I ett tidigare inlägg diskuterade jag fascismens återkomst, och det är ingen tvekan om att Irans Mahmoud Ahmadinejad har fascistiska drag. Att han är antisemit är också helt klart. Ahmadinejad är inte Hitler, men det är ändå intressant att jämföra de två, särskilt i ljuset av den senaste tidens händelser. Parallellen med den iranska milisen Basij och Hitlers SA är ju också lätt att se. Båda används huvudsakligen för att skrämma och terrorisera motståndare, för att ingen ska våga sätta sig upp mot ledaren. Även om Basij lyder under Revolutionsgardet som är en del av militären, vars högste ledare är Ayatollah Ali Khamenei, är det ingen tvekan om att Ahmadinejad har stort inflytande, och också är den som mest använder sig av dem för att terrorisera motståndare. Intressant är att man nu också ger sig på prästerskapet och tidigare prominenta ledare. Det säger något om vilka ambitioner Ahmadinejad kan tänkas ha.
Frågan är om inte det iranska prästerskapet alltmer börjar likna Paul von Hindenburg, Tysklands president från 1925 till sin död 1934. Hitler var kansler under honom från 1933, och vid Hindenburgs död utropade sig Hitler till rikskansler och ensam ledare för Tyskland. Under tiden fram till dess samlade Hitler alltmer makt åt sig själv. Mullorna är förstås inte lika kraftlösa som den senile Hindenburg, men att Ahmadinejad på ett liknande sätt som Hitler vill samla mer makt till sig själv och sätta skräck i alla motståndare med hjälp av en milis är tydligt. Han har ju nu tid på sig. Man skulle också kunna säga att de tidigare presidenter och vicepresidenter som nu trakasseras av Ahmadinejads män har lite av Franz von Papen över sig. Denne var tidigare kansler, och var dessutom vicekansler under Hitler. Han trodde att Hitler skulle kunna kontrolleras när nazisterna tog plats i regeringen, men istället blev det de andra partierna som snabbt marginaliserades. Många företrädare mördades.
Nu är ju Ahmadinejads förhållande till Basij lite annorlunda än Hitlers förhållande till SA. Men Kanske planerar Ahmadinejad att i framtiden lönnmörda en och annan ledare inom Basij, ersätta med förtrogna och knyta dem närmare till sig. Ska bli intressant att se.
Visar inlägg med etikett islam. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett islam. Visa alla inlägg
måndag, augusti 10, 2009
tisdag, april 21, 2009
Fascismen är på väg tillbaka
Kanske trodde någon att efter andra världskriget skulle världen vara effektivt vaccinerad mot fascistiska idéer? Att den i framtiden aldrig skulle bli större än smågrupper av tokstollar? Så verkar tyvärr inte vara fallet. Fascistiskt tänkande är idag på frammarsch på många fronter.
Olika fascistiska rörelser kan sägas ha ett antal drag gemensamt:
Hyllande av enstaka starka ledare
Glorifiering av våld
Hyllande av fysisk och militär styrka
Machokultur, förespråkande av traditionella könsroller, ibland kvinnoförtryck
Fokus på hot från verkliga och inbillade fiender till staten, ibland paranoia
Föreställningar att staten har rätt att påtvinga alla vissa värderingar, ofta en viss religion i kombination med de fascistiska värderingarna
Förnekande av individens rättigheter, gruppen kommer före individen
Förakt för demokrati
Hyllande av lag och ordning, sträng tillämpning av alla regler.
I Hitlers Tyskland var det judar och kommunister, men också liberala element, som representerade hotet. Nazismen och rasideologin fungerade på många sätt också som ett slags religion, med myter, värderingar, symboler och ritualer. I Mussolinis Italien och Francos Spanien var det i första hand socialisterna som stod för hotet, och det var den katolska kyrkan som kom att kombineras med fascistidealen.
Idag är fascismen på tillväxt i Ryssland, där man nu börjar se vissa folkgrupper, särskilt från Kaukasus, som fiender till ryssarna. Man ser också med misstro på väst och västliga idéer, och intresset för demokrati och mänskliga rättigheter tycks vara ganska litet. Nationalismen är stark, det bildades en personkult kring Putin, den ortodoxa kyrkan får en allt starkare ställning och banden mellan kyrkan och staten stärks.
I USA under George W Bush fanns det också fascistiska tendenser. Religionen fick ett allt större inflytande i politiken, individens rättigheter fick stryka på foten till förmån för säkerhet, och rädslan för terrorism närmade sig ofta paranoia. Det sågs under en period som opatriotiskt att ifrågasätta presidenten eller kriget i Irak, och våld sågs som en universallösning på alla problem.
Men starkast får nog den islamistiska fascismen sägas vara idag. Ofta får man intrycket att de terrorister och extremister som utför självmordsbombningar eller piskar kvinnor om de lämnar huset ensamma endast drivs av en fundamentalistisk inställning till islam. Men detta är troligen felaktigt. Istället handlar det om en kombination av islam och fascistiska värderingar. Ser man på Al-Qaida eller talibanerna i Afghanistan och Pakistan, så kan de utan problem beskrivas med de drag som används för att beskriva fascister ovan. De är fundamentalister, men de är också i realiteten fascister, vilket sällan framhålls när man talar om dessa rörelser.
Fienden för dessa fascister är väst, västerländsk kultur och Israel. Att Israel-Palestinakonflikten har fått en sådan betydelse har också inneburit att nazismen och förintelsens vaccinationsverkan mot fascistiska värderingar mer eller mindre har gått om intet, istället har förintelseförnekandet kommit att bli utbrett. Ett exempel har vi i Mohamed Omar i Aftonbladet idag. Han är psykologiskt intressant, eftersom han verkar ha gått väldigt snabbt från att vara en förnuftig moderat muslim till att bli en förvirrad förintelseförnekare. Idag hyllar han den starke ledaren Khomeini, glorifierar allt våld som riktar sig mot fienden, är positiv till religiösa lagar, klagar på feminismen och det sjuka västerlandet. Han kallar sig radikal muslim, men vad som här hänt är i själva verket att han har blivit fascist. Tydligen har en av hans favoriter också uttryckt beundran för Mussolini. Här ligger det förstås nära till hand att jämföra med hur det gick till i olika fascistiska länder. Hur kom det sig att så många tyskar kunde ta till sig nazismen? De var knappast fascister från början, men de blev det snabbt. Det är bara att konstatera att många människor är väldigt sårbara för fascismens lockelse.
Det finns egentligen inget som säger att ett samhälle där majoriteten är muslimer måste vara förtryckande eller odemokratiskt. Men om islam kombineras med fascism blir det en annan sak, då får vi i stället ett samhälle av talibantyp.
Uppdatering 2009-06-21:
I ett inlägg på Newsmill visar Omar tydligt vad han går för.
Olika fascistiska rörelser kan sägas ha ett antal drag gemensamt:
Hyllande av enstaka starka ledare
Glorifiering av våld
Hyllande av fysisk och militär styrka
Machokultur, förespråkande av traditionella könsroller, ibland kvinnoförtryck
Fokus på hot från verkliga och inbillade fiender till staten, ibland paranoia
Föreställningar att staten har rätt att påtvinga alla vissa värderingar, ofta en viss religion i kombination med de fascistiska värderingarna
Förnekande av individens rättigheter, gruppen kommer före individen
Förakt för demokrati
Hyllande av lag och ordning, sträng tillämpning av alla regler.
I Hitlers Tyskland var det judar och kommunister, men också liberala element, som representerade hotet. Nazismen och rasideologin fungerade på många sätt också som ett slags religion, med myter, värderingar, symboler och ritualer. I Mussolinis Italien och Francos Spanien var det i första hand socialisterna som stod för hotet, och det var den katolska kyrkan som kom att kombineras med fascistidealen.
Idag är fascismen på tillväxt i Ryssland, där man nu börjar se vissa folkgrupper, särskilt från Kaukasus, som fiender till ryssarna. Man ser också med misstro på väst och västliga idéer, och intresset för demokrati och mänskliga rättigheter tycks vara ganska litet. Nationalismen är stark, det bildades en personkult kring Putin, den ortodoxa kyrkan får en allt starkare ställning och banden mellan kyrkan och staten stärks.
I USA under George W Bush fanns det också fascistiska tendenser. Religionen fick ett allt större inflytande i politiken, individens rättigheter fick stryka på foten till förmån för säkerhet, och rädslan för terrorism närmade sig ofta paranoia. Det sågs under en period som opatriotiskt att ifrågasätta presidenten eller kriget i Irak, och våld sågs som en universallösning på alla problem.
Men starkast får nog den islamistiska fascismen sägas vara idag. Ofta får man intrycket att de terrorister och extremister som utför självmordsbombningar eller piskar kvinnor om de lämnar huset ensamma endast drivs av en fundamentalistisk inställning till islam. Men detta är troligen felaktigt. Istället handlar det om en kombination av islam och fascistiska värderingar. Ser man på Al-Qaida eller talibanerna i Afghanistan och Pakistan, så kan de utan problem beskrivas med de drag som används för att beskriva fascister ovan. De är fundamentalister, men de är också i realiteten fascister, vilket sällan framhålls när man talar om dessa rörelser.
Fienden för dessa fascister är väst, västerländsk kultur och Israel. Att Israel-Palestinakonflikten har fått en sådan betydelse har också inneburit att nazismen och förintelsens vaccinationsverkan mot fascistiska värderingar mer eller mindre har gått om intet, istället har förintelseförnekandet kommit att bli utbrett. Ett exempel har vi i Mohamed Omar i Aftonbladet idag. Han är psykologiskt intressant, eftersom han verkar ha gått väldigt snabbt från att vara en förnuftig moderat muslim till att bli en förvirrad förintelseförnekare. Idag hyllar han den starke ledaren Khomeini, glorifierar allt våld som riktar sig mot fienden, är positiv till religiösa lagar, klagar på feminismen och det sjuka västerlandet. Han kallar sig radikal muslim, men vad som här hänt är i själva verket att han har blivit fascist. Tydligen har en av hans favoriter också uttryckt beundran för Mussolini. Här ligger det förstås nära till hand att jämföra med hur det gick till i olika fascistiska länder. Hur kom det sig att så många tyskar kunde ta till sig nazismen? De var knappast fascister från början, men de blev det snabbt. Det är bara att konstatera att många människor är väldigt sårbara för fascismens lockelse.
Det finns egentligen inget som säger att ett samhälle där majoriteten är muslimer måste vara förtryckande eller odemokratiskt. Men om islam kombineras med fascism blir det en annan sak, då får vi i stället ett samhälle av talibantyp.
Uppdatering 2009-06-21:
I ett inlägg på Newsmill visar Omar tydligt vad han går för.
lördag, april 11, 2009
När ingen vill svara på frågan
Har lagt märke till att det är en debatt på newsmill mellan troende och ateister, som så många gånger förr. Jag la märke till att ingen av debattörerna egentligen svarade på frågan som ställdes av newsmill-redaktionen: Den ena efter den andra svenska intellektuella kändisen kommer ut som mer eller mindre bokstavstroende. Senast i raden är Jonas Gardell med sin kritikerrosade bok "Om Jesus". Varför har den svenska intelligentian blivit frälst?
Resultatet blir att troende brer ut sig om trons förträfflighet, och ateister om dess dumhet. Deja vu. Men jag tolkar frågan så här: Varför är det så många som kommer ut som troende just nu?
Eftersom ingen tycks svara på just den frågan, tänkte jag lägga ut några förslag som det är fritt fram att sno och spinna vidare på:
Tidigare fanns det ett religiöst förtryck kopplat till statskyrkan, men nu finns det inte längre så mycket att göra uppror mot här i Sverige. Människorna har frigjort sig, och liksom en tonåring som frigjort sig från sina föräldrar senare kan komma att se sina föräldrar som förebilder igen, kan de som frigjort sig från religionen bli intresserade igen, när de känner att de har frihet att göra som de vill.
En ökad individualisering kan leda till en motreaktion. Idag tillhör vi färre fasta grupper än någonsin. Vi flyttar, byter jobb, byter karriärer, skiljer oss och bildar nya familjer mer än någonsin. Nationens, hembygdens och släktens betydelse minskar. Alla trivs inte med detta. Detta kan föda en känsla av rotlöshet, att man bara flyter omkring utan ett fast sammanhang. Detta kan i sin tur leda till en längtan att ingå i något större, och en längtan efter fastare ramar i tillvaron.
På ett liknande sätt är det med ökad globalisering. Gränserna suddas ut, influenser från andra delar av världen kryper närmare. Det finns fler möjligheter, fler val, fler tänkbara grupper att ingå i eller inte ingå i. En del har svårt att hitta sin identitet i en sådan värld. De kommer att söka efter rötter, och många kommer att söka dem i religionen.
När man har uppfyllt sina materiella behov, kommer man efter ett tag att känna en viss mättnad. Vad kommer härnäst? Mer prylar? Mer pengar? Är det allt? De fattiga ser livet efter detta som en befrielse från det hårda liv de lever, men också de rika kan känna sig fångade, om än i en gyllene bur. Man kommer att börja leta efter ”något annat”, vilket kan vara många olika saker, men i vissa fall blir det religion.
Den religiösa glöden ökar med konkurrensen. Många har intrycket att vi nu har ett ökat konkurrenstryck från islam, som kan upplevas som hotande. Detta kan göra att människor försöker organisera sig i egna grupper, för att inte känna sig ensamma i konkurrensen. På sätt och vis kan det vara evolutionärt betingat. Det känns som det kommer in en ny flock på vårt revir. Detta är något som olika ledare kan spela på. Genom att framställa sig som kristna, utstrålar de den trygghet som folk känner i den religion man känner som sin egen. Säkert kan många ledare också vilja stärka kristendomen i konkurrensen mot islam, även om de kanske inte är så religiösa vill de hellre se kristendomen vinna. Detta att olika ledare tar ställning för kristendomen kan i sin tur inspirera andra att ta efter.
Dessutom blir samhället allt på många sätt ytligare och ibland rent av tramsigare (ta till exempel många tv-program), vilket många, kanske särskilt intellektuella, inte känner sig hemma i. Det ligger då nära till hands för dem att söka sig till något som de upplever som djupare.
Resultatet blir att troende brer ut sig om trons förträfflighet, och ateister om dess dumhet. Deja vu. Men jag tolkar frågan så här: Varför är det så många som kommer ut som troende just nu?
Eftersom ingen tycks svara på just den frågan, tänkte jag lägga ut några förslag som det är fritt fram att sno och spinna vidare på:
Tidigare fanns det ett religiöst förtryck kopplat till statskyrkan, men nu finns det inte längre så mycket att göra uppror mot här i Sverige. Människorna har frigjort sig, och liksom en tonåring som frigjort sig från sina föräldrar senare kan komma att se sina föräldrar som förebilder igen, kan de som frigjort sig från religionen bli intresserade igen, när de känner att de har frihet att göra som de vill.
En ökad individualisering kan leda till en motreaktion. Idag tillhör vi färre fasta grupper än någonsin. Vi flyttar, byter jobb, byter karriärer, skiljer oss och bildar nya familjer mer än någonsin. Nationens, hembygdens och släktens betydelse minskar. Alla trivs inte med detta. Detta kan föda en känsla av rotlöshet, att man bara flyter omkring utan ett fast sammanhang. Detta kan i sin tur leda till en längtan att ingå i något större, och en längtan efter fastare ramar i tillvaron.
På ett liknande sätt är det med ökad globalisering. Gränserna suddas ut, influenser från andra delar av världen kryper närmare. Det finns fler möjligheter, fler val, fler tänkbara grupper att ingå i eller inte ingå i. En del har svårt att hitta sin identitet i en sådan värld. De kommer att söka efter rötter, och många kommer att söka dem i religionen.
När man har uppfyllt sina materiella behov, kommer man efter ett tag att känna en viss mättnad. Vad kommer härnäst? Mer prylar? Mer pengar? Är det allt? De fattiga ser livet efter detta som en befrielse från det hårda liv de lever, men också de rika kan känna sig fångade, om än i en gyllene bur. Man kommer att börja leta efter ”något annat”, vilket kan vara många olika saker, men i vissa fall blir det religion.
Den religiösa glöden ökar med konkurrensen. Många har intrycket att vi nu har ett ökat konkurrenstryck från islam, som kan upplevas som hotande. Detta kan göra att människor försöker organisera sig i egna grupper, för att inte känna sig ensamma i konkurrensen. På sätt och vis kan det vara evolutionärt betingat. Det känns som det kommer in en ny flock på vårt revir. Detta är något som olika ledare kan spela på. Genom att framställa sig som kristna, utstrålar de den trygghet som folk känner i den religion man känner som sin egen. Säkert kan många ledare också vilja stärka kristendomen i konkurrensen mot islam, även om de kanske inte är så religiösa vill de hellre se kristendomen vinna. Detta att olika ledare tar ställning för kristendomen kan i sin tur inspirera andra att ta efter.
Dessutom blir samhället allt på många sätt ytligare och ibland rent av tramsigare (ta till exempel många tv-program), vilket många, kanske särskilt intellektuella, inte känner sig hemma i. Det ligger då nära till hands för dem att söka sig till något som de upplever som djupare.
fredag, mars 28, 2008
Fitna the Movie, en granskning
Ok, så nu finns den här islamkritiska filmen "Fitna the Movie" ute på nätet. En del var visst inte riktigt säkra på om den fanns på riktigt, men det gör den uppenbarligen.
Nå, än så länge verkar det inte ha lett till några våldsamheter i alla fall.
Så jag tänkte att jag helt enkelt skulle titta på den, med KV Zetterstens översättning av koranen till hands, det är ju mycket korancitat i filmen. Han börjar Sura 8, vers 62 (fast han har felaktigt fått för sig att det är vers 60).
Den lyder så här: "Och utrusten emot dem så stor styrka och så mycket rytteri I kunnen att därmed förskräcka Guds och eder fiende och även andra, som I icke kännen, förutom dem! Gud känner dem, och vilka utgifter I än gören för Guds sak, skall det bliva eder till fullo gäldat, utan att I behöven lida någon orätt".
I den engelska versionen står det tydligen "terror", där det på svenska står "förskräcka", vilket tillsammans med en film från 11 september förstås ger helt andra associationer. Men uppenbart handlar det inte om terrorism i originalet, utan om att ställa upp stora ryttarhärar.
Sedan följer filmsnuttar om Madridbomberna och lite fundamentalistuttalanden. Sedan kommer vad som kallas Sura 4, vers 56 (men det ska vara 59): "Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis."
Det låter ju inte något vidare. Men man ska komma ihåg att i texten är det enligt traditionen Gud som talar i en uppenbarelse till Muhammed, Gud kallar sig själv "vi" ungefär som kungar kunde göra. Det handlar alltså om att Gud ska straffa dem som inte tror efter döden. Filmen vill få oss att tro att det är muslimerna som ska bränna folk i detta livet, men det är alltså inte alls det som versen handlar om.
Sedan kommer det mer uttalanden från knäppgökar, och 47:4 (nu blev det rätt): "När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån dem då i bojor!"
För att förstå vad detta handlar om, måste man också läsa början av nästa vers, 47:5: "Och skänken sedan efter eller fordren lösepenning, tills vapnen nedlagts!"
Tills vapnen nedlagts, det handlar alltså om en krigssituation, inte om att man ska slakta alla möjliga otrogna. Men denna klargörande 47:5 kommer förstås inte med i filmen...
Sedan mer klipp med galningar, och 4:91 (fel igen, kallas 4:89): "De skulle önska, att I bleven otrogna liksom de själva och sålunda vorden dem lika. Skaffen eder ej några beskyddare ibland dem, förrän de utvandra för Guds sak! Om de vända eder ryggen, så gripen dem och döden dem, varhelst I finnen dem, och skaffen eder ej någon beskyddare eller hjälpare ibland dem"
Meningen fortsätter in i nästa vers, 4:92, som återigen inte är med i filmen och som börjar: "Annat än sådana, som sluta sig till något folk, med vilket I ingått förbund, eller som kommit till eder med hjärtat beklämt över att nödgas strida mot eder eller strida mot sitt eget folk!"
I våra dagar skulle "förbund" mycket väl kunna tolkas som dem man har slutit fredsavtal med. Så det är klart att det inte kommer med...
Nästa koranvers kapar Geert Wilder på mitten i stället (8:40, i filmen 8:39): "Striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse längre, utan all gudsdyrkan ägnas åt Gud, och om de då upphöra, så ser Gud förvisso vad de göra."
Den senare delen som börjar med "och om de då upphöra..." är alltså inte med. Det finns förstås ett sammanhang här också, suran är antagligen skriven efter slaget vid Bedr år 624, då Muhammed och hans män från Medina slogs mot Mekka, som man till slut invaderade år 630.
Det var alltså alla koranverser. Vi kan konstatera ett par saker. Det finns inget som säger att Koranen behöver ses som en uppmaning till terrorism. Däremot finns det ett antal galna islamister som mycket väl kan tolka det så. Men det vore inte intellektuellt rättvist att anklaga Muhammed för terrorism, även om det finns annat osympatiskt i läran som man kan peka på.
Man måste komma ihåg att saker som hedersmord och stening inte var något som uppstod med islam på 600-talet e. Kr, det är traditioner som går mycket längre tillbaka. Stening förekommer exempelvis i Gamla Testamentet (som ju är mycket äldre) för olika brott inklusive flickor som inte är oskulder på bröllopsnatten (4 Mos 15:32-36, 5 Mos 21:18-21, 5 Mos 22:13-30). Dödsstraff för otrohet förekommer också i andra gamla lagar, exempelvis Ur-Nammus lagar som är mer än 4000 år gamla.
Faktum är att i koranen påbjuds inte stening för otrohet, istället är straffet 100 piskrapp. Istället kommer detta från de så kallade Haditherna, traditioner om vad Muhammed och hans följeslagare sagt och gjort. Eftersom hederskulturen och dödsstaff vid denna tid antagligen var djupt inrotad i mellanösternkulturen, är det inte svårt att gissa att det var en del som ville se till att det kom med i Haditherna, liksom antagligen författaren eller författarna till Moseböckerna såg till att det kom med där.
Så det är någonting man ska ha klart för sig, det är något betydligt äldre än islam och djupt rotat i gammal kultur, oberoende av religion. Det går också alldeles utmärkt att fördöma detta primitiva barbari utan att för den skull vara fientlig mot någon religion.
Nå, än så länge verkar det inte ha lett till några våldsamheter i alla fall.
Så jag tänkte att jag helt enkelt skulle titta på den, med KV Zetterstens översättning av koranen till hands, det är ju mycket korancitat i filmen. Han börjar Sura 8, vers 62 (fast han har felaktigt fått för sig att det är vers 60).
Den lyder så här: "Och utrusten emot dem så stor styrka och så mycket rytteri I kunnen att därmed förskräcka Guds och eder fiende och även andra, som I icke kännen, förutom dem! Gud känner dem, och vilka utgifter I än gören för Guds sak, skall det bliva eder till fullo gäldat, utan att I behöven lida någon orätt".
I den engelska versionen står det tydligen "terror", där det på svenska står "förskräcka", vilket tillsammans med en film från 11 september förstås ger helt andra associationer. Men uppenbart handlar det inte om terrorism i originalet, utan om att ställa upp stora ryttarhärar.
Sedan följer filmsnuttar om Madridbomberna och lite fundamentalistuttalanden. Sedan kommer vad som kallas Sura 4, vers 56 (men det ska vara 59): "Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis."
Det låter ju inte något vidare. Men man ska komma ihåg att i texten är det enligt traditionen Gud som talar i en uppenbarelse till Muhammed, Gud kallar sig själv "vi" ungefär som kungar kunde göra. Det handlar alltså om att Gud ska straffa dem som inte tror efter döden. Filmen vill få oss att tro att det är muslimerna som ska bränna folk i detta livet, men det är alltså inte alls det som versen handlar om.
Sedan kommer det mer uttalanden från knäppgökar, och 47:4 (nu blev det rätt): "När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån dem då i bojor!"
För att förstå vad detta handlar om, måste man också läsa början av nästa vers, 47:5: "Och skänken sedan efter eller fordren lösepenning, tills vapnen nedlagts!"
Tills vapnen nedlagts, det handlar alltså om en krigssituation, inte om att man ska slakta alla möjliga otrogna. Men denna klargörande 47:5 kommer förstås inte med i filmen...
Sedan mer klipp med galningar, och 4:91 (fel igen, kallas 4:89): "De skulle önska, att I bleven otrogna liksom de själva och sålunda vorden dem lika. Skaffen eder ej några beskyddare ibland dem, förrän de utvandra för Guds sak! Om de vända eder ryggen, så gripen dem och döden dem, varhelst I finnen dem, och skaffen eder ej någon beskyddare eller hjälpare ibland dem"
Meningen fortsätter in i nästa vers, 4:92, som återigen inte är med i filmen och som börjar: "Annat än sådana, som sluta sig till något folk, med vilket I ingått förbund, eller som kommit till eder med hjärtat beklämt över att nödgas strida mot eder eller strida mot sitt eget folk!"
I våra dagar skulle "förbund" mycket väl kunna tolkas som dem man har slutit fredsavtal med. Så det är klart att det inte kommer med...
Nästa koranvers kapar Geert Wilder på mitten i stället (8:40, i filmen 8:39): "Striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse längre, utan all gudsdyrkan ägnas åt Gud, och om de då upphöra, så ser Gud förvisso vad de göra."
Den senare delen som börjar med "och om de då upphöra..." är alltså inte med. Det finns förstås ett sammanhang här också, suran är antagligen skriven efter slaget vid Bedr år 624, då Muhammed och hans män från Medina slogs mot Mekka, som man till slut invaderade år 630.
Det var alltså alla koranverser. Vi kan konstatera ett par saker. Det finns inget som säger att Koranen behöver ses som en uppmaning till terrorism. Däremot finns det ett antal galna islamister som mycket väl kan tolka det så. Men det vore inte intellektuellt rättvist att anklaga Muhammed för terrorism, även om det finns annat osympatiskt i läran som man kan peka på.
Man måste komma ihåg att saker som hedersmord och stening inte var något som uppstod med islam på 600-talet e. Kr, det är traditioner som går mycket längre tillbaka. Stening förekommer exempelvis i Gamla Testamentet (som ju är mycket äldre) för olika brott inklusive flickor som inte är oskulder på bröllopsnatten (4 Mos 15:32-36, 5 Mos 21:18-21, 5 Mos 22:13-30). Dödsstraff för otrohet förekommer också i andra gamla lagar, exempelvis Ur-Nammus lagar som är mer än 4000 år gamla.
Faktum är att i koranen påbjuds inte stening för otrohet, istället är straffet 100 piskrapp. Istället kommer detta från de så kallade Haditherna, traditioner om vad Muhammed och hans följeslagare sagt och gjort. Eftersom hederskulturen och dödsstaff vid denna tid antagligen var djupt inrotad i mellanösternkulturen, är det inte svårt att gissa att det var en del som ville se till att det kom med i Haditherna, liksom antagligen författaren eller författarna till Moseböckerna såg till att det kom med där.
Så det är någonting man ska ha klart för sig, det är något betydligt äldre än islam och djupt rotat i gammal kultur, oberoende av religion. Det går också alldeles utmärkt att fördöma detta primitiva barbari utan att för den skull vara fientlig mot någon religion.
lördag, april 14, 2007
Fler prinsessor på ärten
Det är fascinerande hur lättkränkta vissa är när det kommer till frågor om religion. Debatten som varit i bland annat SvD om att biblar plockas bort från rummen på Scandics hotell där nu senast Göran Skytte föreslår bojkott av Scandic, och debatten om "kristofobin" fortsätter.
Inom politiken är det ju lite annorlunda, man kan gå till rätt hårda angrepp på sina motståndare, men det accepteras ändå som ett del av spelet så länge man inte gör rejäla övertramp. Det är väl antagligen en kulturfråga, i demokratiska länder har man insett att så måste det få vara. Kanske har man helt enkelt inte kommit så långt inom den religiösa debatten, och det av den anledningen att det helt enkelt inte varit så mycket debatt. I vart fall inte om man jämför med den politiska. Ofta har en sida fått stå mer eller mindre oemotsagd.
Man kan kanske göra en jämförelse med Putins ryssland där det är mer eller mindre förbjudet att kritisera presidenten och regeringen numera. Ändå är oppositionen mot denna ordning till synes ganska begränsad. Det finns en acceptans för dessa inskränkningar som aldrig skulle finnas i en väletablerad demokrati. Antagligen behövs det helt enkelt tid för en kultur att utvecklas, där tillräckligt många inser att öppen och hård debatt är nödvändig.
Här ligger den religiösa sfären på efterkälken, här finns fortfarande kraven på att man inte ska få kritisera och debattera hur som helst. Även om en helig ko slaktas då och då, strövar stora hjordar fortfarande omkring. Kristendomen har på många håll i världen kommit en bra bit längre än exempelvis islam, men det är ju inte utan att man kommer att tänka på efterspelet till Muhammedkarikatyrerna när Skytte ropar på bojkott.
Därmed inte sagt att politiken alltid är en förbild i detta avseende ens i Sverige. Minns exempelvis stenkastningen mot Centerns lokaler före valet, där vissa motståndarpartier inte lyfte så många fingrar för att ta avstånd från våldet.
För en fredlig och harmonisk samexistens måste både religiösa och ateister lära sig att bli mindre lättkränkta och mer överseende när det gäller symbolfrågor och småsaker. Vända andra kinden till, som en klok man eventuellt en gång sa. Att vara rabiat och kompromisslös kommer bara att väcka samma beteende från motståndarsidan. Det är ju trots allt inte så att det är någon brist i världen på problem, orättvisor och lidande som det verkligen finns starka skäl att uppröras över. Det går att lära sig förmågan att sila kamelerna och svälja myggen.
Och antagligen är det också så att de flesta från båda sidor har denna förmåga. Men det är de som saknar den som gör väsen av sig och får uppmärksamheten. Tyvärr finns det ju också inom såväl politik som religion en romantisering av den kompromisslöse, som anses vara "extra engagerad" och brinnande för saken, vilket anses beundransvärt och fint.
För visst är det överdrivet att bli upprörd över att det ligger en bibel i en låda på hotellrummet. I alla fall så länge det inte står en skylt med "Läs den här eller hamna i helvetet!". Och visst är det fånigt att uppröras över att biblar flyttas från nattduksbordslådor till receptionen. I fallet med Muhammedteckningarna fanns det åtminstone en avsikt att förolämpa, det måste medges. I det här fallet är avsikten från Scandics sida i stället att försöka hitta en ordning där ingen upprörs, inte att kränka någon. Och det är förstås högst rimligt och berömvärt att resonera så, att folk får välja själva vad de vill läsa, det är inte ett hotells uppgift att komma med vad som kan uppfattas som pekpinnar. Men att det låg ett slags god vilja i botten kunde inte ses som en förmildrande omständighet av korstågs-Skytte. Nej, detta beteende kallas "att hälla en hink skit över kristendomen".
Man undrar ju vilka ord korstågs-Skytte ska ha kvar att ta till den dagen religiösa utsätts för en verkligt allvarlig kränkning? Bitte Assarmo tog i sitt första inlägg upp situationen i Irak. Där nere snackar vi kränkning. Men på något sätt har nu debatten fått en sådan karaktär att flyttandet av biblar från ett rum till ett annat inte ses som något i grunden annorlunda. Faktiskt tycks upprördheten ibland vara större över bibelflytten än förföljelserna!
Har folk tappat sinnet för proportioner helt och hållet? Eller är det bara så att SvD tycker att det blir så härligt mycket uppmärksamhet av att släppa fram dessa prinsessor på ärten, och att dessa inte är representativa för mer än en liten skrikhalsig minoritet?
Jag vill förresten tipsa om en tänkvärd text om uppmaningen att vända andra kinden till. Också en agnostiker som jag tyckte det var intressant. Och häri finns nog också en lärdom för de kristna som nu vill bojkotta Scandic. Genom att vända andra kinden till, var det den som slog som förnedrade sig. Sug på den ett tag. Du har ju hela helgen på dig.
Inom politiken är det ju lite annorlunda, man kan gå till rätt hårda angrepp på sina motståndare, men det accepteras ändå som ett del av spelet så länge man inte gör rejäla övertramp. Det är väl antagligen en kulturfråga, i demokratiska länder har man insett att så måste det få vara. Kanske har man helt enkelt inte kommit så långt inom den religiösa debatten, och det av den anledningen att det helt enkelt inte varit så mycket debatt. I vart fall inte om man jämför med den politiska. Ofta har en sida fått stå mer eller mindre oemotsagd.
Man kan kanske göra en jämförelse med Putins ryssland där det är mer eller mindre förbjudet att kritisera presidenten och regeringen numera. Ändå är oppositionen mot denna ordning till synes ganska begränsad. Det finns en acceptans för dessa inskränkningar som aldrig skulle finnas i en väletablerad demokrati. Antagligen behövs det helt enkelt tid för en kultur att utvecklas, där tillräckligt många inser att öppen och hård debatt är nödvändig.
Här ligger den religiösa sfären på efterkälken, här finns fortfarande kraven på att man inte ska få kritisera och debattera hur som helst. Även om en helig ko slaktas då och då, strövar stora hjordar fortfarande omkring. Kristendomen har på många håll i världen kommit en bra bit längre än exempelvis islam, men det är ju inte utan att man kommer att tänka på efterspelet till Muhammedkarikatyrerna när Skytte ropar på bojkott.
Därmed inte sagt att politiken alltid är en förbild i detta avseende ens i Sverige. Minns exempelvis stenkastningen mot Centerns lokaler före valet, där vissa motståndarpartier inte lyfte så många fingrar för att ta avstånd från våldet.
För en fredlig och harmonisk samexistens måste både religiösa och ateister lära sig att bli mindre lättkränkta och mer överseende när det gäller symbolfrågor och småsaker. Vända andra kinden till, som en klok man eventuellt en gång sa. Att vara rabiat och kompromisslös kommer bara att väcka samma beteende från motståndarsidan. Det är ju trots allt inte så att det är någon brist i världen på problem, orättvisor och lidande som det verkligen finns starka skäl att uppröras över. Det går att lära sig förmågan att sila kamelerna och svälja myggen.
Och antagligen är det också så att de flesta från båda sidor har denna förmåga. Men det är de som saknar den som gör väsen av sig och får uppmärksamheten. Tyvärr finns det ju också inom såväl politik som religion en romantisering av den kompromisslöse, som anses vara "extra engagerad" och brinnande för saken, vilket anses beundransvärt och fint.
För visst är det överdrivet att bli upprörd över att det ligger en bibel i en låda på hotellrummet. I alla fall så länge det inte står en skylt med "Läs den här eller hamna i helvetet!". Och visst är det fånigt att uppröras över att biblar flyttas från nattduksbordslådor till receptionen. I fallet med Muhammedteckningarna fanns det åtminstone en avsikt att förolämpa, det måste medges. I det här fallet är avsikten från Scandics sida i stället att försöka hitta en ordning där ingen upprörs, inte att kränka någon. Och det är förstås högst rimligt och berömvärt att resonera så, att folk får välja själva vad de vill läsa, det är inte ett hotells uppgift att komma med vad som kan uppfattas som pekpinnar. Men att det låg ett slags god vilja i botten kunde inte ses som en förmildrande omständighet av korstågs-Skytte. Nej, detta beteende kallas "att hälla en hink skit över kristendomen".
Man undrar ju vilka ord korstågs-Skytte ska ha kvar att ta till den dagen religiösa utsätts för en verkligt allvarlig kränkning? Bitte Assarmo tog i sitt första inlägg upp situationen i Irak. Där nere snackar vi kränkning. Men på något sätt har nu debatten fått en sådan karaktär att flyttandet av biblar från ett rum till ett annat inte ses som något i grunden annorlunda. Faktiskt tycks upprördheten ibland vara större över bibelflytten än förföljelserna!
Har folk tappat sinnet för proportioner helt och hållet? Eller är det bara så att SvD tycker att det blir så härligt mycket uppmärksamhet av att släppa fram dessa prinsessor på ärten, och att dessa inte är representativa för mer än en liten skrikhalsig minoritet?
Jag vill förresten tipsa om en tänkvärd text om uppmaningen att vända andra kinden till. Också en agnostiker som jag tyckte det var intressant. Och häri finns nog också en lärdom för de kristna som nu vill bojkotta Scandic. Genom att vända andra kinden till, var det den som slog som förnedrade sig. Sug på den ett tag. Du har ju hela helgen på dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
