, med myter, värderingar, symboler och ritualer. I Mussolinis Italien och Francos Spanien var det i första hand socialisterna som stod för hotet, och det var den katolska kyrkan som kom att kombineras med fascistidealen.

Idag är fascismen på tillväxt i Ryssland, där man nu börjar se vissa folkgrupper, särskilt från Kaukasus, som fiender till ryssarna. Man ser också med misstro på väst och västliga idéer, och intresset för demokrati och mänskliga rättigheter tycks vara ganska litet. Nationalismen är stark, det bildades en personkult kring Putin, den ortodoxa kyrkan får en allt starkare ställning och banden mellan kyrkan och staten stärks.

I USA under George W Bush fanns det också fascistiska tendenser. Religionen fick ett allt större inflytande i politiken, individens rättigheter fick stryka på foten till förmån för säkerhet, och rädslan för terrorism närmade sig ofta paranoia. Det sågs under en period som opatriotiskt att ifrågasätta presidenten eller kriget i Irak, och våld sågs som en universallösning på alla problem.

Men starkast får nog den islamistiska fascismen sägas vara idag. Ofta får man intrycket att de terrorister och extremister som utför självmordsbombningar eller piskar kvinnor om de lämnar huset ensamma endast drivs av en fundamentalistisk inställning till islam. Men detta är troligen felaktigt. Istället handlar det om en kombination av islam och fascistiska värderingar. Ser man på Al-Qaida eller talibanerna i Afghanistan och Pakistan, så kan de utan problem beskrivas med de drag som används för att beskriva fascister ovan. De är fundamentalister, men de är också i realiteten fascister, vilket sällan framhålls när man talar om dessa rörelser.

Fienden för dessa fascister är väst, västerländsk kultur och Israel. Att Israel-Palestinakonflikten har fått en sådan betydelse har också inneburit att nazismen och förintelsens vaccinationsverkan mot fascistiska värderingar mer eller mindre har gått om intet, istället har förintelseförnekandet kommit att bli utbrett. Ett exempel har vi i Mohamed Omar i Aftonbladet idag. Han är psykologiskt intressant, eftersom han verkar ha gått väldigt snabbt från att vara en förnuftig moderat muslim till att bli en förvirrad förintelseförnekare. Idag hyllar han den starke ledaren Khomeini, glorifierar allt våld som riktar sig mot fienden, är positiv till religiösa lagar, klagar på feminismen och det sjuka västerlandet. Han kallar sig radikal muslim, men vad som här hänt är i själva verket att han har blivit fascist. Tydligen har en av hans favoriter också uttryckt beundran för Mussolini. Här ligger det förstås nära till hand att jämföra med hur det gick till i olika fascistiska länder. Hur kom det sig att så många tyskar kunde ta till sig nazismen? De var knappast fascister från början, men de blev det snabbt. Det är bara att konstatera att många människor är väldigt sårbara för fascismens lockelse.

Det finns egentligen inget som säger att ett samhälle där majoriteten är muslimer måste vara förtryckande eller odemokratiskt. Men om islam kombineras med fascism blir det en annan sak, då får vi i stället ett samhälle av talibantyp.

Uppdatering 2009-06-21:

I ett inlägg på Newsmill visar Omar tydligt vad han går för.

När ingen vill svara på frågan

2009-04-11T21:28:00.003+02:00

Har lagt märke till att det är en debatt på newsmill mellan troende och ateister, som så många gånger förr. Jag la märke till att ingen av debattörerna egentligen svarade på frågan som ställdes av newsmill-redaktionen: Den ena efter den andra svenska intellektuella kändisen kommer ut som mer eller mindre bokstavstroende. Senast i raden är Jonas Gardell med sin kritikerrosade bok "Om Jesus". Varför har den svenska intelligentian blivit frälst?

Resultatet blir att troende brer ut sig om trons förträfflighet, och ateister om dess dumhet. Deja vu. Men jag tolkar frågan så här: Varför är det så många som kommer ut som troende just nu?

Eftersom ingen tycks svara på just den frågan, tänkte jag lägga ut några förslag som det är fritt fram att sno och spinna vidare på:

Tidigare fanns det ett religiöst förtryck kopplat till statskyrkan, men nu finns det inte längre så mycket att göra uppror mot här i Sverige. Människorna har frigjort sig, och liksom en tonåring som frigjort sig från sina föräldrar senare kan komma att se sina föräldrar som förebilder igen, kan de som frigjort sig från religionen bli intresserade igen, när de känner att de har frihet att göra som de vill.

En ökad individualisering kan leda till en motreaktion. Idag tillhör vi färre fasta grupper än någonsin. Vi flyttar, byter jobb, byter karriärer, skiljer oss och bildar nya familjer mer än någonsin. Nationens, hembygdens och släktens betydelse minskar. Alla trivs inte med detta. Detta kan föda en känsla av rotlöshet, att man bara flyter omkring utan ett fast sammanhang. Detta kan i sin tur leda till en längtan att ingå i något större, och en längtan efter fastare ramar i tillvaron.

På ett liknande sätt är det med ökad globalisering. Gränserna suddas ut, influenser från andra delar av världen kryper närmare. Det finns fler möjligheter, fler val, fler tänkbara grupper att ingå i eller inte ingå i. En del har svårt att hitta sin identitet i en sådan värld. De kommer att söka efter rötter, och många kommer att söka dem i religionen.

När man har uppfyllt sina materiella behov, kommer man efter ett tag att känna en viss mättnad. Vad kommer härnäst? Mer prylar? Mer pengar? Är det allt? De fattiga ser livet efter detta som en befrielse från det hårda liv de lever, men också de rika kan känna sig fångade, om än i en gyllene bur. Man kommer att börja leta efter ”något annat”, vilket kan vara många olika saker, men i vissa fall blir det religion.

Den religiösa glöden ökar med konkurrensen. Många har intrycket att vi nu har ett ökat konkurrenstryck från islam, som kan upplevas som hotande. Detta kan göra att människor försöker organisera sig i egna grupper, för att inte känna sig ensamma i konkurrensen. På sätt och vis kan det vara evolutionärt betingat. Det känns som det kommer in en ny flock på vårt revir. Detta är något som olika ledare kan spela på. Genom att framställa sig som kristna, utstrålar de den trygghet som folk känner i den religion man känner som sin egen. Säkert kan många ledare också vilja stärka kristendomen i konkurrensen mot islam, även om de kanske inte är så religiösa vill de hellre se kristendomen vinna. Detta att olika ledare tar ställning för kristendomen kan i sin tur inspirera andra att ta efter.

Dessutom blir samhället allt på många sätt ytligare och ibland rent av tramsigare (ta till exempel många tv-program), vilket många, kanske särskilt intellektuella, inte känner sig hemma i. Det ligger då nära till hands för dem att söka sig till något som de upplever som djupare.

Kortare tider bättre för samhället

2009-03-14T12:28:00.004+01:00

Det talas nu om att förlänga skyddstiden för vissa upphovsrättsskyddade verk. Ett problem är att det är olika tider som gäller, 70 år efter författarens död för en bok, 50 år för en låt till exempel.

Men att höja är ett misstag, i stället borde man harmonisera det hela så att det blir 50 år för allt, böcker, filmer, musik, vilket vore en rimlig tid.

Om det är bättre med korta eller långa tider beror förstås på vilket perspektiv man har. Ur rättighetsinnehavares och deras bolags perspektiv är det förstås bra med långa tider. Från konsumenternas perspektiv är det bra med korta tider, såvida inte tiderna blir så korta att incitamentet att skapa blir så litet att det skapas mindre. Men 50 år är definitivt inte en så kort tid. Särskilt bra med korta tider är det förstås för alla de konsumenter som inte har så stora inkomster som vi har här i västvärlden. Hundratals miljoner blivande konsumenter i Kina, Indien, Indonesien, Brasilien och andra länder är knappast intresserade av att betala musikbolagens ockerpriser. Även om priserna sätts lägre i dessa länder kommer de att vara för höga för en mycket stor del av befolkningen. Om gränsen sätts till 50 år för allt, kommer dessa att ha tillgång till ett brett utbud av film, litteratur och musik släppt före 1959. Rock, pop, jazz, blues, klassiskt... men om tiderna förlängs får de flesta hålla till godo med fria inspelningar av klassisk musik. Film kan de ju glömma. Det är för dessa människor skyddstiderna kommer att göra störst skillnad, inte för oss.

Ur samhällets perspektiv är det lämpligt med relativt korta tider, eftersom det stimulerar skapandet. Om tiden sätts till 50 år, finns det incitament för kreativa människor att fortsätta skapa åtminstone in i medelåldern. Blir den 95 år försvinner detta incitament. Dessutom uppstår inte kreativitet i ett vakuum. Man inspireras av det som andra har gjort. Med en gräns på 50 år kommer det att finnas ett brett utbud av inspirationskällor för alla, också dem som saknar pengar. Med en gräns på 95 år blir det betydligt svårare för fattiga konstnärer att hitta inspiration. Att exempelvis musik blir fri släpper loss kreativiteten hos dem som vill använda det gamla för att göra något nytt, gammal bortglömd musik får nytt liv i nya former. De närmaste åren skulle man därmed kunna vänta sig en explosion av intressant musik som inspirerats av 50-60 och därefter 70-talen. Det kan bli verkligt spännande. Förlängs tiderna stryps denna utveckling. Betydligt färre kommer att söka inspiration bland gamla okända artister om de måste betala för allt. Betydligt färre gamla guldkorn kommer därmed att snokas upp.

Patent på exempelvis läkemedel har betydligt kortare tider, 20 år har jag för mig. Varför det? Jo, för att många andra ska kunna bygga vidare på andras upptäckter utan att betala höga licensavgifter, för att företagen ska stimlueras att fortsätta forska och för att det inte ska bli så dyrt för samhället med alla mediciner folk behöver. Skillnaden mot konstnärliga verk är inte så stor, det är bara det att det är konsumenterna som betalar istället för samhället. Hade konstnärliga verk varit subventionerade av staten på samma sätt som läkemedel, då hade skyddstiderna varit betydligt kortare, den saken är klar! Nu tänker sig politikerna istället att om man förlänger skyddstiderna, då får samhället in mer moms och skatt. Intresset ljuger aldrig.

Men på sikt kommer längre tider att vara en dålig affär för samhället på grund av att kreativiteten blir mindre än den annars skulle vara. Frågan är om politikerna har förmågan att inse detta. Tyvärr får jag nog ställa mig tvivlande.

50 år är en bra avvägning, en rimlig tid. Jag skriver själv på en bok, och ser ingen som helst poäng med att någon arvinge skulle raka in pengar på den 70 år efter min död. De får väl tjäna egna pengar, inga stekta sparvar som flyger in i munnen här inte! 50 år är fullt tillräckligt. Tvärtom, om jag inte kan trygga min ålderdom genom att vara produktiv in i medelåldern, då är jag en lat j-l som faktiskt får skylla mig själv. Och nog tusan borde jag kunna spara en slant under tiden fram till att jag blir något år över åttio.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN Fakta, DN6, DN7, SVD, DN8, DN9

Kräv om, kräv rätt!

2009-03-12T14:34:00.005+01:00

Måste bara kommentera Maciej Zarembas senaste artikel i DN.

Frågan vilka krav man ska ställa på nya medborgare har ofta varit på tapeten. Många länder har olika typer av kunskapsprov. Problemet tycks vara att frågorna i många sådana tester är godtyckliga och rätt irrelevanta.

Jag tycker att det är rimligt att man ställer kunskapskrav. Men då måste man fokusera på det som är viktigt, det måste handla om det som ligger till grund för samhället, som det är viktigt att alla medborgare förstår sig på.

Som jag ser det finns det tre saker som man ska kunna kräva av en medborgare att denne förstår och respekterar: lagen, demokratin och de mänskliga rättigheterna. Sedan kan det finnas annat som det kan vara trevligt eller önskvärt att man känner till, såsom kulturyttringar, historia, geografi och så vidare, men dessa är inte alls lika avgörande som de första tre.

Det finns ingen anledning att kräva att man känner till Gustav Vasa eller Lule älv eller hälsingehambo, eftersom de inte är avgörande för hur man fungerar som medborgare. Lagen, demokratin och mänskliga rättigheter är däremot grundläggande för samhällslivet.

Det går inte att testa allt, och att fråga om lite från varje tänkbart område innebär bara att det blir en meningslös sörja av lösryckta frågor utan sammanhang. Man bör därför strunta i allt det mer perifera och fokusera helt och hållet på de tre viktiga områdena. Alla ska känna till viktiga lagar, hur demokratin fungerar, vilka de mänskliga rättigheterna är och varför de är viktiga. Detta sänder också en tydlig signal om vad som är avgörande: Det viktiga är inte att du dansar runt granen eller hur du klär dig, det viktiga är att du förstår och följer spelreglerna. Vill man också testa språkkunskaper kan man helt enkelt hålla testet på svenska, så slår man två flugor i en smäll.

(tillägg)

För övrigt tycker jag att begrepp som "mångkultur" och "multikultur" är mogna att slängas på sophögen. Vad vi behöver är inte ett "mångkulturellt" samhälle, det riskerar att bli ett samhälle där var och en stoppas in i ett kulturellt fack och behandlas därefter. Jag misstänker att många tänker "turkar är si och så, och svenskar är si och så, och kineser är på det där viset, men alla sätt och kulturer är lika bra egentligen blablaha..." och sedan tror att deras relativism innebär att de är upplysta. Men egentligen är de trångsynta tjockskallar.

Vad vi behöver är ett verkligt mångfaldssamhälle, det vill säga ett samhälle där man inser att människor är olika på många olika sätt. Som jag ser det belyser de olika delarna i Zarembas artikelserie i grunden ett och samma problem: att människor klumpas ihop och betraktas som om de allihop var likadana, istället för att bli betraktade som individer.

Utgångspunkten bör alltså vara att människor är olika på många sätt, men att de alla har förmågan att leva upp till sådana grundläggande krav som nyss nämnts. Lever du upp till det grundläggande har du sedan rätt att vara hur du vill, men vi får aldrig börja tänka i banor av att medlemmar av den ena eller andra gruppen inte skulle kunna klara av dessa krav på grund av att "i den gruppen är man ju si och så, och det är också precis lika fint egentligen..." Sådant tänkande leder käpprätt åt skogen. Vi ska inte värdera olika grupper över huvud taget. Fokus på det viktiga, fokus på individen, det är vad som borde gälla.

Att misstolka undersökningar II

2009-03-11T13:32:00.003+01:00

I min förra blogpost skrev jag om hur Dagen och DN misstolkade resultatet av en artikel i PNAS, "Cognitive and neural foundations of religious belief".

Idag är det dags igen. Ny undersökning. Reportern i DN har återigen inte läst undersökningen. Reportern i Dagen tycks heller inte kunna läsa innantill. Men återigen har jag gjort just detta.

Det handlar om American Religious Identification Survey (ARIS 2008).

Den konstaterar att andelen amerikaner som uppger "no religion" har ökat, från 14.1% 2001 till 15% 2008. Detta får reportern till att 15% är ateister, men det är en feltolkning. Gruppen omfattar alla som beskriver sig som "no stated religious preference, atheist, or agnostic". Det är inte samma sak som ateist. Tittar vi närmare på siffrorna, extrapolerade till hela befolkningen, så var det 34 169 000 som valde "no religion" (15%) och av dessa var det 1 985 000 (0.9%) som kallade sig "agnostic" och 1 621 000 (0.7%) som kallade sig "atheist". Utöver de som valde "no religion" var det också 11 815 000 som inte gav något svar.

"No religion" och ateist är alltså inte alls samma sak. Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Den första är förstås att reportrar inte läser undersökningar. Men förutom det kan vi konstatera att det är anmärkningsvärt få av dem som uppger "no religion" som har gjort ett mer precist ställningstagande och kallar sig ateister eller agnostiker. Kanske säger detta något om hur laddat det är att sätta en sådan etikett på sig själv i det fortfarande mycket religiösa USA. Man säger hellre "no religion" för att det uppfattas som mindre konfrontativt. Men en stor del av förklaringen är rimligen också att många av de som har valt "no religion" helt enkelt inte bryr sig så mycket. I vilket fall är det en grupp som ökade i samtliga amerikanska delstater från 1990 till 2008.

Å andra sidan kan man fråga sig hur många av dem som kallar sig kristna som faktiskt är särskilt troende. Totalt 76% av amerikanerna ser sig som kristna (86% 1990) och 3.9% tillhörde någon annan religion. Men det var 69.5% som kände sig säkra på att det finns en personlig Gud, och 66% som förväntade sig en religiös begravning när de dog.

Att misstolka vetenskap

2009-03-10T20:24:00.004+01:00

Idag kan man läsa i DN och Dagen om en artikel i PNAS, "Cognitive and neural foundations of religious belief".

Hjärnan som gjord för att tro på Gud, DN

Hjärnan programmerad för tro på Gud, Dagen

Jag måste säga att båda dessa rubriker ger en missvisande uppfattning om vad artikeln handlar om, och det är ingen vild gissning att påstå att ingen på respektive tidning kan ha läst artikeln. Men det har jag.

Så vad är det som framkommer? Jo, att hjärnan använder en rad olika områden när den processar olika religiösa frågor. Det som är ny information i artikeln handlar om vilka områden som aktiveras av vilka frågor. Men att ett antal områden skulle aktiveras, det var ju inget nytt!

Utifrån DN:s och Dagens rubriker får man nästan intrycket att det var anmärkningsvärt att det aktiverades olika områden, oj, här hände det något, då måste dessa områden ha speciellt med gudstro att göra, ja till och med vara avsedda för sådant. Men en sådan slutsats är ju rent nonsens! Vad hade de väntat sig? Att inget skulle synas? Några områden måste ju aktiveras när man tänker, eller hur?

Vi vet att det inte finns något "gudscentrum" i hjärnan, alltså ett avskilt område som processar alla religiösa frågor. Istället är det utspritt på flera områden, som också gör andra saker.

När hjärnan processade frågor som hade att göra med Guds inblandning i världen och människors liv, då aktiverades områden som har att göra med att observera och analysera andras handlingar och motiv till handlingar. Det handlade om områden som är involverade i bildandet av vad som brukar kallas Theory of Mind, alltså våra mentala modeller av vad som rör sig i andras huvuden. Försökspersonerna funderade alltså kring hur Gud kunde tänkas resonera. Inte särskilt förvånande förstås.

När hjärnan processade tankar kring Guds vrede, aktiverades områden som vi normalt använder för att processa rädsla som induceras av vad någon annan har sagt, och områden som används för att upptäcka negativa känslor i andras ansiktsuttryck.

När det handlade om Guds kärlek, aktiverades områden som sysslar med positiva känslor och undertryckande av negativa sinnestillstånd. Well, duh.

När det handlade om att processa religiösa doktriner aktiverades områden i temporalloberna som dekodar metaforisk och abstrakt innebörd.

Och så vidare. Detta är vad artikeln handlar om. Den säger ingenting om något bakomliggande syfte eller något i den stilen, som DN och Dagen försöker antyda med sina rubriker.

Kanske vore det inte så dumt om tidningsfolket faktiskt läste artiklarna de refererade till? Om inte annat så för att slippa sådana påståenden som att "Forskarna lät ett stort antal försökspersoner..." när det handlade om två delstudier med 26 respektive 40 personer i. Det är faktiskt inte ett särskilt stort antal, Dagen.

En fråga om förakt

2009-02-04T21:41:00.002+01:00

Jag läste nyligen Malcom Gladwells bok "Blink". En bland flera intressanta historier i boken var den om en forskare i psykologi, som hade hittat ett oslagbart sätt att på några sekunder avgöra om ett pars förhållande skulle hålla, eller om de var på väg att skiljas.

Nyckeln var att leta efter spår av uttryck av förakt. Ilska eller andra känslor var ett mindre problem, sådant kunde gå över och repareras. Men om parterna hade börjat känna förakt för varandra, då var det osvikligen på väg att ta slut. Ett förhållande går alltså att reparera, bara det finns en respekt för den andre i botten.

Det slår mig att man borde kunna applicera det här också på andra förhållanden, exempelvis mellan länder. Ta Israel-Palestina-frågan till exempel. Man kan fråga sig om inte det djupaste problemet egentligen är psykologiskt, nämligen vad de olika folken känner för varandra.

Om en befolkning känner sig hotad av en annan, bör det i så fall ändå gå att hålla sams om de känner respekt för varandra. Även om det man respekterar är den andres beslutsamhet och militära styrka, så går det ju att förhandla. Men man förhandlar inte med den man av någon anledning känner förakt för.

Förakt kan man känna exempelvis för att den andre är rasistisk, orättvis, omoralisk eller en hycklare. Just hyckleriet var nog det allvarligaste med Bush-administrationen, till exempel. Man talade om demokrati och mänskliga rättigheter, men samtidigt torterade man folk i sina fängelser, och resultatet blev att man sågs som en hycklare, vilket ledde till förakt.

Slutsatsen borde alltså bli, för den som vill nå framgång i sådana här frågor: Det är ok att vara hård och kompromisslös, bara det leder till respekt. Var däremot aldrig omoralisk, hycklande eller principlös och bryt inte löften, för det leder till förakt, och ingen vill ha att göra med den man föraktar.

Folkpartiet fast i 50-talet

2009-02-02T11:57:00.003+01:00

Folkpartiet tycks nu ha beslutat sig för att FÖRBJUDA undervisning på annat modersmål än svenska. Lyckligtvis tycks inte de andra partierna hålla med.

Jag är (trots allt fortfarande) medlem i folkpartiet och fd doktorand i neurobiologi, och håller helt med Maria Wetterstrand.

Detta folkpartiförslag är idioti.

Förslaget resonerar som om olika språk upptog separata utrymmen i hjärnan, som om svenskan hade ett eget område som inte tränades om man tränade arabiska, som satt i ett annat område.
Problemet är bara att detta är totalfel. All nyare forskning visar att flerspråkighet är stimulerande och utvecklande för hjärnan. Genom flerspråkighet får man en generellt bättre språkförmåga, för de mentala färdigheter som språkanvändning bygger på kan användas i alla språk man använder. Kan man många språk är det lättare att lära sig ett till.
Olika språk sitter inte i skilda områden, utan de är sammankopplade. De hänger ihop med de mentala representationer vi har för olika begrepp.

Exempel: Om vi ska lära oss det engelska ordet för elefant, så har vi redan en mental representation av vad en elefant är (fakta, utseende, ljud osv). Det går blixtsnabbt att förstå att det engelska ordet handlar om samma sak som vi redan har ett svenskt ord för, och "elephant" kan därför snabbt integreras i hjärnans nätverk.

Antag nu att vi inte inte redan hade någon mental representation av elefant, vi hade aldrig hört talas om ett sådant djur. Då kommer det att bli betydligt svårare att lära sig "elephant", därför att vi har inget i hjärnan att koppla ihop det nya med.

Samma sak blir det med matematik och arabiska. De nya begrepp man lär sig på arabiska i matematik, kommer att gå mycket snabbt att också lära in på svenska. De mentala represenationerna av "procenträkning" osv finns redan på plats.

Att däremot skapa dessa mentala representationer med hjälp av ett språk man har dåliga kunskaper i, det är betydligt mer ineffektivt och det är stor risk att eleverna hamnar efter.
Undervisning på ett språk underlättar alltså undervisning på ett annat, och det effektivaste är att ha undervisning i samma ämne på flera språk. Egentligen borde vi göra så med alla elever. Stoppa in några timmar i varje ämne som hålls på engelska istället för på svenska.

Sådan parallell undervisning är helt klart the way to go. Att undervisa på endast svenska, eller endast arabiska, är ineffektivt och föråldrat för dessa elever.

Tragiskt att se att partiet inte hänger med sin tid.

Musikbranschen: Korv med bröd 30kr

2008-11-14T14:54:00.004+01:00

Det vore kul om musik- och filmbranscherna någon gång skulle kunna inse att de själva är en del av problemet med olaglig nerladdning. Framför allt gäller det att man är monopolister som tar ut ockerpriser.

Det är inte så att människor inte vill betala för sig. Tvärtom, människor vill göra rätt för sig. Det är bara det att de vill göra det till ett rimligt pris. Det har med vår psykologi att göra. Vi har en inbyggd uppfattning om vad som är ett ungefärligt "fair price". Ett sådant har vi haft lika länge som vi har bytt varor och tjänster med varandra. Vi känner på oss vad som är ett rättvist byte, och vad som inte är det. Men om priset som begärs går utanför vår uppfattning om fair price, blir många ovilliga att betala, även om de har råd.

Ett exempel: Vad är ett fair price för en helt vanlig kokt korv med bröd? De flesta skulle nog säga 10-15 kr. Upp till 20 kan man nog acceptera. Men 30 kr? Även om man är hungrig, och även om man förstås har råd att betala 30 kr, så tar det verkligen emot att betala ett sådant pris, för det känns inte som ett rättvist byte, man får inte valuta för pengarna. Det känns som att man är en sucker som betalar för mycket.

Med dyrare saker är det förstås annorlunda, med en platt-tv bryr vi oss inte om en tia hit eller dit, eller en hundring för den delen. Och är det en bostadsrätt kan vi tänka att "ah, vi klämmer till med hundratusen till". Så länge priset ligger inom intervallet av vad vi uppfattar som fair price. Och lyxprylar handlar ju om status och att visa för andra vad man har råd med, så det är en helt annan situation psykologiskt.

Problemet med musik och film är att branscherna ofta lägger sig i överkanten eller något utanför vår inbyggda uppfattning om fair price. Eftersom de har monopol på just sina artister och filmer, försöker de som alla andra monopolister att ta ut så höga priser som det bara är möjligt.

Men samtidigt vill de inte ha så höga priser att ingen köper. Därför lägger de sig i ett prisläge som är inom vissa personers fair price-intervall, nämligen de köpstarkas. Däremot hamnar de utanför mindre köpstarkas intervall, ungdomars till exempel. Dessa kommer att känna att en CD för 200 spänn är ett ockerpris, det känns inte som ett rättvist byte. Ett annat exempel är förstås folk i mindre köpstarka länder, exempelvis Kina. Det är verkligen inte konstigt om dessa piratkopierar mycket.

Dessutom kommer den som verkar ta ut ett ockerpris förstås att ses som något av en skurk. Och det känns förstås mycket enklare, moraliskt sett, att stjäla från en skurk.

Få skulle nog stjäla en korv av någon som tar en tia. Men en som tar trettio? Fortfarande skulle majoriteten låta bli, men andelen som skulle tänka "det kan han gott ha" skulle nog öka kraftigt.

Intrycket av branschen som skurkar förstärks förstås av de drakoniska straff som bolagen vill utkräva av fildelarna. Det handlar om hundratusentals kronor, i USA om miljonbelopp. Få andra än branschen själva uppfattar väl sådant som proportionerligt. Snarare kommer man att tänka på maktmissbruk.

Vad branschen behöver göra om de vill sälja mer, är helt enkelt att lägga sina priser inom ungdomarnas fair-price-intervall. Vilket antagligen innebär ungefär en halvering av priserna. Att ladda ner en låt bör kosta max 5 kr. Gör som IKEA, tjäna pengar på stora volymer och låga priser istället.

Bokbranschen däremot ligger antagligen helt rätt när det gäller pocketpriserna. 50-60 kr, det är ett fair price för några timmars läsning. 100-120 kr däremot...nog skulle det ta emot?

Sedan måste man förstås jobba mer med nya kanaler för att locka köpare. Själv köpte jag nyligen skivor efter att ha botaniserat bland gamla musikvideor på youtube, och det är jag knappast ensam om. Branschen borde göra det möjligt att göra på ett liknande sätt med deras musikarkiv, att man till exempel får lyssna på en låt om man ser en reklamsnutt först. Det man hittar och gillar kommer man att köpa, bara priset känns rimligt.

DN DN DN DN DN DN SVD SVD SVD SVD SVD SVD SVD SVD

Palin mot abort vid incest och våldtäkt

2008-09-04T16:59:00.004+02:00

Det ska bli intressant att se vad det blir för frågor som kommer att dominera den amerikanska valrörelsen. Tidigare verkade det ju som att de viktigaste frågorna skulle bli krig och ekonomi.

Men det är inte så säkert, särskilt nu när McCain har valt Sarah Palin som sin vicepresidentkandidat. Hon kan framstå som charmig och en frisk fläkt, men hon är också oerhört värdekonservativ och står i vissa frågor närmast till höger om Bush. Religion kan alltså bli en mycket stor fråga i valet.

Till exempel har hon kallat kriget i Irak "ett uppdrag från Gud" och kallat en naturgasledning genom Alaska för "Guds vilja". Till och med Bush har ju tonat ner den typen av retorik nu för tiden, men den skulle alltså kunna få en pånyttfödelse genom Palin.

Palin är motståndare till abort även i fall av våldtäkt och incest, och har bland annat sagt att hon inte skulle låta sin egen dotter göra abort om hon blev våldtagen. Även om många amerikaner är mot abort, är det knappast en majoritet som ställer upp på denna extrema inställning, bland annat har McCains fru Cindy sagt att hon inte håller med. Palin är också motståndare till sexualundervisning, utom när det gäller predikande av avhållsamhet. Under sin tid som borgmästare vände hon sig en gång till det lokala biblioteket för att få vissa böcker bannlysta. Hon anser också att intelligent design och evolution ska läras ut jämsides.

Eftersom det kan komma att tillsättas nya domare i Högsta Domstolen under mandatperioden, kan det mycket väl tänkas att det tillsätts sådana som vill riva upp rätten till abort.

Detta skulle mycket väl kunna bli en stor stridsfråga. I svenska medier är det dock ännu så länge ganska tyst om de här sakerna.

Tack SvD, nu begriper jag

2008-09-02T12:37:00.002+02:00

Här sitter jag nu och bloggar istället för att skriva jobbansökningar. Men jag ska ju skriva dem sen, efter det här. Ja, jag ska ju gå och klippa mig också. Men efter det. Det kan ju i och för sig hända att jag behöver gå och handla, och man vet ju aldrig om det är något på tv som jag hemskt gärna vill se.

Men snart, som sagt. Jag har ju gott om tid på mig, det är två veckor tills sista ansökningsdag. Av någon anledning brukar mina ansökningar bli inskickade väldigt nära sista ansökningsdag.

Jag menar, det kan ju tänkas att man kommer på något man borde ha haft med? Det vore väl dumt att hasta iväg något, som kanske kan bli bättre. Dessutom är jag ju lite trött just nu, jag skriver rimligen bättre när jag är lite mer i gasen. Varför skriva något halvbra när det kanske kan bli perfekt?

Ok, jag vet att jag är en uppskjutare. Men vad jag inte visste var att det hängde ihop med andra egenskaper som jag har, men det begrep jag när jag läste artikeln i SvD i dag.

Blir inte klar med arbetsuppgifter och tar med jobb hem, japp, det är jag. Fast jag slösurfade runt lunchtid och jobbade sent istället. Som student sköt jag upp pluggandet och klarade visserligen tentorna, men det var knappt.

Överoptimistisk tidsplanering, flykt från att göra det viktigaste, perfektionist som har svårt att släppa ifrån sig sitt arbete. Jodå, det är jag.

Prokastrinerare är rädda för framgång, misslyckande eller för att bli kontrollerade, står det i artikeln. Så kanske det är. Jag tror att det handlar om ett beteende som grundlades under min skoltid. Det handlar om vilken bild jag ville att andra skulle ha av mig.

Jag presterade väldigt bra i skolan, och det var väl särskilt tydligt i grundskolan. Bäst i klassen i alla läsämnen. Det var först i gymnasiet jag gick med sådana som var lika bra eller bättre än mig, men då var det försent, kan man kanske säga.

Det fanns ju vissa normer bland barnen. Om man lyckades för att man jobbade hårt så var man en plugghäst. Om man lyckades för att man var smart så kunde det tolereras. Men man fick absolut inte visa det på ett sätt som skulle kunna uppfattas som fjäskigt. Inte räcka upp handen för mycket. Om inte någon annan kunde, så kunde jag räcka upp handen sådär lite nonchalant med armbågen i bänken, "jaja, jag får väl svara då". Gärna ifrågasätta lite. Prata med bänkgrannen, sådär lite lagom.

Minns en gång på samhällskunskapen, vi hade en lärare som hade varit med i vpk. Jag kallade kommunismen "en ideologi för idioter". Det tyckte jag kanske också, men det var förstås också menat som en provokation.

Det handlade om att bygga upp bilden som jag ville att andra skulle ha av mig själv.

Jag ville vara "smarta killen som inte behövde läsa på". Han som inte alltid gjorde som läraren sa, men som det gick bra för ändå. Struntade i övningsuppgifter. Råpluggade en eller två kvällar innan prov, och det gick bra så.

Tror att det handlar lite om hierarkier. Gör man hela tiden som läraren säger så erkänner man ju dennes auktoritet, att han eller hon vet bäst, står över en själv i hierarkin. Men det passade inte mig. Genom att vara rebellisk i det lilla, tror jag att jag försökte antyda att jag minsann var smartare än läraren också.

Att utmana, ifrågasätta och gå min egen väg var det som skilde plugghästen, tönten, mot den smarte, den coole. Och jag ville för allt i världen inte vara tönten.

Och det där hänger kvar. Kan fortfarande inte låta bli att utmana och ifrågasätta. Bryta lite mot anvisningar och göra på ett "smartare" sätt. Lite sarkastiska gliringar mot chefen.

Svårigheter med att känna sig styrd av andras tidsplanering. Japp, här är mannen som alltid kommer fem minuter försent till mötet. Inte för att jag vill. Men jag tror att det är mitt undermedvetna som gör att det blir så. Naturligtvis skulle jag kunna ändra mitt beteende så att jag inte kommer försent. Men då har jag ju anpassat mig, underkastat mig. Låtit någon annans vilja styra mina vanor. Det går ju inte för sig. Bättre då att komma försent, och skylla på trafiken.

Mitt undermedvetna är ett pucko som bekämpar sig själv av fånig stolthet, för att han tror att han är smartast och därför inte ska behöva lyda någon. Se där, vilken praktisk undanflykt. Det är inte jag som beter mig dumt. Det är mitt undermedvetna. En primitiv liten man som gömmer sig i min hjärna och som jag inte kan göra något åt. Jag är skicklig på att lura mig själv också.

Det är klart att jag kan göra något åt saken, om jag bara vill. Fast min hjärna kan förstås försvara sig mot den insikten också... fri vilja, finns det någon fri vilja egentligen, en filosofisk utläggning kanske vore på sin plats...?

Skjuta upp kontakt med andra människor av rädsla för intima relationer, jo det stämmer nog faktiskt det också. Det är det där med kontrollen igen, tror jag. I ett förhållande kan jag inte göra som jag vill, inte ha kvar mina vanor. Så går tankarna. Vilket är fånigt, för jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ändra vanor. Det är nog mer en principsak, jag ger inte upp min frihet. För det stämmer inte med självbilden som jag har hamrat in i skallen. Smarta killen som inte behöver lyda någon skulle inte ge upp sin frihet hur som helst.

Och perfektionismen, ja... det är nog det där med självbilden igen. Smarta killen som inte behöver lyda någon kan naturligtvis producera något perfekt om han vill. Så varför skulle han inte göra det? Om han producerar något som inte är perfekt, och gärna perfekt på ett originellt sätt som inte följer "hur man ska göra", så kanske inte längre omgivningen tror på att han är Smarta killen som inte behöver lyda någon?

När jag egentligen borde skriva något, så läser jag på ännu mer i stället, mer än jag behöver. För i det där som jag läser kan det ju hända att jag hittar det där som ger den där riktiga spetsen i slutändan. Det perfekta men oväntade.

I min bild av det hela alltså. I verkligheten får jag ont om tid och skriver något halvbra. Men det gör inget, för jag har ju en ursäkt. Hade jag haft mer tid så hade det blivit perfekt. Nu blev det bara godkänt, men äh, jag brydde mig ändå inte så mycket. Jag slängde ihop något snabbt kvällen innan. All den tiden jag la ner på förberedelser kan vi tala tyst om.

Eller så var jag inte inspirerad just då. Sånt händer ju. Men när jag är på topp, då jäklar. Synd bara att det händer så sällan. Men det kan ju inte jag hjälpa. Genier kan inte skyndas på. Eller hur?

Överoptimistisk tidsplanering, absolut. Klart jag hinner. Jag kan ju jobba stenhårt om jag vill. Dessutom kan jag göra flera saker på en gång. Jag är ju trots allt Smarta killen som inte behöver lyda någon. Jag borde sätta igång med det där viktiga. Men jag måste inte. Jag kan låta bli. Och om jag låter bli, så bryter jag mot reglerna om hur man borde göra. Oh, that feels good...

Man kanske kunde dra in Freuds överjag i det hela också. Överjaget vet mycket väl vad som borde göras. Följ reglerna, gör som det står, börja i god tid, skjut upp det oviktiga istället. Men då träder det undermedvetna in: Håll klaffen, överjaget! Jag är Smarta killen som inte behöver lyda någon! Inte ens mig själv...!

Undrar om det går att fixa sådant här genom att bara vara mer medveten om det? I så fall kom jag nog en bra bit på vägen idag.

Sedan tänkte jag tipsa om den här sidan . Bilden med sjögräset sammanfattar så bra vad det handlar om...

Officerare saknar moralisk ryggrad

2008-08-22T10:55:00.004+02:00

Så har det hänt igen då. En värnpliktig har dött på en övning, och återigen vägrar officeraren som orsakade det hela att känna något som helst ansvar.

Den ryggradslöse ifråga har uppenbarligen givit en felaktig order, och försöker sedan i efterhand påstå att det var en "låtsasorder". Jag tror att de flesta inser hur genomskinligt det är. Att blanda in "låtsasordrar" i övningar med skarp ammunition vore ju ren galenskap.

Det riktigt vidriga i mina ögon är dock inte att han gör ett misstag. Sådant kan hända, tyvärr. Det vidriga, ruttna och avskyvärda är att han försöker komma undan sitt ansvar.

Genom detta gör han familjens och kamraternas lidande värre, och dessutom skämmer han naturligtvis ut försvaret.

Vad är det våra officerare lär sig på utbildningen? Att aldrig ta ansvar för misstag och istället skylla på andra? Inte konstigt då att försvaret är så sanslöst ineffektivt med våra skattepengar.

Jag måste säga att jag är pessimist angående försvarets möjligheter att lösa sina problem. Det finns alldeles för många ruttna äpplen i officerskåren, som hålls om ryggen av de andra.

Jag minns hur det var när jag gjorde lumpen. Massor av officerare som bara tycktes driva omkring och inte uträttade något. Som hade flyttats dit från andra förband eftersom de inte kunde avskedas, och som man inte hade användning för. Och ändå var det massor av luckor i utbildningen. Själv fick jag till exempel mycket träning i hur man monterar upp en kulspruta, men jag fick aldrig tillfälle att skjuta med en. Jag skulle chefa över ett antal, och jag fick lära mig deras uppgifter, men det var ingen som utbildade mig i mina uppgifter, för det var det ingen som kunde. Eller det kanske det fanns, men det var ingen som brydde sig. Ett stort jäkla slöseri med tid alltihop.

Samma sak på högkvarteret. En massa meningslösa överstelöjtnanter som bara vänder papper. Ingen reagerar mot allt det som är fel, för allihop tänker bara på att skydda sitt eget jobb.

Jag ska anmäla er allihop!

2008-08-20T20:19:00.004+02:00

Två saker som är oerhört effektiva när det gäller att få människor att bete sig fånigt är som bekant religion och symbolfrågor. Och det gäller både anhängare och motståndare. Kombinationen, religiösa symbolfrågor, är kanske det effektivaste sättet som finns att skapa ett jäkla hallå kring skitsaker.

Ute i världen har man åtminstone vett att bråka om religiösa symbolfrågor som har lite betydelse. Huvudduk för muslimer, eller att ställa ut de tio budorden i domstolar.

Här i Sverige bråkar vi istället hellre om småsaker som det borde gå utmärkt att strunta i. En mediakåt konstnärs Muhammedteckningar (som han egentligen hade snott från sin 4-årige brorson som hade ritat den till pappa i 40-årspresent). Om det ska ligga biblar på hotellrummen eller inte. Påstådda religiösa betydelser hos övergångsställestrafiksignalstrafikantaktiveringstryckknapplådeanvisningssymbolschemat. Och ja, jag ringde gatukontoret och kontrollerade att det var rätt benämning. Förkortas ÖSTSTATKLASS, vad tusan man nu ska dra för slutsats av det.

Om det är någon som undrar hur förlagan till den där "religiösa symbolen" egentligen ser ut, googla "one way Jesus" och kolla på resultaten bland bilderna. Tydligen funkar det med vilken hand som helst med ett pekfinger som pekar uppåt. Varje gång någon pekar uppåt med sitt pekfinger så påminner alltså denne oss om Jesus! Helt plötsligt ser jag mina medmänniskor i ett helt nytt sken.

Hm. Fast ett övergångsställe kan man ju gå över på TVÅ håll...det måste betyda att man kan ta sig till himlen och sedan gå tillbaka lite som man känner för det. Men det är klart, man måste väl få grönt ljus från Gud först. Och sedan kan man ju komma tillbaka och ta bilen eller cykeln eller bussen och köra över det på tvären. Och de som då går över kommer då att vara i vägen. Eller tvärtom egentligen...hm...ah! Bilarna hindrar oss från att komma till himlen! De måste alltså vara djävulens redskap! Och sedan finns det ju viadukter, och där finns det inga signaler för där går man under vägen...alltså är viadukter zoner där vi inte kan känna av Guds närvaro....de måste rimligen leda till helvetet i underjorden då. Det är ju lätt att förstå, med tanke på allt klotter och annan ondska som dväljs därnere...blottare och knarkare och annat elände ska vi inte tala om. Det är inte lätt det här att tolka symboler, men jag tror att jag börjar få kläm på't.
Sammanfattningsvis är alltså budskapet: Ta er i akt för viadukterna, ty de är ondskans hus här på Jorden! Uppenbart, för den som har ögon att se med.

Med all denna visdom i åtanke, placera muspekaren över en av bilderna och titta på hur den då ser ut.

Ve och fasa! Den ser ju ut precis som den berömda religiösa symbolen på övergångs...ja ni vet.

De har infiltrerat Microsoft också! JK-anmäl Microsoft! Eller är det JO-anmäl...? Fast det kanske är diskriminering...DO-anmäl! Fast det är ju datorprogram...ok, Datainspektionen alltså. DI-anmäl Microsoft! Och glöm inte Konsumentombudsmannen! Fast brukar man inte anmäla till EU-nånting också? Ok, vi kör på det. Sedan måste vi skriva en artikel till DN Debatt också, det måste man alltid göra.

Alltså: JK-anmäl, JO-anmäl, KO-anmäl, DO-anmäl, DI-anmäl, DN-anmäl och EU-anmäl dem allihop! Varenda jävel!

Annars blir det ju aldrig någon ordning i det här landet.

Vad säger du? Är korset på flaggan också egentligen en religiös symbol?! Nej, nu jä... Ny bläckpatron i skrivaren! Här ska anmälas! Den kostar visserligen 349:50 för att skriva ut (upp till) 38 sidor, men det får det väl vara värt.

Man måste ju göra sin plikt!

Achtung!

Först till kvarn

2008-08-09T11:53:00.002+02:00

När det gäller stormakers inflytande över andra länder kan man säga att det är Först till kvarn-principen som gäller. Om en stormakt har fört in sina reguljära styrkor i ett land som stöd till ena sidan i en inre konflikt, så kan inte den andra stormakten göra samma sak till stöd för en annan sida. Man kan bidra med rådgivare och vapen, men man kan aldrig riskera att det uppstår en situation där den ena stormaktens och den andra stormaktens trupper beskjuter varandra.

Att gå med i en försvarsallians är förstås likvärdigt. Om/när Georgien går med i NATO, kan inte ryska trupper göra vad de gör nu. Så det gäller förstås att passa på medan man kan, och på det sättet också förstås skjuta upp ett NATO-medlemskap ytterligare. Situationen i Abchazien och Sydossetien har förstås försvårat NATO-medlemskap, och det har förstås också legat i ryssarnas intresse att elda på konflikterna på olika sätt. När nu Georgien gick till offensiv så är det bara för ryssarna att tacka och ta emot och stärka sin inblandning ytterligare.

Frågan är väl varför Saakasjvili gör så här. Ryssarna har förstås försökt provocera fram det, och kanske tröt tålamodet till slut. Men såvitt jag förstår, var det inte särskilt smart. Och nog måste väl väst ha avrått honom? Eller var det en impulshandling?

För övrigt anser jag att samverkanspunkterna bör förstöras

2008-08-05T00:09:00.003+02:00

Debatten om FRA rullar på, och det är egentligen rätt underligt att det blir så mycket tjafs om en sak: huruvida det är frågan om massavlyssning eller inte.

För vad förslaget innebär är tydligt: Det ska upprättas "samverkanspunkter" där all trafik som passerar landets gräns ska filtreras. Detta är solklart.

Så egentligen tycks mycket av debatten handla om huruvida massfiltrering ska kallas massavlyssning. Är det alltså bara ett meningslöst tjatter om språkbruk? Eller bygger det på någon djupare felförståelse, lagförslaget var ju uppenbart författat av någon tekniskt okunnig i alla fall.

I vilket fall, det vore kanske bättre att genomgående använda ordet "massfiltrering", så att debatten inte stannade upp på den punkten hela tiden.

Nåja, jag känner mig klar över hur jag ska göra med partimedlemskapet i alla fall. Blir det samverkanspunkter så går jag ur, ingen tvekan om den saken.

Om eländet verkligen upprättas, kanske det vore ide för motståndarna att avsluta alla sina offentliga uttalanden lite som gamle Cato i Rom brukade göra, dvs:

"För övrigt anser jag att samverkanspunkterna bör förstöras!"

På latin skulle jag tro att detta blir ungefär:

"Praetarea censeo puncta colligo esse delendam!"

Vad Birgitta och motståndarna bör göra

2008-07-21T10:02:00.004+02:00

Jag har inte gått ur fp ännu utan ger det en chans till, det tycks ju finnas ett motstånd mot FRA-lagen som inte märktes tidigare, särskilt på lokal nivå.

Jag har deltagit i diskussionerna som ska leda fram till en lokalförenings remissvar i det pågående ”Integritet i en ny tid”. FRA kom förstås också upp, och vår slutsats var att FRA-lagen borde rivas upp, och att Sverige borde införa en integritetsskyddslag. Först när en sådan finns på plats, kan det vara dags att införa en ny signalspaningslag, som då utformas med det som beslutats i integritetsskyddslagen i åtanke.

En sådan lag har föreslagits av Datainspektionen, och exempel på sådana lagar finns i Australien, Nya Zealand och Kanada (dessa länder har också en "Privacy Commissioner", kanske behövs något liknande i Sverige). En sådan lag skulle få större tyngd, jämfört med att bara infoga nya klausuler om integritet i andra lagar, och det skulle vara tydligare för alla vad som gäller. Att införa en sådan före en signalspaningslag skulle också ge medborgarna en tydlig signal att vi har rätt prioritetsordning: Först integriteten, sedan eventuella undantag.

Dock är det kanske inte nödvändigt att helt riva upp FRA-lagen i väntan på att en integritetsskyddslag och därefter en signalspaningslag ska komma på plats. Det kan räcka att kravet på inrättande av samverkanspunkter slopas. Detta innebär att man helt enkelt inte inför den nya paragraf, 6 kap. 19 a §, i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, som FRA-lagen föreslår (2.3 i Prop 2006/07:63).

Jag syftar alltså på följande, som föreslagits men alltså bör strykas och inte införas.

För att inhämtning av signaler i elektronisk form enligt lagen (2007:000) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet skall kunna ske, är operatörer som äger tråd i vilka signaler förs över Sveriges gräns skyldiga att överföra dessa till samverkanspunkter. Varje sådan operatör skall anmäla en eller flera samverkanspunkter till den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om samverkanspunkter.

Samtliga operatörer som för signaler i tråd över Sveriges gräns skall till den myndighet som regeringen bestämmer lämna sådan information de innehar som gör det enklare att ta hand om signalerna.

Samtliga operatörer skall utföra uppgifterna enligt första och andra stycket så att verksamheten inte röjs.

Utan samverkanspunkter blir det omöjligt att genomföra någon form av massavlyssning, eller kanske rättare sagt massfiltrering som det ju handlar om i ett första steg. Det är denna del som är det drakoniska med FRA-lagen, och det är också denna del som gör att talet om ”teknikneutralitet” egentligen är djupt missvisande. Ingen kräver ju av den som skickar ut radiotrafik att signalerna måste nå fram till FRA.

Man sparar också in de 200 miljoner kronor som genomförandet av detta enligt propositionen (11.1) kommer att kosta de första fem åren. Här bör man också komma ihåg att remissinstanser som Svenska IT-företagens organisation och Vetenskapsrådet har påpekat att kostnaderna grovt underskattats och att siffrorna saknar all trovärdighet. Hur vet vi att det inte i slutändan handlar om miljardbelopp?

FRA-lagen ligger då kvar temporärt, men utan paragrafen, i väntan på en integritetsskyddslag och en ny lag om signalspaning. Det finns då gott om tid att utreda och diskutera om det ska bli några samverkanspunkter (men Sverige klarar sig nog bra utan dem i fortsättningen också...), i vilka fall det ska krävas någon form av misstankar, osv.

Kanske vore detta en mer framkomlig väg än att riva upp hela lagen, eller att ta fram ändringar under stress. En enkel motion om att stryka paragrafen, och sedan utreda i lugn och ro.

Hur lite regeringen begriper om internet

2008-07-18T23:18:00.003+02:00

Många har nog i samband med FRA-debatten undrat hur mycket de som sitter i regeringen egentligen kan om internet och nätverksteknik. Skulle regeringens ledamöter kunna förklara för en genomsnittlig väljare hur hela projektet egentligen fungerar rent tekniskt?

Den som har lyssnat på debatten svarar nog nej, och det kan kanske vara belysande med ett citat ur den berömda "En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet (Prop. 2006/07:63)" som blev det vi känner som just FRA-lagen (sid 88, sök på "ljus" i dokumentet):

"De signaler som inte sorteras ut genom sökbegreppen lagras inte utan försvinner och är inte åtkomliga för myndigheten. Tydligast illustreras detta av trådburen trafik. Denna består till övervägande del av signaler i form av rent ljus. Ljuset är bärare av data (ettor och nollor). Först när ljuset fångas in och lagras i ett datasystem går det att hantera ljuset och söka ut information. Det ljus som inte hanteras på detta sätt försvinner och är därmed borta."

"Tydligast illustreras detta..."?! De måste ju skämta! För snacka om vilseledande förklaring. Ljuset fångas in och lagras i ett datasystem? Därefter hanteras ljuset? Det ljus som inte hanteras är borta?

Så...de signaler som inte sorteras ut genom sökbegreppen, det är alltså detsamma som ljus som inte fångas in...? Tror regeringen alltså att man redan i fibern kan skilja intressant ljus från ointressant ljus bara genom att titta på det?

Min gissning är att författaren försöker skriva ner en förklaring han eller hon hört någon gång, men inte riktigt begripit...

För den som undrar, är det så här: I ena änden av en fiber skickas ljussignaler av en lysdiod eller laser. I andra ändan fångas ljuset upp av en fotocell eller fotodiod, och översätts därmed till elektriska signaler, som i sin tur hamnar i någon form av minne. Först när informationen befinner sig i ett minne kan den hanteras och filtreras med avseende på sökbegrepp.

Aktuella artiklar om FRA:
Få oroar sig att privata mejl blir lästa
Regeringen pressas till nya eftergifter
Svårt att samla majoritet
Ytterligare två stöder fp-upprop
"Regeringen måste nu backa"
Storebror laddar om efter FRA

Göran Skytte begriper inte vetenskap

2008-05-10T21:52:00.003+02:00

Göran Skytte har skrivit en rad texter om ondska den senaste tiden. Budskapet är variationer på samma tema: "Ondska finns visst, titta här så många exempel det finns! Vad är det om inte ondska?"

Det finns två frågor inblandade här: Kan samhällsdebatten använda sig av ord som "ondska", är det ok för politiker att göra det? Där anser jag att det får var politiker avgöra själv, man får bara komma ihåg att när man brännmärker något som ondska, då har man också bränt alla broar dit. Har man kallat några länder för "axis of evil" då har man gjort klart att nu är vi fiender och inget annat. Här handlar det mer om vad som är smart att göra. Vill man förhandla med vederbörande i framtiden, ja då är det uppenbart osmart att kalla vederbörande ond.

Men det jag framför allt vill ta upp är om vetenskapen kan använda sig av begrepp som ondska. Skytte skriver:

Under lång tid har man försökt förklara sådant enbart med psykologi, beteendevetenskap, sociologi. Det blir allt tydligare att sådana förklaringsmodeller inte längre räcker till.

Men vad Skytte inte tycks begripa, är att ur vetenskaplig synvinkel har han själv inte presenterat någon förklaringsmodell alls! Att påstå att någonting finns, och räkna upp exempel, det är inte en förklaring. Det är tydligt att Skytte inte begriper hur vetenskap fungerar.

Antag att ett gäng forskare skulle sätta sig och studera ondska. Det första de skulle fråga sig är antagligen: Vad är ondska egentligen? Och då menar de inte "Ge några exempel på ondska" De menar, vad består den av?

Om man frågar sig vad en cell är, så är det svar som vetenskapen söker efter inte: "jo, det väl typ nervceller, fettceller, blodceller..." utan man söker en definition, en beskrivning av vad den består av och hur den fungerar.

Vidare kommer vetenskapen att fråga sig: Hur fungerar ondska? Var sitter den någonstans? Hur kom den dit? Varifrån kommer den, och hur gick det till? Hur fungerar den, hur förändras den med tiden, går det att ändra på den?

Hur skulle då vetenskapen tackla problemet? Antagligen genom att göra som man brukar: bryta ner det man studerar i sina beståndsdelar, tills man hittar delar som man kan begripa i detalj hur de fungerar.

Och tänker man efter, så är det ju precis det som vetenskapen försöker göra. Man tittar på varför människor har egenskaper som bristande empati, personlighetsstörningar, grandios självuppfattning, intolerans mot det som är avvikande och så vidare.

Vi är bara i början av att förstå dessa ondskans byggklossar. Och alla byggen består sedan förstås inte heller av samma klossar. Men med tiden kan det komma en utveckling där vi förstår hur alla klossarna fungerar. Kanske går det till och med att i framtiden komma överens om på vilka sätt sådana klossar kan passas ihop, så att det i slutändan blir någonting som med ett samlingsnamn kan kallas ondska.

Så på sätt och vis kan man säga att vetenskapen har kommit långt mycket längre än Göran Skytte, även om man har långt kvar till något som förtjänar att kallas förklaringsmodell. Det är bara det att Skytte inte fattar det, för han begriper inte hur vetenskapen arbetar, hur den måste arbeta och vad den egentligen strävar efter.

Vetenskapen strävar inte efter att svara på värdefrågor, eller frågan om livets mening eller om det finns något gudomligt. Det är bara löjligt att klaga på vetenskapen för att den inte ger sådana svar.

Men vad som är ännu löjligare, är att klaga på vetenskapens sätt att förklara hur världen fungerar när man själv inte förklarar ett dugg. När man själv inte tycks veta ens vad "förklara" betyder.

Det är lite som med den bibliska skapelseberättelsen. Religionen har inte en förklaring, den har en bild. Den säger inte hur Gud kan skapa, den säger inte varifrån Gud kommer och hur Gud fungerar. Samma sak med ondskan, religionen har inte en förklaringsmodell för ondska, den har en bild av ondskan. Vad består ondskan av? Demoner? Vem har då skapat dem, och varför? Och om det är demoner, varför då straffa människor, om det är demonerna som gör dem onda?

Inte demoner, utan en egenskap hos människan? Jaha, men då kommer igen alla dessa frågor om vad dem är, var den sitter, varifrån den kommer osv.

En del anser att vissa människor är predestinerade att bli onda, och andra predestinerade att bli goda. Vem kan då ha predestinerat, om inte Gud? Varför har han gjort det? Och varför straffar och belönar han människor, om de ändå är presdestinerade? Paulus antyder till exempel i Romarbrevets nionde kapitel att Gud, liksom en krukmakare, gör en del fina "kärl" och andra som inte är så fina. Men varför göra det? Och vad i människan är det som avgör? Var sitter det, hur ser det ut?

Predestinationsläran inte så trevlig? Ok, vi kör på fri vilja då. Vissa människor väljer helt enkelt det onda, och andra det goda. Ja, men då kommer vi återigen tillbaka till frågan om vad det är i dessa människor som får dem att göra sådana val. Hur fungerar detta något?

Kära kristna vänner, det är en tankeväckande bild ni har målat upp. Men kom inte och påstå att det är en förklaring som ni har, av samma typ som vetenskapens förklaringar.

Vissa saker är helt enkelt sådana som man tror på, utan att för den skull kunna förklara dem eller helt förstå dem. Räcker det inte att säga så, istället för som Göran Skytte: min "förklaring" är bättre än din!

Lärare, klass 9A och skolpolitik

2008-05-06T08:09:00.004+02:00

Idag funderar jag på tv-serien "klass 9A" och Ilmar Reepalu's förslag att eleverna ska ge lärarna betyg eller omdömen.

Först måste jag säga att jag håller med. Lärarna bör få något slags systematisk feedback från eleverna. Men eleverna är ju förstås inte utbildade i att sätta betyg, så det ska inte vara betygsliknande omdömen, utan snarare fritext.

Det borde vara väl värt besväret att samla in sådana omdömen efter varje termin. Jag har träffat på bra lärare, men också opedagogiska lärare, särskilt på högskolan. På högskolan möter man ibland sådana som är skickliga forskare men halvbra undervisare, och där brukar man samla in just sådana omdömen efter avslutad kurs. Hur ska de opedagogiska lärarna utvecklas till det bättre om de inte får feedback från dem de undervisar?

Men det kanske viktigaste som slår mig är att både lärarförbundet och Lotta Edholm (fp) direkt tänker sig att eleverna kommer att missbruka systemet och mobba lärarna. Jag tror förnuftiga bedömare ser igenom sådant, men framför allt noterar jag att både lärare och politiker har låga förväntningar på eleverna.

Jag tror att det är det som är sjukan i dagens skola. Lärare liksom politiker har låga förväntningar på vad elever kan klara av, hur stort ansvar de kan ta, och hur mycket de kan lära sig. Många har vittnat om att lärarutbildningen är slapp och går att glida igenom. Lärarna lär sig på lärarhögskolan att det är låga förväntningar som gäller, på dem själva såväl som på eleverna! Med resultat att eleverna också lever upp till just dessa förväntningar.

När man tittar på den uppmärksammade serien "klass 9A" så drar man förstås slutsatsen att kunniga lärare som engagerar sig och lägger ner mycket tid på eleverna leder till bättre resultat.

Men notervärt är också att dessa lärare gav eleverna intrycket att de hade mycket höga förväntningar på dem. De jobbade mycket med att motivera och tala om för eleverna hur mycket som är möjligt, hur mycket de faktiskt kan uppnå. Med resultatet att eleverna sakta men säkert började leva upp till de förväntningarna.

Lägg märke till att det är en attitydsskillnad i höga förväntningar och höga krav. Höga krav är att säga "så här högt ska du hoppa, annars får du bara det här betyget". Höga förväntningar är att hela tiden säga "jag är övertygad om att du kan hoppa så här högt".

Man kan kombinera höga krav och låga förväntningar. Det ger ett dubbelt budskap till eleverna: det är bara vissa som klarar av det här, och det gäller att sortera ut agnarna från vetet. Ni andra kan väl jobba med hushållsnära tjänster när ni blir stora? Ok, nu raljerar jag. Men jag är lite orolig för att regeringens retorik pekar just i den riktningen: Vi ska ställa större krav på eleverna, men ärligt talat förväntar vi oss inte särskilt mycket av många av dem...

För att höga krav ska uppnås måste de alltså kombineras med höga förväntningar. I annat fall tror jag att barnen kommer att se igenom det, och om vi väntar oss att vissa ska misslyckas så kommer vissa också att bli uppgivna och göra just det, misslyckas.

Fitna the Movie, en granskning

2008-03-28T13:28:00.005+01:00

Ok, så nu finns den här islamkritiska filmen "Fitna the Movie" ute på nätet. En del var visst inte riktigt säkra på om den fanns på riktigt, men det gör den uppenbarligen.

Nå, än så länge verkar det inte ha lett till några våldsamheter i alla fall.

Så jag tänkte att jag helt enkelt skulle titta på den, med KV Zetterstens översättning av koranen till hands, det är ju mycket korancitat i filmen. Han börjar Sura 8, vers 62 (fast han har felaktigt fått för sig att det är vers 60).

Den lyder så här: "Och utrusten emot dem så stor styrka och så mycket rytteri I kunnen att därmed förskräcka Guds och eder fiende och även andra, som I icke kännen, förutom dem! Gud känner dem, och vilka utgifter I än gören för Guds sak, skall det bliva eder till fullo gäldat, utan att I behöven lida någon orätt".

I den engelska versionen står det tydligen "terror", där det på svenska står "förskräcka", vilket tillsammans med en film från 11 september förstås ger helt andra associationer. Men uppenbart handlar det inte om terrorism i originalet, utan om att ställa upp stora ryttarhärar.

Sedan följer filmsnuttar om Madridbomberna och lite fundamentalistuttalanden. Sedan kommer vad som kallas Sura 4, vers 56 (men det ska vara 59): "Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis."

Det låter ju inte något vidare. Men man ska komma ihåg att i texten är det enligt traditionen Gud som talar i en uppenbarelse till Muhammed, Gud kallar sig själv "vi" ungefär som kungar kunde göra. Det handlar alltså om att Gud ska straffa dem som inte tror efter döden. Filmen vill få oss att tro att det är muslimerna som ska bränna folk i detta livet, men det är alltså inte alls det som versen handlar om.

Sedan kommer det mer uttalanden från knäppgökar, och 47:4 (nu blev det rätt): "När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån dem då i bojor!"

För att förstå vad detta handlar om, måste man också läsa början av nästa vers, 47:5: "Och skänken sedan efter eller fordren lösepenning, tills vapnen nedlagts!"

Tills vapnen nedlagts, det handlar alltså om en krigssituation, inte om att man ska slakta alla möjliga otrogna. Men denna klargörande 47:5 kommer förstås inte med i filmen...

Sedan mer klipp med galningar, och 4:91 (fel igen, kallas 4:89): "De skulle önska, att I bleven otrogna liksom de själva och sålunda vorden dem lika. Skaffen eder ej några beskyddare ibland dem, förrän de utvandra för Guds sak! Om de vända eder ryggen, så gripen dem och döden dem, varhelst I finnen dem, och skaffen eder ej någon beskyddare eller hjälpare ibland dem"

Meningen fortsätter in i nästa vers, 4:92, som återigen inte är med i filmen och som börjar: "Annat än sådana, som sluta sig till något folk, med vilket I ingått förbund, eller som kommit till eder med hjärtat beklämt över att nödgas strida mot eder eller strida mot sitt eget folk!"

I våra dagar skulle "förbund" mycket väl kunna tolkas som dem man har slutit fredsavtal med. Så det är klart att det inte kommer med...

Nästa koranvers kapar Geert Wilder på mitten i stället (8:40, i filmen 8:39): "Striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse längre, utan all gudsdyrkan ägnas åt Gud, och om de då upphöra, så ser Gud förvisso vad de göra."

Den senare delen som börjar med "och om de då upphöra..." är alltså inte med. Det finns förstås ett sammanhang här också, suran är antagligen skriven efter slaget vid Bedr år 624, då Muhammed och hans män från Medina slogs mot Mekka, som man till slut invaderade år 630.

Det var alltså alla koranverser. Vi kan konstatera ett par saker. Det finns inget som säger att Koranen behöver ses som en uppmaning till terrorism. Däremot finns det ett antal galna islamister som mycket väl kan tolka det så. Men det vore inte intellektuellt rättvist att anklaga Muhammed för terrorism, även om det finns annat osympatiskt i läran som man kan peka på.

Man måste komma ihåg att saker som hedersmord och stening inte var något som uppstod med islam på 600-talet e. Kr, det är traditioner som går mycket längre tillbaka. Stening förekommer exempelvis i Gamla Testamentet (som ju är mycket äldre) för olika brott inklusive flickor som inte är oskulder på bröllopsnatten (4 Mos 15:32-36, 5 Mos 21:18-21, 5 Mos 22:13-30). Dödsstraff för otrohet förekommer också i andra gamla lagar, exempelvis Ur-Nammus lagar som är mer än 4000 år gamla.

Faktum är att i koranen påbjuds inte stening för otrohet, istället är straffet 100 piskrapp. Istället kommer detta från de så kallade Haditherna, traditioner om vad Muhammed och hans följeslagare sagt och gjort. Eftersom hederskulturen och dödsstaff vid denna tid antagligen var djupt inrotad i mellanösternkulturen, är det inte svårt att gissa att det var en del som ville se till att det kom med i Haditherna, liksom antagligen författaren eller författarna till Moseböckerna såg till att det kom med där.

Så det är någonting man ska ha klart för sig, det är något betydligt äldre än islam och djupt rotat i gammal kultur, oberoende av religion. Det går också alldeles utmärkt att fördöma detta primitiva barbari utan att för den skull vara fientlig mot någon religion.

Musik- och filmbranschen behöver ett IKEA

2008-03-14T10:11:00.003+01:00

"Regeringen ger besked om fildelning" heter det på SvD idag. Fast det är inte särskilt tydligt egentligen vad som ska räknas som ett "intrång". Ska bolagen kunna gå till domstol och begära ut IP-adresser varje gång någon laddar ner en enda piratkopierad fil? Det vore vettigt att skilja på att dela ut och ladda ner, och egentligen skulle det kunna räcka att göra det straffbart att dela ut. Finns det inget utdelat, så finns det inget att ladda ner. Många fildelare är ju förstås både utdelare och nedladdare. Hur som helst så går det antagligen inte att komma undan att det måste finnas något slags lag mot att lägga ut upphovsrättsskyddat material.

Det är synd bara att branschen inte vill inse att de själva är en stor del av problemet. Vad folk vill ha är möjligheten att ladda hem det de vill ha på ett snabbt och enkelt sätt, och spela upp materialet på vilken spelare som helst som de råkar ha. Till ett rimligt pris.

Men branschen tycks ha gett sig f-n på att det ska vi inte alls göra. Man har haft minst 15 år på sig att skapa lösningar, men icke. Utbuden på de lagliga alternativen är undermåliga, särskilt när det gäller film. Sedan har vi allt trams med kopieringsskydd, regionkodning, CD-skivor som inte kan spelas upp på datorer eller installerar spionprogram om de spelas på datorer, DRM, och kanske det mest drakoniska hittills: HDCP.

Om jag vill se på en HD-film, exempelvis på blue-ray, på min dator i framtiden, då räcker det inte med att köpa en blue-ray-spelare och själva filmen (som kostar 200 spänn). Jag måste också köpa ett nytt grafikkort, som är HDCP-kompatibelt. Min 24-tums LCD-skärm, som kostade 7000 ny, kommer inte heller att fungera, eftersom den inte är HDCP-kompatibel. Många kommer att bli upprörda över det här.

Lika dumt är det med musik. När jag köpte ny mobiltelefon, prövade jag att ladda ner en låt via den, det kostade 12 kr. Men jag kan bara lyssna på den på mobilen, inte på datorn... tror tusan att jag aldrig köpte något därifrån igen.

Inte nog med att utbudet är dåligt och att det är mycket krångel, man tar dessutom ut samma ockerpriser som om man skulle köpa en skiva i en box. Vad är det då för mening, då kan jag ju lika gärna skicka efter skivan från CDON istället. Och det är rimligen det bolagen vill. De vill inte alls att vi ska ladda ner någonting. De vill fortsätta att sälja skivor som de alltid har gjort. Det framstår mer och mer som att de legala nedladdningsmöjligheterna är alibin, som man ska kunna peka på och säga "men hallå, det finns ju legala alternativ". Men de väntar sig egentligen inte att vi sak använda dem i någon större utsträckning. Det är i och för sig tur att det finns folk som i alla fall ärligt försöker driva på utvecklingen, som Apples Steve Jobs. Men det är naturligtvis inte en slump att han kommer från datorbanschen, inte film-och musikbranschen.

Här kunde man säkert lära en del av bokbranschen. Idag kan man köpa pocketböcker i alla möjliga butiker, den lokala mataffären till exempel. Folk är beredda att köpa om de ser att priset är rimligt. Den skillnad som är mellan att köpa en hardcover-bok och att köpa en pocket, något liknande borde det kunna vara mellan att köpa en skiva och att ladda ner låtarna.

Vi måste ju komma ihåg här att det är monopolister vi har att göra med. Deras mål är att ta ut så höga priser som det bara är möjligt. Eftersom det inte finns någon konkurrens annat än i distributionsledet, så uppstår piratkopiering som ett slags undergroundkonkurrent. Om folk inte vill betala ockerpriser i matbutiken går de till en annan butik. Om folk inte vill betala ockerpriser för musik och film så piratkopierar de.

Visst kan branschen fortsätta att ta ut höga priser och lägga vinsterna på att jävlas med folk i domstolarna. Men de skjuter sig själva i foten på lång sikt. Det tillkommer ständigt nya konsumenter i världen, och när människor får mer pengar i länder som Indien, Kina och Brasilien handlar det om hundratals miljoner nya konsumenter. Men inte tusan kommer dessa att betala tio kronor per låt och 200 kr per film! De har trots allt relativt låga inkomster jämfört med oss. I stället kommer de att lära sig att piratkopiera. Man har chansen nu, att erbjuda dem tjänster som gör det till en vana att välja lagliga alternativ. Denna vana kan bara uppstå om priserna är rimliga, och då talar vi om kanske 2 kr för en låt och 40 kr för en film.

Det kommer att svida i början, men på lång sikt måste branschen gå över från modesta volymer och höga priser till stora volymer och låga priser. När kostnaden att distribuera ytterligare en kopia av en låt är i princip noll, då är det minst lika bra att sälja 1 miljon låtar för 2 kr styck som att sälja 200K för 10 kr styck. Minst lika bra, för det kommer att öka intresset för artisten.

Så vad branschen behöver är ett IKEA. Där kan man ofta inte låta bli att plocka på sig saker som man egentligen kanske inte behöver, just eftersom det är så billigt. Och det är så det ska vara i en bra nätbutik. Äsch, jag tar några av den där artisten också, det kostar ju bara 2 spänn styck. Med dagens priser blir det att man bara köper det man VET är bra, om man köper alls.

För rent psykologiskt är det så, att vi har en uppfattning för de flesta varor om vad ungefär som är ett rimligt pris. När priset överstiger detta, då vill många låta bli, även om summan i sig kan tyckas låg. Att betala ett för högt pris kan upplevas lite som att bli lurad eller besegrad, det handlar inte bara om plånboken, utan också om egot.

Sedan kunde de vara bra om debatten kunde hyfsas till lite. Piratkopiering är inte stöld, piratkopiering är piratkopiering och inte stöld. Inget fysiskt försvinner, ingen innehavare blir av med något denne hade innan. Att stjäla en tavla och att kopiera en tavla är två olika saker. Piratkopiering är mer jämförbart med att planka på tunnelbanan eller att skippa att betala tv-avgiften.

Piratkopiering i sig måste inte heller alltid vara moraliskt fel, men då talar vi förstås inte om film och musik längre, utan om mediciner. När de moderna läkemedlen mot HIV kom, ville bolagen sin vana trogen ta ut så höga priser som möjligt. Problemet var bara att U-länderna inte hade råd. Deras val var att piratkopiera, alltså låta någon tillverka generiska kopior, eller att låta folk dö. Det var tur att de valde att piratkopiera.

När det gäller media har vi ju inte människoliv i andra vågskålen, så det är klart att det är en helt annan sak moraliskt sett. Men det visar vad monopol leder till i mindre rika länder om man tar ut för höga priser. Samma sak kommer att ske med andra monopol. Men kommer man att kopiera IKEAs möbler? I mycket liten utsträckning, just för att de är så billiga. IKEA kommer i stället att kunna sälja sina varor själva. Det är synd att musik-och filmbranscherna inte tycks vilja det särskilt starkt...

Men hur svårt kan det vara?!

2007-11-04T15:16:00.000+01:00

Jaha, ny dag, nya historier om fuskande moderater. Den här gången är det Cederschiölds som har betalat svart för sin stödhjälp i 13 år. Det finns nu förstås många som redan har skrivit om att detta är fel, vilket hyckleri det är och så vidare. Så jag hoppar över det och ger mig på en annan aspekt.

Nämligen hur fascinerande KORKAT det är. Vad är det för fel i skallen på dessa människor? När regeringen tillträdde och snabbt fick kapa två ministrar pga licensskolk och svartbetalningar steg plötsligt anmälningarna från folk att de hade TV markant. För folk fattar ju. Jaha, sådant där kan man få problem för. Ja, då är det väl bäst att vara på den säkra sidan. Alla politikerwannabes med något i skallen borde då ha begripit att licens, det måste man betala om man vill bli politiker.

Samma sak med svartbetalning. Hur kan man INTE fatta efter de där avgångarna att det där ska man nog låta bli som politiker, det kan stå en dyrt. Dessutom hade man ju det perfekta tillfället att börja betala vitt. Avdragsrätt för hushållsnära tjänster införs. Ingen skulle tycka att det var särskilt konstigt om Cederschiölds då plötsligt skulle skaffa städhjälp. "Det har ju blivit billigare nu, så vi tänkte att det kunde vi väl pröva..." Men icke. Man fortsatte i alla fall att betala svart.

Även den mest inbitne moderat måste väl erkänna att man måste vara ganska trögtänkt för att inte begripa hur landet ligger?

Den politiker som fortsätter att betala svart efter det här, måste helt enkelt ha bristande intelligens. Och paret Cederschiöld kan helt enkelt inte vara de skarpaste knivarna i lådan.

Det är faktiskt ganska oroande. Vad för slags beslut kan vi vänta oss att sådana, uppenbart inte överdrivet begåvade, människor egentligen tar?

Mänskligheten älskar småsaker

2007-09-15T20:41:00.000+02:00

Vilksaffären med muhammedhunden rullar vidare. Al-Qaida lovar en belöning till den som mördar Lars Vilks, och nu har det börjat bli dags att hota svenska företag också, lyckligtvis tycks det bara vara Al-Qaida som är med på den vagnen än så länge.

Madeleineaffären har rullat på rätt länge nu och har fått stor uppmärksamhet i hela världen.

Och snart kommer det nog nya rubriker om Paris Hilton också. Vad har dessa tre gemensamt? Jo, att det egentligen handlar om rätt så små saker som lika gärna inte kunde ha fått någon mediauppmärksamhet alls.

Visst är det tragiskt att en liten flicka har försvunnit och kanske dött. Men det finns tusentals försvinnandefall i världen som aldrig får någon uppmärksamhet utanför lokalpressen. Och det Lars Vilks har gjort är faktiskt bara en kluddig teckning. Paris Hilton behöver vi inte ens säga något om.

I länder som Pakistan, Syrien, Iran och Irak lider befolkningen av krig, förtryck, korruption, fattigdom med mera. Vad är egentligen en fånig blyertsteckning jämfört med det, när man tänker efter? Problemet är kanske att man inte tänker efter på det sättet.

Jag tror att det är en generell egenskap hos många människor, att om hjärnan kan välja att fundera på något svårt och komplicerat, eller på något enkelt och lättbegripligt, då väljer man det enkla, det som kräver minst mental ansträngning.

Muhammedteckningar, Paris Hilton och saknade barn är busenkelt att förstå. Att förstå orsakerna till klimatförändringar, arbetslöshet och fattigdom, eller hur man ska göra för att bli av med krig, förtryck och korruption är betydligt svårare. Därför väljer man lätt att hoppa över det och gå över till de "lätta" nyheterna i stället. Trots att de senare förstås är mycket viktigare för världen och samhället egentligen.

Sedan finns det förstås ett stort intresse hos regimerna i vissa diktaturer att folket riktar sitt intresse och sin ilska mot någon pellejöns i ett avlägset land, istället för att bry sig om problemen på hemmaplan.

Jag tror att det också lite grann är som när man har något viktigt man ska göra. Studenten som borde plugga till tentan får plötsligt för sig att det är helt avgörande att städa först. Kontorsarbetaren som borde förbereda sin presentation inför teamet och chefen på fredag ser till att sortera sina papper riktigt prydligt.

Ooahh...jag vill inte ta tag i det här tunga... finns det inte något lättare att ta itu med i stället? På något sätt känns det som att det är detta mönster som går igen lite varstans. Viktiga saker blir inte av, för att småsakerna kommer till vår "räddning".

Jag är likadan själv. Jag har viktiga saker som jag vet att jag borde börja skriva på. Men jag gör det inte. Annat kommer emellan. Ett tv-program jag "måste" se, en bok det kanske kunde vara bra att läsa först för att få lite infallsvinklar. Och så allt slösurfande. Börskurser, kolla nyheterna en gång till, kanske har det kommit upp något intressant på Tradera, och visst finns det många intressanta fakta på Wikipedia som man inte hade en aning om...? Oj, här är något jag absolut måste blogga om, och ett inlägg i ett forum som jag helt klart borde svara på...

Kanske är det lättja. Kanske är det dåligt självförtroende och rädsla för att man ska misslyckas med det där viktiga. Men innerst inne vet jag ju att det bara är att hugga i och sätta igång.

Så nu ska jag det. Jag ska sätta igång. Ska bara kolla så att jag inte har några virus på datorn först. Bäst att backa upp hårddisken på DVD också.

FolkPartiet blir FörsvarsPartiet?

2007-09-09T11:57:00.000+02:00

Nu i samband med Odenbergs avgång uppfattar nog många det lite grann som att moderaterna har lämnat fältet fritt i försvarsfrågan. Försvarskramarna, som traditionellt varit moderater, är nu lovligt byte för andra partier som vill knapra åt sig röster. Taktikern Björklund kommer nog snart att gå till attack.

En viktig förändring inom borgerligheten är ju att konservatismen har tonats ner. Kd pratar rätt lite om religion, moderaterna lobbar mindre om försvaret, och det här med Konungen och fosterlandet var det rätt länge sedan man hörde något om. I stället är det allt mer liberaler och ekonomister som har tagit över i framför allt centern och moderaterna, medan kd har blivit något slags mjukkonservativa med omvårdnad, familj och äldre som fokus. Traditionella konservativa värderingar tycks det växa fett med mossa på, om man säger så.

Vilket jag i grunden inte har något emot eftersom jag inte känner mig ett dugg konservativ. Allt skulle väl egentligen vara frid och fröjd om inte nu inte konservativa både till höger och vänster började lockas av Sverigedemokraterna i stället. För de ser förstås sin chans. Om ingen annan pratar om "svenskhet", stängda gränser, traditionella värderingar, kristendom, starkt försvar och Konungen och fostervattnet, då finns det förstås en öppning där att locka väljare. Nu består SD lyckligtvis till stor del av byfånar som saknar skarpa taktikhjärnor, men det kan räcka med att ett fåtal ledartyper som begriper hur en slipsten ska dras.

Faktum är ju att det till stor del är Folkpartiet som har fått agera patrull i frågor som kan locka konservativa. Invandring och integration, ordning och reda i skolan. När man gör så är det ju viktigt att man inte blir för lika dem man angriper. Liberalismen står normalt sett för en generös inställning till invandring, och den har man kunnat behålla eftersom man har kombinerat den med kravställande. Kom gärna hit, men det gäller att du sköter dig. Liknande krav i skolan: Vi ska satsa, men kräver att du sköter dig.

Det fungerar eftersom FP, som traditionellt liberalt parti uppfattas som tillräckligt annorlunda än SD. Det skulle inte fungera lika bra med moderaterna som uppfattas som konservativa.

Nu tycks moderaterna förlora trovärdighet hos försvarskramare, och då kan det nog bli så att major Björklund ser sig manad att patrullera gränsen så att inte väljare släpps över bron. Onekligen har han rätt förutsättningar för att ta över försvarsfrågan, precis som man tidigare lagt beslag på skolfrågan. Här kan man ju hoppas att budskapet följer den tidigare inslagna vägen: Vi värnar försvaret, men vi ställer också högre krav.

För det vore ju verkligen på tiden. Försvaret är ett jäkla härke, som det brukade heta i lumpen. Trenden har länge varit mindre försvar för samma pengar. Det gäller bland annat att få ordning på materielinköpen. Förvaret ska inte vara en stödförening till försvarsindustrin. Vidare måste officerarnas anställningsstrygghet offras. Kan man ändra i LAS så kanske man kan detta också?Ut med allt gammalt dödkött som driver omkring. Åldersstrukturen måste fixas, och den som inte längre behövs måste faktiskt gå till AMS som alla andra. Vi ska förstås inte ha regelrätt åldersdiskriminering, men genom att ställa hårdare och väl valda krav på officerare går det säkert att hyvla bort de överflödiga.

Så om SD börjar hojta om mer pengar till försvaret kan Björklund vara precis rätt person att bemöta detta genom att visa på hur man ska skapa ett effektivare försvar. Om man måste trampa på några ömma moderattår på vägen så är ju inte det hela världen.

Fast det finns förstås en stor risk att han i stället bara kommer att vara lojal mot sina gamla kamrater. Jag bara pekar på tänkbara scenarion här, inte vet jag hur det kommer att bli i slutändan. Liberal ideologi kommer nog i vilket fall inte att ha någon större roll i sammanhanget. Johan Jakobsson må vara borta, men hans anda lever kvar, och Björklund är utan tvekan en i gänget som sätter taktiken före ideologin.

Rätt av Reinfeldt

2007-09-07T19:11:00.000+02:00

Man måste ju säga ändå att Reinfeldt agerat helt rätt hittills i samband med den här fåniga uppståndelsen kring något som mest liknar en dagisteckning. Vad han ska göra är förstås att agera som en exemplarisk demokrat. Det är särskilt viktigt när strålkastarljuset ligger på från odemokratiskt håll.

Helt rätt att bjuda in till diskussion. Demokrati bygger på att människor med olika åsikter diskuterar istället för att slåss om saken. En demokratisk förebild ska inte säga nej till diskussion och debatt.

Man bör behandla situationen som ett tillfälle att undervisa om hur det svenska systemet fungerar, om demokratins principer och rättigheterna som följer med den. Många har ju faktiskt en väldigt grund förståelse för sådant.

Börjar man brusa upp och skrika sänker man sig bara till samma nivå som pellejönsarna som för oväsen i Iran och Pakistan. Som en lugn, tålmodig lärare, det tror jag är det bästa receptet. Och här passar ju Reinfeldt, som ger intryck av att helt sakna temperament och känsloyttringar, in sällsynt bra. Fåniga krav som kommer från diktaturer som vars ledare knappt kan stava till "human rights", de bemöts bäst på samma sätt. Lugn och saklig undervisning om varför de är otänkbara.

Passa på och undervisa nu medan de lyssnar, så kan det kanske komma något bra ut av historien på lång sikt.

Mänskliga rättigheter, också i Kina?

2007-09-02T13:08:00.000+02:00

I dagens SvD kan man läsa om att Forum för Levande Historia nu också ska ta sig an kommunismens brott. Det är väl bra, även om det känns principiellt tveksamt med historieskrivning som sker på regeringens uppdrag.

Men jag vågar nog gissa att man tyvärr kommer att tala tyst om det förtryck som fortfarande pågår i Kina, exempelvis den olagliga ockupationen av Tibet. Man ska granska perioden fram till 1989, så det innebär ju att man också kan få med massakern på Himmelska Fridens torg (4 juni 1989). Men kommer man att nämna att det fortfarande idag är tabu att tala om den händelsen i Kina, och att regeringen censurerar all information om saken? Ja, också den kinesiska versionen av Googles sökmotor är ju censurerad, till exempel (av Google själva!) Jag har inget större förtroende för ryggraderna hos den svenska regeringen i den frågan.

Skramlar Kina lite med sina ekonomiska vapen så blir det nog snabbt tyst i klassen. Precis som när Kina ville ha bort vapenembargot som instiftades efter massakern. Lyckligtvis motsatte sig EU till slut att embargot togs bort. Men de ryggradslösa fegisarna Reinfeldt och Persson var båda två helt och hållet inne på att vika sig. DET är definitivt något som FfLH kommer att vara knäpptyst om!

Det som händer i Kina nu är oerhört avgörande för världens framtid. Frågan är: kommer Kina att lyckas kombinera en kapitalistisk marknadsekonomi, det mest effektiva ekonomiska system som finns, med diktatur? Lyckas man med den balansgången kommer man att bli en förebild för många andra diktatorer och diktatorwannabes i världen. En mycket farlig sådan. Då kan vi få se en värld där vi fortfarande har diktaturer, men nu betydligt ekonomiskt starkare än tidigare.

Går det att få folk att nöja sig med ekonomisk frihet, eller kommer den som har fått ekonomisk frihet med automatik också att kräva politisk frihet på sikt? Visar det sig i stället att det inte går att kombinera diktatur och ekonomisk frihet, då blir fallet Kina i stället en positiv tankeställare för andra diktaturer: Vill ni inte hamna på efterkälken ekonomiskt, så finns det bara en väg att gå, och den leder till demokrati.

Det var en intressant dokumentär på Kunskapskanalen för ett tag sedan. Thomas Friedman berättade att oljepriset var omvänt proportionellt mot graden av frihet i oljestater. Ju högre oljepris, desto mindre frihet, och tvärtom. Kan också läsas mer om här. Med ett högt oljepris kan en petrodiktatur säga åt resten av världen att dra åt skogen, de köper ändå. Man kan ge folket en hyfsad materiell standard så att de inte klagar. Men kanske också, framför allt: Man behöver inte beskatta alla medborgare. Inkomster får man ju från oljan. No taxation without representation, var slagordet när det nya USA gjorde uppror mot britterna. Men man kan ju också formulera det omvänt: No representation without taxation! Oljediktatorer kan resonera som så: Om de inte betalar skatt, varför ska de ha inflytande? Och folket resonerar på ett liknande sätt: Ju mer staten tar av det som är mitt, desto starkare blir min vilja att ställa krav på staten.

Här kan man ana ett samband som väl kanske inte blir så populärt bland nyliberaler: Skatt är inte bara stöld, det är också demokrati! Engagemanget i hur samhället ser ut växer med skatten. Ju fler som betalar skatt, desto fler engagerar sig. Och ju mer skatt, desto mer demokrati. Eller? Nja, riktigt så enkelt är det nu inte. Det spelar ju också in i vilken grad skattebetalarna uppfattar uttaget som legitimt, nödvändigt och rättvist. Uppfattar man att staten tar in för mycket pengar, använder dem ineffektivt eller till onödiga saker eller är korrupt, då minskar förstås engagemanget och ersätts med fientlighet. Skulle gissa att kurvan antagligen planar ut på något slags optimal nivå.

Så medan Ryssland, Venezuela och Iran kan strunta i mänskliga rättigheter eftersom de har värdefulla naturresurser, i alla fall så länge oljan räcker och andra är beroende av den, så måste Kina och andra diktaturer som inte har gott om naturtillgångar pröva något annat. De måste ha in skatteinkomster, och för att öka skatteinkomsterna måste de ge medborgarna ekonomisk frihet. Den stora frågan är som sagt om folket kommer att låta nöja sig.

Lyckligtvis kan människors inställning till mänskliga rättigheter förändras relativt snabbt. Sverige fick religionsfrihet först 1/1 1952. Det är inte särskilt länge sedan. Men det är nog få som idag tycker att alla ska vara tvungna att vara medlemmar i ett samfund. 2000 skiljdes kyrkan från staten, det är bara några år sedan, men stödet för att vi ska ha en statskyrka har nog sjunkit rätt ordentligt sedan dess. Har man väl vant sig vid en förnuftig ordning, börjar man snart undra hur folk kunde acceptera de tidigare dumheterna.

Ska man vara petig finns det fortfarande en svensk som inte har religionsfrihet, nämligen statschefen. Kungen, alltså. 1979 införde vi kvinnlig tronföljd (också mer eller mindre självklart idag), men det står fortfarande i successionsordningen, som är en del av grundlagen, att:

"...Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)."

Utan Augsburgiska bekännelsen får man alltså inte bli kung. Tror du inte på exempelvis arvssynden, får du inte bli statsschef i Sverige. Är du ateist, agnostiker, katolik, grekisk-ortodox, buddhist, hindu, muslim eller något annat orent så kan sticka och brinna.

Dessutom får inte prinsar och prinsessor gifta sig med vem de vill utan godkännande från regeringen."Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande. Lag (1979:935)"

När dessa fåniga bestämmelser en gång upphävs, kommer framtidens svenskar antagligen se tillbaka på oss och fråga sig hur vi kunde vara så principiellt vilsna. Även om det nu bara är en symbolfråga.

Vill man ha lite "större" förbrytelser, kan man ju titta på tvångssteriliseringarna. Lagen som tillät dem avskaffades 1976. Lite mer än trettio år, det är faktiskt inte så lång tid. Eller att homosexualitet betraktades som en sjukdom fram till 1979.

Ger vi oss ut i världen så infördes kvinnlig rösträtt i Schweiz först 1971. Portugal förbjöd slaveriet i sina kolonier 1961. Man får ju hoppas att den nuvarande ordningen anses självklar där numera. Men ibland kan man förvånas av hur bakom folk kan vara även i de mest civiliserade av länder. Ta exempelvis de så kallade Jim Crow-lagarna som länge gällde i många amerikanska sydstater. Det var faktiskt inte förrän 1967 som USA:s högsta domstol ogiltigförklarade de kvarvarande delstatslagar, som förbjöd svarta och vita att gifta sig med varandra! Men kanske ännu mer pinsamt är att det var inte förrän 1998 respektive 2000 som South Carolina och Alabama faktiskt strök dessa lagar ur lagböckerna. Detta med röstsiffrorna 62% respektive 59% för en strykning. Det vill säga, ännu år 2000 tyckte 41% av de röstande i Alabama att det var helt ok med en sådan lag. "In many rural, mostly white counties, the amendment either passed narrowly or was defeated." kan man läsa här. Håhå jaja.

Men som sagt, jag tror att när man väl vant sig vid mänskliga rättigheter kommer de flesta efter ett tag att uppfatta dem som självklara och undra hur tidigare generationer var funtade egentligen. Kanske kommer framtida kineser att undra hur deras föräldrar kunde acceptera en så genomsyrande censur. Kanske kommer framtida muslimer i Pakistan att undra varför det blev ett sådant hallå av att någon okänd svensk ritade en fånig teckning.

Fast säker kan man ju tyvärr inte vara.

Vilket trams!

2007-08-31T19:18:00.000+02:00

Självklart försvarar jag Lars Vilks rätt att rita precis vad han vill och varje tidnings rätt att trycka allt de tycker är lämpligt. Aldrig i livet att vi ska ha några inskränkningar där.

Men det juridiska är en sak, och det moraliska är en annan. Och moraliskt tycker jag att de gör fel. Inte för att de sårar en massa prinsessor på ärten, att folk säger saker man avskyr får man lära sig att tåla. Utan framför allt för att de faktiskt sabbar debatten.

För saken är ju den att de har inget särskilt att säga, inget budskap annat än "titta vad jag vågar" och "Heja yttrandefriheten". De påminner lite om småkillarna som käkar mask för att imponera på omgivningen. Det finns många föreställningar och värderingar inom islam och inom andra religioner som behöver tas upp och kritiseras på ett seriöst sätt.

Problemet nu är att denna seriösa kritik kanske aldrig blir av. Dels för att debattörer blir skrämda av reaktionerna. Dels för att vi kanske får en Peter-och-vargen-situation. Vad händer om nu varenda byfåne som vill ha uppmärksamhet nu ska rita en Muhammedhund eller en Muhammedråtta eller en Muhammedgris eller en Muhammed-skit-samma-vad-det-är-bara-det-står-Muhammed-på-den, och så ska yttrandefrihetsförsvararna rycka ut och hålla sina Voltairetal?

Onekligen kommer ju yttrandefrihetsförsvararna att bli lite trötta på alltihop efter ett tag. För det är ingen tacksam uppgift att försvara något som ju faktiskt bara är trams. Och Lars Vilks tänker säkert inte tacka för hjälpen heller, utan kommer bara att ta det som självklart att folk ställer upp för honom.

Risken blir ju då att när någon senare vill framföra seriös kritik mot islam, så kommer vissa rättighetsförsvarare att tänka "Nu orkar jag inte mer, någon annan får ta det..." Andra kommer kanske att säga "tyst nu, tänk på ekonomin..." Vidare kommer antagligen mottagarsidan att bli så vana vid att rasa mot allt som luktar kritik att det blir en ryggradsreflex oavsett om det är något seriöst eller inte.

Det är faktiskt ett jäkla självupptaget sätt av vissa att springa runt och kacka i manegen bara för att visa sig modig. "Jag har inget att säga egentligen, men nu måste ni försvara mig allihopa". Ett slags martyrwannabes, de också.

Helt klart vore det en välgärning om pellejönsarna kunde dra sig tillbaka och släppa fram dem som har något att säga i stället. Det vore väldigt tråkigt om debatten skulle hålla sig på högstadienivå och bara leda till elände.

Alla måste lära sig respektera RÄTTEN att säga dumheter. Men det finns ingen anledning att uttrycka respekt för dumheterna i sig. Vilks är en pajas utan budskap, och det skadar inte att han får höra det också.

Sju kan jag förstå, men fem?

2007-08-05T12:50:00.000+02:00

Sverige behöver inte fler universitet, utan färre, säger Anders Flodström i bl. a. DN idag. Det kan jag hålla med om. Men när han förslår endast fem universitet, då har han helt klart hoppat i galen tunna.

Sju kan jag förstå. Göteborg, Lund, Linköping-Norrköping, Uppsala, Umeå-Luleå, Stockholm samt Karolinska Institutet. Det vore vettigt. Resten högskolor som är knutna till något av universiteten. Gott så.

Men när han säger fem, då tycks han mena att Uppsala, Stockholm och Karolinska Institutet ska slås ihop till ett "Stockholm/Mälardalen". Det är en dålig idé. Dels är det förstås misshandel av universitetens varumärken. Hur man än slår ihop dessa tre, blir den en degradering av minst två.

Flodström pratar om Imperial College i England. Men förslaget är lite som att föreslå att slå ihop Oxford och Cambridge. Tror någon de skulle ställa upp på det?

Karolinska Institutet är exempelvis rankat som världens femte främsta medicinska universitet. Det är välkänt över hela världen och har hög status. En underavdelning av "Stockholm/Mälardalen University" kan aldrig ha samma status. KI har funnits sedan 1810 och Uppsala Universitet sedan 1477. Kan verka lite fånigt, men i universitetsvärlden spelar det ändå en viss roll att ha anor och tradition. Det tar tid att bygga upp ett namn och anseende.

Och det skulle knappast fungera bättre organisatioriskt. Snarare vore det upplagt för revirstridigheter mellan de tre. Lojaliteten mot den egna, gamla organisationen kommer att leva kvar mycket länge, just på grund av att de är så väletablerade.

1+1 kanske blir tre ibland. Men 100+100 blir ofta bara 150, det visar erfarenheten av att slå ihop riktigt stora företag, ta Daimler-Chrysler till exempel.

Så visst, gärna sju. Men inte fem.

Stockholm/Malardalen University? Never heard of it!

Efter Herrgårdsdoktorn kommer nu uppföljaren

2007-06-19T00:48:00.000+02:00

Man kan ju reagera på det här på många sätt, men själv måste jag ju bara skratta åt hur pinsamt det här är. Förra regeringen hade en finansminister som väl knappt gått ut gymnasiet, och så förstås Herrgårdsdoktorn, Göran Persson med sin så kallade doktorshatt som väl får sägas representera en av århundradets mest uppenbara stjärtslickningar.

Nya regeringen visar att de inte vill vara sämre med Sven-Otto Littorins nyligen avslöjade postorderexamen. Får berömma DN, SvD och de andra tidningarna lite för att de ger credit åt bloggen Friktion som kom fram med det hela.

Nu är det iofs inte så att man behöver vara inkompetent bara för att man inte har en examen, inte alls. Men att en minister skyltar med en "examen" från en diploma mill, det är bara motbjudande hur man än vänder och vrider på det.

Klart, det hade varit ännu pinsammare om det varit Leijonborg eller Björklund. Men en AMS-minister är inte så dumt det heller. Hur var det nu med de där trAMS-utbildningarna som man skulle rensa bort efter valet? Och alliansens valtal om kvalitet i stället för kvantitet träffar ju honom som en stenhård bumerang oavsett vilken minister han är.

Hur ska han någonsin kunna hålla ett tal där han berör behovet av utbildning för en fungerande arbetsmarknad utan att folk drar på munnen? Kommer han ens att kunna tala om utbildning utan att verka löjlig, denne MBA (Master of Bullshit Administration)? Kunde han inte ha köpt sig en doktorsexamen när han ändå var igång? Påstå att man har en MBA bara för att man skrivit en sketen liten uppsats om företaget man jobbar på... och kalla detta "masteruppsats". Nationalencyklopedin borde överväga en bild av Littorin under uppslagsordet "patetisk".

Det ligger förstås nära till hands att han försvinner någon gång i höst, saknad av i princip ingen.

Nu menar jag inte att hans uppsats är helt värdelös. Inte alls. Jag har hört att priserna på returpapper är rätt höga numera...!

Undrar vilka lustiga namn han kommer att döpas till? Sven-MBA Iteorin? Send-Photo LetterIn? Sven Snott Teorin? Sven-otto SkickaIn? Sven-Otto FejkaSin? Nå, vi får väl se. Antagligen blir det bara Fejk-Otto och Bluff-Otto och sådant fantasilöst. Men en guldgruva för hemma-satiriker borde det vara i vilket fall.

Men det jag helst av allt skulle vilja se är Jan Björklund. Storma in på Littorins tjänsterum med pekpinnen i högsta hugg, drämma den i skrivbordet och utropa:

-Fusk, min herre, fusk!

Fast så roligt får vi nog tyvärr bara i fantasin...

Hyckleri vid köttgrytorna

2007-06-17T19:10:00.000+02:00

Det börjar nu bli allt mer uppenbart att regeringen inte alls är så intresserad av att förändra utnämningspolitiken, som man gav sken av när man satt i opposition. Visst, högskolestyrelserna har faktiskt avpolitiserats till stor del, det sitter nu i snitt bara en politiker i varje styrelse. Men där blev det väl helt enkelt för uppenbart hur dumt det var, att en massa politiker ska sitta i styrelsen för organisationer som ska främja fri debatt och forskning. Dessutom fanns det nog inte så stora möjligheter att bedriva politik i dessa styrleser i alla fall, de stora och viktiga besluten tas ändå på utblidningsdepartementet, och den dagliga verksamheten styr rektor över.

Så nu blir ju denna förändring förstås ett fint alibi, när man senare ska förklara varför man inte gör några förändingar när det gäller andra poster, med mer makt och möjlighet att utöva inflytande.

Det är samma invänding som återkommer, från den här regeringen liksom från den förra: Om det blir offentligt vilka som söker så skulle många inte söka, eftersom de inte vill skylta inför sin nuvarande arbetsgivare. Detta eftersom ansökningshandlingarna blir offentliga enligt vår offentlighetsprincip.

Så nu säger regeringen "Ojojoj, denna fråga kan vi inte lösa, det var ju synd, vi ville ju verkligen förändra, men tyvärr..." Jo, verkligen. Det är klart att man kan lösa detta om man verkligen vill. Problemet är nog snarare att man egentligen inte vill, nu när man fått makten. Det fungerar i andra länder. I Norge har man en ordning där det upprättas en offentlig lista över de som söker motsvarande våra generaldirektörstjänster. Men där finns möjligheten att slippa stå med på denna lista.

Vi kan göra något liknande. Det har debatterats ett tag att anökningar till offentliga jobb ska kunna anonymiseras. Det borde inte vara svårt att skapa en ordning där den som vill kan få sina ansökningshandlingar anonymiserade. Det är redan så i dag att allmäna handlingar kan hållas hemliga om det krävs för att skydda enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Steget är alltså mycket mindre än vad man vill ge sken av. Det mesta av ansökningshandlingen ska alltså vara offentligt, men den sökande kan begära att personuppgifter och vissa meriter som avslöjar vem man är inte lämnas ut eller omformuleras i mer allmäna ordalag. Om personen får jobbet blir naturligtvis allt offentligt.

Se också wikipedia. Jag kan rekommendera Statskontorets rapport Det viktiga valet av verkschef, kanske inte låter så spännande med en rapport från Statskontoret, men den är tankeväckande, läs bland annat beskrivningen av hur det ser ut i andra länder. Läs också SACO:s rapport Chefstillsättning i staten.

Tyvärr är det nog så som Tommy Möller citerar i dagens DN: Where you stand depends on where you sit. Många politiker har tyvärr en stark önskan om att sitta med vid köttgrytorna, som överträffar viljan att leva upp till principer och ideal.

Jag avslutar med att klistra in en motion som jag lämnade in till Liberala Studenters riksårsmöte 2005 (jag minns inte säkert vad den här sammankomsten kallades, men hur som helst). Den avslogs eftersom den ansågs för lång och för kontroversiell. Särskilt detta att den ansågs för kontroversiell säger väl något om hur det egentligen står till med viljan att förändra rådande ordning... Tyvärr verkar det inte finnas något politiskt alternativ idag där det finns ett verkligt engagemang i frågan. Tragiskt.

----------

Utnämningspolitik eller vänskapskorruption?

När liberalismen en gång föddes var det en viktig del av budskapet att protestera mot godtycke i maktutövningen, den dåvarande adelns privilegierade ställning, och bristen på insyn och inflytande för vanliga medborgare. Mycket har hänt sedan dess, men på ett viktigt område lever godtycket och bristerna kvar, och något som kan liknas vid en ny adel har vuxit fram. Området är utnämningspolitiken, och den nya adeln består av regeringens partitrogna, vilka får sina förläningar i form av tjänster och styrelseposter som belöning för lojalitet snarare än på grund av att de haft de bästa meriterna.

Höga tjänster utlyses oftast inte offentligt, och allmänheten har ingen insyn i processen.
Som ett resultat kommer 91% av Sveriges generaldirektörer närmast från en befattning inom staten, och endast 3% kommer från näringslivet. Tittar man på de viktigaste myndigheterna har 64% av verkscheferna politisk bakgrund. Men det behöver inte vara så här. I exempelvis Storbritannien anses det uteslutet att utse en person med politisk bakgrund till statstjänsteman.
Mönstret går igen på våra högskolor. I kd:s rapport ”En Socialistisk Högskola” visades att av de styrelseledamöter som hade partipolitisk bakgrund var 68.3% vänster och 31.7% borgerliga. Många styrelser har en majoritet av politiker bland utsedda ledamöter. Se även
http://www.kristdemokraterna.se/upload/files/IFPUBDokument/12/32612.pdf

Högskolelagen 2 Kap 4§: Regeringen utser ordföranden i en högskolas styrelse. Rektor skall ingå i styrelsen. Regeringen utser flertalet av styrelsens övriga ledamöter.

Rektor utses sedan av regeringen efter förslag från styrelsen, och eftersom regeringen har utsett styrelsemajoriteten är det lätt att gissa vad som kan hända. I exempelvis Norge, Finland och Danmark är det i stället högskolan själv som utser majoriteten av styrelsen.

Vi behöver inte ha det så här! Jag yrkar därför att Liberala Studenter ska driva följande, och infoga i eventuellt åsiktsprogram:

· Att alla offentliga ämbeten ska vid tillsättning utlysas offentligt, och tjänsterna kunna sökas av alla.
· Att för alla ämbeten ska det på förhand finnas en kravspecifikation, och i efterhand en redovisning av i vilken grad den nyanställde uppfyller kraven.
· Att högre chefstjänster, exempelvis generaldirektörer och myndighetschefer, och styrelseordförande som utses av regeringen, ska höras av Riksdagen och också kunna fällas av en riksdagsmajoritet.
· Att det ska vid vite vara obligatoriskt för myndighetschefer, verkschefer, chefer i offentliga bolag och dito styrelsemedlemmar att redovisa på myndighetens hemsida om vederbörande har haft ett politiskt uppdrag, och för vilket parti.

Specifikt för högskolan bör också gälla:

· Att en majoritet av styrelseledamöterna ska utses av andra än regeringen.
· Att alla protokoll från styrelsemöten ska finnas tillgängliga på Internet. Att studenter genom namninsamling ska kunna väcka misstroendevotum mot rektor eller styrelseledamot. Omröstning kan sedan ske samtidigt med val av studeranderepresentanter.

Skytte, de kryptokristnas banérförare

2007-06-09T20:12:00.000+02:00

I ett tidigare inlägg kritiserade jag Alf Svensson och ett gäng konservativa politiker för ett inlägg om homosexuellas rätt att gifta sig. För mig var det uppenbart att deras verkliga skäl är religiösa, men att de inser att religiösa argument inte är så gångbara på DN debatt. Därför försökte de sig på en sekulär argumentation och misslyckades ganska grundligt.

Och det är väl så att den som försöker argumentera för sin sak med öppet religiösa argument ofta inte möts med något större intressa av andra än just de som själva är religiösa. För de icke-religiösa är dessa argument icke-argument. Så hur ska man då påverka de icke-religiösa? Man letar därför efter andra infallsvinklar, eller försöker att dölja det religiösa genom att uttrycka sig på ett annat sätt.

På SvD är det främst Göran Skytte som experimenterar med detta. Genom att klämma in det religiösa först på slutet, som denna artikel där han avslutar med "Och måtte Gud beskydda oss från fler skandaler. Amen." för att på så sätt underförstått göra klart att han tror att Gud står på regeringens sida och inte sossarnas. Han prisar missionärer i sekulära ordalag, gör klart vilken form av kristendom som är den rätta genom att attackera de "vänsterkristna" med politiska, men inte religiösa argument. Nå, nu finns det förstås också andra inlägg där han mer öppet redovisar sina religiösa föreställningar.

Men idag var det dags att experimentera igen, med en kolumn om ondska. Genom en rad exempel på hemskheter gör han klart att ondskan minsann finns, och att det är modigt av honom att säga så, eftersom det inte är politiskt korrekt.

Men egentligen är han förstås ganska feg. För vad han inte säger, är att "ondska" kan definieras på minst två olika sätt. På ett sekulärt sätt, ondska som en egenskap hos människor. På ett religiöst sätt, ondska som ett självständigt väsen. Det är ingen tvekan om att det är det senare han är ute efter och vill att vi ska tro på. "Ondskan är inte död. Ondskan lever. Och måste tas på allvar." "Vi är här nära Ondskans bultande hjärta."

Det räcker ju utmärkt med den första definitionen för att beskriva världens hemskheter, och det är den andra som är kontroversiell eftersom den bygger på religiösa föreställningar.

Skytte saknar dock den intellektuella hederligheten att peka på denna skillnad, trots att han förstås inser den. Han propagerar för en religiös uppfattning, utan att våga säga att det är just en sådan. Han nämner inte något religiöst över huvud taget.

Detta är manipulativt. Och det är fegt. Vill man propagera för religiösa föreställningar, då ska man också våga att vara fullständigt öppen med dem. Jag säger nu inte att religiösa föreställningar måste vara fel. Jag säger bara att man ska ha ryggrad att stå för dem om man har dem. Skyttes kryptokristna predikande under sekulär täckmantel saknar all sådan ryggrad.

Det finns billiga lägenheter

2007-06-09T13:47:00.000+02:00

Nej, det här är inte en annons, jag ska inte flytta. Men jag tror att det skulle kunna vara intressant för många att fundera på följande: SvD och DN rapporterar, som så många gånger förr, om hur bostadspriserna skenar iväg. Det tycks som att enda sättet att få tag på en bostad är att lägga upp minst en miljon. Då kan det vara tänkvärt att det faktiskt finns områden, 18 minuters resa från Stockholms central, där de flesta bostadsrätterna fortfarande kostar under 250.000 kronor. Där bor jag. 2004 köpte jag en etta med kokvrå på 24 kvadrat, avgift 1859 kr inkl värme, VA, el och kabel-tv, pris 185.000 kr. Jag var enda spekulant, behövde inget banklån. Svårt att bo billigare, skulle jag tro.

Den behövde i och för sig ytskiktsrenoveras, men efter en massa skurande och målande känns den ändå rätt ok. 100 mbit bredband finns indraget, och det är mindre än 5 min gångväg till pendeltåg och fjärrtåg, och 18 min till centralen som sagt. Det går rätt mycket bussar också, ok nattbusstrafik. Likadana ettor bjöds 2004 ut för 225.000 kr, och de gör så än idag. Inget tycks ha hänt med priserna de senaste tre åren. Med 40.000 i kontantinsats blir månadskostnaden cirka 2500 efter att räntorna är betalda.

Här kan man just nu köpa en femma för 195.000, en fyra för 110.000, en trea för 145.000, en tvåa för 150.000 och som sagt en etta för 225.000. Risken för en budgivning där priset ska dra iväg för räknas som liten.

Gör man en sökning på HemNet efter en etta med pris under en kvarts miljon hittar man lägenheter i fyra områden. Norrtälje, 1 timme och 12 min från Centralen. Södertälje, minst 43 min från Centralen men de billigare lägenheterna ligger inte så nära stationen där. Nynäshamn, 1 timme och 1 minut med pendeltåget.

Och så då där jag bor, 18 minuter. Jag talar förstås om Flemingsberg. Well, det är bara att konstatera att trots det relativt centralnära läget vill ingen bo här. Här finns butiker och den service som man behöver, skulle det vara något mer så ligger Huddinge centrum 5 minuter bort, och Sveriges största köpcentrum Kungens Kurva cirka 10 minuter med bil.

Visst, det är förstås ingen större status att säga att man bor i Flempan. Men kom inte och säg att det inte finns billiga lägenheter att få tag på, för det gör det. Avgifterna är förstås inte så låga som inne i stan. Det blir lite som att "köpa" en "hyresrätt". Men ändå. Det är bara att konstatera att det mesta av bostadskön och det mesta av prisuppgångarna handlar om att folk har gett sig f-n på att de ska bo så centralt det bara är möjligt. Centralt är status, och det är det man vill betala för.

Sedan är det förstås en lite annan historia med villapriser (alltså inte bostadsrättsradhus och sådant). Då måste man söka sig till Norrtälje för att hitta en villa under miljonen.

Äktenskapsförbud för sterila?

2007-06-02T00:21:00.000+02:00

Alf Svensson och ett gäng andra filosofiskt inkompetenta individer skriver en rätt obegåvad artikel om homoäktenskap på DN Debatt idag.

"Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel", är rubriken. Och bara det visar ju tydligt att här har vi ett gäng som inte kan skilja på äpplen och päron. Biologin säger förstås ingenting om äktenskapet. Det biologin kan säga oss om homo- och bisexualitet är att det existerar hos många flockdjur. Äktenskapet däremot är något vi människor har skapat, och därmed är vi förstås också fullständigt fria att ställa upp precis vilka kriterier vi vill för vilka som ska få gifta sig. Biologin bryr sig inte ett dugg. En ärligare rubrik hade varit "Ett religiöst påstående att homoäktenskap är fel". För det är naturligtvis detta som är den verkliga orsaken. Bara det att man är för fega för att säga det rakt ut. Och att man inser att det skulle nog inte komma in, eftersom det redan sagts så många gånger. Därför försöker man det här tricket i stället, att låtsas som att religion inte har med saken att göra. Men det är väl ingen som tror att Alf Svensson driver det här för "biologins" skull?

För lagar och regler måste man ställa kravet att de är konsekventa och logiskt sammanhängande. Alf & co påstår att äktenskapet bara är för dem som kan reproducera sig tillsammans. Men då måste ju också alla sterila, hopplöst impotenta och de som har passerat klimakteriet förbjudas att gifta sig. Det följer logiskt av påståendet. Ett gränsfall blir också de som inte vill skaffa barn, kanske borde de bedömas som moraliskt otillräckliga för att få gifta sig?

Var och en inser att vi inte kan ha lagar som sätter upp barnalstring som kriterium för äktenskap. Det är två olika saker, och båda två går alldeles utmärkt att ha utan den andra. Det är inte statens uppgift att bestämma om, och hur, individen väljer att kombinera dem.

Ett typexempel på oseriös och obegåvad argumentation helt enkelt. Man vågar inte säga vilka de verkliga bevekelsegrunderna är, och därför hittar man på ett annat argument som låter bra, men struntar i vad de logiska konsekvenserna blir.

Eländet fortsätter sedan med att använda invandrargrupper som tillhygge. Planen här är förstås att mildra den ärkekonservativa profilen med lite månande om invandrare, ty detta är ju fint och politiskt korrekt, samt att hitta på ännu ett argument eftersom det ju känns lite klent med bara ett. Det hela är dock utformat så att man samtidigt flörtar lite med de främlingsfientliga grupper som de konservativa vill ha som röstboskap. Om vi tillåter homoäktenskap kommer invandrare att i högre grad kräva särlagstiftning, lyder argumentet.

Det vill säga, man vill samtidigt visa att man bryr sig om invandrarna, och skrämmas med de där muslimerna som vill införa sharialagar för sig själva. Lite klurigt. Men argumentet i sig är naturligtvis trams. Det finns inget politiskt stöd för särlagstiftningar och kommer aldrig att finnas. Alf & co inser förstås detta, och är egentligen inte alls oroliga, men som sagt, de behövde ju ett argument till. Man kan riktigt tänka sig hur det gick till när de satt och petade ihop inlägget tillsammans:

-Ah men, borde vi inte ha med något mer än det där med äktenskap och barn. Det är ju alltid snyggare om man har flera argument...

-Alltså, det står ju faktiskt i Bibeln att...

-Jo, men nu sa vi ju att vi inte skulle ha med det den här gången!

-Ja, jo...

-Men vad ska vi då hitta på?

-Ah, jag vet, jag vet...!

Några ord till om sexualitet i naturen bara. Jag har skrivit om orsakerna till homo- och bisexualitet i ett tidigare inlägg om Annica Dahlström, men det slog mig också för ett tag sedan att bisexualitet kan vara ett sätt att skapa ett band mellan exempelvis två samkönade, som gör att de håller ihop och tillsammans kan besegra en större och starkare, men ensam, revirinnehavare. Det har ju rapporterats om homosexuella par bland djur ibland. Men de bisexuella är antagligen betydligt fler. Dock kan de förstås vara fler än två, och dessutom lägger man antagligen inte märke till dem eftersom man antar att de är hetero eftersom de har sex med individer av motsatt kön också. Här finns kanhända en studie som kan ge en fin publikation för den hugade biologen?

Får det lov att vara lite mer kött på benen?

2007-05-27T15:17:00.000+02:00

I en artikel i DN idag svarar Karin Bojs på en del av de många frågor som vetenskapsredaktionen får in. En del myter och missuppfattningar besvaras också. Men många skulle nog vilja veta mer. Därför vill jag verkligen rekommendera New Scientists special om klimatförändringar och särskilt då Climate change: A guide for the perplexed där 26 olika kritiska påståenden och myter tas upp och får sina svar.

I stort sett skulle jag vilja säga att klimatförändringar kan sammanfattas ungefär så här:

Jordens temperatur har fluktuerat mycket under historisk tid. Detta har då startat med sådant som vulkanutbrott/meteoritnedslag, förändringar i solaktivitet, periodiska förändringar i jordens bana (s.k. Milankovic-cykler). Men detta är bara början. Processen påverkas sedan av att stora isar reflekterar solljus (och skogar absorberar), att metangas kan frisläppas ur tundra när den värms upp, och att haven kan ta upp olika mycket koldioxid beroende på temperatur, mindre när det blir varmare.

Temperaturökning sätter igång förändringar, som i sin tur ökar temperaturen, och spär på förändringarna ytterligare. Vi har en självförstärkande process. Ökade mängder av växthusgaser i atmosfären kan i sig leda till temparaturhöjningar, men stora sådana förändringar sker normalt inte av sig själv, de måste triggas av något annat. Därför kommer historiska temperaturförändringar att samvariera med dessa andra orsaker. De yttre orsakerna kan dock inte åstadkomma särskilt stora förändringar själva, de är som en elgitarr utan förstärkare.

Men det finns också balanserande mekanismer, som att växter tar upp koldioxid. Om den totala biomassan ökar, så binds kol. Det gäller så väl den levande biomassan som den som lagras upp i kol och olja. Växthusgaserna koldioxid och metan är ju båda kolföreningar. Dessa balanserande mekanismer håller eventuella naturliga fluktuationer i mängden växthusgaser i schack, så att den självförstärkande processen inte kan komma igång. Det krävs inverkan av någon yttre faktor för att det ska hända (alltså solcykler, Milankovic-cykler osv).

Vad vi människor har gjort är att frigöra en massa lagrat kol och omvandlat den till koldioxid. Därmed har vi blivit just en sådan yttre faktor som kan ändra mångden växthusgaser så mycket att den självförstärkande processen kommer igång. Och antagligen snabbare än vad någon annan faktor gjort tidigare.

En process av global uppvärming är onekligen igång. Kanske har människan fått "hjälp" av solen eller variationer i jordbanan för att trigga detta. Men oavsett vad som satt igång det, håller vi nu på att förstärka processen. Efter att snöbollen väl kommit i rullning och vuxit sig tillräckligt stor, spelar det inte längre någon roll om exempelvis solaktiviteten förändras åt andra hållet. Rundgången är ett faktum.

Till stor del självförvållat

2007-05-16T18:22:00.000+02:00

Idag kan man läsa i bland annat SvD och DN att det är stor brist på blod. Vad man inte säger är att problemet till stor del är självförvållat av vården. Min närmaste blodcentral, Huddinge sjukhus, har bara öppet måndag till torsdag, och stänger 15.30. På onsdagar har man visserligen öppet ända till 17.30, men det är ju ändå löjliga öppettider. Hallå, folk jobbar på dagarna!

"För att täcka behovet i sommar, då folk är bortresta och det brukar bli brist, är det läge att registrera sig nu" står det i DN. Intressant nog kommer Huddingetappen att vara STÄNGD under juli. Duh, blir det brist, vad konstigt. Ok, en blodbuss kommer att stå framför entrén till 15.30. En dag i veckan.

Det är nog bekant för de flesta blodgivare att om man inte har ätit och druckit ordentligt innan kan man få yrsel och kallsvett och annat obehagligt. I alla fall smala personer som jag.

Men det är antagligen inte alla som har tid att både äta en ordentlig lunch och ta sig fram och tillbaka till blodcentralen under sin rast. Den bästa tiden är antagligen efter middagen eller på helgen. Medan många centralers öppettider bara passar arbetslösa och vissa studenter.

Visst, folk kunde väl anstränga sig lite. Men det kunde landstingen också göra! Se till att ha kvällsöppet och helgöppet, så löser sig problemen lätt. Och bjud givarna på ordentlig lagad mat (som kyls, inte fryses, och sedan mikrovärms till exempel) innan givningen, det skulle spara tid och underlätta för många.

Antagligen skulle det ge betydligt mer blod än annanonser i dagstidningar.

15.30 och stängt på fredagar. Det är faktiskt löjligt. Sjukhusen ställer hellre in operationer än har öppettider som passar folk. Är det bara jag som känner att det finns en felprioritering här?

Hur SD ska hanteras

2007-04-22T16:44:00.000+02:00

Efter att Mona Sahlin debatterat med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, och att två borgerliga partisekreterare gjort detsamma, diskuteras det nu om huruvida Fredrik Reinfeldt borde göra det. Det verkar inte som att det blir så. Men partierna verkar allmänt stå lite handfallna inför hur man ska göra. Tidigare skulle man tiga ihjäl dem, nu heter det att man måste ta debatten, men frågan är väl om det blir så mycket bättre för det. Jag tänkte ge några synpunkter.

SD är ett missnöjesparti, så utan missnöje inget SD, eller bara ett betydelselöst SD. Det finns dels ett allmänt missnöje med de etablerade politikerna, och ett mer specifikt missnöje med integrations- och migrationspolitiken.

Det allmäna missnöjet skulle relativt enkelt kunna kanaliseras bort från SD, genom att öka möjligheterna för väljarna att rösta "mot alla". Låt stolar stå tomma i valda församlingar, i förhållande till antalet blankröster. Precis som om "blank" var ett parti, men av praktiska skäl avrundar man till jämnt antal stolar så att inte dödlägen ska uppstå. Jag tror att en andel av de som röstat SD inte gillar SD så mycket heller, men eftersom blankröster i praktiken är betydelselösa känns det effektivare sätt att "straffa" de etablerade politikerna genom att rösta SD. Det finns också starka demokratiska skäl för att ha ett sådant system i vilket fall, oavsett SD. Det är rimligt att de som är missnöjda med alla politiker har ett verkningsfullt sätt att demonstrera detta på, valet går ju ut på att väljarna ska få visa sin åsikt. Men rimligen är det bättre att det står stolar tomma än att det sitter SD:are och skräpar på dem.

Det mer specifika missnöjet med integrations- och migrationspolitiken beror delvis på en väldigt släpphänt ansvarsfördelning. Både på nationell och internationell nivå. Många länder i EU, och många kommuner i Sverige, har under lång tid kunnat strunta i att ta sitt ansvar för flyktingmottagningen, trots att de har haft goda ekonomiska resurser för det.

I stället har vissa länder och kommuner tagit ett oproportionerligt stort ansvar. Ofta har det varit kommuner med många lediga bostäder. Att det funnits lediga bostäder har oftast berott på att det varit ont om jobb och att folk därför flyttat därifrån. Naturligtvis har detta inte varit de bästa av miljöer att hamna i, alla är ju överens om att jobb är viktigt för integration, och ett utbrett utanförskap har varit resultatet.

Medan vissa i de stora mottagarkommunerna har varit stolta över att deras kommun varit så ansvarstagande, har andra mest tyckt att det varit djupt orättvist. Det var ju som bekant ont om jobb redan. Varför ska rika kommuner som Danderyd och Vellinge slippa ansvar, men inte vi? Det är ingen tvekan om att roten till det stora SD-stödet i Landskrona växer under närbelägna Vellinge i minst lika stor grad som under Landskrona självt.

I smitarkommunerna tittar man på mottagarkommunerna och ser att det verkar vara mycket problem där. Att man själv är en del av orsaken har man ingen tanke på. Därför fortsätter man att stödja sin kommunledning så länge den inte vill ta emot flyktingar. Men skulle den ändra sig, skulle man istället börja rösta på SD, och det vet kommunledningen om. Så man sitter i något av en rävsax. Om man ändrar sig förlorar man makt, om man inte ändrar sig fortsätter man att förvärra problemen. Här är det viktigt att regeringen, och på det internationella planet EU, tar i ordentligt med både morötter och piskor.

Hade man gjort rätt från början hade situationen kunnat vara annorlunda. Människor är mycket mer benägna att ta ansvar om alla deltar solidariskt. Inget är så förödande för moralen som om några systematiskt smiter från uppgiften och kommer undan med det. Vidare hade utanförskapet och segregationen kunnat vara dramatiskt mindre, och bilden av invandring mer positiv. Alla kommuner och alla EU-länder måste vara med och ta ansvar, annars kommer främlingsfientliga grupper aldrig att kunna hållas på mattan.

Det är också dags att skrota det smala och politisk-korrekthet-drypande ordet mångkultur. Sluta använda det, och använd det bredare begreppet mångfald i stället. Alltså inte mångkulturellt samhälle, utan mångfaldssamhälle. Mångfald handlar om mycket mer än etnicitet och kultur. Religion, sexuell läggning, funktionshinder, ålder och politisk uppfattning är väl kanske det man först kommer att tänka på, men det kan göras betydligt bredare än så. Även alla olika subgrupper är vi olika som personer, vi har olika personlighetsdrag. Vi är utåtriktade, analyserande, sociala, reserverade, säljande, drivande, målinriktade, relationsinriktade och så vidare. Inom näringsliv och andra organisationer växer medvetenheten om att mångfald kan vara en konkurrensfördel, kreativiteten blomstrar bättre där det finns olika synsätt och infallsvinklar. Att hitta den rätta mixen av medarbetare kan vara guld värt. Men det gäller förstås att medarbetarna kan hantera olikheterna, kanske kan man tala om mångfaldskompetens. Att kunna fungera ihop med många typer av människor, att även om man är olika kunna hitta en gemensam grund att stå på. Man gör inte gruppen bättre bara för att man själv är olik de andra, det krävs också att man kan uppskatta att de andra är annorlunda än man själv.

Mångfald handlar om insikten att vi alla är olika, och att detta i grunden är något värdefullt för samhället. Detta är alltså något som har betydelse för Sveriges framtida konkurrenskraft, men också för att exempelvis kunna bekämpa problemet med mobbning. Mobbning handlar ju ofta om att offret inte tillåts vara den han eller hon är, man trakasseras för att man inte passar in i mallen. Insikten om hur viktigt det är för samhället att vi är olika och vill olika saker måste nå fram tidigt i skolan. Hur skulle ett samhälle se ut där alla ville jobba med samma sak? Det skulle rimligen inte fungera särskilt bra.

Just detta med mångfaldens allt ökande betydelse för kreativitet och konkurrenskraft ger en särskild möjlighet att ladda ordet med positiva värden. I fallet med det mycket smalare begreppet "mångkultur" har man misslyckats med detta, eftersom få har fått uppfattningen att det är något man tjänar på, snarare har det fått klangen av något nödvändigt ont.

Det vore lämpligt om partierna såg till att utse några till att på heltid bli experter på mångfald, som kan jobba för att sprida idéer om hur mångfaldsarbete kan öka produktivitet och kreativitet. Dessa personer bör också bli experter på motståndarsidan, det vill säga rasister, fundamentalister, främlingsfientliga, politiska extremister och andra som vill stöpa alla människor i en och samma form. De bör jobba med att varna för vad sådana rörelser kan ställa till med.

Just denna vinkel, att SD är ett hot mot allt mångfaldstänkande, och därmed också ett hot mot Sveriges framtida konkurrenskraft, det kan nog vara fruktbart att spinna på. Just nu ses SD bara som ett hot mot invandrarna, inte mot dem som röstar på dem. Men i förlängningen är det ju just det de kan vara.

Och det är också just dessa experter som bör ta debatten med SD. Debatten ska definitivt tas, men inte på för hög nivå. Partiledarnivå, och också partisekreterarnivå, är för högt. Det ger SD för hög status och respekt. Partiledare måste vara insatta i så mycket annat att de inte har tid att bli tillräckligt skickliga på att ta sådana här debatter. För här gäller det att vara påläst. SD har inga skrupler när det gäller att fiffla med siffror eller ljuga rent ut. TV-tittarna kollar inte upp fakta, därför måste man ha stenkoll när man debatterar med dem. Peka ut lögnerna, redogör för olika SD:ares historia, visa de korrekta siffrorna, lär känna alla deras argument och utspel i förväg. Visa på hur de saknar politik inom de flesta områden och hur utspel de gjort inte hänger samman. Visa att de inte vet hur de ska genomföra ens de få förslag de har. De har faktiskt inte något särskilt att komma med, men det gäller att visa det så att det blir tydligt för alla. Att diskutera med populister är inte alltid som att diskutera med vanliga politiker, men det går att lära sig.

Så länge de inte sitter i riksdagen behöver inte partiledare blanda sig i. Skulle de nu lyckas ta sig in, är det ändå vid rätt få tillfällen som de behöver bemötas en mot en. Möt dem, men använd experter på lägre nivå så långt det är möjligt.

Man bör också planera bakom kulisserna för vad som ska hända om SD skulle få en vågmästarroll i riksdagen. Risken finns ju uppenbarligen. En blocköverskridande regering kan då bli nödvändig. Själv kan jag till och med tycka att det vore önskvärt. Borgarna+mp kunde tänkas, s+ fp+c vore intressant. Blockpolitiken mår bra av att brytas upp då och då, annars kommer åtminstone de mindre partierna med tiden att förlora sin särart. Särskilt på den borgerliga sidan är det stor risk att det blir fyra allmänborgerliga partier som det blir svårt att skilja på. Att inte föredra blockpolitik är väl lite som att ropa i öknen nu för tiden, men det kan ju faktiskt bli nödvändigt. Vad ska man annars göra?

Tji fick ni, forskare och studenter.

2007-04-16T22:30:00.000+02:00

Jahapp, då kan man nu läsa om vårpropositionen lite varstans i tidningarna och det ska kommenteras hit och dit. Jag tänkte kommentera ett område det satsas minimalt på i budgeten: studenter, utbildning och forskning. Som doktorand och för inte så länge sedan student minns jag förstås vad som sades i valrörelsen: Höjda studiemedel, studentrabatt på SL, fler studentbostäder, höjda eller slopade fribelopp, satsning på kvalitet och mer undervisningstimmar på högskolan. Satsning på forskning, bort med högskolemomsen, 1%-målet (1% av BNP i offentlig satsning på forskning) skulle uppnås under mandatperioden. Tji fick vi, som trodde på något av detta. Det ser ut som att kårobligatoriet avskaffas, men det verkar vara det enda. Löftena om att avpolitisera högskolestyrelser tycks komma att stanna vid mycket snack och lite verkstad.

Istället blev det dyrare att resa med SL, bostadsbidraget för studenter försvinner utan kompensation, och det kommer att finnas färre tillgängliga hyresrätter. Låt oss titta i budgeten, under rubriken utbildning och universitetsforskning.

2006 blev utfallet för detta utgiftsområde 46,5 miljarder (mdr). 2007 SJUNKER anslagen till 44,2 mdr, för 2008 beräknas det bli 46,2 mdr, för 2009 47,7 mdr och för 2010 48.7 mdr. Detta innebär alltså att perioden 2006-2010 ökar anslagen i genomsnitt per år med patetiska 1,18 procent per år. Det vill säga en bra bit mindre än inflationen, som dessutom förväntas öka. Andelen av BNP kommer förstås att minska ytterligare, eftersom BNP växer snabbare. Om vi antar att anslagen skulle växa lika snabbt som BNP och att tillväxten där var 3% per år under perioden, skulle anslaget vara ca 3,5 mdr högre 2010. Man talade före valet om att öka andelen, nu vill man inte ens nå upp till den gamla.

Ingen satsning i syne alltså, bara vackra ord. Som jämförelse kan nämnas att perioden 2002-2006 steg anslagen från 40,9 mdr till 46,6 mdr, dvs med 5,7 mdr eller med 3,3 procent per år.

Från att ha ökat med 3,3% per år under förra mandatperioden, till endast 1.2% under denna mandatperiod.

Vi kan också se att områdets totala andel av de så kallade takbegränsade utgifterna sjunker från 5,2% till 4,8%.

Värt att notera också att Arbetslivsinstitutet läggs ner och hamnar inom universitetsramarna, och också att Försvarshögskolan flyttas från försvarsbudgeten till utbildnings- och forskningsbudgeten. Institutet för Psykosocial medicin flyttas också in, från området Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Så kostnader tillkommer.

Ytterligare en kostnad som är värt att väga in är att avkastningskravet för Akademiska Hus, som ju äger de flesta av universitetens lokaler, är lika med den femåriga statsobligationsräntan plus fyra procentenheter. Så när räntan går upp, och det anses att regeringens politik kommer att bidra till detta, ja då höjer också Akademiska Hus sina hyror, och mer pengar går tillbaka till staten.

Med dessa fakta i bakhuvudet inser man hur löjligt pratet om "satsningar" på forskning och utbildning är. Det handlar i realiteten om en nedskärning och ingenting annat!

Könsskillnader och självförtroende

2007-04-15T01:20:00.000+02:00

Måste bara kommentera en intressant artikel som dök upp på DN idag. Jag har ju kritiserat Annica Dahlström i flera tidigare inlägg. Hon må vara en skicklig forskare inom sitt område, cell- och molekylärbiologi. Men när det gäller hennes uttalanden om könsskillnader och testosteron, som ju faktiskt inte har så mycket med hennes forskning att göra, där finns det verkligen mycket att invända.

(Den intresserade söker lämpligen först på "Dahlstrom A" och sedan på "Dahlstrom A testosterone" på PubMed)

Det har ju varit känt länge inom psykologin att om de som tillhör etniska minoriteter får ange sin etnicitet innan de skriver ett test (alltså välja exempelvis mellan caucasian/african american/hispanic/other) så minskar deras resultat signifikant, jämfört med om de inte behöver ange detta.

I DN-artikeln refereras ett liknande försök, där man jämfört män och kvinnor. Om deltagarna före testet fick höra att män och kvinnor brukade lyckas lika bra, presterade män och kvinnor också lika bra. Fick de inte höra detta, presterade kvinnorna bara ungefär hälften så bra som män. Hälften! Det säger något om hur kraftfulla dessa psykologiska mekanismer är.

Det är värt att fundera på hur många topprestationer som går förlorade för att människor saknar tillräckligt självförtroende. De flesta toppidrottare är nog väl medvetna om hur viktig den mentala biten är. Man måste tro att man ska vinna, och hela tiden ha en mental bild av sig själv som vinnare, annars blir man en förlorare. Och det är samma sak med intellektuella prestationer. Man måste tro att man kan skriva en bestseller, ta hem ett nobelpris eller bli vald till statsminister. Sikta mot stjärnorna och nå i alla fall månen.

Däremot måste man ju inte bli en odräglig typ som hela tiden talar om för omgivningen hur lyckad man kommer att bli. Sådant kan till och med vara ett tecken på inre osäkerhet, att man behöver bekräftelse utifrån för att upprätthålla vinnarbilden. Man måste ha en inre trygghet och tro på sig själv som man alltid bär med sig oberoende av hur omgivningen ser ut.

Nu vill jag ju inte låta som en sådan där enerverande amerikansk så-lyckas-du-med-allting-på-5-minuter-guru, utan bara understyka detta: Självförtroende, självbild och förväntningar är väldigt viktiga för hjärnans sätt att fungera (stressnivåer, kreativitet, koncentrationsförmåga osv) och därmed prestationsförmågan. Här finns det lärdomar som kan hjälpa många att lyckas bättre, men också mycket kvar att utforska.

Dagens boktips blir helt klart "The courage to create" av Rollo May, en klassiker sedan 1975.

Fler prinsessor på ärten

2007-04-14T13:31:00.000+02:00

Det är fascinerande hur lättkränkta vissa är när det kommer till frågor om religion. Debatten som varit i bland annat SvD om att biblar plockas bort från rummen på Scandics hotell där nu senast Göran Skytte föreslår bojkott av Scandic, och debatten om "kristofobin" fortsätter.

Inom politiken är det ju lite annorlunda, man kan gå till rätt hårda angrepp på sina motståndare, men det accepteras ändå som ett del av spelet så länge man inte gör rejäla övertramp. Det är väl antagligen en kulturfråga, i demokratiska länder har man insett att så måste det få vara. Kanske har man helt enkelt inte kommit så långt inom den religiösa debatten, och det av den anledningen att det helt enkelt inte varit så mycket debatt. I vart fall inte om man jämför med den politiska. Ofta har en sida fått stå mer eller mindre oemotsagd.

Man kan kanske göra en jämförelse med Putins ryssland där det är mer eller mindre förbjudet att kritisera presidenten och regeringen numera. Ändå är oppositionen mot denna ordning till synes ganska begränsad. Det finns en acceptans för dessa inskränkningar som aldrig skulle finnas i en väletablerad demokrati. Antagligen behövs det helt enkelt tid för en kultur att utvecklas, där tillräckligt många inser att öppen och hård debatt är nödvändig.

Här ligger den religiösa sfären på efterkälken, här finns fortfarande kraven på att man inte ska få kritisera och debattera hur som helst. Även om en helig ko slaktas då och då, strövar stora hjordar fortfarande omkring. Kristendomen har på många håll i världen kommit en bra bit längre än exempelvis islam, men det är ju inte utan att man kommer att tänka på efterspelet till Muhammedkarikatyrerna när Skytte ropar på bojkott.

Därmed inte sagt att politiken alltid är en förbild i detta avseende ens i Sverige. Minns exempelvis stenkastningen mot Centerns lokaler före valet, där vissa motståndarpartier inte lyfte så många fingrar för att ta avstånd från våldet.

För en fredlig och harmonisk samexistens måste både religiösa och ateister lära sig att bli mindre lättkränkta och mer överseende när det gäller symbolfrågor och småsaker. Vända andra kinden till, som en klok man eventuellt en gång sa. Att vara rabiat och kompromisslös kommer bara att väcka samma beteende från motståndarsidan. Det är ju trots allt inte så att det är någon brist i världen på problem, orättvisor och lidande som det verkligen finns starka skäl att uppröras över. Det går att lära sig förmågan att sila kamelerna och svälja myggen.

Och antagligen är det också så att de flesta från båda sidor har denna förmåga. Men det är de som saknar den som gör väsen av sig och får uppmärksamheten. Tyvärr finns det ju också inom såväl politik som religion en romantisering av den kompromisslöse, som anses vara "extra engagerad" och brinnande för saken, vilket anses beundransvärt och fint.

För visst är det överdrivet att bli upprörd över att det ligger en bibel i en låda på hotellrummet. I alla fall så länge det inte står en skylt med "Läs den här eller hamna i helvetet!". Och visst är det fånigt att uppröras över att biblar flyttas från nattduksbordslådor till receptionen. I fallet med Muhammedteckningarna fanns det åtminstone en avsikt att förolämpa, det måste medges. I det här fallet är avsikten från Scandics sida i stället att försöka hitta en ordning där ingen upprörs, inte att kränka någon. Och det är förstås högst rimligt och berömvärt att resonera så, att folk får välja själva vad de vill läsa, det är inte ett hotells uppgift att komma med vad som kan uppfattas som pekpinnar. Men att det låg ett slags god vilja i botten kunde inte ses som en förmildrande omständighet av korstågs-Skytte. Nej, detta beteende kallas "att hälla en hink skit över kristendomen".

Man undrar ju vilka ord korstågs-Skytte ska ha kvar att ta till den dagen religiösa utsätts för en verkligt allvarlig kränkning? Bitte Assarmo tog i sitt första inlägg upp situationen i Irak. Där nere snackar vi kränkning. Men på något sätt har nu debatten fått en sådan karaktär att flyttandet av biblar från ett rum till ett annat inte ses som något i grunden annorlunda. Faktiskt tycks upprördheten ibland vara större över bibelflytten än förföljelserna!

Har folk tappat sinnet för proportioner helt och hållet? Eller är det bara så att SvD tycker att det blir så härligt mycket uppmärksamhet av att släppa fram dessa prinsessor på ärten, och att dessa inte är representativa för mer än en liten skrikhalsig minoritet?

Jag vill förresten tipsa om en tänkvärd text om uppmaningen att vända andra kinden till. Också en agnostiker som jag tyckte det var intressant. Och häri finns nog också en lärdom för de kristna som nu vill bojkotta Scandic. Genom att vända andra kinden till, var det den som slog som förnedrade sig. Sug på den ett tag. Du har ju hela helgen på dig.

Dagens aprilskämt

2007-04-01T01:04:00.000+02:00

Måste ju bara prova en sak. Om man letar upp tidningarnas aprilskämt och länkar till dem i sin blogg under rubriken "aprilskämt", kommer de då låta sådana blogglänkar finnas med i Twinglyrutan? Eller kommer de att rensas bort? Ja, det får jag väl se i morgon...

Attans, SvD:s aprilskämt verkar inte vara utlagt än. Men DN är snabba ur startgroparna.

Ut med Leijonborg! In med Cecilia Malmström!

2007-03-31T23:34:00.000+02:00

Ännu ett exempel på det breda missnöjet med Leijonborg kunde vi läsa om idag. På Dalarnas länsförbunds årsmöte togs beslut om att ställa krav på ny partiledare. Endast en (1!) av 80 reserverade sig mot beslutet, en stor majoritet röstade för. Inte en dag för tidigt, får jag säga. Det är viktigt att det här bytet blir genomfört i god tid före 2010.

Av någon anledning har Expressen flera artiklar, SVD och DN relativt stora artiklar, men Aftonbladet bara en liten notis. Hade väntat mig att den tidning som gillar honom minst skulle slå upp det störst. Men nåja.

Första gången jag träffade Leijonborg imponerade han inte på mig, och han har egentligen inte gjort det senare heller. Nu är jag väl i och för sig rätt svårimpad till min natur, men ändå. Jag tror att det var år 2000 någon gång, och vi satt ett tiotal i en källare som hyrdes av en politisk studentförening i Linköping. Folkpartiet hade då gjort ett riktigt dåligt val 1998, och Leijonborg hade som många andra politiker inte gjort mycket annat än att upprepa mantrat "Vård, skola, omsorg" i valrörelsen. Den hade helt enkelt varit urtrist.

Jag kommer ihåg att jag då nämnde en färsk opinionsundersökning där folkparitets lilla stapel hade sett väldigt inklämd ut mellan moderaternas och kd:s då betydligt högre staplar, och att det var en bra illustration till hur folkpartiet hade agerat. Man hade sagt precis samma saker som de andra borgarna eftersom man inte ville bli osams med något av dem. Leijonborg svarade något om att man måste vara försiktig och inte sticka ut för mycket, det var viktigt att framstå som eniga. Jag i min tur svarade något om att om man inte profilerade sig skulle det vara stor risk att ramla ur riksdagen. Minns inte exakt men ungefär så var det.

Jag upprepade kravet på mer profilering i frågestunden efter att han talat på Liberala Studenters årsmöte något år senare, och han svarade då något om att det var bättre att vi visade var vi stod i alla frågor, att vi hade svar och en politik för allt som skulle kunna komma upp. Hans inställning tycktes då alltså vara ungefär att partiet kunde inte styra vad som skulle hamna högst på agendan, så man skulle se vad som kom upp och anpassa sig efter det.

Sedan kom ju 2002, en profilfråga i form av språktest (jo, det hette faktiskt "test" och inte "krav" i början, även om man inte vill låtsas om det numera), ett framgångsrikt val i spåren av moderat misslyckande, och en Leijonborg med betydligt stärkt självförtroende. Jag fick rätt, men på något sätt ändå fel.

Det var rätt med profilering, men jag hade ju hoppats på något lite mer liberalt än språktest och de trista främlingsfientlighetsflörtarna från Mauricio Rojas. Och det duger inte med vilken profilering som helst. En profilering som utformas av ett litet gäng runt partisekreteraren utan att förankras i partiet är inte vad som ska till. Och det borde vara möjligt att profilera sig utan att behöva köra med förenklade budskap. Visst hade väl löpsedelskampanjen sina formmässiga poänger, men det måste ju finnas något bakom löpsedeln också.

Det som verkligen gjort mig irriterad på Leijonborg är hur uselt han har hanterat eftervaldebatten och intrångsskandalen. Han talade inte om hela sanningen från början, han slingrade sig, och han har aldrig riktigt tagit avstånd från Johan Jakobsson. Det går inte att frigöra sig från känslan att det fortfarande är Johan Jakobsson-andan som styr Leijonborg. Arkitekten är borta men bygget står kvar, och den som har nyckeln vill inte ändra på något. Men hur ska man kunna fortsätta en strategi som bygger på att utforma mediautspel för maximal uppmärksamhet, analysera väljargrupper och triangulera för att hitta de positioner som kan locka flest, när strategen inte är kvar? Ta in ett gäng pr-konsulter, fortsätta som vanligt och fortsätta dumpa sin trovärdighet över bord? För det är precis det man håller på att göra på lång sikt. I längden är folk inte dumma.

LL reagerade på kritiken efter valet genom att mer eller mindre strunta i den. Släta över den, anmärka att det bara var små minoritetsröster, att det inte var något att bry sig om. Hela tiden en "nu glömmer vi det här och går vidare"-attityd. Ointresse och huvudet i sanden.

Det behövs förnyelse och ny profilering, men också att hitta tillbaka till folkrörelsekänslan, den socialliberala ideologin och förankringen i gräsrötterna. Det kan inte Lars Leijonborg. Han är slut. Inte mig emot om han fortsätter som utbildningsminister och med sitt globaliseringsråd. Men uppenbart klarar han inte av att samtidigt vara partiledare. På den posten behövs någon annan. Själv skulle jag gärna se Cecilia Malmström, EU-ministern som tidigare satt i EU-parlamentet, doktor i statskunskap och initiativtagare till www.oneseat.eu. Relativt ung men mycket kompetent. Jag anser ju att också små partier bör se till att ha partiledare som kan framstå som statsministerkandidater. Med tiden tror jag att CM har den potentialen. Erik Ullenhag, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Johan Pehrson, Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson och några till i all ära, men jag har svårt att tänka mig någon av dem i rollen som statsminister.

Aktiehandel

2007-03-05T22:52:00.000+01:00

Jag kom nyligen in fel i en del småaktier och har nu insett vad det berodde på. Jag rapportspeckade och jag kollade inte upp den långsiktiga trenden. Detta ska jag inte göra om. Att rapportspecka är att ta en stor risk att hamna fel. Det är bättre att leta ordentligt efter case med stor chans att hamna rätt. Som resultat kände jag mig tvungen att hedga, eftersom jag inte ville sälja. Inte bra.

Där trillade tioöringen ner

2007-03-04T16:59:00.000+01:00

Vad lätt det är att missa saker när man bara sysslar med sitt intresse för politik på sin snålt tilltagna fritid... Idag förstod jag till slut varför Jan Guillou är så sur på just Folkpartiet. Nog för att han knappast kan förväntas gilla de borgerliga särskilt mycket, men varför han haft ett särskilt ont öga till Folkpartiet har jag inte förstått förrän idag, när jag läste hans kolumn. Det handlar förstås om Israel-Palestina-konflikten. Att jag inte fattat det tidigare? Konstigt egentligen, det har väl varit rätt tydligt. Nåja. Kolumnen fick mig också att ta en närmare koll på vad Per Ahlmark egentligen skrivit om Carl Bildt här, här och här, dvs PAs senaste kolumner om CB i DN. Det vore allt bra spännande att få veta lite mer av vad som händer bakom fasaderna i partierna. Fram med allt struphuggande i ljuset så vi får njuta av det, säger jag bara :)

Israel-Palestinafrågan är ju annars ett intressant exempel på hur svartvitt folk resonerar. Å ena sidan de som tycker att man har fel i huvudet om man inte reservationslöst stöder allt Israel gör, då det ju är den enda verkligt etablerade demokratin i Mellanöstern. Resten är ju diktaturer och terrorister eller olika former av halvmessyrer, och dem kan man ju inte stödja. Israel gjorde rätt i att bomba i Libanon, eftersom de är en demokrati, och då måste vi stödja dem. Å andra sidan de som tycker att man borde bojkotta hela Israel på grund av militära och andra övergrepp.

Som i så många andra konflikter ses det som en konflikter mellan två parter. Och vore det två arméer som möttes och gjorde upp på en åker vore det knappast svårt att ta ställning och heja på Israel. Men riktigt så är det ju inte. Som i så många andra krig finns det en part till, som oftast glöms bort, nämligen civilbefolkningen. Det är ju egentligen den parten som vi främst borde ta ställning för. Den har inte orsakat konflikten, vill inte ha den och vill inte delta i den, men har haft oturen att hamna mitt i den. Civilbefolkningen har sina mänskliga rättigheter oavsett om de haft turen att födas i en demokrati eller oturen att hamna i en diktatur.

Ska man döma av debatten vore konflikten lite som en boxningsmatch, med Israel i ena ringhörnan och Hamas, Al-Aqsabrigaderna och gänget i den andra. Med USA och Iran som sekonder, och en publik som debatterar vem som slåss fulast. Vore det en representativ bild, vore det väl lätt att välja favorit och hoppas på en tung knockout. Men sätt nu i stället in ett barn på ringgolvet, som då får representera civilbefolkningen. Antag att kombattanterna med jämna mellanrum sparkar och trampar på barnet så att det skadas. Vad skulle vi ropa då? Antagligen "Stoppa fighten, sluta genast! Är ni inte kloka, ser ni inte vad ni gör?!"

Kanske en bild värd att ha i minnet.

Ett bättre system kan se ut så här

2007-02-24T15:09:00.000+01:00

Idag presenteras socialförsäkringsutredningens avslutande rapport på DN Debatt. Det är helt klart så att dagens system inte är någon optimal lösning, och den kommer inte heller att bli det när man eventuellt gör medlemskap i en a-kassa obligatoriskt. I dagens system pressas alla yrkesgrupper in i samma system, där politiker har bestämt alla villkor. Det är inte förvånande att många fackförbund erbjuder, eller kommer att erbjuda, sina medlemmar ytterligare inkomstförsäkringar, för att bättre tillfredsställa medlemmarnas behov. Det är inte heller särskilt konstigt att många nu väljer att gå ut ur a-kassan. Den är oflexibel, dåligt anpassad och toppstyrd.

Det skulle vara bättre att ha ett tvådelat system: I botten har vi ett helt skattefinansierat grundbelopp. Ovanpå detta har vi ett helt avgiftsfinansierat försäkringssystem. Försäkringsdelen kan erbjudas av en mångfald av aktörer, fackförbund såväl som försäkringsbolag. Staten behöver egentligen inte alls lägga sig i hur reglerna i försäkringsdelen ska se ut, annat än att se till att olika grupper inte diskrimineras. Då kan exempelvis ett fackförbund själv forma ett system som bättre passar medlemmarna, som fungerar bättre för säsongsanställda eller deltidsarbetande, och så vidare.

Försäkringen finansieras genom ett avdrag på bruttolönen, och individen får själv välja till vilken försäkring inbetalningen ska gå. Man kan tänka sig att det ska vara obligatoriskt för alla att betala in en viss procent, men man kan också tänka sig att individen får välja själv mellan olika nivåer av försäkring. Tjänar man mycket mer än man behöver för att klara sig, kanske man vill ta risken att behöva klara sig på en lägre nivå. Har man barn och stora lån vill man kanske ha högre säkerhet. Men antagligen måste någon grad av inbetalning från alla vara obligatorisk för att det ska gå ihop. Idag har vi ju en avgift inbakad i arbetsgivaravgiften, men jag vill alltså ha en helt fristående avgift i stället.

Det ska förstås också vara möjligt att byta från en försäkring till en annan, lite som när man byter fondbolag för pensionen. Alla former av "medlemskap" i a-kassa kan avskaffas, de fyller faktiskt ingen vettig funktion! Det avgörande är i stället, precis som för vanliga försäkringar, om man har betalat in premien till försäkringen eller inte, med tillägget att man ska ha gjort det under en viss tid.

Men hur länge man ska ha betalat in, hur länge man ska få utbetalningar, hur höga utbetalningarna ska vara, om de ska trappas ner efter hand...det finns faktiskt ingen anledning för staten att bestämma det! Fackförbundet/försäkringsbolaget kan avgöra själva vad som är rimligt, och försäkringstagaren välja vem som erbjuder lämpligast villkor.

Alla får alltså grundbeloppet, och de som har arbetat och betalat in premier får försäkringsersättning ovanpå detta under en tid.

Ska det då finnas en bortre gräns för grundbeloppet, och ska man uppfylla något arbetsvillkor (som idag) för att få det? Frågan är faktiskt om det behövs. Alternativet för de flesta som har varit arbetslösa länge, eller aldrig har haft något jobb, är ju i de flesta fall socialbidrag.

Socialbidragsnormen för 2006 var 3420 kr/månad för en ensamstående, men på detta betalar man inte skatt och dessutom får man hyran betald. Grundbeloppet i dagens a-kassa är 320 kronor per vardag före skatt. På en månad med 21 vardagar alltså 6720 kr i månaden _före_ skatt. Efter att skatten och hyran är betald är det alltså inte direkt mycket kvar att leva på, till och med mindre än socialbidraget i många fall. Är man under 29 år eller har barn kan bostadsbidrag tillkomma. Som jämförelse är studiemedelet (bidrag+lån) 1814 kr/vecka, eller 7256 kr för fyra veckor, och detta betalar man ingen skatt på.

Man kan ju faktiskt fråga sig varför vänstern, som tjatade så mycket om sänkningen från 80%, aldrig tycktes engagera sig ett dugg för de som har dessa 320 kr/vardag före skatt? Om det är svårt att leva på 70%, pröva då att leva på det grundbeloppet.

Det är alltså väl motiverat att höja grundbeloppet, ett förslag skulle kunna vara 1% av prisbasbeloppet, vilket skulle innebära 403 kr/dag eller 8463 kr på 21 vardagar, före skatt. Efter grundavdrag får jag detta till att bli någonstans 6500-6600 kr i månaden efter skatt. Bostadsbidrag och barnbidrag bör utformas så att det täcker upp för den som har barn. Egentligen tycker jag att studiemedlet också borde höjas till denna nivå (8060 kr om man räknar på fyra veckor). Man betalar ju ingen skatt på det, men å andra sidan är största delen lån. Om bidragsdelen sätts till en tredjedel av totalbeloppet blir bidraget i kronor ungefär detsamma som idag. Bostadsbidraget däremot behöver bara delas ut till de som har barn.

Även med höjt grundbelopp är det alltså knappast värst mycket dyrare än att betala ut socialbidrag. Socialbidrag, eller försörjningsstöd som det ju så fint heter, bör i princip avskaffas och bara betalas ut till dem som verkligen har särskilda behov.

För det kommer ju fortfarande att behövas ett krav på att den som kan arbeta, ska arbeta. Vill man inte arbeta, så får man inget grundbelopp heller. Det är ingen medborgarlön vi talar om. Liksom idag ska man redovisa att man aktivt söker jobb.

Man kan också lägga märke till att det höjda grundbeloppet motsvarar ungefär en halv heltidslön på 17 000 före skatt. Det skulle kunna vara fullt möjligt att betrakta den som vill ha grundbeloppet som "halvtidsanställd" av den offentliga sektorn. Man skulle därmed kunna ställa krav på den som är arbetslös att utföra samhällsnyttigt arbete upp till fyra timmar per dag.

Det ska då handla om att utföra sådan service som den offentliga sektorn inte har råd att erbjuda idag. Många kanske kommer att tänka på sådant som att gå och plocka skräp, men det är inte främst sådant jag tänker på. Vi har hundratusentals gamla som sitter ensamma om dagarna, och hemtjänsten hinner bara hjälpa till med det nödvändigaste. Det vore ett stort lyft för deras livskvalitet om någon kunde komma hem till dem och bara prata, spela kort, gå ut och gå en sväng eller liknande några timmar. Vi har nytillkomna invandrare som inte hittar några svenska bekanta de kan träna sin svenska tillsammans med. Arbetslösa akademiker skulle kunna hjälpa skolbarn med läxorna efter skoltid. Klassrummen finns ju där, men det skulle kosta för mycket att ha anställda lärare som jobbade på sena eftermiddagar och kvällar.

Det går säkert att komma på många ytterligare idéer. Genom att ställa dessa krav på att man ska bidra om det behövs blir det mindre intressant att jobba svart. De som har inkomst från annat håll kommer att tacka nej till grundbeloppet.

Alltså, ett flexiblare och robustare system som ger bättre samhällsservice. Det är i sådana banor vi borde tänka istället för att lappa på det gamla systemet.

Prinsessorna på ärten

2007-02-23T16:53:00.000+01:00

Susanna Popova har idag, liksom tidigare Peter Wolodarski, upphöjt sig till en av skepticismens martyrer. De har nämligen mottagit arga mail från läsare. Ojojoj. Stackars.

Det hela är ju egentligen mycket enkelt. Mängden arga mail är en funktion av hur kontroversiellt ämnet är och hur mycket känslor det väcker, samt hur stor läsekretsen är. Läsekretsens genomsnittliga intelligens däremot, varierar bra mycket mindre från läsekrets till läsekrets än vad månget mediafolk gärna vill inbilla sig.

På en skala mellan bottenlöst hat och avgudadyrkan kommer reaktionerna att vara approximativt normalfördelade med en median som ofta men inte alltid markerar den ståndpunkt som anses mest politiskt korrekt.

Så vad tusan väntade de sig? Skriver man att kungen är korkad får man hatmail. Skriver man att invandring är bra, att invandring är mindre bra, att islam verkar sympatiskt eller att islam verkar otrevligt får man hatmail. Skriver man att AIK suger fett, att Darin är ett sömnpiller, att bensinskatten borde chockhöjas eller att homosexuella såklart ska få gifta sig, då får man hatmail. Bara man når ut till tillräckligt många läsare. Som ett...eh...brev på posten.

Får man verkliga hot, eller om folk skriker åt en på gatan, lägger äckliga saker i ens brevlåda eller behandlar en illa i affären, eller driver en hatkampanj som läses av tiotusentals, då är det självklart totalt oacceptabelt. Bli arg. Polisanmäl om lämpligt. Kalla till presskonferens där du säger att du "reagerade mycket starkt". Och så vidare.

Men ett anonymt mail som bara man själv kan läsa? Tänk "idiot" och radera. Inte svårare än så. Lite får man faktiskt tåla. Wolodarski fick tydligen ett mail där någon skrev att nu "har jag tyvärr ingen motivation att betala för tidningen längre". Aarrgghh! Vilken oerhört rå och hätsk ton! Vilket oerhört övergrepp mot en stackars skribent! Ska mamma blåsa...?

Woladarski talar om "en förändring som kommit smygande med den nya tekniken". Jo men tjena, som om det var en nyhet. Alla som varit aktiva i diskussioner över internet vet ju att det sägs rätt mycket bakom anonymitetens skydd. Diskussionsforum utan troll är rariteter om de inte modereras. Och alla som diskuterat politik har väl någon gång, med något krystat resonemang, blivit jämförd med nazister. Det ingår liksom i det fantasilösa argumenterandets standardarsenal. Det är klart att det är djupt orättvist att jämföra Popova med förintelseförnekare, som någon hade gjort. Men det är ändå inte direkt oväntat att någon kom på tanken.

Dessutom hade det nog inte varit över gränsen att jämföra med exempelvis de som förnekar evolutionen. Eller ens de som hävdade att jorden var universums centrum. För de har ju någonting gemensamt, av någon anledning tycks det alltid vara den konservativa/kristna högern som går i bräschen för motståndet. Anledningen är rimligen att Galilei, Darwin och de som visar på växhuseffekten ifrågasätter en rådande världsbild. I det sista fallet då bilden att vi kan fortsätta att leva och konsumera precis som vi "alltid" har gjort, och att alla andra kan göra det också. Vi som har gjort det tidigare kanske kan, men det kommer inte att fungera om alla jordens invånare ska göra det på samma sätt. Och då blir frågan om vi ska föregå med gott exempel... Det är ju just de konservativa som har svårast att ändra sin världsbild. Visst, de har med sig en del liberaler som är allergiska mot påbud "uppifrån" om hur man ska leva också. Men det är de konservativas inställning till vad vetenskapen kommer fram till, som går som en röd tråd genom vissa frågor i historien.

Självklart menar jag inte att man ska låta bli att släppa fram avvikande åsikter. Det ska man, och det ska alltid finnas plats för saklig diskussion och ifrågasättanden. Men det är ingen idé att gnälla om man får några arga mail för det. Om någon jämför dig med en nazist eller ritar en karikatyr av din profet, tänk bara "idiot" och gå vidare som om inget hade hänt.

Dagens Dahlström

2007-02-22T18:59:00.000+01:00

Det är ju inte så att jag tänkt skriva om Annica Dahlström varje dag, men något inlägg till blir det väl nu när det ändå är på tapeten. Hon var på TV2s Go'kväll idag, och det var väl lite för kort för att vara intressant, men hon var ju inte särskilt övertygande. Bland annat sa hon att män inte borde ta hand om små barn eftersom män och kvinnor använder synen lite olika, män har ett mer fokuserat synfält medan kvinnor då skulle ha ett bredare.

Men frågan är ju vad det spelar för roll? Det avgörande är ju egentligen inte om det finns en skillnad, utan om kapaciteten/funktionen är tillräcklig. Om det krävs en kapacitet på 100 för att utföra en uppgift, då spelar det ju mindre roll om man kan prestera 1100 eller bara 900, det är ju ändå så att det räcker mer än väl. Om vi kan köra bilar i trafik som rör sig i 110 km/h, och vissa av oss kan framföra stridsflygplan i Mach 2, då borde det väl finnas kapacitet för att hålla koll på ett litet barn?

Så jag skulle nog säga att efter amningen behöver man vara kvinna för att ta hand om ett barn lika mycket som man behöver vara mästerkock och civilekonom för att ta hand om en grillkiosk.

Det är nog ett rätt vanligt felslut bland folk som drar slutsatser av skillnader mellan människor. Att man glömmer att det faktiskt är rätt sällan vi har behov av vår maxkapacitet. Och att vi har en väldigt stor kapacitet för inlärning och anpassning dessutom, vi kan höja våra tak rejält med rätt träning. Så frågan är hur ofta det spelar roll att vissas tak i vissa avseenden är lite högre än andras?

Friskt viftande med terrorstämpeln

2007-02-21T09:35:00.000+01:00

Idag, på SVD Brännpunkt, beskrivs ett nytt fall där en man ska utvisas. Det påstås ha något med terror att göra, men varken han eller någon försvarare får veta vad han anklagas för. Och detta sker i Sverige. Vi klagar på bristen på rättssäkerhet på Guantanamo och sedan gör vi likadant här hemma. Hur vore det att försöka leva upp till våra ideal?

Självklart ska terrorism bekämpas, men vi kan göra både det och att bevara rättssäkerheten. Det berömda avlyssningsförslaget är ytterligare ett steg bort från rättssäkerhet, och kommer säkerligen att leda till fler sådana här fall. De verkligt farliga terroristerna låter sig naturligtvis inte avlyssnas. Det har varit känt i hundratals år hur man kan koda ett meddelande så att ingen som snappar upp det kan läsa det, om denne inte har kodnyckeln. Oavsett om denne har all världens datorkraft tillgänglig. Det är också väl bekant hur man gömmer ett kodat meddelande i en bild på ett sätt som gör att det inte ser ett dugg misstänkt ut. Bilden behöver inte ens skickas med e-post, den kan läggas upp på en hemsida. Med rätt tricks blir det omöjligt att få ut någon information för den som sitter och avlyssnar trafik.

Men vad ska det då vara bra för? Ok, man kanske kan fånga en och annan osofistikerad småfisk. Men framför allt finns svaret att läsa i denna DN-artikel från 2006.

Just det, grejen är att ha något att handla med. Våra mail och telefonsamtal kan således bli handelsvaror, som vilka samlarprylar som helst. För 500 telefonsamtal där någon säger "terrorism" får du 1500 mail som någonstans innehåller ordet "Jihad", ungefär. Det är mer sofistikerat än så förstås, men principen är klar.

Om vi har otur och råkar fastna i detta nät för att vi uttryckt oss olyckligt någon gång, kan det mycket väl exempelvis bli tvärstopp vid gränsen om vi vill resa till USA, eftersom vi hamnat i något register. Som det brukar bli för Jan Guillou. Råkar vi ha fel etnicitet kan det bli värre.

För borde man inte egentligen, om man ska vara konsekvent, terrorstämpla Hells Angels och Bandidos också? De bedriver ju också terrorverksamhet mot oskyldiga civila, bland annat med bilbomber. Med sina hot mot bland annat journalister, vittnen och rättsväsendet borde de egentligen vara ett större hot mot vårt samhälle än många av de organisationer som idag är terrorstämplade.

Eller vänta, de är ju inte muslimer. Då måste man ju behandla dem rättssäkert. Glömde. Så dumt av mig...

Är det någon som tror att de inte hade haft en fet terrorstämpel, ifall de hade varit ett gäng invandrare från Mellanöstern istället?

Ge allmänheten en rättvisande bild!

2007-02-20T21:21:00.000+01:00

Annica Dahlström hänvisar nu i sin replik (DN 20/2) till den så kallade tredje uppgiften, att överföra kunskap från universiteten till världen utanför, och hon gör naturligtvis helt rätt i att försöka föra ut vetenskapliga rön till en bredare publik och samtidigt skapa en hel del debatt.

Men målet för denna verksamhet måste rimligen vara att ge allmänheten en rättvisande bild av vad forskningen har att säga. Detta innebär i mina ögon att det inte räcker med att bara säga vad man kommit fram till och vad man själv anser, utan också att vara tydlig med hur säkra vi kan vara på olika påståenden. Det måste stå helt klart vad som är fakta, vad som är indikationer, och vad som är spekulationer. Vidare har vi en skyldighet att redovisa om det finns alternativa förklaringar och modeller, förutsatt att dessa är vetenskapliga och rimliga.

Tyvärr har väl både forskare och journalister ibland starka incitament att presentera en mer förenklad bild, och att verka säkrare på sin sak än man har skäl till. Lättare att få genomslag och mer säljande rubriker. Därav alla tröttsamma ”Forskare slår larm”-löpsedlar. Men jag anser att vi forskare har en moralisk plikt att stå emot detta.

Det är i detta ytterligare ansvar, som jag anser att Annica Dahlström har brustit, i samband med sina uttalanden i olika media.

Det är väl belagt att det finns statistiska skillnader mellan män och kvinnor, men det är viktigt att mindre begåvade läsare inte tolkar detta som att alla män är si och alla kvinnor är så, och använder detta som ursäkt för diskriminering. Genomsnittsmannen och –kvinnan är bara abstraktioner, och vad som behövs är fortfarande ett samhälle där människor ses som individer, och inte som representanter för kollektiv. Människor är olika på långt fler olika sätt än vad politikens ramsor ”kön, etnicitet, religion, sexuell läggning” antyder, och vi har knappt börjat bli medvetna om värdet av denna mångfald.

Så problemet är inte att Dahlström framhåller att det finns skillnader, utan att hon blandar så friskt med rena spekulationer, och att läsaren inte alltid får klart för sig vad som är vad.

Ta exempelvis påståendet i en tidning om att matematisk begåvning skulle vara korrelerat till litet bystmått, och att detta skulle bero på mer testosteron. Till att börja med saknas det förstås belägg, men även om korrelationen skulle finnas, väljer Dahlström att ignorera att det i så fall finns alternativa förklaringar. Vad spelar mest roll för litet bystmått, låg östrogenhalt eller hög testosteronhalt? Vore det inte mer relevant att titta på behåringen om man letar efter en testosteroneffekt? Men framför allt: om det handlar om testosteronöverskott, hur kommer det sig då att universiteten inte domineras av de mest testosteronstinna machobrölarna? Snarare tycks det finnas en befriande undervikt jämfört med samhället i övrigt! Kanske ger lite lägre könshormonhalter individer som koncentrerar sig bättre på skolarbetet istället för att hänga i gäng och diskutera motsatta könet. Kanske är de mindre känslostyrda, vilket stimulerat utvecklingen av rationellt tänkande. Spekulation, men fullt möjligt. Av påståendet skulle okunniga kunna få intrycket att anabola steroider vore en bra idé inför matteprovet. Ser man till vad den vetenskapliga litteraturen säger, är det olika bud, men en vanlig observation är att både ovanligt hög och ovanligt låg testosteronhalt ger lägre intelligens. Det hade varit ansvarsfullt av Dahlström att nämna något om detta.

Sannolikt är det så att det finns en optimal balans av ämnen, däribland androgener såsom testosteron, som ger särskilt hög intellektuell förmåga. Men känsligheten för olika stimuli varierar mellan individer. Det finns också ett betydande inslag av ”cross-talk” mellan våra cellers signalvägar, vilket gör att vad som är optimal nivå i sin tur påverkas av andra ämnens nivåer. Den nivå som ger optimal utveckling för en individ behöver inte göra det för en annan.

Men Dahlström struntar i nyanserna, och ser bara det hon vill se: sin käpphäst att det mesta handlar om testosteronhalten. Det är lätt för en forskare att på detta sätt ”snöa in” och alltid utgå från det främsta egna intresseområdet som förklaringsmodell. Ett annat tydligt kvällstidningsexempel: Dahlström kallade nyligen bisexualitet för en ”modenyck”. Utifrån ett smalt ”testosteronhaltsperpektiv” kanske man kan förstå henne. Homosexuella skulle då ha en mer kvinnlig hjärna, på grund av hormonpåverkan. Bisexualitet blir svårare att förklara. Men hon missar fullständigt det hon konstaterar i sin egen senaste replik: vi har en hjärna som formats under miljontals år av evolutionära tryck. Precis! Och det är lätt att tänka sig bisexualitet som en klar evolutionär fördel! Samkönat sex är väl belagt bland andra högre stående flockdjur (vilket DN:s läsare kunde läsa om den 20/1 i år). Hur kan det då vara en modenyck som vi människor har hittat på? Den bisexuelle fortplantar sig lika väl, men kan använda sex som socialt smörjmedel gentemot båda könen, inte bara det ena. Användbart inte minst med tanke på att aggressiva och potentiellt skadliga konflikter oftast uppstår mellan individer av samma kön. Vidare är samkönat sex en fördel i situationer där det inte finns tillräckligt med mat för att föda upp avkomma. Graviditet är ju ett slöseri med resurser i en situation där avkomman ändå svälter ihjäl. Det är nästan lite underligt att vi heterosexuella fortfarande är så dominerande, men jag ska inte spekulera vidare i detta här.

Det finns ju en lång och tragisk tradition av att forskare har förnekat och bortförklarat samkönat sex i djurvärlden, på grund av egna värderingar. På liknande sätt låter Annica Dahlström sina egna värderingar och förutfattade meningar om testosteronets allenarådande stå i vägen för en mer nyanserad och mer rättvisande bild som lämnar öppet för olika förklaringar. Istället serverar hon kvällstidningarna den förenklade bild de helst vill ha. Jag tror att detta kan ge allmänheten en skev bild av vad forskningen egentligen har fastställt.

Själva innehållet i mina ”motspekulationer” är nu inte det viktiga jag vill ha sagt, de ska främst illustrera att alternativ finns, utan det är följande: Sluta inte att diskutera vad forskningen säger. Men sluta att inbilla kvällstidningsläsarna att testosteronhalten är över allt allenarådande, även om den förstås är viktig. Skilj tydligt på vad som är fakta och vad som är spekulation. Håll alltid en diskussion om hur säkra vi egentligen kan vara på olika rön, även om journalisten eller publiken vill något annat. Vid spekulerande, framhåll alltid vilka alternativa modeller man kan tänka sig. Att andra må brista i uppfyllandet av dessa ideal är inte en ursäkt att göra det själv.

Då, och endast då, kan du påstå dig till fullo uppfylla den tredje uppgiften, Annica Dahlström.

Dömda till fängelse

2007-02-18T18:26:00.000+01:00

Jag vet att det är en elak jämförelse, men jag kan inte låta bli:

DN: Två svensk-turkiska medborgare har dömts till fängelse i Turkiet för att de har talat kurdiska på ett årsmöte för det kurdiska partiet HAK-PAR. Sex månader respektive ett år. Så går det visst om man talar fel språk.

Undrar vad riksdagsmannen Allan Widman och kommunalrådet i Malmö Ewa Bertz tycker om det? De kanske rentav känner sig inspirerade?

Manligt och kvinnligt

2007-02-18T13:18:00.000+01:00

Återigen ett försök att skärpa mig med bloggandet...

Igår var det en intressant temakväll om könsidentitet på SVT, och idag ett debattinlägg på DN Debatt om kristdemokraternas favoritprofessor Annica Dahlströms påståenden om manligt och kvinnligt. Läge att lufta lite egna åsikter.

Först bör sägas att den främsta kritiken som bör riktas mot Dahlström är att hon blandar vilt mellan fakta, forskningsresultat som pekar i en viss riktning (men för den skull inte är den slutgiltiga sanningen), och rena spekulationer. Det bör man endast göra om man är väldigt tydlig med vad som är vad, och särskilt då när man vänder sig till allmänheten. Dahlström verkar fullständigt ignorera sådana gränsdragningar, särskilt när diskussionen förs i media.

Det är ju ändå så att det finns en hel skala av hur säkra eller osäkra vi är på olika rön. Det var inte så länge sedan man trodde att det inte skedde någon nybildning av nervceller i den vuxna hjärnan, för att ta ett exempel.

Just den del av neuroforskningen som har att göra med skillnader mellan människor delar ju en problematik med den ekonomiska forskningen, nämligen att olika personliga värderingar lätt kommer att spela in. Forskare är psykologiska varelser precis som alla andra. Det är lätt att se det man vill se, leta där man tror sig hitta det man vill ha, och ignorera de rön som går en emot.

Man ska också komma ihåg att det går att mixtra rätt mycket med statistik. Hm, det blev inte signifikant om jag gjorde så där, jaha, då delar vi upp det så här och så kör vi den metoden istället. Titta, nu blev det signifikant, vad bra. Och det låter ju så självklart när man skriver att vi har korrigerat sina data för den ena eller andra snedvridande faktorn. Men hur bra funkar det i verkligheten? Och har man verkligen hittat allt som kan tänkas göra urvalet mindre representativt?

Jag är, som den doktorand i molekylär neurobiologi jag är, mycket oroad för att allmänheten ska få en missvisande bild av vad neurovetenskapen faktiskt har visat. Skulle osäkra rön dessutom användas som politiska slagträn skulle det vara än värre. Som jag ser det, riskerar linslusar som Dahlström att skada forskningens anseende.

När vi forskare påstår saker inför allmänheten, bör vi egentligen alltid tillfoga en disskussion om hur säkra vi egentligen kan vara på det vi påstår. Tyvärr är väl det inte riktigt vad kvällstidningarna är intresserade av att trycka. Nej, "Forskare slår larm" ska det vara, annars får det vara. Håhå jaja.

Mer om spekulerande. Visst ska man ha frihet att spekulera (om man gör klart att det är fråga om spekulation), men vissa krav måste ändå ställas, nämligen att det ska utgå från kända fakta och vara logiskt sammanhängande. Ett exempel på när detta inte uppfylls är nämnda Dahlströms rena nonsens som för ett tag sedan framfördes i Expressen, om att bisexualitet skulle vara en modenyck.

Det är ju faktiskt väl klarlagt att både bi- och homosexualitet förekommer i djurvärlden, bland andra flockdjur. Hur kan det då vara en modenyck som människan hittat på? Över huvud taget har ju många forskare under lång tid inte låtsats om att detta förekommer, eller på olika sätt försökt att bortförklara det. Det är väl i den traditionen Dahlström verkar...

Dessutom är det ju mycket enkelt att från ett evolutionärt perspektiv inse att bisexualitet kan vara en fördel. Man kan fortplanta sig lika väl som de heterosexuella. Men man kan också använda sex som ett socialt smörjmedel gentemot inte bara det motsatta könet, utan båda två. Faktum är att den sociala fördelen med stor sannolikhet är större när det gäller sex med ena könet, eftersom det är det egna könet man tävlar med när det etableras hierarkier. Sex kan vara ett effektivt medel att minska aggressioner, som annars skulle kunna leda till skador.

Vidare är sex med samma kön att föredra i en situation där det är ont om föda. Sex som leder till fortplantning riskerar att vara ett slöseri med resurser, om avkomman ändå inte överlever tillräckligt länge för att själva fortplanta sig. Med samkönat sex riskeras förstås ingen graviditet.

Jaha, men om nu bisexualitet är en fördel, hur kommer det sig då att alla vi heterosexuella finns kvar, och att vi utgör en så stor majoritet? Ja, då rör vi oss ut på osäkrare mark. Det kan förstås vara så att många är bisexuella utan att riktigt vara medvetna om det. Samhället och kulturen lär oss att det är rätt att vända sig till motsatta könet, och om det fungerar bra finns det ingen riktig anledning att utforska andra sidor av sig själv.

Det kan också vara så att det är en så stor fördel att vara aggressiv och dominant och vinna alla inbördes strider, att individerna med sådana egenskaper ändå kunde dominera dem som hade fördelen att de oftare kunde använda sig av sex som ett socialt verktyg. Men antagligen varierar det med situationen vilket som är den bästa fördelen. Även om det ofta är en större fördel att vara stor, aggressiv och dominant, är det ändå bättre att ha fördelen av bisexualitet, än att inte ha någon alls.

Skulle därmed bisexualitet kunna vara ett effektivt sätt för lite mindre och mer timida individer att klara sig igenom evolutionen? Det är möjligt. Men jag vill framhålla att det är spekulation. Det skulle dock vara fullt möjligt att testa om bisexuella generellt är mer sociala och mindre aggressiva.

Homosexuella då? Vore inte det ändå en evolutionär nackdel? Man skulle kunna spekulera i att många i den gruppen egentligen är bisexuella, men att de helt enkelt funnit det så mycket lättare att förstå sig på individer av det egna könet. Alternativt har haft dåliga erfarenheter. Sedan är det nog faktiskt så att samhället är mer accepterande mot den som ändå väljer sida. Människor vill kategorisera, stoppa i fack och tänka svartvitt. Det som uppfattas som lite mer flytande känns osäkert och skrämmande. Vi vill veta var vi har folk. Och vi vill veta var vi har oss själva. Det kan finnas ett tryck på den som är osäker på sina preferenser att bestämma sig och "sluta vela".

Men just detta är ju som sagt bara spekulationer från en heteromans sida, här behövs det forskning för att det ska bli något annat än gissningar. Ska jag ändå föra fram en spekulation till, så kan man ju tänka sig att det kan vara frågan om flera olika gener, eller om att ha gener i enkel eller dubbel uppsättning. Att ha en gen i dubbel uppsättning, eller en viss kombination av gener som var för sig ger evolutionära fördelar, kan vara orsaken till homosexualitet. Genen i enkel uppsättning kanske gör individen bisexuell, dubbel upplaga homosexuell. Det skulle kunna undersökas genom att se om homosexuellas föräldrar i större utsträckning har bisexuella tendenser. Men då måste man förstås komma ihåg att föräldrarna har påverkats av vetskapen om sina barns läggning. Hursomhelst, både ett negativt resultat (=inget samband) och ett positivt skulle vara intressant. Jag tycker att sådan forskning bör göras, även om det kanske vore kontroversiellt.

Den vise vet hur lite han vet.

Hänt i politiken

2007-01-02T02:01:00.000+01:00

Läste i Aftonblaskan idag att Folkpartiet i Malmö nu vill förbjuda elever att prata andra språk än svenska i klassrummet (förutom när det är språkundervisning då). Jag är ju med i partiet, men liksom många andra har jag ofta svårt att att känna igen mig nu för tiden. Det känns som att det mindre och mindre handlar om liberalism, och mer och mer om att vara högerborgerlig i största allmänhet. Var är den socialliberala idérörelse som jag intresserade mig för?

Ok, man kan uppmana elever att prata svenska för att de ska träna sig i det. Men att införa ett förbud? Och att den som inte följer detta kallas till samtal med rektorn? Ursäkta, men jag trodde det var så att vi liberaler hade ett engagemang för det här med yttrandefrihet. Att individen har en rätt att säga saker även om vi inte råkar gilla dem. Att överheten faktiskt inte ska tillåtas komma med regler som styr vad man får säga och hur, om det inte är absolut nödvändigt. Nähä, men strunt i det då.

Då ska vi se, vi är nu alltså för språkkrav, bokkanon, buggning och kameraövervakning...Jag har det! Vi installerar mikrofoner och övervakningskameror i alla invandrares lägenheter! Om de inte talar svenska hela tiden, eller om de inte läser böcker på svenska (och de måste ju stå med i vår kanon gudbevars), då sänker vi deras bidrag med 5% varje gång. Efter tio sänkningar får de inte bli medborgare. Jag tror jag ska ta och föreslå det här, "som ett medel mot segregationen". Det kommer ju att bli råmycket debatt, och det är ju det som är det viktigaste, inte att det stämmer med idologin, eller hur? Jag kommer att bli invald i partistyrelsen, helt klart.

Jag blir ofta sarkastisk när det är något jag inte gillar. Det kanske märks. Hoppas det, i varje fall.

Omstart

2007-01-01T03:29:00.000+01:00

Ja ok, här hände det ju inte så mycket på ett tag. Men inte ens Christer Fuglesang kom ju iväg på första försöket. Dags för en omstart alltså...

Det är ju nyårsdagen, så jag tänkte att om jag skriver ner några nyårslöften här blir det i vart fall lite mer press på mig än om jag bara håller dem för mig själv. Min strategi blir att skriva rätt många, så blir det väl kanske något eller några som jag lyckas med till slut. 2007 ska jag alltså...

...börja träna igen.
...se till att få lite bra resultat på jobbet.
...äntligen måla det där elementet i badrummet.
...skriva mer, bland annat på bloggen.
...gå och lägga mig i tid i stället för att sitta och slösurfa.
...försöka engagera mig i något slags förening igen.
...se till att läsa ut alla de böcker som ligger påbörjade.

Sedan har jag tre till som jag ska hålla för mig själv än så länge. Ja ja, vi får väl se hur det går.

Ready for takeoff

2006-12-10T01:34:00.000+01:00

Jag har länge funderat på att köra igång en blogg, och känner att det nu är läge att få ändan ur. När jag skriver det här, sitter Christer Fuglesang med några kolleger och en fasans massa bränsle och väntar på att bli uppskjutna i rymden. Han har väntat ett bra tag nu. Man kan tycka att nu borde det väl ändå vara dags. Och jag kan bara hålla med. För faktum är ju att jag har haft den här bloggen registrerad sedan 2004, men inte skrivit mer än ett testinlägg.

Man får väl trots allt erkänna att väntan på Fuglesang har rönt en aning mera uppmärksamhet än väntan på min blogg. Men nu är den igång i vart fall.

Vissa av livets projekt är som Fuglesangs. Man kämpar och kämpar men det är inte säkert att det går för det. Så är det på jobbet, där jag labbar och labbar för att bevisa att olika proteiner binder till varandra, men det vill sig inte riktigt.

Andra projekt, och det är nog flertalet, är sådana som man mycket väl skulle kunna lyckas med, om man bara orkade och hade lite vilja och självdisciplin. Som till exempel att måla mitt element i badrummet (jag har sagt det i två år nu), att komma igång med träningen (nästa termin, jag lovar), skriva en bok, (om jag bara hade tid...man måste ju hinna koppla av också) eller att börja blogga (jamen jag är ju igång nu, duh...).

Anyhow. Nu börjar snart uppskjutningen att visas på tv.

Nu har jag kommit igång, Christer.

Nu är det din tur.