Problemet är lätt att lösa!

Debattens vågor går höga om vinster och riskkapital i offentlig verksamhet.

Men hur svårt kan det vara egentligen?

För riskkapitalbolagen handlar ju allting om pengar. Alltså är det effektivaste sättet att styra dem och deras dotterbolag också pengar.

1. Tydliga kvalitetskrav. 2. Frekventa, oanmälda kontroller. 3. Rejäla bötesbelopp, upp till flera miljoner kronor, för den som inte sköter sig. Svider det så skärper man sig.

Resultat: problemet löst. Receptet funkar i skola, vård, omsorg såväl som i andra verksamheter. Det måste kosta att missköta sig.

Fast innan dess måste vi förstås komma över ett annat hinder: Den svenska politiska överideologin som säger att man ska inte straffa den som bryter mot lagar och regler, det räcker om man säger till på skarpen så blir alla snälla... eller ja, det finns sådana uppfattningar i våra grannländer också.

Lägg därtill en gräns för hur höga räntor man får dra av. Dessa gränser ska gälla alla, inklusive hushåll, så att man också begränsar lånefesten. Om koncerninterna lån uppenbart är konstruerade för skatteflykt ska bolagsledningen kunna kastas i fängelse.

När det gäller betygsinflationen i skolorna finns det också lösningar. Låt en klass resultat på nationella prov sätta en gräns för hur hög den totala betygssumman i klassen får bli. Resultatet bör också ge en rekommendation för hur hög summan bör bli. Om en skola då ligger långt över börvärdet ber detta leda till närmare kontroller och utredning. Överskrider man fårvärdet ska det också här bli frågan om miljonböter. Det gäller ju att minska de ekonomiska incitamenten till att sätta glädjebetyg.

Varför håller vi igen på det som borde vara uppenbart och logiskt? Ligger svaret på denna fråga måhända gömt i de partibidrag som Moderaterna, och numera också sossarna efter sin omsvängning, inte vill att vi ska få insyn i? Kanske borde man börja kartlägga med hjälp av exempelvis Facebook vilka politiker som känner vilka styrelseledamöter?

Man kan också jämföra med bluffakturorna och villakapningarna. "Jaha, det låter ju kanske inte så bra... nej, vi tänker nog inte göra något särskilt åt saken..."

Uppdatering:

"De måste kunna få sina tillstånd indragna." Så skriver företrädare för Svensk Handel i SvD. Men...? Det är ju kriminella bluffmakare det handlar om? Varför ställs det inte krav på att dessa vidriga kräk kastas i fängelse? 


Ibland begriper jag bara inte vad det är med folk.

Folkpartiet fast i 50-talet

Folkpartiet tycks nu ha beslutat sig för att FÖRBJUDA undervisning på annat modersmål än svenska. Lyckligtvis tycks inte de andra partierna hålla med.

Jag är (trots allt fortfarande) medlem i folkpartiet och fd doktorand i neurobiologi, och håller helt med Maria Wetterstrand.

Detta folkpartiförslag är idioti.

Förslaget resonerar som om olika språk upptog separata utrymmen i hjärnan, som om svenskan hade ett eget område som inte tränades om man tränade arabiska, som satt i ett annat område.
Problemet är bara att detta är totalfel. All nyare forskning visar att flerspråkighet är stimulerande och utvecklande för hjärnan. Genom flerspråkighet får man en generellt bättre språkförmåga, för de mentala färdigheter som språkanvändning bygger på kan användas i alla språk man använder. Kan man många språk är det lättare att lära sig ett till.
Olika språk sitter inte i skilda områden, utan de är sammankopplade. De hänger ihop med de mentala representationer vi har för olika begrepp.

Exempel: Om vi ska lära oss det engelska ordet för elefant, så har vi redan en mental representation av vad en elefant är (fakta, utseende, ljud osv). Det går blixtsnabbt att förstå att det engelska ordet handlar om samma sak som vi redan har ett svenskt ord för, och "elephant" kan därför snabbt integreras i hjärnans nätverk.

Antag nu att vi inte inte redan hade någon mental representation av elefant, vi hade aldrig hört talas om ett sådant djur. Då kommer det att bli betydligt svårare att lära sig "elephant", därför att vi har inget i hjärnan att koppla ihop det nya med.

Samma sak blir det med matematik och arabiska. De nya begrepp man lär sig på arabiska i matematik, kommer att gå mycket snabbt att också lära in på svenska. De mentala represenationerna av "procenträkning" osv finns redan på plats.

Att däremot skapa dessa mentala representationer med hjälp av ett språk man har dåliga kunskaper i, det är betydligt mer ineffektivt och det är stor risk att eleverna hamnar efter.
Undervisning på ett språk underlättar alltså undervisning på ett annat, och det effektivaste är att ha undervisning i samma ämne på flera språk. Egentligen borde vi göra så med alla elever. Stoppa in några timmar i varje ämne som hålls på engelska istället för på svenska.

Sådan parallell undervisning är helt klart the way to go. Att undervisa på endast svenska, eller endast arabiska, är ineffektivt och föråldrat för dessa elever.

Tragiskt att se att partiet inte hänger med sin tid.

Lärare, klass 9A och skolpolitik

Idag funderar jag på tv-serien "klass 9A" och Ilmar Reepalu's förslag att eleverna ska ge lärarna betyg eller omdömen.

Först måste jag säga att jag håller med. Lärarna bör få något slags systematisk feedback från eleverna. Men eleverna är ju förstås inte utbildade i att sätta betyg, så det ska inte vara betygsliknande omdömen, utan snarare fritext.

Det borde vara väl värt besväret att samla in sådana omdömen efter varje termin. Jag har träffat på bra lärare, men också opedagogiska lärare, särskilt på högskolan. På högskolan möter man ibland sådana som är skickliga forskare men halvbra undervisare, och där brukar man samla in just sådana omdömen efter avslutad kurs. Hur ska de opedagogiska lärarna utvecklas till det bättre om de inte får feedback från dem de undervisar?

Men det kanske viktigaste som slår mig är att både lärarförbundet och Lotta Edholm (fp) direkt tänker sig att eleverna kommer att missbruka systemet och mobba lärarna. Jag tror förnuftiga bedömare ser igenom sådant, men framför allt noterar jag att både lärare och politiker har låga förväntningar på eleverna.

Jag tror att det är det som är sjukan i dagens skola. Lärare liksom politiker har låga förväntningar på vad elever kan klara av, hur stort ansvar de kan ta, och hur mycket de kan lära sig. Många har vittnat om att lärarutbildningen är slapp och går att glida igenom. Lärarna lär sig på lärarhögskolan att det är låga förväntningar som gäller, på dem själva såväl som på eleverna! Med resultat att eleverna också lever upp till just dessa förväntningar.

När man tittar på den uppmärksammade serien "klass 9A" så drar man förstås slutsatsen att kunniga lärare som engagerar sig och lägger ner mycket tid på eleverna leder till bättre resultat.

Men notervärt är också att dessa lärare gav eleverna intrycket att de hade mycket höga förväntningar på dem. De jobbade mycket med att motivera och tala om för eleverna hur mycket som är möjligt, hur mycket de faktiskt kan uppnå. Med resultatet att eleverna sakta men säkert började leva upp till de förväntningarna.

Lägg märke till att det är en attitydsskillnad i höga förväntningar och höga krav. Höga krav är att säga "så här högt ska du hoppa, annars får du bara det här betyget". Höga förväntningar är att hela tiden säga "jag är övertygad om att du kan hoppa så här högt".

Man kan kombinera höga krav och låga förväntningar. Det ger ett dubbelt budskap till eleverna: det är bara vissa som klarar av det här, och det gäller att sortera ut agnarna från vetet. Ni andra kan väl jobba med hushållsnära tjänster när ni blir stora? Ok, nu raljerar jag. Men jag är lite orolig för att regeringens retorik pekar just i den riktningen: Vi ska ställa större krav på eleverna, men ärligt talat förväntar vi oss inte särskilt mycket av många av dem...

För att höga krav ska uppnås måste de alltså kombineras med höga förväntningar. I annat fall tror jag att barnen kommer att se igenom det, och om vi väntar oss att vissa ska misslyckas så kommer vissa också att bli uppgivna och göra just det, misslyckas.