Lärare, klass 9A och skolpolitik

Idag funderar jag på tv-serien "klass 9A" och Ilmar Reepalu's förslag att eleverna ska ge lärarna betyg eller omdömen.

Först måste jag säga att jag håller med. Lärarna bör få något slags systematisk feedback från eleverna. Men eleverna är ju förstås inte utbildade i att sätta betyg, så det ska inte vara betygsliknande omdömen, utan snarare fritext.

Det borde vara väl värt besväret att samla in sådana omdömen efter varje termin. Jag har träffat på bra lärare, men också opedagogiska lärare, särskilt på högskolan. På högskolan möter man ibland sådana som är skickliga forskare men halvbra undervisare, och där brukar man samla in just sådana omdömen efter avslutad kurs. Hur ska de opedagogiska lärarna utvecklas till det bättre om de inte får feedback från dem de undervisar?

Men det kanske viktigaste som slår mig är att både lärarförbundet och Lotta Edholm (fp) direkt tänker sig att eleverna kommer att missbruka systemet och mobba lärarna. Jag tror förnuftiga bedömare ser igenom sådant, men framför allt noterar jag att både lärare och politiker har låga förväntningar på eleverna.

Jag tror att det är det som är sjukan i dagens skola. Lärare liksom politiker har låga förväntningar på vad elever kan klara av, hur stort ansvar de kan ta, och hur mycket de kan lära sig. Många har vittnat om att lärarutbildningen är slapp och går att glida igenom. Lärarna lär sig på lärarhögskolan att det är låga förväntningar som gäller, på dem själva såväl som på eleverna! Med resultat att eleverna också lever upp till just dessa förväntningar.

När man tittar på den uppmärksammade serien "klass 9A" så drar man förstås slutsatsen att kunniga lärare som engagerar sig och lägger ner mycket tid på eleverna leder till bättre resultat.

Men notervärt är också att dessa lärare gav eleverna intrycket att de hade mycket höga förväntningar på dem. De jobbade mycket med att motivera och tala om för eleverna hur mycket som är möjligt, hur mycket de faktiskt kan uppnå. Med resultatet att eleverna sakta men säkert började leva upp till de förväntningarna.

Lägg märke till att det är en attitydsskillnad i höga förväntningar och höga krav. Höga krav är att säga "så här högt ska du hoppa, annars får du bara det här betyget". Höga förväntningar är att hela tiden säga "jag är övertygad om att du kan hoppa så här högt".

Man kan kombinera höga krav och låga förväntningar. Det ger ett dubbelt budskap till eleverna: det är bara vissa som klarar av det här, och det gäller att sortera ut agnarna från vetet. Ni andra kan väl jobba med hushållsnära tjänster när ni blir stora? Ok, nu raljerar jag. Men jag är lite orolig för att regeringens retorik pekar just i den riktningen: Vi ska ställa större krav på eleverna, men ärligt talat förväntar vi oss inte särskilt mycket av många av dem...

För att höga krav ska uppnås måste de alltså kombineras med höga förväntningar. I annat fall tror jag att barnen kommer att se igenom det, och om vi väntar oss att vissa ska misslyckas så kommer vissa också att bli uppgivna och göra just det, misslyckas.