lördag, september 15, 2007

Mänskligheten älskar småsaker

Vilksaffären med muhammedhunden rullar vidare. Al-Qaida lovar en belöning till den som mördar Lars Vilks, och nu har det börjat bli dags att hota svenska företag också, lyckligtvis tycks det bara vara Al-Qaida som är med på den vagnen än så länge.

Madeleineaffären har rullat på rätt länge nu och har fått stor uppmärksamhet i hela världen.

Och snart kommer det nog nya rubriker om Paris Hilton också. Vad har dessa tre gemensamt? Jo, att det egentligen handlar om rätt så små saker som lika gärna inte kunde ha fått någon mediauppmärksamhet alls.

Visst är det tragiskt att en liten flicka har försvunnit och kanske dött. Men det finns tusentals försvinnandefall i världen som aldrig får någon uppmärksamhet utanför lokalpressen. Och det Lars Vilks har gjort är faktiskt bara en kluddig teckning. Paris Hilton behöver vi inte ens säga något om.

I länder som Pakistan, Syrien, Iran och Irak lider befolkningen av krig, förtryck, korruption, fattigdom med mera. Vad är egentligen en fånig blyertsteckning jämfört med det, när man tänker efter? Problemet är kanske att man inte tänker efter på det sättet.

Jag tror att det är en generell egenskap hos många människor, att om hjärnan kan välja att fundera på något svårt och komplicerat, eller på något enkelt och lättbegripligt, då väljer man det enkla, det som kräver minst mental ansträngning.

Muhammedteckningar, Paris Hilton och saknade barn är busenkelt att förstå. Att förstå orsakerna till klimatförändringar, arbetslöshet och fattigdom, eller hur man ska göra för att bli av med krig, förtryck och korruption är betydligt svårare. Därför väljer man lätt att hoppa över det och gå över till de "lätta" nyheterna i stället. Trots att de senare förstås är mycket viktigare för världen och samhället egentligen.

Sedan finns det förstås ett stort intresse hos regimerna i vissa diktaturer att folket riktar sitt intresse och sin ilska mot någon pellejöns i ett avlägset land, istället för att bry sig om problemen på hemmaplan.

Jag tror att det också lite grann är som när man har något viktigt man ska göra. Studenten som borde plugga till tentan får plötsligt för sig att det är helt avgörande att städa först. Kontorsarbetaren som borde förbereda sin presentation inför teamet och chefen på fredag ser till att sortera sina papper riktigt prydligt.

Ooahh...jag vill inte ta tag i det här tunga... finns det inte något lättare att ta itu med i stället? På något sätt känns det som att det är detta mönster som går igen lite varstans. Viktiga saker blir inte av, för att småsakerna kommer till vår "räddning".

Jag är likadan själv. Jag har viktiga saker som jag vet att jag borde börja skriva på. Men jag gör det inte. Annat kommer emellan. Ett tv-program jag "måste" se, en bok det kanske kunde vara bra att läsa först för att få lite infallsvinklar. Och så allt slösurfande. Börskurser, kolla nyheterna en gång till, kanske har det kommit upp något intressant på Tradera, och visst finns det många intressanta fakta på Wikipedia som man inte hade en aning om...? Oj, här är något jag absolut måste blogga om, och ett inlägg i ett forum som jag helt klart borde svara på...

Kanske är det lättja. Kanske är det dåligt självförtroende och rädsla för att man ska misslyckas med det där viktiga. Men innerst inne vet jag ju att det bara är att hugga i och sätta igång.

Så nu ska jag det. Jag ska sätta igång. Ska bara kolla så att jag inte har några virus på datorn först. Bäst att backa upp hårddisken på DVD också.

söndag, september 09, 2007

FolkPartiet blir FörsvarsPartiet?

Nu i samband med Odenbergs avgång uppfattar nog många det lite grann som att moderaterna har lämnat fältet fritt i försvarsfrågan. Försvarskramarna, som traditionellt varit moderater, är nu lovligt byte för andra partier som vill knapra åt sig röster. Taktikern Björklund kommer nog snart att gå till attack.

En viktig förändring inom borgerligheten är ju att konservatismen har tonats ner. Kd pratar rätt lite om religion, moderaterna lobbar mindre om försvaret, och det här med Konungen och fosterlandet var det rätt länge sedan man hörde något om. I stället är det allt mer liberaler och ekonomister som har tagit över i framför allt centern och moderaterna, medan kd har blivit något slags mjukkonservativa med omvårdnad, familj och äldre som fokus. Traditionella konservativa värderingar tycks det växa fett med mossa på, om man säger så.

Vilket jag i grunden inte har något emot eftersom jag inte känner mig ett dugg konservativ. Allt skulle väl egentligen vara frid och fröjd om inte nu inte konservativa både till höger och vänster började lockas av Sverigedemokraterna i stället. För de ser förstås sin chans. Om ingen annan pratar om "svenskhet", stängda gränser, traditionella värderingar, kristendom, starkt försvar och Konungen och fostervattnet, då finns det förstås en öppning där att locka väljare. Nu består SD lyckligtvis till stor del av byfånar som saknar skarpa taktikhjärnor, men det kan räcka med att ett fåtal ledartyper som begriper hur en slipsten ska dras.

Faktum är ju att det till stor del är Folkpartiet som har fått agera patrull i frågor som kan locka konservativa. Invandring och integration, ordning och reda i skolan. När man gör så är det ju viktigt att man inte blir för lika dem man angriper. Liberalismen står normalt sett för en generös inställning till invandring, och den har man kunnat behålla eftersom man har kombinerat den med kravställande. Kom gärna hit, men det gäller att du sköter dig. Liknande krav i skolan: Vi ska satsa, men kräver att du sköter dig.

Det fungerar eftersom FP, som traditionellt liberalt parti uppfattas som tillräckligt annorlunda än SD. Det skulle inte fungera lika bra med moderaterna som uppfattas som konservativa.

Nu tycks moderaterna förlora trovärdighet hos försvarskramare, och då kan det nog bli så att major Björklund ser sig manad att patrullera gränsen så att inte väljare släpps över bron. Onekligen har han rätt förutsättningar för att ta över försvarsfrågan, precis som man tidigare lagt beslag på skolfrågan. Här kan man ju hoppas att budskapet följer den tidigare inslagna vägen: Vi värnar försvaret, men vi ställer också högre krav.

För det vore ju verkligen på tiden. Försvaret är ett jäkla härke, som det brukade heta i lumpen. Trenden har länge varit mindre försvar för samma pengar. Det gäller bland annat att få ordning på materielinköpen. Förvaret ska inte vara en stödförening till försvarsindustrin. Vidare måste officerarnas anställningsstrygghet offras. Kan man ändra i LAS så kanske man kan detta också?Ut med allt gammalt dödkött som driver omkring. Åldersstrukturen måste fixas, och den som inte längre behövs måste faktiskt gå till AMS som alla andra. Vi ska förstås inte ha regelrätt åldersdiskriminering, men genom att ställa hårdare och väl valda krav på officerare går det säkert att hyvla bort de överflödiga.

Så om SD börjar hojta om mer pengar till försvaret kan Björklund vara precis rätt person att bemöta detta genom att visa på hur man ska skapa ett effektivare försvar. Om man måste trampa på några ömma moderattår på vägen så är ju inte det hela världen.

Fast det finns förstås en stor risk att han i stället bara kommer att vara lojal mot sina gamla kamrater. Jag bara pekar på tänkbara scenarion här, inte vet jag hur det kommer att bli i slutändan. Liberal ideologi kommer nog i vilket fall inte att ha någon större roll i sammanhanget. Johan Jakobsson må vara borta, men hans anda lever kvar, och Björklund är utan tvekan en i gänget som sätter taktiken före ideologin.

fredag, september 07, 2007

Rätt av Reinfeldt

Man måste ju säga ändå att Reinfeldt agerat helt rätt hittills i samband med den här fåniga uppståndelsen kring något som mest liknar en dagisteckning. Vad han ska göra är förstås att agera som en exemplarisk demokrat. Det är särskilt viktigt när strålkastarljuset ligger på från odemokratiskt håll.

Helt rätt att bjuda in till diskussion. Demokrati bygger på att människor med olika åsikter diskuterar istället för att slåss om saken. En demokratisk förebild ska inte säga nej till diskussion och debatt.

Man bör behandla situationen som ett tillfälle att undervisa om hur det svenska systemet fungerar, om demokratins principer och rättigheterna som följer med den. Många har ju faktiskt en väldigt grund förståelse för sådant.

Börjar man brusa upp och skrika sänker man sig bara till samma nivå som pellejönsarna som för oväsen i Iran och Pakistan. Som en lugn, tålmodig lärare, det tror jag är det bästa receptet. Och här passar ju Reinfeldt, som ger intryck av att helt sakna temperament och känsloyttringar, in sällsynt bra. Fåniga krav som kommer från diktaturer som vars ledare knappt kan stava till "human rights", de bemöts bäst på samma sätt. Lugn och saklig undervisning om varför de är otänkbara.

Passa på och undervisa nu medan de lyssnar, så kan det kanske komma något bra ut av historien på lång sikt.

söndag, september 02, 2007

Mänskliga rättigheter, också i Kina?

I dagens SvD kan man läsa om att Forum för Levande Historia nu också ska ta sig an kommunismens brott. Det är väl bra, även om det känns principiellt tveksamt med historieskrivning som sker på regeringens uppdrag.

Men jag vågar nog gissa att man tyvärr kommer att tala tyst om det förtryck som fortfarande pågår i Kina, exempelvis den olagliga ockupationen av Tibet. Man ska granska perioden fram till 1989, så det innebär ju att man också kan få med massakern på Himmelska Fridens torg (4 juni 1989). Men kommer man att nämna att det fortfarande idag är tabu att tala om den händelsen i Kina, och att regeringen censurerar all information om saken? Ja, också den kinesiska versionen av Googles sökmotor är ju censurerad, till exempel (av Google själva!) Jag har inget större förtroende för ryggraderna hos den svenska regeringen i den frågan.

Skramlar Kina lite med sina ekonomiska vapen så blir det nog snabbt tyst i klassen. Precis som när Kina ville ha bort vapenembargot som instiftades efter massakern. Lyckligtvis motsatte sig EU till slut att embargot togs bort. Men de ryggradslösa fegisarna Reinfeldt och Persson var båda två helt och hållet inne på att vika sig. DET är definitivt något som FfLH kommer att vara knäpptyst om!

Det som händer i Kina nu är oerhört avgörande för världens framtid. Frågan är: kommer Kina att lyckas kombinera en kapitalistisk marknadsekonomi, det mest effektiva ekonomiska system som finns, med diktatur? Lyckas man med den balansgången kommer man att bli en förebild för många andra diktatorer och diktatorwannabes i världen. En mycket farlig sådan. Då kan vi få se en värld där vi fortfarande har diktaturer, men nu betydligt ekonomiskt starkare än tidigare.

Går det att få folk att nöja sig med ekonomisk frihet, eller kommer den som har fått ekonomisk frihet med automatik också att kräva politisk frihet på sikt? Visar det sig i stället att det inte går att kombinera diktatur och ekonomisk frihet, då blir fallet Kina i stället en positiv tankeställare för andra diktaturer: Vill ni inte hamna på efterkälken ekonomiskt, så finns det bara en väg att gå, och den leder till demokrati.

Det var en intressant dokumentär på Kunskapskanalen för ett tag sedan. Thomas Friedman berättade att oljepriset var omvänt proportionellt mot graden av frihet i oljestater. Ju högre oljepris, desto mindre frihet, och tvärtom. Kan också läsas mer om här. Med ett högt oljepris kan en petrodiktatur säga åt resten av världen att dra åt skogen, de köper ändå. Man kan ge folket en hyfsad materiell standard så att de inte klagar. Men kanske också, framför allt: Man behöver inte beskatta alla medborgare. Inkomster får man ju från oljan. No taxation without representation, var slagordet när det nya USA gjorde uppror mot britterna. Men man kan ju också formulera det omvänt: No representation without taxation! Oljediktatorer kan resonera som så: Om de inte betalar skatt, varför ska de ha inflytande? Och folket resonerar på ett liknande sätt: Ju mer staten tar av det som är mitt, desto starkare blir min vilja att ställa krav på staten.

Här kan man ana ett samband som väl kanske inte blir så populärt bland nyliberaler: Skatt är inte bara stöld, det är också demokrati! Engagemanget i hur samhället ser ut växer med skatten. Ju fler som betalar skatt, desto fler engagerar sig. Och ju mer skatt, desto mer demokrati. Eller? Nja, riktigt så enkelt är det nu inte. Det spelar ju också in i vilken grad skattebetalarna uppfattar uttaget som legitimt, nödvändigt och rättvist. Uppfattar man att staten tar in för mycket pengar, använder dem ineffektivt eller till onödiga saker eller är korrupt, då minskar förstås engagemanget och ersätts med fientlighet. Skulle gissa att kurvan antagligen planar ut på något slags optimal nivå.

Så medan Ryssland, Venezuela och Iran kan strunta i mänskliga rättigheter eftersom de har värdefulla naturresurser, i alla fall så länge oljan räcker och andra är beroende av den, så måste Kina och andra diktaturer som inte har gott om naturtillgångar pröva något annat. De måste ha in skatteinkomster, och för att öka skatteinkomsterna måste de ge medborgarna ekonomisk frihet. Den stora frågan är som sagt om folket kommer att låta nöja sig.

Lyckligtvis kan människors inställning till mänskliga rättigheter förändras relativt snabbt. Sverige fick religionsfrihet först 1/1 1952. Det är inte särskilt länge sedan. Men det är nog få som idag tycker att alla ska vara tvungna att vara medlemmar i ett samfund. 2000 skiljdes kyrkan från staten, det är bara några år sedan, men stödet för att vi ska ha en statskyrka har nog sjunkit rätt ordentligt sedan dess. Har man väl vant sig vid en förnuftig ordning, börjar man snart undra hur folk kunde acceptera de tidigare dumheterna.

Ska man vara petig finns det fortfarande en svensk som inte har religionsfrihet, nämligen statschefen. Kungen, alltså. 1979 införde vi kvinnlig tronföljd (också mer eller mindre självklart idag), men det står fortfarande i successionsordningen, som är en del av grundlagen, att:

"...Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)."

Utan Augsburgiska bekännelsen får man alltså inte bli kung. Tror du inte på exempelvis arvssynden, får du inte bli statsschef i Sverige. Är du ateist, agnostiker, katolik, grekisk-ortodox, buddhist, hindu, muslim eller något annat orent så kan sticka och brinna.

Dessutom får inte prinsar och prinsessor gifta sig med vem de vill utan godkännande från regeringen."Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande. Lag (1979:935)"

När dessa fåniga bestämmelser en gång upphävs, kommer framtidens svenskar antagligen se tillbaka på oss och fråga sig hur vi kunde vara så principiellt vilsna. Även om det nu bara är en symbolfråga.

Vill man ha lite "större" förbrytelser, kan man ju titta på tvångssteriliseringarna. Lagen som tillät dem avskaffades 1976. Lite mer än trettio år, det är faktiskt inte så lång tid. Eller att homosexualitet betraktades som en sjukdom fram till 1979.

Ger vi oss ut i världen så infördes kvinnlig rösträtt i Schweiz först 1971. Portugal förbjöd slaveriet i sina kolonier 1961. Man får ju hoppas att den nuvarande ordningen anses självklar där numera. Men ibland kan man förvånas av hur bakom folk kan vara även i de mest civiliserade av länder. Ta exempelvis de så kallade Jim Crow-lagarna som länge gällde i många amerikanska sydstater. Det var faktiskt inte förrän 1967 som USA:s högsta domstol ogiltigförklarade de kvarvarande delstatslagar, som förbjöd svarta och vita att gifta sig med varandra! Men kanske ännu mer pinsamt är att det var inte förrän 1998 respektive 2000 som South Carolina och Alabama faktiskt strök dessa lagar ur lagböckerna. Detta med röstsiffrorna 62% respektive 59% för en strykning. Det vill säga, ännu år 2000 tyckte 41% av de röstande i Alabama att det var helt ok med en sådan lag. "In many rural, mostly white counties, the amendment either passed narrowly or was defeated." kan man läsa här. Håhå jaja.

Men som sagt, jag tror att när man väl vant sig vid mänskliga rättigheter kommer de flesta efter ett tag att uppfatta dem som självklara och undra hur tidigare generationer var funtade egentligen. Kanske kommer framtida kineser att undra hur deras föräldrar kunde acceptera en så genomsyrande censur. Kanske kommer framtida muslimer i Pakistan att undra varför det blev ett sådant hallå av att någon okänd svensk ritade en fånig teckning.

Fast säker kan man ju tyvärr inte vara.