Några kommentarer till Tomas Böhms artikel på DN debatt idag. Jag har tidigare läst en av hans böcker "Inte som vi – psykologiska aspekter på främlingsfientlighet och rasism". Det var ett bra tag sedan, men jag var i vart fall inte särskilt imponerad. För mycket psykoanalys och teorier som kunde varit hämtade från Freud. Hallå, det har faktiskt hänt saker i psykologin sedan dess, se bara på socialpsykologin som är mycket relevant i sammanhanget.
Men i vilket fall har han ju helt rätt i vad han säger om Sverigedemokraternas svartvita tänkande. Detta är ju själva grunden i deras tänkande. Det finns ett "vi" och ett "dem", och man måste enligt SD välja sida.
Tidigare brukade man skrämmas med invandrare i största allmänhet. Invandrare tar våra jobb, och så vidare. Men det var inte särskilt framgångsrikt, för det var inte så värst skrämmande egentligen. Att någon vill jobba är ju egentligen en bra egenskap. Och att säga att invandrarna ville leva på bidrag gjorde inte direkt folk rädda det heller.
Men nu efter 11/9 2001 har man någonting mycket mer effektivt att skrämmas med. Tokiga män i stora skägg som vill införa sharialagar. Onekligen mer skrämmande än en arbetskraftsinvandrare. Här kommer nu det svartvita tänkandet in. Att dessa utgör en minoritet spelar mindre roll, utan dessa låter SD blir representanter för hela gruppen muslimer, eller till och med invandrare i allmänhet. Sedan försöker de göra sig själva till representanter för gruppen svenskar, och ge oss intrycket att vi måste välja mellan svart och vitt. Vilken sida står du på? Vem väljer du? Tokstollen med stort skägg som vill införa sharialagar eller Jimmie Åkesson? De flesta skulle nog trots allt välja Åkesson. Jag med. Det är just illusionen att vi måste välja mellan dessa två som SD vill få oss att omfatta. I själva verket kan, och bör, vi förstås välja bort både Åkesson och extremisterna.
Det hela handlar alltså om att framställa det som ett val mellan svart och vitt, att göra det extrema till representant för svart, och sig själv till representant för vitt. Ett annat exempel är Göran Hägglund. I hans retorik står valet mellan "kultureliten" och "verklighetens folk". Kultureliten representeras ständigt av de två ökända konstfackseleverna, andra representanter nämns aldrig, och som representant för "verklighetens folk" försöker han lansera sig själv. Varsågod och välj. Ett annat exempel är Gudrun Schymans talibantal. Där fick talibanerna representera alla män, och hon själv fick representera motståndarna till talibantänkandet. Svart eller vitt, varsågod och välj.
Vad man måste göra när det gäller sådana typer av retorik är att underkänna frågan. Varken det extrema eller populisten som ställer frågan är bra representanter för de grupper man ska välja mellan. Vi behöver inte heller välja mellan det extrema eller populisten. Vi kan välja bort båda två.
Visar inlägg med etikett Göran Hägglund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Göran Hägglund. Visa alla inlägg
lördag, januari 09, 2010
tisdag, oktober 20, 2009
Retoriken som funkar alltför ofta
Hå hå ja ja.
Sverigedemokraternas senaste utspel är förstås bara ett nytt exempel i raden av samma populära retorik som vi har hört så många gånger. Grundtemat är: Gruppen "de" vill göra något otrevligt mot "oss". Men lugn bara, vi står på din sida, så om du bara stöder oss så går allt bra.
I fallet Hitler var det judarna som påstods vilja kontrollera och korrumpera tyskarna.
Hos kommunisterna var det kapitalisterna som ville suga ut arbetarna till sista blodsdroppen.
Hos Göran Hägglund är det kultureliten som vill styra hur vanliga människor lever sina liv.
I Jimmie Åkessons värld är det muslimerna som vill ta över samhället och införa teokrati och sharialagar. Samt våldta svenska kvinnor. Kanske en och annan man också om de hinner med.
Tidigare var det mer generellt invandrarna som ville "snylta" på oss genom att ta våra jobb och våra bidragspengar.
Det viktiga är inte att "de" är osympatiska, det avgörande är att "de" vill göra något mot "oss". Att den nordkoreanska regimen förtrycker sina medborgare, det tycker vi är lite trist men vi gör inget särskilt åt saken. Skaffar de däremot kärnvapen är det en helt annan sak, då hotar de ju oss. Samma sak med Irak. Saddam förtryckte irakier, men det var inget som kunde motivera en invasion. Han måste på något sätt hota oss, annars går det inte. Om han däremot skaffar massförstörelsevapen, så är det naturligtvis för att han vill göra något hemskt mot oss. Helst ska det vara kärnvapen. Är det bara stridsgas så kanske det är tänkt att användas mot den egna befolkningen, och det bryr ju inte vi oss om. Sagt och gjort.
Lätt som en plätt alltså. Allt man behöver är att göra det troligt att "de" vill göra något otrevligt mot "oss", så är det bara att köra på sedan.
Lite svårare att bemöta den här retoriken. För den talar ju till grundläggande psykologiska instinkter som människan har haft så länge hon har funnits. Den där flocken där borta ser fientlig ut. Vi är din flock. Bäst att vi håller ihop och är lojala. Vår hjärna svarar som den har gjort sedan urminnes tider.
Utifrån detta är det lätt att inse hur man ska bete sig som nykomling i vilket sammanhang som helst, om man vill bli accepterad. Det gäller att göra klart att man inte är ett hot. Jag vill inte förändra någonting, ni behöver inte anpassa er. Fortsätt ni som ni har gjort tidigare. Då är det inga problem. Jag funderar på debatten jag såg på tv för ett tag sedan om heltäckande slöja, niqab. En muslimsk kvinna sa att det var svenskarna som borde anpassa sig. Man kan hålla med eller inte, men utan tvekan är det inte särskilt taktiskt att utala sig så. För det triggar ju just den här effekten som så många tycker om att spela på. De vill förändra oss. De blir ett hot mot oss. Undrar om hon tänkte på det? Borde man upplysa folk om att det kan vara oklokt att uttala sig så? Eller vore det snarare en uppmaning att vara ryggradslös?
Ett problem i fallet muslimer är onekligen att det bland dem finns extremister som verkligen är ett hot och vill tvinga på andra sina åsikter. Eller som bara uttrycker sitt förakt för "oss" och våra värderingar, exempelvis Muhammed Omar och Masoud Kamali. Sverigedemokraternas bästa rekryterare, utan tvekan. Bästa sättet att angripa "de-hotar-oss-retoriken" borde således bli att försöka isolera dessa extremister från det stora flertalet, så att det blir en tydligt avgränsad grupp extremister som utgör hotet, men inte övriga.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7
Sverigedemokraternas senaste utspel är förstås bara ett nytt exempel i raden av samma populära retorik som vi har hört så många gånger. Grundtemat är: Gruppen "de" vill göra något otrevligt mot "oss". Men lugn bara, vi står på din sida, så om du bara stöder oss så går allt bra.
I fallet Hitler var det judarna som påstods vilja kontrollera och korrumpera tyskarna.
Hos kommunisterna var det kapitalisterna som ville suga ut arbetarna till sista blodsdroppen.
Hos Göran Hägglund är det kultureliten som vill styra hur vanliga människor lever sina liv.
I Jimmie Åkessons värld är det muslimerna som vill ta över samhället och införa teokrati och sharialagar. Samt våldta svenska kvinnor. Kanske en och annan man också om de hinner med.
Tidigare var det mer generellt invandrarna som ville "snylta" på oss genom att ta våra jobb och våra bidragspengar.
Det viktiga är inte att "de" är osympatiska, det avgörande är att "de" vill göra något mot "oss". Att den nordkoreanska regimen förtrycker sina medborgare, det tycker vi är lite trist men vi gör inget särskilt åt saken. Skaffar de däremot kärnvapen är det en helt annan sak, då hotar de ju oss. Samma sak med Irak. Saddam förtryckte irakier, men det var inget som kunde motivera en invasion. Han måste på något sätt hota oss, annars går det inte. Om han däremot skaffar massförstörelsevapen, så är det naturligtvis för att han vill göra något hemskt mot oss. Helst ska det vara kärnvapen. Är det bara stridsgas så kanske det är tänkt att användas mot den egna befolkningen, och det bryr ju inte vi oss om. Sagt och gjort.
Lätt som en plätt alltså. Allt man behöver är att göra det troligt att "de" vill göra något otrevligt mot "oss", så är det bara att köra på sedan.
Lite svårare att bemöta den här retoriken. För den talar ju till grundläggande psykologiska instinkter som människan har haft så länge hon har funnits. Den där flocken där borta ser fientlig ut. Vi är din flock. Bäst att vi håller ihop och är lojala. Vår hjärna svarar som den har gjort sedan urminnes tider.
Utifrån detta är det lätt att inse hur man ska bete sig som nykomling i vilket sammanhang som helst, om man vill bli accepterad. Det gäller att göra klart att man inte är ett hot. Jag vill inte förändra någonting, ni behöver inte anpassa er. Fortsätt ni som ni har gjort tidigare. Då är det inga problem. Jag funderar på debatten jag såg på tv för ett tag sedan om heltäckande slöja, niqab. En muslimsk kvinna sa att det var svenskarna som borde anpassa sig. Man kan hålla med eller inte, men utan tvekan är det inte särskilt taktiskt att utala sig så. För det triggar ju just den här effekten som så många tycker om att spela på. De vill förändra oss. De blir ett hot mot oss. Undrar om hon tänkte på det? Borde man upplysa folk om att det kan vara oklokt att uttala sig så? Eller vore det snarare en uppmaning att vara ryggradslös?
Ett problem i fallet muslimer är onekligen att det bland dem finns extremister som verkligen är ett hot och vill tvinga på andra sina åsikter. Eller som bara uttrycker sitt förakt för "oss" och våra värderingar, exempelvis Muhammed Omar och Masoud Kamali. Sverigedemokraternas bästa rekryterare, utan tvekan. Bästa sättet att angripa "de-hotar-oss-retoriken" borde således bli att försöka isolera dessa extremister från det stora flertalet, så att det blir en tydligt avgränsad grupp extremister som utgör hotet, men inte övriga.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7
lördag, september 19, 2009
Hägglund är en fegis
Det får bli ett inlägg till i frågan om Göran Hägglund och hans kulturdebatt, med anledning av dagens DN Debatt.
Efter att ha lyssnat på Hägglund i radions Studio Ett, där han vägrar att ge exempel på vilka det är han riktar sig mot i sina svepande uttalanden, står min åsikt fastare än någonsin. Göran Hägglund är i grunden en ynklig, ryggradslös och feg liten människa. Hur kan jag då påstå detta, är han inte lite modig och rebellisk som vissa gärna vill tro?
Saken är den att de enda personer som Hägglund har velat peka ut som exempel på vad som är fel med kulturen och kulturdebatten är några små sketna konststudenter. Han har inte vågat nämna någon annan.
Varför det då? Jo, därför att han är så feg. Han vet att om han attackerar konststudenterna, så slår han in öppna dörrar. De flesta är redan överens om att de har gjort fel. De kommer knappast att ställa upp i en debatt mot Hägglund, och om de gör det så är det högst osannolikt att de kan försvara det de gjort särskilt framgångsrikt. Hägglund kan knappast förlora mot dem.
Däremot vägrar han kategoriskt att ge sig på någon i sin egen storlek. Någon som skulle kunna ge igen, som skulle kunna slå honom i en debatt. Helt enkelt för att han inte vågar. Därför att han är feg.
Hägglund kallar sig kristen, men i fallet med konststudenterna kommer jag närmast att tänka på historien om äktenskapsbryterskan i Johannesevangeliet. Alltså den där Jesus säger att den som är utan synd ska kasta den första stenen. För liknar inte Hägglund en av de skränande i hopen runt äktenskapsbryterskan? När många andra redan har kastat sina stenar på konststudenterna och han är säker på att ingen auktoritet försvarar dem, då först vågar sig lille Hägglund fram och ropar kaxigt, med stenen i högsta hugg: "Jag vill också kasta! Släpp fram mig, släpp fram mig, jag vill också kasta!" Återigen, därför att han är feg.
Det slog mig också när jag lyssnade på Studio Ett att Hägglund nu pratade om politiker som ville pracka på "vanliga människor" sina värderingar. Eeh? Hägglund är ju själv ledare för ett parti som grundades för att pracka på så många som möjligt en viss ideologi, nämligen kristendomen. Usch och fy för politiker som vill pracka på andra sina värderingar. Ja, så länge det inte är mina värderingar förstås. Hägglund borde kanske läsa vad Jesus sa om hycklare som ser grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget.
Idag skrev Claes Borgström ett inlägg som svar på Hägglund. Vad som står i det bryr jag mig egentligen inte så mycket om, men frågan är: kommer Hägglund att våga peka ut Borgström som en representant för den där hemska kultureliten? Kommer han ens att svara? Det kanske han gör, men det blir nog i så fall ett ganska lamt svar som inte gör något faktiskt utpekande av Borgström som en del av den radikala kultureliten. Det är Hägglund för feg för.
Efter att ha lyssnat på Hägglund i radions Studio Ett, där han vägrar att ge exempel på vilka det är han riktar sig mot i sina svepande uttalanden, står min åsikt fastare än någonsin. Göran Hägglund är i grunden en ynklig, ryggradslös och feg liten människa. Hur kan jag då påstå detta, är han inte lite modig och rebellisk som vissa gärna vill tro?
Saken är den att de enda personer som Hägglund har velat peka ut som exempel på vad som är fel med kulturen och kulturdebatten är några små sketna konststudenter. Han har inte vågat nämna någon annan.
Varför det då? Jo, därför att han är så feg. Han vet att om han attackerar konststudenterna, så slår han in öppna dörrar. De flesta är redan överens om att de har gjort fel. De kommer knappast att ställa upp i en debatt mot Hägglund, och om de gör det så är det högst osannolikt att de kan försvara det de gjort särskilt framgångsrikt. Hägglund kan knappast förlora mot dem.
Däremot vägrar han kategoriskt att ge sig på någon i sin egen storlek. Någon som skulle kunna ge igen, som skulle kunna slå honom i en debatt. Helt enkelt för att han inte vågar. Därför att han är feg.
Hägglund kallar sig kristen, men i fallet med konststudenterna kommer jag närmast att tänka på historien om äktenskapsbryterskan i Johannesevangeliet. Alltså den där Jesus säger att den som är utan synd ska kasta den första stenen. För liknar inte Hägglund en av de skränande i hopen runt äktenskapsbryterskan? När många andra redan har kastat sina stenar på konststudenterna och han är säker på att ingen auktoritet försvarar dem, då först vågar sig lille Hägglund fram och ropar kaxigt, med stenen i högsta hugg: "Jag vill också kasta! Släpp fram mig, släpp fram mig, jag vill också kasta!" Återigen, därför att han är feg.
Det slog mig också när jag lyssnade på Studio Ett att Hägglund nu pratade om politiker som ville pracka på "vanliga människor" sina värderingar. Eeh? Hägglund är ju själv ledare för ett parti som grundades för att pracka på så många som möjligt en viss ideologi, nämligen kristendomen. Usch och fy för politiker som vill pracka på andra sina värderingar. Ja, så länge det inte är mina värderingar förstås. Hägglund borde kanske läsa vad Jesus sa om hycklare som ser grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget.
Idag skrev Claes Borgström ett inlägg som svar på Hägglund. Vad som står i det bryr jag mig egentligen inte så mycket om, men frågan är: kommer Hägglund att våga peka ut Borgström som en representant för den där hemska kultureliten? Kommer han ens att svara? Det kanske han gör, men det blir nog i så fall ett ganska lamt svar som inte gör något faktiskt utpekande av Borgström som en del av den radikala kultureliten. Det är Hägglund för feg för.
torsdag, september 17, 2009
Hägglund, Sveriges nya Sarah Palin
Det får nog ta och bli i alla fall en kommentar till all den konservatism som har figurerat i media de senaste dagarna. Mest uppmärksamhet har kanske effektsökeriet om hemmafruarna fått, alltid populärt att dra fram några trångsynta träbockar och låta dem yttra sig. Oavsett om de har poänger eller inte kan tidningarna vara säkra på att det genererar trafik.
Men Göran Hägglunds nya konservatism är ju ändå intressantare att analysera.
Det är lätt att förstå vad som händer. Göran börjar bli lite desperat över opinionssiffrorna. Han måste försöka sig på något nytt. Men det är svårt att göra egna utspel i alliansen, som ger uppmärksamhet utan att man hotar enigheten i kvartetten. Är lösningen lite gammal hederlig (nåja) kulturkonservatism?
När man läser Hägglunds retorik kan man förstås dra paralleller åt många håll, men i mina ögon känns det helt klart som att han har gjort en copy-paste på delar av retoriken bland amerikanska konservativa. Särskilt detta prat om en "elit" som föraktar vanligt folk. I USA talar konservativa om "the liberal elite" på öst-och västkusten, och särskilt i Washington D.C., som ser ner på "real americans" som Sarah Palin uttryckte det.
Kanske är Hägglund lite inspirerad av vad som händer over there just nu, med lite av en backlash mot Obama i spåren av sjukvårdskontroverserna? Kanske vill han försöka bli en svensk variant, som lockar konservativa med prat om The Family och good old-fashioned values? Plain and simple, straight talk, God bless Sweden? Lite texasbrytning kanske blir nästa steg? Eller den svenska motsvarigheten... hm... Sjöbo eller Vellingebrytning?
Nästa steg, ett KD som vill ha hårdare tag mot brottsligheten? Det kommer nog snart. Någon som sätter emot?
Men skillnader finns det förstås. Hur gärna Hägglund än vill så är det snarare vänstern som har vanligt-folk-cred här i svedala, knappast borgarna. Klasstänkandet lever kvar, om det är några som ses som "elit" i negativ bemärkelse så är det snarare borgarna, eftersom de representerar överklass och övre medelklass. De försöker ändra sin image, absolut, men de är knappast mannen på gatan ännu. Om de kommer dit är tveksamt, men de kanske ska vara glada för att de inte går hela vägen. Att rösta på Mona Sahlin känns ju som att rösta på slumpvis vald person man möter i mjölkdisken på ICA, hon framstår inte som mer kompetent än medelsvensson och det är nog ändå inte något plus.
I vart fall, kan KD med sin Livets Ord-falang och sina tungomålstalare komma att räknas som vanligt-folk-representanter? Jag tvivlar, måste jag säga. Dessutom är ju det här med att klaga på "eliten" utan tvekan något som passar bättre för den som är lite underdog, den som inte är etablissemanget, den som står i opposition till dem som har makten. Det blir liksom inte samma sak när man själv är med och utgör regeringen.
Det komplicerar också saken att man där sitter tillsammans med de i USA så avskydda liberalerna. Visst, det är inte samma slags liberaler som amerikanska liberaler, men ändå. Om det finns några liberaler kvar i folkpartiet och centern kan de väl inte stillatigande lyssna till hur knökkonservativa utspel som helst?
Sedan är det klart att det finns en annan viktig skillnad gentemot Sarah Palin, en som de flesta nog instinktivt redan har insett. Nämligen att Göran Högglund innerst inne är en mes.
Men Göran Hägglunds nya konservatism är ju ändå intressantare att analysera.
Det är lätt att förstå vad som händer. Göran börjar bli lite desperat över opinionssiffrorna. Han måste försöka sig på något nytt. Men det är svårt att göra egna utspel i alliansen, som ger uppmärksamhet utan att man hotar enigheten i kvartetten. Är lösningen lite gammal hederlig (nåja) kulturkonservatism?
När man läser Hägglunds retorik kan man förstås dra paralleller åt många håll, men i mina ögon känns det helt klart som att han har gjort en copy-paste på delar av retoriken bland amerikanska konservativa. Särskilt detta prat om en "elit" som föraktar vanligt folk. I USA talar konservativa om "the liberal elite" på öst-och västkusten, och särskilt i Washington D.C., som ser ner på "real americans" som Sarah Palin uttryckte det.
Kanske är Hägglund lite inspirerad av vad som händer over there just nu, med lite av en backlash mot Obama i spåren av sjukvårdskontroverserna? Kanske vill han försöka bli en svensk variant, som lockar konservativa med prat om The Family och good old-fashioned values? Plain and simple, straight talk, God bless Sweden? Lite texasbrytning kanske blir nästa steg? Eller den svenska motsvarigheten... hm... Sjöbo eller Vellingebrytning?
Nästa steg, ett KD som vill ha hårdare tag mot brottsligheten? Det kommer nog snart. Någon som sätter emot?
Men skillnader finns det förstås. Hur gärna Hägglund än vill så är det snarare vänstern som har vanligt-folk-cred här i svedala, knappast borgarna. Klasstänkandet lever kvar, om det är några som ses som "elit" i negativ bemärkelse så är det snarare borgarna, eftersom de representerar överklass och övre medelklass. De försöker ändra sin image, absolut, men de är knappast mannen på gatan ännu. Om de kommer dit är tveksamt, men de kanske ska vara glada för att de inte går hela vägen. Att rösta på Mona Sahlin känns ju som att rösta på slumpvis vald person man möter i mjölkdisken på ICA, hon framstår inte som mer kompetent än medelsvensson och det är nog ändå inte något plus.
I vart fall, kan KD med sin Livets Ord-falang och sina tungomålstalare komma att räknas som vanligt-folk-representanter? Jag tvivlar, måste jag säga. Dessutom är ju det här med att klaga på "eliten" utan tvekan något som passar bättre för den som är lite underdog, den som inte är etablissemanget, den som står i opposition till dem som har makten. Det blir liksom inte samma sak när man själv är med och utgör regeringen.
Det komplicerar också saken att man där sitter tillsammans med de i USA så avskydda liberalerna. Visst, det är inte samma slags liberaler som amerikanska liberaler, men ändå. Om det finns några liberaler kvar i folkpartiet och centern kan de väl inte stillatigande lyssna till hur knökkonservativa utspel som helst?
Sedan är det klart att det finns en annan viktig skillnad gentemot Sarah Palin, en som de flesta nog instinktivt redan har insett. Nämligen att Göran Högglund innerst inne är en mes.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
