Tack SvD, nu begriper jag

Här sitter jag nu och bloggar istället för att skriva jobbansökningar. Men jag ska ju skriva dem sen, efter det här. Ja, jag ska ju gå och klippa mig också. Men efter det. Det kan ju i och för sig hända att jag behöver gå och handla, och man vet ju aldrig om det är något på tv som jag hemskt gärna vill se.

Men snart, som sagt. Jag har ju gott om tid på mig, det är två veckor tills sista ansökningsdag. Av någon anledning brukar mina ansökningar bli inskickade väldigt nära sista ansökningsdag.

Jag menar, det kan ju tänkas att man kommer på något man borde ha haft med? Det vore väl dumt att hasta iväg något, som kanske kan bli bättre. Dessutom är jag ju lite trött just nu, jag skriver rimligen bättre när jag är lite mer i gasen. Varför skriva något halvbra när det kanske kan bli perfekt?

Ok, jag vet att jag är en uppskjutare. Men vad jag inte visste var att det hängde ihop med andra egenskaper som jag har, men det begrep jag när jag läste artikeln i SvD i dag.

Blir inte klar med arbetsuppgifter och tar med jobb hem, japp, det är jag. Fast jag slösurfade runt lunchtid och jobbade sent istället. Som student sköt jag upp pluggandet och klarade visserligen tentorna, men det var knappt.

Överoptimistisk tidsplanering, flykt från att göra det viktigaste, perfektionist som har svårt att släppa ifrån sig sitt arbete. Jodå, det är jag.

Prokastrinerare är rädda för framgång, misslyckande eller för att bli kontrollerade, står det i artikeln. Så kanske det är. Jag tror att det handlar om ett beteende som grundlades under min skoltid. Det handlar om vilken bild jag ville att andra skulle ha av mig.

Jag presterade väldigt bra i skolan, och det var väl särskilt tydligt i grundskolan. Bäst i klassen i alla läsämnen. Det var först i gymnasiet jag gick med sådana som var lika bra eller bättre än mig, men då var det försent, kan man kanske säga.

Det fanns ju vissa normer bland barnen. Om man lyckades för att man jobbade hårt så var man en plugghäst. Om man lyckades för att man var smart så kunde det tolereras. Men man fick absolut inte visa det på ett sätt som skulle kunna uppfattas som fjäskigt. Inte räcka upp handen för mycket. Om inte någon annan kunde, så kunde jag räcka upp handen sådär lite nonchalant med armbågen i bänken, "jaja, jag får väl svara då". Gärna ifrågasätta lite. Prata med bänkgrannen, sådär lite lagom.

Minns en gång på samhällskunskapen, vi hade en lärare som hade varit med i vpk. Jag kallade kommunismen "en ideologi för idioter". Det tyckte jag kanske också, men det var förstås också menat som en provokation.

Det handlade om att bygga upp bilden som jag ville att andra skulle ha av mig själv.

Jag ville vara "smarta killen som inte behövde läsa på". Han som inte alltid gjorde som läraren sa, men som det gick bra för ändå. Struntade i övningsuppgifter. Råpluggade en eller två kvällar innan prov, och det gick bra så.

Tror att det handlar lite om hierarkier. Gör man hela tiden som läraren säger så erkänner man ju dennes auktoritet, att han eller hon vet bäst, står över en själv i hierarkin. Men det passade inte mig. Genom att vara rebellisk i det lilla, tror jag att jag försökte antyda att jag minsann var smartare än läraren också.

Att utmana, ifrågasätta och gå min egen väg var det som skilde plugghästen, tönten, mot den smarte, den coole. Och jag ville för allt i världen inte vara tönten.

Och det där hänger kvar. Kan fortfarande inte låta bli att utmana och ifrågasätta. Bryta lite mot anvisningar och göra på ett "smartare" sätt. Lite sarkastiska gliringar mot chefen.

Svårigheter med att känna sig styrd av andras tidsplanering. Japp, här är mannen som alltid kommer fem minuter försent till mötet. Inte för att jag vill. Men jag tror att det är mitt undermedvetna som gör att det blir så. Naturligtvis skulle jag kunna ändra mitt beteende så att jag inte kommer försent. Men då har jag ju anpassat mig, underkastat mig. Låtit någon annans vilja styra mina vanor. Det går ju inte för sig. Bättre då att komma försent, och skylla på trafiken.

Mitt undermedvetna är ett pucko som bekämpar sig själv av fånig stolthet, för att han tror att han är smartast och därför inte ska behöva lyda någon. Se där, vilken praktisk undanflykt. Det är inte jag som beter mig dumt. Det är mitt undermedvetna. En primitiv liten man som gömmer sig i min hjärna och som jag inte kan göra något åt. Jag är skicklig på att lura mig själv också.

Det är klart att jag kan göra något åt saken, om jag bara vill. Fast min hjärna kan förstås försvara sig mot den insikten också... fri vilja, finns det någon fri vilja egentligen, en filosofisk utläggning kanske vore på sin plats...?

Skjuta upp kontakt med andra människor av rädsla för intima relationer, jo det stämmer nog faktiskt det också. Det är det där med kontrollen igen, tror jag. I ett förhållande kan jag inte göra som jag vill, inte ha kvar mina vanor. Så går tankarna. Vilket är fånigt, för jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ändra vanor. Det är nog mer en principsak, jag ger inte upp min frihet. För det stämmer inte med självbilden som jag har hamrat in i skallen. Smarta killen som inte behöver lyda någon skulle inte ge upp sin frihet hur som helst.

Och perfektionismen, ja... det är nog det där med självbilden igen. Smarta killen som inte behöver lyda någon kan naturligtvis producera något perfekt om han vill. Så varför skulle han inte göra det? Om han producerar något som inte är perfekt, och gärna perfekt på ett originellt sätt som inte följer "hur man ska göra", så kanske inte längre omgivningen tror på att han är Smarta killen som inte behöver lyda någon?

När jag egentligen borde skriva något, så läser jag på ännu mer i stället, mer än jag behöver. För i det där som jag läser kan det ju hända att jag hittar det där som ger den där riktiga spetsen i slutändan. Det perfekta men oväntade.

I min bild av det hela alltså. I verkligheten får jag ont om tid och skriver något halvbra. Men det gör inget, för jag har ju en ursäkt. Hade jag haft mer tid så hade det blivit perfekt. Nu blev det bara godkänt, men äh, jag brydde mig ändå inte så mycket. Jag slängde ihop något snabbt kvällen innan. All den tiden jag la ner på förberedelser kan vi tala tyst om.

Eller så var jag inte inspirerad just då. Sånt händer ju. Men när jag är på topp, då jäklar. Synd bara att det händer så sällan. Men det kan ju inte jag hjälpa. Genier kan inte skyndas på. Eller hur?

Överoptimistisk tidsplanering, absolut. Klart jag hinner. Jag kan ju jobba stenhårt om jag vill. Dessutom kan jag göra flera saker på en gång. Jag är ju trots allt Smarta killen som inte behöver lyda någon. Jag borde sätta igång med det där viktiga. Men jag måste inte. Jag kan låta bli. Och om jag låter bli, så bryter jag mot reglerna om hur man borde göra. Oh, that feels good...

Man kanske kunde dra in Freuds överjag i det hela också. Överjaget vet mycket väl vad som borde göras. Följ reglerna, gör som det står, börja i god tid, skjut upp det oviktiga istället. Men då träder det undermedvetna in: Håll klaffen, överjaget! Jag är Smarta killen som inte behöver lyda någon! Inte ens mig själv...!

Undrar om det går att fixa sådant här genom att bara vara mer medveten om det? I så fall kom jag nog en bra bit på vägen idag.

Sedan tänkte jag tipsa om den här sidan . Bilden med sjögräset sammanfattar så bra vad det handlar om...