Fascismen är på väg tillbaka

Kanske trodde någon att efter andra världskriget skulle världen vara effektivt vaccinerad mot fascistiska idéer? Att den i framtiden aldrig skulle bli större än smågrupper av tokstollar? Så verkar tyvärr inte vara fallet. Fascistiskt tänkande är idag på frammarsch på många fronter.

Olika fascistiska rörelser kan sägas ha ett antal drag gemensamt:

Hyllande av enstaka starka ledare
Glorifiering av våld
Hyllande av fysisk och militär styrka
Machokultur, förespråkande av traditionella könsroller, ibland kvinnoförtryck
Fokus på hot från verkliga och inbillade fiender till staten, ibland paranoia
Föreställningar att staten har rätt att påtvinga alla vissa värderingar, ofta en viss religion i kombination med de fascistiska värderingarna
Förnekande av individens rättigheter, gruppen kommer före individen
Förakt för demokrati
Hyllande av lag och ordning, sträng tillämpning av alla regler.

I Hitlers Tyskland var det judar och kommunister, men också liberala element, som representerade hotet. Nazismen och rasideologin fungerade på många sätt också som ett slags religion, med myter, värderingar, symboler och ritualer. I Mussolinis Italien och Francos Spanien var det i första hand socialisterna som stod för hotet, och det var den katolska kyrkan som kom att kombineras med fascistidealen.

Idag är fascismen på tillväxt i Ryssland, där man nu börjar se vissa folkgrupper, särskilt från Kaukasus, som fiender till ryssarna. Man ser också med misstro på väst och västliga idéer, och intresset för demokrati och mänskliga rättigheter tycks vara ganska litet. Nationalismen är stark, det bildades en personkult kring Putin, den ortodoxa kyrkan får en allt starkare ställning och banden mellan kyrkan och staten stärks.

I USA under George W Bush fanns det också fascistiska tendenser. Religionen fick ett allt större inflytande i politiken, individens rättigheter fick stryka på foten till förmån för säkerhet, och rädslan för terrorism närmade sig ofta paranoia. Det sågs under en period som opatriotiskt att ifrågasätta presidenten eller kriget i Irak, och våld sågs som en universallösning på alla problem.

Men starkast får nog den islamistiska fascismen sägas vara idag. Ofta får man intrycket att de terrorister och extremister som utför självmordsbombningar eller piskar kvinnor om de lämnar huset ensamma endast drivs av en fundamentalistisk inställning till islam. Men detta är troligen felaktigt. Istället handlar det om en kombination av islam och fascistiska värderingar. Ser man på Al-Qaida eller talibanerna i Afghanistan och Pakistan, så kan de utan problem beskrivas med de drag som används för att beskriva fascister ovan. De är fundamentalister, men de är också i realiteten fascister, vilket sällan framhålls när man talar om dessa rörelser.

Fienden för dessa fascister är väst, västerländsk kultur och Israel. Att Israel-Palestinakonflikten har fått en sådan betydelse har också inneburit att nazismen och förintelsens vaccinationsverkan mot fascistiska värderingar mer eller mindre har gått om intet, istället har förintelseförnekandet kommit att bli utbrett. Ett exempel har vi i Mohamed Omar i Aftonbladet idag. Han är psykologiskt intressant, eftersom han verkar ha gått väldigt snabbt från att vara en förnuftig moderat muslim till att bli en förvirrad förintelseförnekare. Idag hyllar han den starke ledaren Khomeini, glorifierar allt våld som riktar sig mot fienden, är positiv till religiösa lagar, klagar på feminismen och det sjuka västerlandet. Han kallar sig radikal muslim, men vad som här hänt är i själva verket att han har blivit fascist. Tydligen har en av hans favoriter också uttryckt beundran för Mussolini. Här ligger det förstås nära till hand att jämföra med hur det gick till i olika fascistiska länder. Hur kom det sig att så många tyskar kunde ta till sig nazismen? De var knappast fascister från början, men de blev det snabbt. Det är bara att konstatera att många människor är väldigt sårbara för fascismens lockelse.

Det finns egentligen inget som säger att ett samhälle där majoriteten är muslimer måste vara förtryckande eller odemokratiskt. Men om islam kombineras med fascism blir det en annan sak, då får vi i stället ett samhälle av talibantyp.

Uppdatering 2009-06-21:

I ett inlägg på Newsmill visar Omar tydligt vad han går för.

När ingen vill svara på frågan

Har lagt märke till att det är en debatt på newsmill mellan troende och ateister, som så många gånger förr. Jag la märke till att ingen av debattörerna egentligen svarade på frågan som ställdes av newsmill-redaktionen: Den ena efter den andra svenska intellektuella kändisen kommer ut som mer eller mindre bokstavstroende. Senast i raden är Jonas Gardell med sin kritikerrosade bok "Om Jesus". Varför har den svenska intelligentian blivit frälst?

Resultatet blir att troende brer ut sig om trons förträfflighet, och ateister om dess dumhet. Deja vu. Men jag tolkar frågan så här: Varför är det så många som kommer ut som troende just nu?

Eftersom ingen tycks svara på just den frågan, tänkte jag lägga ut några förslag som det är fritt fram att sno och spinna vidare på:

Tidigare fanns det ett religiöst förtryck kopplat till statskyrkan, men nu finns det inte längre så mycket att göra uppror mot här i Sverige. Människorna har frigjort sig, och liksom en tonåring som frigjort sig från sina föräldrar senare kan komma att se sina föräldrar som förebilder igen, kan de som frigjort sig från religionen bli intresserade igen, när de känner att de har frihet att göra som de vill.

En ökad individualisering kan leda till en motreaktion. Idag tillhör vi färre fasta grupper än någonsin. Vi flyttar, byter jobb, byter karriärer, skiljer oss och bildar nya familjer mer än någonsin. Nationens, hembygdens och släktens betydelse minskar. Alla trivs inte med detta. Detta kan föda en känsla av rotlöshet, att man bara flyter omkring utan ett fast sammanhang. Detta kan i sin tur leda till en längtan att ingå i något större, och en längtan efter fastare ramar i tillvaron.

På ett liknande sätt är det med ökad globalisering. Gränserna suddas ut, influenser från andra delar av världen kryper närmare. Det finns fler möjligheter, fler val, fler tänkbara grupper att ingå i eller inte ingå i. En del har svårt att hitta sin identitet i en sådan värld. De kommer att söka efter rötter, och många kommer att söka dem i religionen.

När man har uppfyllt sina materiella behov, kommer man efter ett tag att känna en viss mättnad. Vad kommer härnäst? Mer prylar? Mer pengar? Är det allt? De fattiga ser livet efter detta som en befrielse från det hårda liv de lever, men också de rika kan känna sig fångade, om än i en gyllene bur. Man kommer att börja leta efter ”något annat”, vilket kan vara många olika saker, men i vissa fall blir det religion.

Den religiösa glöden ökar med konkurrensen. Många har intrycket att vi nu har ett ökat konkurrenstryck från islam, som kan upplevas som hotande. Detta kan göra att människor försöker organisera sig i egna grupper, för att inte känna sig ensamma i konkurrensen. På sätt och vis kan det vara evolutionärt betingat. Det känns som det kommer in en ny flock på vårt revir. Detta är något som olika ledare kan spela på. Genom att framställa sig som kristna, utstrålar de den trygghet som folk känner i den religion man känner som sin egen. Säkert kan många ledare också vilja stärka kristendomen i konkurrensen mot islam, även om de kanske inte är så religiösa vill de hellre se kristendomen vinna. Detta att olika ledare tar ställning för kristendomen kan i sin tur inspirera andra att ta efter.

Dessutom blir samhället allt på många sätt ytligare och ibland rent av tramsigare (ta till exempel många tv-program), vilket många, kanske särskilt intellektuella, inte känner sig hemma i. Det ligger då nära till hands för dem att söka sig till något som de upplever som djupare.