En fråga om förakt

Jag läste nyligen Malcom Gladwells bok "Blink". En bland flera intressanta historier i boken var den om en forskare i psykologi, som hade hittat ett oslagbart sätt att på några sekunder avgöra om ett pars förhållande skulle hålla, eller om de var på väg att skiljas.

Nyckeln var att leta efter spår av uttryck av förakt. Ilska eller andra känslor var ett mindre problem, sådant kunde gå över och repareras. Men om parterna hade börjat känna förakt för varandra, då var det osvikligen på väg att ta slut. Ett förhållande går alltså att reparera, bara det finns en respekt för den andre i botten.

Det slår mig att man borde kunna applicera det här också på andra förhållanden, exempelvis mellan länder. Ta Israel-Palestina-frågan till exempel. Man kan fråga sig om inte det djupaste problemet egentligen är psykologiskt, nämligen vad de olika folken känner för varandra.

Om en befolkning känner sig hotad av en annan, bör det i så fall ändå gå att hålla sams om de känner respekt för varandra. Även om det man respekterar är den andres beslutsamhet och militära styrka, så går det ju att förhandla. Men man förhandlar inte med den man av någon anledning känner förakt för.

Förakt kan man känna exempelvis för att den andre är rasistisk, orättvis, omoralisk eller en hycklare. Just hyckleriet var nog det allvarligaste med Bush-administrationen, till exempel. Man talade om demokrati och mänskliga rättigheter, men samtidigt torterade man folk i sina fängelser, och resultatet blev att man sågs som en hycklare, vilket ledde till förakt.

Slutsatsen borde alltså bli, för den som vill nå framgång i sådana här frågor: Det är ok att vara hård och kompromisslös, bara det leder till respekt. Var däremot aldrig omoralisk, hycklande eller principlös och bryt inte löften, för det leder till förakt, och ingen vill ha att göra med den man föraktar.