Liberalism och konservatism: viktiga skillnader

Ibland har jag känslan att många som kallar sig konservativa egentligen bara är trångsynta, intoleranta och bakåtsträvande men kallar sig konservativa för att det låter bättre. Samtidigt är det kanske inte så rättvist att låta dessa representera konservatismen.

Med tanke på en artikel i SvD idag tänkte jag i alla fall lyfta fram vad jag uppfattar som två viktiga skillnader mellan liberaler och konservativa.

Konservativa talar gärna om värderingar som om de var de enda som hade sådana. Så är det naturligtvis inte. Alla människor har värderingar, inte minst de som är politiskt intresserade från olika läger. Vad som skiljer är inte om man har dem eller inte. Naturligtvis finns det en skillnad i vilka värderingar man har, det behöver vi knappt nämna. Men det finns också viktiga skillnader i vilken inställning man har till sina värderingar.

1) Liberalens inställning till sina värderingar är i grunden rationell. Om en värdering visar sig olämplig, dåligt underbyggd, orättvis, leder till oönskade konsekvenser eller liknande, så kan den ändras. Den till och med ska ändras. I en fri debatt vinner förhoppningsvis den bästa argumentationen och de bästa värderingarna.

Den konservatives inställning till sina värderingar är i stället sentimental. Värderingarna betraktas som om de i sig hade ett emotionellt värde, i mycket högre grad än vad som är fallet för liberalen. Dessutom ses värderingar som nära knutna till den egna identiteten. Man definieras av sina värderingar, men man ser sig också som en del av den tradition som värderingarna ingår i. Man motiverar gärna sina värderingar med att så har vi alltid gjort, så har jag lärt mig av mina föräldrar, och så vidare. Att erkänna att man har fel i någon norm eller värdering är betydligt känsligare för en konservativ än för en liberal. Att underkänna värderingarna innebär ett underkännande av traditionen, och då både värderingarna och traditionen ses som en viktig del av identiteten, blir ett erkännade av att man hade fel som att erkänna att det är något fel på en själv. Som om den som kom med den mer övertygande argumentationen på något sätt var bättre än en själv. Detta känns särskilt problematiskt för en konservativ, eftersom denne uppskattar uppdelning i hierarkier. Det är viktigt var man ligger till i hackordningen.

2) Liberalen gör tydligt åtskillnad mellan å ena sidan gemensamma regler och lagar, och å andra sidan personliga normer och värderingar. Att bryta mot samhällets lagar är förbjudet, men om någon bryter mot mina personliga normer så är det en sak jag får tåla.

Konservativa gör inte alls så tydlig åtskillnad. Det ideala för en konservativ är ett samhälle där alla delar precis samma normer. Om någon bryter mot samhällets lagar eller om någon bryter mot den konservatives personliga normer gör inte så stor skillnad för hur upprörd den konservative blir. Homosexualitet, hårdrock, ateism eller obegriplig konst kan betraktas som avskyvärt på ett sätt som inte är principiellt annorlunda mot synen på att snatta i en butik. Det avgörande är inte om det bryter mot lagen eller ej, det avgörande är om det bryter mot någon norm som den konservative har. Gillar den konservative hårdrock så är hårdrock ok. Gillar inte den konservative hårdrock så borde radion sluta att spela den där satanistiska hårdrocken.

Det finns förstås andra skillnader, men de här två skulle jag säga är särskilt viktiga.