Debattens vågor går höga om vinster och riskkapital i offentlig verksamhet.
Men hur svårt kan det vara egentligen?
För riskkapitalbolagen handlar ju allting om pengar. Alltså är det effektivaste sättet att styra dem och deras dotterbolag också pengar.
1. Tydliga kvalitetskrav. 2. Frekventa, oanmälda kontroller. 3. Rejäla bötesbelopp, upp till flera miljoner kronor, för den som inte sköter sig. Svider det så skärper man sig.
Resultat: problemet löst. Receptet funkar i skola, vård, omsorg såväl som i andra verksamheter. Det måste kosta att missköta sig.
Fast innan dess måste vi förstås komma över ett annat hinder: Den svenska politiska överideologin som säger att man ska inte straffa den som bryter mot lagar och regler, det räcker om man säger till på skarpen så blir alla snälla... eller ja, det finns sådana uppfattningar i våra grannländer också.
Lägg därtill en gräns för hur höga räntor man får dra av. Dessa gränser ska gälla alla, inklusive hushåll, så att man också begränsar lånefesten. Om koncerninterna lån uppenbart är konstruerade för skatteflykt ska bolagsledningen kunna kastas i fängelse.
När det gäller betygsinflationen i skolorna finns det också lösningar. Låt en klass resultat på nationella prov sätta en gräns för hur hög den totala betygssumman i klassen får bli. Resultatet bör också ge en rekommendation för hur hög summan bör bli. Om en skola då ligger långt över börvärdet ber detta leda till närmare kontroller och utredning. Överskrider man fårvärdet ska det också här bli frågan om miljonböter. Det gäller ju att minska de ekonomiska incitamenten till att sätta glädjebetyg.
Varför håller vi igen på det som borde vara uppenbart och logiskt? Ligger svaret på denna fråga måhända gömt i de partibidrag som Moderaterna, och numera också sossarna efter sin omsvängning, inte vill att vi ska få insyn i? Kanske borde man börja kartlägga med hjälp av exempelvis Facebook vilka politiker som känner vilka styrelseledamöter?
Man kan också jämföra med bluffakturorna och villakapningarna. "Jaha, det låter ju kanske inte så bra... nej, vi tänker nog inte göra något särskilt åt saken..."
Uppdatering:
"De måste kunna få sina tillstånd indragna." Så skriver företrädare för Svensk Handel i SvD. Men...? Det är ju kriminella bluffmakare det handlar om? Varför ställs det inte krav på att dessa vidriga kräk kastas i fängelse?
Ibland begriper jag bara inte vad det är med folk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du missar en viktig sak som gör att hela ditt resonemang kring privatiserad vård faller. Din punkt nr 2, "Frekventa, oanmälda kontroller" är inte gratis. Det blir en kostsam byråkrati som även den måste betalas via skatten. Självfallet gör de pengarna bättre nytta i en offentlig verksamhet som inte hela tiden måste kontrolleras för att de har vinstintressen.
Håller med dig i mycket av resten av det du skriver.
Alltså, man kan argumentera för att vi ska inte ska ha marknadslösningar alls, men här diskuterar jag hur man fixar det system som vi faktiskt har valt.
OM vi ska ha marknadslösningar på välfärdsområdet så måste vi ha hyfsat frekventa oanmälda kontroller. Så det är inte alls så att "hela mitt resonemang faller". Det är en nödvändighet.
Och egentligen skulle dessa kontroller behövas i vilket fall. Jag ser gärna att också kommuner, landsting och regioner får böta till staten om de missköter sig. Vilket de ju faktiskt gör ibland!
Så nej, kvalitetsarbete ser jag som en kostnad som man måste ta i vilket fall. Ofta finns det dessutom pengar att hämta igen i andra ändan. Om man lägger till hur personalen mår som en faktor kan det finnas pengar att spara i sjukkostnader till exempel. Det bör kosta att låta personalen fara illa. Och utbildningens kvalitet har ju långsiktiga ekonomiska konsekvenser.
Skicka en kommentar