Kräv om, kräv rätt!

Måste bara kommentera Maciej Zarembas senaste artikel i DN.

Frågan vilka krav man ska ställa på nya medborgare har ofta varit på tapeten. Många länder har olika typer av kunskapsprov. Problemet tycks vara att frågorna i många sådana tester är godtyckliga och rätt irrelevanta.

Jag tycker att det är rimligt att man ställer kunskapskrav. Men då måste man fokusera på det som är viktigt, det måste handla om det som ligger till grund för samhället, som det är viktigt att alla medborgare förstår sig på.

Som jag ser det finns det tre saker som man ska kunna kräva av en medborgare att denne förstår och respekterar: lagen, demokratin och de mänskliga rättigheterna. Sedan kan det finnas annat som det kan vara trevligt eller önskvärt att man känner till, såsom kulturyttringar, historia, geografi och så vidare, men dessa är inte alls lika avgörande som de första tre.

Det finns ingen anledning att kräva att man känner till Gustav Vasa eller Lule älv eller hälsingehambo, eftersom de inte är avgörande för hur man fungerar som medborgare. Lagen, demokratin och mänskliga rättigheter är däremot grundläggande för samhällslivet.

Det går inte att testa allt, och att fråga om lite från varje tänkbart område innebär bara att det blir en meningslös sörja av lösryckta frågor utan sammanhang. Man bör därför strunta i allt det mer perifera och fokusera helt och hållet på de tre viktiga områdena. Alla ska känna till viktiga lagar, hur demokratin fungerar, vilka de mänskliga rättigheterna är och varför de är viktiga. Detta sänder också en tydlig signal om vad som är avgörande: Det viktiga är inte att du dansar runt granen eller hur du klär dig, det viktiga är att du förstår och följer spelreglerna. Vill man också testa språkkunskaper kan man helt enkelt hålla testet på svenska, så slår man två flugor i en smäll.

(tillägg)

För övrigt tycker jag att begrepp som "mångkultur" och "multikultur" är mogna att slängas på sophögen. Vad vi behöver är inte ett "mångkulturellt" samhälle, det riskerar att bli ett samhälle där var och en stoppas in i ett kulturellt fack och behandlas därefter. Jag misstänker att många tänker "turkar är si och så, och svenskar är si och så, och kineser är på det där viset, men alla sätt och kulturer är lika bra egentligen blablaha..." och sedan tror att deras relativism innebär att de är upplysta. Men egentligen är de trångsynta tjockskallar.

Vad vi behöver är ett verkligt mångfaldssamhälle, det vill säga ett samhälle där man inser att människor är olika på många olika sätt. Som jag ser det belyser de olika delarna i Zarembas artikelserie i grunden ett och samma problem: att människor klumpas ihop och betraktas som om de allihop var likadana, istället för att bli betraktade som individer.

Utgångspunkten bör alltså vara att människor är olika på många sätt, men att de alla har förmågan att leva upp till sådana grundläggande krav som nyss nämnts. Lever du upp till det grundläggande har du sedan rätt att vara hur du vill, men vi får aldrig börja tänka i banor av att medlemmar av den ena eller andra gruppen inte skulle kunna klara av dessa krav på grund av att "i den gruppen är man ju si och så, och det är också precis lika fint egentligen..." Sådant tänkande leder käpprätt åt skogen. Vi ska inte värdera olika grupper över huvud taget. Fokus på det viktiga, fokus på individen, det är vad som borde gälla.