Må Gud straffa de äckliga

Det är som bekant inte alls ovanligt att de som står på olika sidor av religiösa och politiska debatter har en negativ bild av motståndaren. Men det finns grader i negativiteten.

En relativt mild variant är att se motståndaren som okunnig. Att vara okunnig är något som kan rättas till. Snäppet värre är att se personen som obegåvad. Detta är något som kan vara svårt att ändra på, men å andra sidan kan man ju inte hjälpa vilken grad av intelligens man har utrustats med. Ytterligare ett steg är att se motståndaren som ond eller illvillig. Att vara illvillig är förstås väldigt klandervärt, men det finns fortfarande utrymme för egenskaper man kan känna en viss respekt för, såsom att man samtidigt är listig och intelligent. Längst ner på skalan finner man äcklet. När man äcklas av sin motståndare känner man den djupaste avskyn. I bilden av den äcklige finns det inga respektabla egenskaper att lyfta fram.

Att framställa motståndaren som äcklig är ofta det mest extrema sättet att demonisera och avhumanisera denne. Vanligt förekommande om motståndarsidan i krig.

Detta är intressant att tänka på när man läser Marcus Birros krönika "Sverige behöver Gud" i Dagen, och de olika reaktioner som har följt därpå.  

Det är förstås tråkigt med näthat, men i det här fallet känns uttryck som "som man ropar i skogen får man svar" och "se bjälken i ditt eget öga" mycket relevanta.

För det jag slås av när jag läser krönikan, och också andra krönikor av Birro, är att han verkar känna ett äckel inför sina motståndare. Som poet förstår Birro förstås varje ords laddning mycket väl, och hans ordval är talande. Ta till exempel nyckeluttrycket "perverterad". Han skriver inte "okunnig", inte "felriktad", inte "korkad", utan "perverterad".

Det perverterade brukar uppfattas som äckligt, och ett annat uttryck som ligger nära till hands för den som känner äckel är förstås smuts.

"Vi drömmer om att någonting ska få förbli heligt och beständigt i en värld där allt vackert ska släpas i smutsen, ska skändas och vulgariseras." skriver Birro. Det är i ljuset av detta man måste tolka hans uttalande "Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor." Naturligtvis är detta en kritik av Jonas Gardell, men vad är det Birro menar att Gardell gör med Gud? Släpar Gud i smutsen, skändar och vulgariserar. En bög i läderbyxor. Usch! Smutsigt! Äckligt!

I en tidigare Expressenkrönika skriver han också om Gardells Gud. "Det finns en sorts flottig brutalitet som är en direkt följd av vårt lands sekularisering." skriver han först. Flottigt. Äckligt. Sedan skriver han: "Men jag vet att enda vägen tillbaka till någon form av anständighet är vägen tillbaka till Gud. Och inte den publika, menlösa Guden som Jonas Gardell och de andra försöker göra till en sorts lallande fåne på ett moln."

Problemet med Gardells Gud är inte bara att Gardell gör Gud äcklig, utan att Gardells Gud inte kan göra något åt allt det äckliga. Han bara sitter på sitt moln och lallar och är fånig.

På Birros Expressenblogg fortsätter mönstret med fler referenser till det äckliga: "En skitflod". Motståndarna som "råttor" med "sina egna pissiga plank". Han skriver:

"Råttor håller ofta till på bakgårdar. Råttor älskar att sno åt sig resterna av de andras sopor. Råttor älskar sina brunnar. Råttor tycker mycket om att gräva hål i det vi andra inte ens vill se åt och sedan sluka skiten i en enda tugga."

Äckligt värre!

Från en annan Expressenkrönika:

"När ett medialt drev går är det uteslutande osmakligt. Det spelar ingen roll vem eller vad som jagas ner för bybacken med hugg och slag. Själva drevet i sig är ohederligt, vulgärt och motbjudande. Det vädjar till alla våra lägsta instinkter."

Osmakligt, motbjudande. Äckligt. "Jag är kräktrött på denna ständiga slentrian­mässiga nonchalans som visas miljoner människor som inte anpassat sig efter den gud- och normlösa tillvaro som känne­tecknar Sverige."

Ja, det är klart att man blir kräktrött när man går omkring och äcklas i sitt undermedvetna av sina perverterade gudlösa motståndare.

Jag tror att man måste förstå dessa äckelkänslor hos Birro för att förstå också varför han i Dagenkrönikan så gärna vill ha en dömande Gud, en mullrande kraft och ett helvete som existerar på riktigt. Han vill att Gud ska sätta straffa alla de äckliga. Det går inte att resonera med de äckliga, det går inte att göra dem rena. Men fram dess vill han i vart fall själv vara ren. En ren, ljus ande, med ett riddarhjärta rent från klander.

När man känner ett äckel inför andra människor har det faktiskt gått rätt långt, och det är ovanligt att det går så långt i svensk debatt. Det är alltså inte så konstigt att det blir starka reaktioner, och jag misstänker att många av de som kritiserar Birro känner instinktivt att här är det något som har gått fel, även om de kanske inte riktigt kan sätta fingret på vad.

Irrelevant om Breivik är kristen

Var Anders Behring Breivik en kristen terrorist?

Den frågan har många ställt sig, och många svar går ut på att Breivik inte var någon riktig kristen. Man ställer upp olika kriterier för att vara kristen, och konstaterar att han inte uppfyller dessa.

Jag menar att frågan är fel ställd. Det är inte gärningsmannens identitet som är det intressanta. Identiteten är irrelevant för den som liksom jag förkastar föreställningar om kollektiv skuld. Människor som tillhör alla slags olika grupper begår hemska dåd. Det betyder inte att andra gruppmedlemmar är skyldiga.

Det avgörande är istället om gärningsmannen inspirerades av en viss lära eller inte. Man kan vara medlem i en religiös grupp och utföra våldsdåd av andra anledningar än gruppens lära. Då har läran ingen betydelse. Men man kan också inspireras av en lära utan att vara medlem i en grupp som omfattar läran. Extremister kan till exempel inspireras av andra sorters extremister ifråga om synsätt, metoder och retorik.

Strunt samma således, om islamister eller Anders Behring Breivik är riktiga muslimer eller riktiga kristna. Det avgörande är om de inspirerades av lärorna eller inte. Om de gjorde det, bör man fundera över dessas innehåll.

I både islam och kristendom finns det ju komponenter som extremister kan ta fasta på. Det är lätt att hitta verser i Koranen och Bibeln som uppmanar till eller förhärligar våld (ifråga om Bibeln främst GT och Uppenbarelseboken). Men framför allt finns det i dessa läror ett inbyggt svartvitt tänkande, eftersom det anses vara av så avgörande betydelse att ha rätt tro. Det finns en himmel och ett helvete, det finns gott och ont, och det finns vi som har den rätta tron och de som inte har det. En sådan svartvit uppdelning av människor är grogrunden för varje form av extremism. Så att Breivik planterar sig själv i den kristna myllan är inte alls så konstigt. Det finns förstås mycket i kristendomen som går på tvärs med hans dåd, men det behöver han inte bry sig om. Han ser vad han vill se, och han ser ett vi som har rätt, ett dem som som har fel, och en kamp dem emellan, vilket är precis vad han letar efter.

Den stora osynliga bjälken

Det är faktiskt lite svårt att förstå ibland. Alla kristna vet väl vad Jesus sa om bjälken i det egna ögat. Ändå tycks det finnas vissa kristna debattörer som verkar totalt omedvetna om vad detta faktiskt betyder.

I en debattartikel i tidningen Dagen efterlyser en Christian Braw ärlighet och meningsfull diskussion med humanisterna. Ok. Men i den egna diskussionen ägnar han sig alls inte åt ärlighet, och debatterar alls inte på ett sätt som inbjuder till meningsfull diskussion, utan precis tvärt om.

Han börjar med att kalla ateister "teofober", och fobi är ju ett psykiatriskt tillstånd. Nästa steg blir att hänvisa till en studie på "neurotiska ateister". Trodde inte att ordet "neurotisk" användes seriöst nu för tiden, och kanske är det inte seriöst heller. Men det är tydligt vad han vill antyda: ateister är psykiskt störda.

Detta är förstås inte ärligt på något sätt.

Sedan talar han om vad han kallar "praktisk" ateism, där man tydligen erkänner Guds existens men lever som om Gud inte finns. Han verkar tro att det talas om detta i Lilla Katekesen, men maken till förvirrat och ologiskt resonemang får man leta efter. Sådant inbjuder knappast till meningsfull diskussion.

Nästa steg blir att hävda att ateister "förnekar människan" eftersom de inte tror på odödliga själar. Denna övergång brister inte bara i logik, den är uppenbart oärlig.

Sedan börjar han prata om jurister(!). "...men vad man egentligen förnekar är att människan kan uppfatta gott och ont." Vilka är "man"? Det där "man" är ett ord som ofta används på ett oärligt vis, och detta kan nog ses som ett exempel. "Man" får representera något slags odefinierad grupp som man inte behöver visa existensen av. Det handlar förstås om att antyda att ateister är omoraliska. Vilket han saknar egentliga bevis för, så han får antyda det på ett oärligt sätt istället.

"Det är ovanligt att ateister är konsekventa" blir nästa anklagelsepunkt, som liksom tidigare inte backas upp med något. Som jag har visat är Braw genom sin oärlighet inte särskilt konsekvent själv. Sedan menar han att ateism kräver att man känner hopplöshet. Detta är osant. Det går utmärkt att som ateist finna glädje, kärlek och mening i relationer till andra människor, och det tror jag också att Braw inser, men utan att vilja erkänna det. Hans mål är dock lätt att förstå: Ateism ska framställas som något mörkt, dystert och negativt. Är du inte en riktig dysterkvist så är du inkonsekvent och ingen riktig ateist.

Ateister är alltså, enligt vad Braw vill antyda:
*psykiskt störda
*"förnekare av människan"
*omoraliska
*antingen dysterkvistar eller inkonsekventa

Vill Braw verkligen ha en meningsfull diskussion? Hur meningsfull blir en diskussion där man utgår från att motståndaren är en psykiskt störd, omoralisk, antingen hopplöst förtvivlande eller inkonsekvent människoförnekare? Det är uppenbart att Braw är en hycklare och inget annat. Han vill inte ha en meningsfull diskussion, han vill bara visa upp sig: "Titta på mig, jag trycker till de hemska ateisterna. Sätt igång och hylla mig, alla kristna!" Lite grann tror jag att det är med Braw som med dem som Jesus anklagade för att stå i gathörnen och rabbla långa böneramsor för syns skull. Det är inte ärligt, det är inte meningsfullt, det är bara tomt poserande.

En annan klyftig sak som Jesus sa, vara att man skulle vända andra kinden till. En förklaring till detta som verkar rimlig, är att det handlar om att få den som slår att se illa ut i omgivningens ögon. Det är i så fall en lektion till som Braw inte har fattat.

För det är ju ofta så, att när någon häver ur sig omotiverade angrepp på någon, så är det den angripne som får sympatierna. Den angripande framstår som en otrevlig buffel. Nu är det inte alla ateister som inser detta heller, men på grund av vad Jesus sa är det anmärkningsvärt när kristna inte fattar galoppen.

I många debatter där troende och ateister bryter ut i långa tirader om motståndarsidans förskräcklighet kan man säkert vinna många poäng genom att upprepa motståndarens anklagelser och säga ungefär: "Jaha, så du menar alltså att jag är a, b, c, d och e? Är det något mer du vill anklaga mig för, eller var det allt?" Publiken inser förstås att debattören som person inte alls är a-e, och det är angriparen som ser dum ut.

Som Braw alltså.

Akademisk förvirring

"Som religionsvetare menar vi att det inte finns någon observerbar religion skild från de människor som utövar den. Det är människor som skapar religion genom sina handlingar och inte religion som bestämmer hur individer handlar."


Så skriver två "religionsvetare" i SvD idag. En religion är alltså ingenting annat än summan av ett antal individer. Det finns ingen religion utöver de religiösa.


Jag menar att de har fel. Precis som ideologier, organisationer, partier, företag, vetenskapsgrenar och så vidare är mer än summan av anhängare, medlemmar eller anställda, är en religion mer än summan av de religiösa. 


Fundera på följande uttalanden:


Det finns ingen kommunism, det finns bara kommunister.
Det finns ingen liberalism, det finns bara liberaler.
Det finns ingen biologi, det finns bara biologer.
Det finns ingen matematik, det finns bara matematiker.
Det finns ingen politik, det finns bara politiker. 
Det finns ingen scoutrörelse, det finns bara scouter.
Det finns inga orkestrar, det finns bara musiker.
Det finns inga företag, det finns bara företagare, anställda och ägare.


Låter inte riktigt rätt, eller hur? Självklart inte. Ett system är något mer än dess byggstenar. Massor av atomerna i vår kropp byts ut under vår livstid, men det är fortfarande vår kropp.


En religion är ett system som kan innehålla många sinsemellan olika grenar, men inte desto mindre är de olika grenarna del av samma system. Detta system innehåller strukturer, organisationer, en historia, en idéhistoria, traditioner, konstituerande skrifter, trender, normer och så vidare, som inte behöver vara knutna till specifika individer. 


Visst skapar individer religionen genom sina handlingar, med detta utesluter på inget sätt att systemet påverkar hur individer handlar. Det finns en växelverkan mellan individ och system. Att systemet är dynamiskt innebär naturligtvis inte att det inte existerar! Artikelförfattarna har på något sätt kommit fram till att påverkan bara går i ena riktningen, men detta är, som var och en förstår, inte bara en grov förenkling. Det är fullständigt fel. Frågan är om deras åsikt bygger på ideologi eller bara intellektuell lättja.


Det skulle ju kunna vara så att de har en dold agenda. I vanliga fall brukar det höra till god ton att skilja på person och sak/idé. Din idé är idiotisk, men det behöver inte innebära att du är idiot. Det kan finnas psykologiska förklaringar eller miljöfaktorer, och alla kan vi göra misstag. Att kritisera idéer brukar anses vara mycket mer acceptabelt än att kritisera individer. Därför brukar man också göra detta i religionssammanhang. Kanske är det fråga om ett försök att tvinga in kritiken i en låda där den framstår som mer osympatisk? Om man, som artikelförfattarna vill, övergår till att kritisera individer istället för idéer, kan man förstås fortfarande kritisera extremister och komma undan med det, men det blir mycket svårare att kritisera föreställningar som är mer mainstream. Vi ska alltså inte längre kritisera helvetestro, utan de helvetestroende.


Men kanske är artikelförfattarna snarare ute efter att helt enkelt skydda systemen från kritik, genom att styra över kritiken mot individerna. Individerna är små och rörliga mål, och utgör framför allt väldigt många mål. Vi får inte längre kritisera Katolska Kyrkan och dess idéer för inkvisitionen, utan endast de handlade individerna. Och dessa handlande individer var inte alls påverkade av systemet, för det har religionsvetarna sagt. 

Västvärldens egna talibaner

En teori som slagit mig den senaste tiden är följande: Den grupp som har störst makt i samhället kommer också att avgöra inom vilket område samhället stiftar drakoniska lagar.

I länder där religionen har stor makt är det brott som hädelse som ges de mest drakoniska straffen. I exempelvis Pakistan kan man som bekant få dödsstraff för hädelse.

I västvärlden och andra utpräglat kapitalistiska samhällen är det i stället de stora företagen som har makten, och det syns också på påföljderna. Att man kan få sparken om man skriver något negativt om arbetsgivaren på Facebook kan väl jämföras med att man kan hotas med exkommunicering om man är katolik och uttalar sig för fri abort. Men den verkliga talibaniseringen har skett inom upphovsrätten. I dagens DN skrivs om konststudenten som fick böta 200 000 euro för att hon målade en tavla med en väska på. En ensamstående mamma i USA fick betala 1.92 miljoner dollar för att hon lade ut 24 låtar på nätet via Kazaa. Det är möjligt att utdöma böter på upp till 150 000 dollar per låt i sådana fall. Ett tredje exempel är låten "Happy Birthday to you". Melodin till denna låt skrevs 1893, så kompositören är förstås död sedan länge. Inte desto mindre hävdar Warner Music att de har copyright på låten till 2030 och kan stämma vem som helst som sjunger den offentligt om de inte betalar royalty. Många restauranger i USA tillåter därför inte att sällskap sjunger låten för att fira någon.

Jag är inte emot upphovsrätt som sådan, men jag menar att genom att företagen har en makt i kapitalistiska samhällen som liknar mullors och ayathollors i teokratiska samhällen, har de på många punkter lyckats åstadkomma en talibanisering av lagstiftningen. I teokratierna hotas det med ett eftervärldsligt helvete, i en kapitalistisk stat hotar talibanerna med livslångt ekonomiskt helvete istället. Det handlar om plånboken istället för själen, men principen är densamma. Den som går emot våra regler förtjänar ett straff som är så hårt som det bara är möjligt, det räcker absolut inte med att straffet står i proportion till brottet, utan det måste vara något mycket värre än så.

Dagens Dumheter

Finns det någon läsare som varit inblandad i en diskussion om religion, och då försökt använda sig av argument från förnuftet? Akta er! Det är nämligen en synd att hålla på med sådant! Det visste ni inte va?

Inte jag heller, men det kan man läsa i den eminenta tidningen Dagen idag:

Citat:

"År 1784 skrev Immanuel Kant en bok där han svarade på frågan vad upplysningen var, och beskrev den som människans vuxenblivande och hennes befrielse från dogmatism och okunnighet. I denna rörelse upprepas den ursynd som tycks gå på repeat i mänsklighetens historia, från Eden och framåt. Nämligen den synd som består i att vilja ta Guds plats. Den upplysta människan vänder sig bort från den Gud som är källan till allt ljus, och menar sig i stället själv bära på ljuset i form av förnuftet."

Att sträva efter upplysning, här definierat som strävan efter befrielse från dogmatism och okunnighet, är alltså en ursynd, och att vända sig till förnuftet är liktydigt med att vända sig bort från Gud. 

Så om ni stöter på en troende som verkar oförnuftig, glöm inte att prisa honom eller henne för sin rättfärdighet!

En lite klyftigare predikant hade förstås istället försökt antyda att det finns någon slags koppling mellan Gud och förnuftet, och att ljuset av kunskap inte är någonting som är motsatt Guds ljus. Men här var det precis tvärtom Gud och förnuftet blev motsatser. Ja, med sådana predikanter behöver ateisterna inga egna argument, det är bara att läsa upp innantill... :) 

Kristna värderingar=Ingen vård för alla?

Det var intressant att jämföra ett par artiklar i Dagen idag. Å ena sidan artikeln "KD bör vara rättvisans rebeller" som talar om att solidarisera sig med de svaga. Å andra sidan den översatta artikeln Nio falska Jesus-versioner... av en J Lee Grady, som har ett helt annat budskap. Bland dessa falska Jesus finns nämligen

"Demokratiske Jesus, som rider på en åsna och fördelar välstånd, hälsovård och stimulanspengar till alla som är trötta och tyngda av bördor."


Var och en förstår naturligtvis direkt att "hälsovård" syftar på den amerikanska sjukvårdsdebatten. Budskapet här är att den verklige Jesus naturligtvis inte skulle vilja ha någon "socialized medicine". Strunt i vad han sade om "dessa minsta som är mina bröder", ingen ska behöva betala för någon annan. De fattiga ska be snällt om välgörenhet och sedan vara j-t tacksamma. 


Ett solidariskt budskap, och ett lömskt anti-solidariskt budskap under samma religions tak. 

Mycket dumt ska man läsa innan ögonlocken trillar ner

Denna nyhet kan väl ses om ett exempel på hur tidningar såsom DN och Dagen kan blåsa upp vad som egentligen är icke-nyheter till något stort.

Vad det handlar om är en ny bibelöversättning i Norge. Där har man frågat sig om hebreiskans almah ska översättas med "ung kvinna" eller "jungfru" i Jesaja 7:14. Eftersom man nu har valt "ung kvinna", tolkas detta som att Marias jungfrudom ifrågasätts. Här finns det nu skäl att påpeka en del saker:

1. I svenska biblar har vi haft "ung kvinna" sedan 1917 år översättning.

1917: "Så skall då Herren själv giva eder ett tecken: Se, den unga kvinnan skall varda havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel."

Bibel 2000: "Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, 'Gud med oss'".

Hej alla tidningar, ni är bara 93 år efter er tid. Grattis.

2. Naturligtvis kan kristna hävda att texten syftar på Maria även om det står "ung kvinna". Man kan ju faktiskt vara jungfru och ung kvinna samtidigt, eller hur?

3. Det finns ett annat hebreiskt ord, bethulah, som mer tydligt betyder jungfru, oskuld. Vissa översättare menar att om personens oskuld hade varit det väsentliga hade man använt detta ord istället. Wikipediaartikeln som jag länkar till ovan beskriver kontroversen väl.

Det handlar alltså om en detalj där man kan ha olika uppfattningar, men det har faktiskt mycket mindre teologisk betydelse än vad vissa vill göra gällande, och det är definitivt inte fråga om någon nyhet.

De som vill se det hela som en profetia borde för övrigt ta och förklara varför grabben kom att kallas Jesus istället för Immanu El, varför det inte sägs något i NT om den gräddmjölk och honung som han enligt Jesaja 7 skulle födas upp på, och hur det kan komma sig att gossen enligt Jes 7:15-16 inte förstod vad som är gott och vad som är ont förrän först senare, om han nu var så gudomlig redan från födseln. Dessutom är födelsen ifråga ett tecken till kung Ahas, som bör ha varit död sedan rätt många århundraden vid början av vår tideräkning.

Tillägg: Idag konstaterar en insändare ungefär detsamma som jag.

Hägglund, Sveriges nya Sarah Palin

Det får nog ta och bli i alla fall en kommentar till all den konservatism som har figurerat i media de senaste dagarna. Mest uppmärksamhet har kanske effektsökeriet om hemmafruarna fått, alltid populärt att dra fram några trångsynta träbockar och låta dem yttra sig. Oavsett om de har poänger eller inte kan tidningarna vara säkra på att det genererar trafik.

Men Göran Hägglunds nya konservatism är ju ändå intressantare att analysera.

Det är lätt att förstå vad som händer. Göran börjar bli lite desperat över opinionssiffrorna. Han måste försöka sig på något nytt. Men det är svårt att göra egna utspel i alliansen, som ger uppmärksamhet utan att man hotar enigheten i kvartetten. Är lösningen lite gammal hederlig (nåja) kulturkonservatism?

När man läser Hägglunds retorik kan man förstås dra paralleller åt många håll, men i mina ögon känns det helt klart som att han har gjort en copy-paste på delar av retoriken bland amerikanska konservativa. Särskilt detta prat om en "elit" som föraktar vanligt folk. I USA talar konservativa om "the liberal elite" på öst-och västkusten, och särskilt i Washington D.C., som ser ner på "real americans" som Sarah Palin uttryckte det.

Kanske är Hägglund lite inspirerad av vad som händer over there just nu, med lite av en backlash mot Obama i spåren av sjukvårdskontroverserna? Kanske vill han försöka bli en svensk variant, som lockar konservativa med prat om The Family och good old-fashioned values? Plain and simple, straight talk, God bless Sweden? Lite texasbrytning kanske blir nästa steg? Eller den svenska motsvarigheten... hm... Sjöbo eller Vellingebrytning?

Nästa steg, ett KD som vill ha hårdare tag mot brottsligheten? Det kommer nog snart. Någon som sätter emot?

Men skillnader finns det förstås. Hur gärna Hägglund än vill så är det snarare vänstern som har vanligt-folk-cred här i svedala, knappast borgarna. Klasstänkandet lever kvar, om det är några som ses som "elit" i negativ bemärkelse så är det snarare borgarna, eftersom de representerar överklass och övre medelklass. De försöker ändra sin image, absolut, men de är knappast mannen på gatan ännu. Om de kommer dit är tveksamt, men de kanske ska vara glada för att de inte går hela vägen. Att rösta på Mona Sahlin känns ju som att rösta på slumpvis vald person man möter i mjölkdisken på ICA, hon framstår inte som mer kompetent än medelsvensson och det är nog ändå inte något plus.

I vart fall, kan KD med sin Livets Ord-falang och sina tungomålstalare komma att räknas som vanligt-folk-representanter? Jag tvivlar, måste jag säga. Dessutom är ju det här med att klaga på "eliten" utan tvekan något som passar bättre för den som är lite underdog, den som inte är etablissemanget, den som står i opposition till dem som har makten. Det blir liksom inte samma sak när man själv är med och utgör regeringen.

Det komplicerar också saken att man där sitter tillsammans med de i USA så avskydda liberalerna. Visst, det är inte samma slags liberaler som amerikanska liberaler, men ändå. Om det finns några liberaler kvar i folkpartiet och centern kan de väl inte stillatigande lyssna till hur knökkonservativa utspel som helst?

Sedan är det klart att det finns en annan viktig skillnad gentemot Sarah Palin, en som de flesta nog instinktivt redan har insett. Nämligen att Göran Högglund innerst inne är en mes.

Vill inte kristna argumentera ärligt?

Själv är jag agnostiker: Guds existens kan varken bevisas eller motbevisas. Ingen vet säkert hur det ligger till. Jag vill ha ett samhälle där alla institutioner förhåller sig neutrala i religiösa frågor.

Men efter att ha läst ett par artiklar i Dagen idag börjar jag nästan undra varför jag egentligen håller dörren öppen för religionen. De två artiklarna, av Olof Djurfeldt och Joel Halldorf, är nämligen av den karaktären att jag tycker att Sveriges teologer har anledning att skämmas å deras vägnar.

Ska inte kristna vara moraliska förebilder? Borde detta då inte påverka debattetiken? De är båda två ute efter att kritisera humanisterna. Ok, det får man förstås göra. Men sättet de gör det på... suck.

Den som har läst några debattartiklar i sina dagar vet att ett av de billigaste knepen man kan ta till är guilt by association. Jämför motståndaren med Hitler, Stalin eller någon liknande, trots att du är fullt medveten om att motståndaren inte har något med dem att göra. Och det är precis vad de båda gör. Halldorf räknar upp massmord och talar om Hitler. Men ärligt talat, är det så här man lär sig att debattera på teologutbildningen borde vi lägga ner den bums! Djurfeldt å sin sida skriver:

"Vi menar också att ett sekulärt samhälle kan kväva religionsfriheten genom att bannlysa vissa meningar - så som det skedde i den kommunistiska världen"

Naturligtvis vet de båda två att humanisterna inte alls är ute efter något sådant. Ändå envisas de med sådant trams. Visst, jag vet att humanister kan köra med liknande argument. Men "att vända andra kinden till" handlar väl delvis om att man inte ska sänka sig till den andres nivå? Och om man lägger märke till bjälken i motståndarens öga, känns det då som en bra idé att tälja till en egen och köra in den på sig själv?

Många andra dumheter sägs också. Halldorf tycks gå in för relativismen när han ifrågasätter att det finns universella värden. Han antyder att frihet, demokrati och kritiskt tänkande skulle vara något specifikt västerländskt, och kallar det imperialism. Inser han hur grovt han förolämpar dem som inte är västerlänningar när han ifrågasätter om de vill ha demokrati? Vad tycker han att de ska ha istället?

Han kallar det "normativt problematiskt" att individen själv får välja livsåskådning. Men vad är alternativet: att individen INTE ska få välja, låter det bättre? Vad menar han egentligen? Halldorf är uppenbarligen en person som borde tänka ett par varv till på vad det egentligen är han skriver.

Hade jag fått examinera en sådan teologistudent hade betyget varit enkelt att sätta: ICKE GODKÄNT. Med sådana kristna behöver humanisterna inte skriva några debattartiklar.

Fascismen är på väg tillbaka

Kanske trodde någon att efter andra världskriget skulle världen vara effektivt vaccinerad mot fascistiska idéer? Att den i framtiden aldrig skulle bli större än smågrupper av tokstollar? Så verkar tyvärr inte vara fallet. Fascistiskt tänkande är idag på frammarsch på många fronter.

Olika fascistiska rörelser kan sägas ha ett antal drag gemensamt:

Hyllande av enstaka starka ledare
Glorifiering av våld
Hyllande av fysisk och militär styrka
Machokultur, förespråkande av traditionella könsroller, ibland kvinnoförtryck
Fokus på hot från verkliga och inbillade fiender till staten, ibland paranoia
Föreställningar att staten har rätt att påtvinga alla vissa värderingar, ofta en viss religion i kombination med de fascistiska värderingarna
Förnekande av individens rättigheter, gruppen kommer före individen
Förakt för demokrati
Hyllande av lag och ordning, sträng tillämpning av alla regler.

I Hitlers Tyskland var det judar och kommunister, men också liberala element, som representerade hotet. Nazismen och rasideologin fungerade på många sätt också som ett slags religion, med myter, värderingar, symboler och ritualer. I Mussolinis Italien och Francos Spanien var det i första hand socialisterna som stod för hotet, och det var den katolska kyrkan som kom att kombineras med fascistidealen.

Idag är fascismen på tillväxt i Ryssland, där man nu börjar se vissa folkgrupper, särskilt från Kaukasus, som fiender till ryssarna. Man ser också med misstro på väst och västliga idéer, och intresset för demokrati och mänskliga rättigheter tycks vara ganska litet. Nationalismen är stark, det bildades en personkult kring Putin, den ortodoxa kyrkan får en allt starkare ställning och banden mellan kyrkan och staten stärks.

I USA under George W Bush fanns det också fascistiska tendenser. Religionen fick ett allt större inflytande i politiken, individens rättigheter fick stryka på foten till förmån för säkerhet, och rädslan för terrorism närmade sig ofta paranoia. Det sågs under en period som opatriotiskt att ifrågasätta presidenten eller kriget i Irak, och våld sågs som en universallösning på alla problem.

Men starkast får nog den islamistiska fascismen sägas vara idag. Ofta får man intrycket att de terrorister och extremister som utför självmordsbombningar eller piskar kvinnor om de lämnar huset ensamma endast drivs av en fundamentalistisk inställning till islam. Men detta är troligen felaktigt. Istället handlar det om en kombination av islam och fascistiska värderingar. Ser man på Al-Qaida eller talibanerna i Afghanistan och Pakistan, så kan de utan problem beskrivas med de drag som används för att beskriva fascister ovan. De är fundamentalister, men de är också i realiteten fascister, vilket sällan framhålls när man talar om dessa rörelser.

Fienden för dessa fascister är väst, västerländsk kultur och Israel. Att Israel-Palestinakonflikten har fått en sådan betydelse har också inneburit att nazismen och förintelsens vaccinationsverkan mot fascistiska värderingar mer eller mindre har gått om intet, istället har förintelseförnekandet kommit att bli utbrett. Ett exempel har vi i Mohamed Omar i Aftonbladet idag. Han är psykologiskt intressant, eftersom han verkar ha gått väldigt snabbt från att vara en förnuftig moderat muslim till att bli en förvirrad förintelseförnekare. Idag hyllar han den starke ledaren Khomeini, glorifierar allt våld som riktar sig mot fienden, är positiv till religiösa lagar, klagar på feminismen och det sjuka västerlandet. Han kallar sig radikal muslim, men vad som här hänt är i själva verket att han har blivit fascist. Tydligen har en av hans favoriter också uttryckt beundran för Mussolini. Här ligger det förstås nära till hand att jämföra med hur det gick till i olika fascistiska länder. Hur kom det sig att så många tyskar kunde ta till sig nazismen? De var knappast fascister från början, men de blev det snabbt. Det är bara att konstatera att många människor är väldigt sårbara för fascismens lockelse.

Det finns egentligen inget som säger att ett samhälle där majoriteten är muslimer måste vara förtryckande eller odemokratiskt. Men om islam kombineras med fascism blir det en annan sak, då får vi i stället ett samhälle av talibantyp.

Uppdatering 2009-06-21:

I ett inlägg på Newsmill visar Omar tydligt vad han går för.

När ingen vill svara på frågan

Har lagt märke till att det är en debatt på newsmill mellan troende och ateister, som så många gånger förr. Jag la märke till att ingen av debattörerna egentligen svarade på frågan som ställdes av newsmill-redaktionen: Den ena efter den andra svenska intellektuella kändisen kommer ut som mer eller mindre bokstavstroende. Senast i raden är Jonas Gardell med sin kritikerrosade bok "Om Jesus". Varför har den svenska intelligentian blivit frälst?

Resultatet blir att troende brer ut sig om trons förträfflighet, och ateister om dess dumhet. Deja vu. Men jag tolkar frågan så här: Varför är det så många som kommer ut som troende just nu?

Eftersom ingen tycks svara på just den frågan, tänkte jag lägga ut några förslag som det är fritt fram att sno och spinna vidare på:

Tidigare fanns det ett religiöst förtryck kopplat till statskyrkan, men nu finns det inte längre så mycket att göra uppror mot här i Sverige. Människorna har frigjort sig, och liksom en tonåring som frigjort sig från sina föräldrar senare kan komma att se sina föräldrar som förebilder igen, kan de som frigjort sig från religionen bli intresserade igen, när de känner att de har frihet att göra som de vill.

En ökad individualisering kan leda till en motreaktion. Idag tillhör vi färre fasta grupper än någonsin. Vi flyttar, byter jobb, byter karriärer, skiljer oss och bildar nya familjer mer än någonsin. Nationens, hembygdens och släktens betydelse minskar. Alla trivs inte med detta. Detta kan föda en känsla av rotlöshet, att man bara flyter omkring utan ett fast sammanhang. Detta kan i sin tur leda till en längtan att ingå i något större, och en längtan efter fastare ramar i tillvaron.

På ett liknande sätt är det med ökad globalisering. Gränserna suddas ut, influenser från andra delar av världen kryper närmare. Det finns fler möjligheter, fler val, fler tänkbara grupper att ingå i eller inte ingå i. En del har svårt att hitta sin identitet i en sådan värld. De kommer att söka efter rötter, och många kommer att söka dem i religionen.

När man har uppfyllt sina materiella behov, kommer man efter ett tag att känna en viss mättnad. Vad kommer härnäst? Mer prylar? Mer pengar? Är det allt? De fattiga ser livet efter detta som en befrielse från det hårda liv de lever, men också de rika kan känna sig fångade, om än i en gyllene bur. Man kommer att börja leta efter ”något annat”, vilket kan vara många olika saker, men i vissa fall blir det religion.

Den religiösa glöden ökar med konkurrensen. Många har intrycket att vi nu har ett ökat konkurrenstryck från islam, som kan upplevas som hotande. Detta kan göra att människor försöker organisera sig i egna grupper, för att inte känna sig ensamma i konkurrensen. På sätt och vis kan det vara evolutionärt betingat. Det känns som det kommer in en ny flock på vårt revir. Detta är något som olika ledare kan spela på. Genom att framställa sig som kristna, utstrålar de den trygghet som folk känner i den religion man känner som sin egen. Säkert kan många ledare också vilja stärka kristendomen i konkurrensen mot islam, även om de kanske inte är så religiösa vill de hellre se kristendomen vinna. Detta att olika ledare tar ställning för kristendomen kan i sin tur inspirera andra att ta efter.

Dessutom blir samhället allt på många sätt ytligare och ibland rent av tramsigare (ta till exempel många tv-program), vilket många, kanske särskilt intellektuella, inte känner sig hemma i. Det ligger då nära till hands för dem att söka sig till något som de upplever som djupare.

Att misstolka undersökningar II

I min förra blogpost skrev jag om hur Dagen och DN misstolkade resultatet av en artikel i PNAS, "Cognitive and neural foundations of religious belief".

Idag är det dags igen. Ny undersökning. Reportern i DN har återigen inte läst undersökningen. Reportern i Dagen tycks heller inte kunna läsa innantill. Men återigen har jag gjort just detta.

Det handlar om American Religious Identification Survey (ARIS 2008).

Den konstaterar att andelen amerikaner som uppger "no religion" har ökat, från 14.1% 2001 till 15% 2008. Detta får reportern till att 15% är ateister, men det är en feltolkning. Gruppen omfattar alla som beskriver sig som "no stated religious preference, atheist, or agnostic". Det är inte samma sak som ateist. Tittar vi närmare på siffrorna, extrapolerade till hela befolkningen, så var det 34 169 000 som valde "no religion" (15%) och av dessa var det 1 985 000 (0.9%) som kallade sig "agnostic" och 1 621 000 (0.7%) som kallade sig "atheist". Utöver de som valde "no religion" var det också 11 815 000 som inte gav något svar.

"No religion" och ateist är alltså inte alls samma sak. Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Den första är förstås att reportrar inte läser undersökningar. Men förutom det kan vi konstatera att det är anmärkningsvärt få av dem som uppger "no religion" som har gjort ett mer precist ställningstagande och kallar sig ateister eller agnostiker. Kanske säger detta något om hur laddat det är att sätta en sådan etikett på sig själv i det fortfarande mycket religiösa USA. Man säger hellre "no religion" för att det uppfattas som mindre konfrontativt. Men en stor del av förklaringen är rimligen också att många av de som har valt "no religion" helt enkelt inte bryr sig så mycket. I vilket fall är det en grupp som ökade i samtliga amerikanska delstater från 1990 till 2008.

Å andra sidan kan man fråga sig hur många av dem som kallar sig kristna som faktiskt är särskilt troende. Totalt 76% av amerikanerna ser sig som kristna (86% 1990) och 3.9% tillhörde någon annan religion. Men det var 69.5% som kände sig säkra på att det finns en personlig Gud, och 66% som förväntade sig en religiös begravning när de dog.

Att misstolka vetenskap

Idag kan man läsa i DN och Dagen om en artikel i PNAS, "Cognitive and neural foundations of religious belief".

Hjärnan som gjord för att tro på Gud, DN

Hjärnan programmerad för tro på Gud, Dagen

Jag måste säga att båda dessa rubriker ger en missvisande uppfattning om vad artikeln handlar om, och det är ingen vild gissning att påstå att ingen på respektive tidning kan ha läst artikeln. Men det har jag.

Så vad är det som framkommer? Jo, att hjärnan använder en rad olika områden när den processar olika religiösa frågor. Det som är ny information i artikeln handlar om vilka områden som aktiveras av vilka frågor. Men att ett antal områden skulle aktiveras, det var ju inget nytt!

Utifrån DN:s och Dagens rubriker får man nästan intrycket att det var anmärkningsvärt att det aktiverades olika områden, oj, här hände det något, då måste dessa områden ha speciellt med gudstro att göra, ja till och med vara avsedda för sådant. Men en sådan slutsats är ju rent nonsens! Vad hade de väntat sig? Att inget skulle synas? Några områden måste ju aktiveras när man tänker, eller hur?

Vi vet att det inte finns något "gudscentrum" i hjärnan, alltså ett avskilt område som processar alla religiösa frågor. Istället är det utspritt på flera områden, som också gör andra saker.

När hjärnan processade frågor som hade att göra med Guds inblandning i världen och människors liv, då aktiverades områden som har att göra med att observera och analysera andras handlingar och motiv till handlingar. Det handlade om områden som är involverade i bildandet av vad som brukar kallas Theory of Mind, alltså våra mentala modeller av vad som rör sig i andras huvuden. Försökspersonerna funderade alltså kring hur Gud kunde tänkas resonera. Inte särskilt förvånande förstås.

När hjärnan processade tankar kring Guds vrede, aktiverades områden som vi normalt använder för att processa rädsla som induceras av vad någon annan har sagt, och områden som används för att upptäcka negativa känslor i andras ansiktsuttryck.

När det handlade om Guds kärlek, aktiverades områden som sysslar med positiva känslor och undertryckande av negativa sinnestillstånd. Well, duh.

När det handlade om att processa religiösa doktriner aktiverades områden i temporalloberna som dekodar metaforisk och abstrakt innebörd.

Och så vidare. Detta är vad artikeln handlar om. Den säger ingenting om något bakomliggande syfte eller något i den stilen, som DN och Dagen försöker antyda med sina rubriker.

Kanske vore det inte så dumt om tidningsfolket faktiskt läste artiklarna de refererade till? Om inte annat så för att slippa sådana påståenden som att "Forskarna lät ett stort antal försökspersoner..." när det handlade om två delstudier med 26 respektive 40 personer i. Det är faktiskt inte ett särskilt stort antal, Dagen.

Göran Skytte begriper inte vetenskap

Göran Skytte har skrivit en rad texter om ondska den senaste tiden. Budskapet är variationer på samma tema: "Ondska finns visst, titta här så många exempel det finns! Vad är det om inte ondska?"

Det finns två frågor inblandade här: Kan samhällsdebatten använda sig av ord som "ondska", är det ok för politiker att göra det? Där anser jag att det får var politiker avgöra själv, man får bara komma ihåg att när man brännmärker något som ondska, då har man också bränt alla broar dit. Har man kallat några länder för "axis of evil" då har man gjort klart att nu är vi fiender och inget annat. Här handlar det mer om vad som är smart att göra. Vill man förhandla med vederbörande i framtiden, ja då är det uppenbart osmart att kalla vederbörande ond.

Men det jag framför allt vill ta upp är om vetenskapen kan använda sig av begrepp som ondska. Skytte skriver:

Under lång tid har man försökt förklara sådant enbart med psykologi, beteendevetenskap, sociologi. Det blir allt tydligare att sådana förklaringsmodeller inte längre räcker till.

Men vad Skytte inte tycks begripa, är att ur vetenskaplig synvinkel har han själv inte presenterat någon förklaringsmodell alls! Att påstå att någonting finns, och räkna upp exempel, det är inte en förklaring. Det är tydligt att Skytte inte begriper hur vetenskap fungerar.

Antag att ett gäng forskare skulle sätta sig och studera ondska. Det första de skulle fråga sig är antagligen: Vad är ondska egentligen? Och då menar de inte "Ge några exempel på ondska" De menar, vad består den av?

Om man frågar sig vad en cell är, så är det svar som vetenskapen söker efter inte: "jo, det väl typ nervceller, fettceller, blodceller..." utan man söker en definition, en beskrivning av vad den består av och hur den fungerar.

Vidare kommer vetenskapen att fråga sig: Hur fungerar ondska? Var sitter den någonstans? Hur kom den dit? Varifrån kommer den, och hur gick det till? Hur fungerar den, hur förändras den med tiden, går det att ändra på den?

Hur skulle då vetenskapen tackla problemet? Antagligen genom att göra som man brukar: bryta ner det man studerar i sina beståndsdelar, tills man hittar delar som man kan begripa i detalj hur de fungerar.

Och tänker man efter, så är det ju precis det som vetenskapen försöker göra. Man tittar på varför människor har egenskaper som bristande empati, personlighetsstörningar, grandios självuppfattning, intolerans mot det som är avvikande och så vidare.

Vi är bara i början av att förstå dessa ondskans byggklossar. Och alla byggen består sedan förstås inte heller av samma klossar. Men med tiden kan det komma en utveckling där vi förstår hur alla klossarna fungerar. Kanske går det till och med att i framtiden komma överens om på vilka sätt sådana klossar kan passas ihop, så att det i slutändan blir någonting som med ett samlingsnamn kan kallas ondska.

Så på sätt och vis kan man säga att vetenskapen har kommit långt mycket längre än Göran Skytte, även om man har långt kvar till något som förtjänar att kallas förklaringsmodell. Det är bara det att Skytte inte fattar det, för han begriper inte hur vetenskapen arbetar, hur den måste arbeta och vad den egentligen strävar efter.

Vetenskapen strävar inte efter att svara på värdefrågor, eller frågan om livets mening eller om det finns något gudomligt. Det är bara löjligt att klaga på vetenskapen för att den inte ger sådana svar.

Men vad som är ännu löjligare, är att klaga på vetenskapens sätt att förklara hur världen fungerar när man själv inte förklarar ett dugg. När man själv inte tycks veta ens vad "förklara" betyder.

Det är lite som med den bibliska skapelseberättelsen. Religionen har inte en förklaring, den har en bild. Den säger inte hur Gud kan skapa, den säger inte varifrån Gud kommer och hur Gud fungerar. Samma sak med ondskan, religionen har inte en förklaringsmodell för ondska, den har en bild av ondskan. Vad består ondskan av? Demoner? Vem har då skapat dem, och varför? Och om det är demoner, varför då straffa människor, om det är demonerna som gör dem onda?

Inte demoner, utan en egenskap hos människan? Jaha, men då kommer igen alla dessa frågor om vad dem är, var den sitter, varifrån den kommer osv.

En del anser att vissa människor är predestinerade att bli onda, och andra predestinerade att bli goda. Vem kan då ha predestinerat, om inte Gud? Varför har han gjort det? Och varför straffar och belönar han människor, om de ändå är presdestinerade? Paulus antyder till exempel i Romarbrevets nionde kapitel att Gud, liksom en krukmakare, gör en del fina "kärl" och andra som inte är så fina. Men varför göra det? Och vad i människan är det som avgör? Var sitter det, hur ser det ut?

Predestinationsläran inte så trevlig? Ok, vi kör på fri vilja då. Vissa människor väljer helt enkelt det onda, och andra det goda. Ja, men då kommer vi återigen tillbaka till frågan om vad det är i dessa människor som får dem att göra sådana val. Hur fungerar detta något?

Kära kristna vänner, det är en tankeväckande bild ni har målat upp. Men kom inte och påstå att det är en förklaring som ni har, av samma typ som vetenskapens förklaringar.

Vissa saker är helt enkelt sådana som man tror på, utan att för den skull kunna förklara dem eller helt förstå dem. Räcker det inte att säga så, istället för som Göran Skytte: min "förklaring" är bättre än din!