Idag kan man läsa i DN och Dagen om en artikel i PNAS, "Cognitive and neural foundations of religious belief".
Hjärnan som gjord för att tro på Gud, DN
Hjärnan programmerad för tro på Gud, Dagen
Jag måste säga att båda dessa rubriker ger en missvisande uppfattning om vad artikeln handlar om, och det är ingen vild gissning att påstå att ingen på respektive tidning kan ha läst artikeln. Men det har jag.
Så vad är det som framkommer? Jo, att hjärnan använder en rad olika områden när den processar olika religiösa frågor. Det som är ny information i artikeln handlar om vilka områden som aktiveras av vilka frågor. Men att ett antal områden skulle aktiveras, det var ju inget nytt!
Utifrån DN:s och Dagens rubriker får man nästan intrycket att det var anmärkningsvärt att det aktiverades olika områden, oj, här hände det något, då måste dessa områden ha speciellt med gudstro att göra, ja till och med vara avsedda för sådant. Men en sådan slutsats är ju rent nonsens! Vad hade de väntat sig? Att inget skulle synas? Några områden måste ju aktiveras när man tänker, eller hur?
Vi vet att det inte finns något "gudscentrum" i hjärnan, alltså ett avskilt område som processar alla religiösa frågor. Istället är det utspritt på flera områden, som också gör andra saker.
När hjärnan processade frågor som hade att göra med Guds inblandning i världen och människors liv, då aktiverades områden som har att göra med att observera och analysera andras handlingar och motiv till handlingar. Det handlade om områden som är involverade i bildandet av vad som brukar kallas Theory of Mind, alltså våra mentala modeller av vad som rör sig i andras huvuden. Försökspersonerna funderade alltså kring hur Gud kunde tänkas resonera. Inte särskilt förvånande förstås.
När hjärnan processade tankar kring Guds vrede, aktiverades områden som vi normalt använder för att processa rädsla som induceras av vad någon annan har sagt, och områden som används för att upptäcka negativa känslor i andras ansiktsuttryck.
När det handlade om Guds kärlek, aktiverades områden som sysslar med positiva känslor och undertryckande av negativa sinnestillstånd. Well, duh.
När det handlade om att processa religiösa doktriner aktiverades områden i temporalloberna som dekodar metaforisk och abstrakt innebörd.
Och så vidare. Detta är vad artikeln handlar om. Den säger ingenting om något bakomliggande syfte eller något i den stilen, som DN och Dagen försöker antyda med sina rubriker.
Kanske vore det inte så dumt om tidningsfolket faktiskt läste artiklarna de refererade till? Om inte annat så för att slippa sådana påståenden som att "Forskarna lät ett stort antal försökspersoner..." när det handlade om två delstudier med 26 respektive 40 personer i. Det är faktiskt inte ett särskilt stort antal, Dagen.
Visar inlägg med etikett forskning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett forskning. Visa alla inlägg
tisdag, mars 10, 2009
måndag, april 16, 2007
Tji fick ni, forskare och studenter.
Jahapp, då kan man nu läsa om vårpropositionen lite varstans i tidningarna och det ska kommenteras hit och dit. Jag tänkte kommentera ett område det satsas minimalt på i budgeten: studenter, utbildning och forskning. Som doktorand och för inte så länge sedan student minns jag förstås vad som sades i valrörelsen: Höjda studiemedel, studentrabatt på SL, fler studentbostäder, höjda eller slopade fribelopp, satsning på kvalitet och mer undervisningstimmar på högskolan. Satsning på forskning, bort med högskolemomsen, 1%-målet (1% av BNP i offentlig satsning på forskning) skulle uppnås under mandatperioden. Tji fick vi, som trodde på något av detta. Det ser ut som att kårobligatoriet avskaffas, men det verkar vara det enda. Löftena om att avpolitisera högskolestyrelser tycks komma att stanna vid mycket snack och lite verkstad.
Istället blev det dyrare att resa med SL, bostadsbidraget för studenter försvinner utan kompensation, och det kommer att finnas färre tillgängliga hyresrätter. Låt oss titta i budgeten, under rubriken utbildning och universitetsforskning.
2006 blev utfallet för detta utgiftsområde 46,5 miljarder (mdr). 2007 SJUNKER anslagen till 44,2 mdr, för 2008 beräknas det bli 46,2 mdr, för 2009 47,7 mdr och för 2010 48.7 mdr. Detta innebär alltså att perioden 2006-2010 ökar anslagen i genomsnitt per år med patetiska 1,18 procent per år. Det vill säga en bra bit mindre än inflationen, som dessutom förväntas öka. Andelen av BNP kommer förstås att minska ytterligare, eftersom BNP växer snabbare. Om vi antar att anslagen skulle växa lika snabbt som BNP och att tillväxten där var 3% per år under perioden, skulle anslaget vara ca 3,5 mdr högre 2010. Man talade före valet om att öka andelen, nu vill man inte ens nå upp till den gamla.
Ingen satsning i syne alltså, bara vackra ord. Som jämförelse kan nämnas att perioden 2002-2006 steg anslagen från 40,9 mdr till 46,6 mdr, dvs med 5,7 mdr eller med 3,3 procent per år.
Från att ha ökat med 3,3% per år under förra mandatperioden, till endast 1.2% under denna mandatperiod.
Vi kan också se att områdets totala andel av de så kallade takbegränsade utgifterna sjunker från 5,2% till 4,8%.
Värt att notera också att Arbetslivsinstitutet läggs ner och hamnar inom universitetsramarna, och också att Försvarshögskolan flyttas från försvarsbudgeten till utbildnings- och forskningsbudgeten. Institutet för Psykosocial medicin flyttas också in, från området Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Så kostnader tillkommer.
Ytterligare en kostnad som är värt att väga in är att avkastningskravet för Akademiska Hus, som ju äger de flesta av universitetens lokaler, är lika med den femåriga statsobligationsräntan plus fyra procentenheter. Så när räntan går upp, och det anses att regeringens politik kommer att bidra till detta, ja då höjer också Akademiska Hus sina hyror, och mer pengar går tillbaka till staten.
Med dessa fakta i bakhuvudet inser man hur löjligt pratet om "satsningar" på forskning och utbildning är. Det handlar i realiteten om en nedskärning och ingenting annat!
Istället blev det dyrare att resa med SL, bostadsbidraget för studenter försvinner utan kompensation, och det kommer att finnas färre tillgängliga hyresrätter. Låt oss titta i budgeten, under rubriken utbildning och universitetsforskning.
2006 blev utfallet för detta utgiftsområde 46,5 miljarder (mdr). 2007 SJUNKER anslagen till 44,2 mdr, för 2008 beräknas det bli 46,2 mdr, för 2009 47,7 mdr och för 2010 48.7 mdr. Detta innebär alltså att perioden 2006-2010 ökar anslagen i genomsnitt per år med patetiska 1,18 procent per år. Det vill säga en bra bit mindre än inflationen, som dessutom förväntas öka. Andelen av BNP kommer förstås att minska ytterligare, eftersom BNP växer snabbare. Om vi antar att anslagen skulle växa lika snabbt som BNP och att tillväxten där var 3% per år under perioden, skulle anslaget vara ca 3,5 mdr högre 2010. Man talade före valet om att öka andelen, nu vill man inte ens nå upp till den gamla.
Ingen satsning i syne alltså, bara vackra ord. Som jämförelse kan nämnas att perioden 2002-2006 steg anslagen från 40,9 mdr till 46,6 mdr, dvs med 5,7 mdr eller med 3,3 procent per år.
Från att ha ökat med 3,3% per år under förra mandatperioden, till endast 1.2% under denna mandatperiod.
Vi kan också se att områdets totala andel av de så kallade takbegränsade utgifterna sjunker från 5,2% till 4,8%.
Värt att notera också att Arbetslivsinstitutet läggs ner och hamnar inom universitetsramarna, och också att Försvarshögskolan flyttas från försvarsbudgeten till utbildnings- och forskningsbudgeten. Institutet för Psykosocial medicin flyttas också in, från området Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Så kostnader tillkommer.
Ytterligare en kostnad som är värt att väga in är att avkastningskravet för Akademiska Hus, som ju äger de flesta av universitetens lokaler, är lika med den femåriga statsobligationsräntan plus fyra procentenheter. Så när räntan går upp, och det anses att regeringens politik kommer att bidra till detta, ja då höjer också Akademiska Hus sina hyror, och mer pengar går tillbaka till staten.
Med dessa fakta i bakhuvudet inser man hur löjligt pratet om "satsningar" på forskning och utbildning är. Det handlar i realiteten om en nedskärning och ingenting annat!
tisdag, februari 20, 2007
Ge allmänheten en rättvisande bild!
Annica Dahlström hänvisar nu i sin replik (DN 20/2) till den så kallade tredje uppgiften, att överföra kunskap från universiteten till världen utanför, och hon gör naturligtvis helt rätt i att försöka föra ut vetenskapliga rön till en bredare publik och samtidigt skapa en hel del debatt.
Men målet för denna verksamhet måste rimligen vara att ge allmänheten en rättvisande bild av vad forskningen har att säga. Detta innebär i mina ögon att det inte räcker med att bara säga vad man kommit fram till och vad man själv anser, utan också att vara tydlig med hur säkra vi kan vara på olika påståenden. Det måste stå helt klart vad som är fakta, vad som är indikationer, och vad som är spekulationer. Vidare har vi en skyldighet att redovisa om det finns alternativa förklaringar och modeller, förutsatt att dessa är vetenskapliga och rimliga.
Tyvärr har väl både forskare och journalister ibland starka incitament att presentera en mer förenklad bild, och att verka säkrare på sin sak än man har skäl till. Lättare att få genomslag och mer säljande rubriker. Därav alla tröttsamma ”Forskare slår larm”-löpsedlar. Men jag anser att vi forskare har en moralisk plikt att stå emot detta.
Det är i detta ytterligare ansvar, som jag anser att Annica Dahlström har brustit, i samband med sina uttalanden i olika media.
Det är väl belagt att det finns statistiska skillnader mellan män och kvinnor, men det är viktigt att mindre begåvade läsare inte tolkar detta som att alla män är si och alla kvinnor är så, och använder detta som ursäkt för diskriminering. Genomsnittsmannen och –kvinnan är bara abstraktioner, och vad som behövs är fortfarande ett samhälle där människor ses som individer, och inte som representanter för kollektiv. Människor är olika på långt fler olika sätt än vad politikens ramsor ”kön, etnicitet, religion, sexuell läggning” antyder, och vi har knappt börjat bli medvetna om värdet av denna mångfald.
Så problemet är inte att Dahlström framhåller att det finns skillnader, utan att hon blandar så friskt med rena spekulationer, och att läsaren inte alltid får klart för sig vad som är vad.
Ta exempelvis påståendet i en tidning om att matematisk begåvning skulle vara korrelerat till litet bystmått, och att detta skulle bero på mer testosteron. Till att börja med saknas det förstås belägg, men även om korrelationen skulle finnas, väljer Dahlström att ignorera att det i så fall finns alternativa förklaringar. Vad spelar mest roll för litet bystmått, låg östrogenhalt eller hög testosteronhalt? Vore det inte mer relevant att titta på behåringen om man letar efter en testosteroneffekt? Men framför allt: om det handlar om testosteronöverskott, hur kommer det sig då att universiteten inte domineras av de mest testosteronstinna machobrölarna? Snarare tycks det finnas en befriande undervikt jämfört med samhället i övrigt! Kanske ger lite lägre könshormonhalter individer som koncentrerar sig bättre på skolarbetet istället för att hänga i gäng och diskutera motsatta könet. Kanske är de mindre känslostyrda, vilket stimulerat utvecklingen av rationellt tänkande. Spekulation, men fullt möjligt. Av påståendet skulle okunniga kunna få intrycket att anabola steroider vore en bra idé inför matteprovet. Ser man till vad den vetenskapliga litteraturen säger, är det olika bud, men en vanlig observation är att både ovanligt hög och ovanligt låg testosteronhalt ger lägre intelligens. Det hade varit ansvarsfullt av Dahlström att nämna något om detta.
Sannolikt är det så att det finns en optimal balans av ämnen, däribland androgener såsom testosteron, som ger särskilt hög intellektuell förmåga. Men känsligheten för olika stimuli varierar mellan individer. Det finns också ett betydande inslag av ”cross-talk” mellan våra cellers signalvägar, vilket gör att vad som är optimal nivå i sin tur påverkas av andra ämnens nivåer. Den nivå som ger optimal utveckling för en individ behöver inte göra det för en annan.
Men Dahlström struntar i nyanserna, och ser bara det hon vill se: sin käpphäst att det mesta handlar om testosteronhalten. Det är lätt för en forskare att på detta sätt ”snöa in” och alltid utgå från det främsta egna intresseområdet som förklaringsmodell. Ett annat tydligt kvällstidningsexempel: Dahlström kallade nyligen bisexualitet för en ”modenyck”. Utifrån ett smalt ”testosteronhaltsperpektiv” kanske man kan förstå henne. Homosexuella skulle då ha en mer kvinnlig hjärna, på grund av hormonpåverkan. Bisexualitet blir svårare att förklara. Men hon missar fullständigt det hon konstaterar i sin egen senaste replik: vi har en hjärna som formats under miljontals år av evolutionära tryck. Precis! Och det är lätt att tänka sig bisexualitet som en klar evolutionär fördel! Samkönat sex är väl belagt bland andra högre stående flockdjur (vilket DN:s läsare kunde läsa om den 20/1 i år). Hur kan det då vara en modenyck som vi människor har hittat på? Den bisexuelle fortplantar sig lika väl, men kan använda sex som socialt smörjmedel gentemot båda könen, inte bara det ena. Användbart inte minst med tanke på att aggressiva och potentiellt skadliga konflikter oftast uppstår mellan individer av samma kön. Vidare är samkönat sex en fördel i situationer där det inte finns tillräckligt med mat för att föda upp avkomma. Graviditet är ju ett slöseri med resurser i en situation där avkomman ändå svälter ihjäl. Det är nästan lite underligt att vi heterosexuella fortfarande är så dominerande, men jag ska inte spekulera vidare i detta här.
Det finns ju en lång och tragisk tradition av att forskare har förnekat och bortförklarat samkönat sex i djurvärlden, på grund av egna värderingar. På liknande sätt låter Annica Dahlström sina egna värderingar och förutfattade meningar om testosteronets allenarådande stå i vägen för en mer nyanserad och mer rättvisande bild som lämnar öppet för olika förklaringar. Istället serverar hon kvällstidningarna den förenklade bild de helst vill ha. Jag tror att detta kan ge allmänheten en skev bild av vad forskningen egentligen har fastställt.
Själva innehållet i mina ”motspekulationer” är nu inte det viktiga jag vill ha sagt, de ska främst illustrera att alternativ finns, utan det är följande: Sluta inte att diskutera vad forskningen säger. Men sluta att inbilla kvällstidningsläsarna att testosteronhalten är över allt allenarådande, även om den förstås är viktig. Skilj tydligt på vad som är fakta och vad som är spekulation. Håll alltid en diskussion om hur säkra vi egentligen kan vara på olika rön, även om journalisten eller publiken vill något annat. Vid spekulerande, framhåll alltid vilka alternativa modeller man kan tänka sig. Att andra må brista i uppfyllandet av dessa ideal är inte en ursäkt att göra det själv.
Då, och endast då, kan du påstå dig till fullo uppfylla den tredje uppgiften, Annica Dahlström.
Men målet för denna verksamhet måste rimligen vara att ge allmänheten en rättvisande bild av vad forskningen har att säga. Detta innebär i mina ögon att det inte räcker med att bara säga vad man kommit fram till och vad man själv anser, utan också att vara tydlig med hur säkra vi kan vara på olika påståenden. Det måste stå helt klart vad som är fakta, vad som är indikationer, och vad som är spekulationer. Vidare har vi en skyldighet att redovisa om det finns alternativa förklaringar och modeller, förutsatt att dessa är vetenskapliga och rimliga.
Tyvärr har väl både forskare och journalister ibland starka incitament att presentera en mer förenklad bild, och att verka säkrare på sin sak än man har skäl till. Lättare att få genomslag och mer säljande rubriker. Därav alla tröttsamma ”Forskare slår larm”-löpsedlar. Men jag anser att vi forskare har en moralisk plikt att stå emot detta.
Det är i detta ytterligare ansvar, som jag anser att Annica Dahlström har brustit, i samband med sina uttalanden i olika media.
Det är väl belagt att det finns statistiska skillnader mellan män och kvinnor, men det är viktigt att mindre begåvade läsare inte tolkar detta som att alla män är si och alla kvinnor är så, och använder detta som ursäkt för diskriminering. Genomsnittsmannen och –kvinnan är bara abstraktioner, och vad som behövs är fortfarande ett samhälle där människor ses som individer, och inte som representanter för kollektiv. Människor är olika på långt fler olika sätt än vad politikens ramsor ”kön, etnicitet, religion, sexuell läggning” antyder, och vi har knappt börjat bli medvetna om värdet av denna mångfald.
Så problemet är inte att Dahlström framhåller att det finns skillnader, utan att hon blandar så friskt med rena spekulationer, och att läsaren inte alltid får klart för sig vad som är vad.
Ta exempelvis påståendet i en tidning om att matematisk begåvning skulle vara korrelerat till litet bystmått, och att detta skulle bero på mer testosteron. Till att börja med saknas det förstås belägg, men även om korrelationen skulle finnas, väljer Dahlström att ignorera att det i så fall finns alternativa förklaringar. Vad spelar mest roll för litet bystmått, låg östrogenhalt eller hög testosteronhalt? Vore det inte mer relevant att titta på behåringen om man letar efter en testosteroneffekt? Men framför allt: om det handlar om testosteronöverskott, hur kommer det sig då att universiteten inte domineras av de mest testosteronstinna machobrölarna? Snarare tycks det finnas en befriande undervikt jämfört med samhället i övrigt! Kanske ger lite lägre könshormonhalter individer som koncentrerar sig bättre på skolarbetet istället för att hänga i gäng och diskutera motsatta könet. Kanske är de mindre känslostyrda, vilket stimulerat utvecklingen av rationellt tänkande. Spekulation, men fullt möjligt. Av påståendet skulle okunniga kunna få intrycket att anabola steroider vore en bra idé inför matteprovet. Ser man till vad den vetenskapliga litteraturen säger, är det olika bud, men en vanlig observation är att både ovanligt hög och ovanligt låg testosteronhalt ger lägre intelligens. Det hade varit ansvarsfullt av Dahlström att nämna något om detta.
Sannolikt är det så att det finns en optimal balans av ämnen, däribland androgener såsom testosteron, som ger särskilt hög intellektuell förmåga. Men känsligheten för olika stimuli varierar mellan individer. Det finns också ett betydande inslag av ”cross-talk” mellan våra cellers signalvägar, vilket gör att vad som är optimal nivå i sin tur påverkas av andra ämnens nivåer. Den nivå som ger optimal utveckling för en individ behöver inte göra det för en annan.
Men Dahlström struntar i nyanserna, och ser bara det hon vill se: sin käpphäst att det mesta handlar om testosteronhalten. Det är lätt för en forskare att på detta sätt ”snöa in” och alltid utgå från det främsta egna intresseområdet som förklaringsmodell. Ett annat tydligt kvällstidningsexempel: Dahlström kallade nyligen bisexualitet för en ”modenyck”. Utifrån ett smalt ”testosteronhaltsperpektiv” kanske man kan förstå henne. Homosexuella skulle då ha en mer kvinnlig hjärna, på grund av hormonpåverkan. Bisexualitet blir svårare att förklara. Men hon missar fullständigt det hon konstaterar i sin egen senaste replik: vi har en hjärna som formats under miljontals år av evolutionära tryck. Precis! Och det är lätt att tänka sig bisexualitet som en klar evolutionär fördel! Samkönat sex är väl belagt bland andra högre stående flockdjur (vilket DN:s läsare kunde läsa om den 20/1 i år). Hur kan det då vara en modenyck som vi människor har hittat på? Den bisexuelle fortplantar sig lika väl, men kan använda sex som socialt smörjmedel gentemot båda könen, inte bara det ena. Användbart inte minst med tanke på att aggressiva och potentiellt skadliga konflikter oftast uppstår mellan individer av samma kön. Vidare är samkönat sex en fördel i situationer där det inte finns tillräckligt med mat för att föda upp avkomma. Graviditet är ju ett slöseri med resurser i en situation där avkomman ändå svälter ihjäl. Det är nästan lite underligt att vi heterosexuella fortfarande är så dominerande, men jag ska inte spekulera vidare i detta här.
Det finns ju en lång och tragisk tradition av att forskare har förnekat och bortförklarat samkönat sex i djurvärlden, på grund av egna värderingar. På liknande sätt låter Annica Dahlström sina egna värderingar och förutfattade meningar om testosteronets allenarådande stå i vägen för en mer nyanserad och mer rättvisande bild som lämnar öppet för olika förklaringar. Istället serverar hon kvällstidningarna den förenklade bild de helst vill ha. Jag tror att detta kan ge allmänheten en skev bild av vad forskningen egentligen har fastställt.
Själva innehållet i mina ”motspekulationer” är nu inte det viktiga jag vill ha sagt, de ska främst illustrera att alternativ finns, utan det är följande: Sluta inte att diskutera vad forskningen säger. Men sluta att inbilla kvällstidningsläsarna att testosteronhalten är över allt allenarådande, även om den förstås är viktig. Skilj tydligt på vad som är fakta och vad som är spekulation. Håll alltid en diskussion om hur säkra vi egentligen kan vara på olika rön, även om journalisten eller publiken vill något annat. Vid spekulerande, framhåll alltid vilka alternativa modeller man kan tänka sig. Att andra må brista i uppfyllandet av dessa ideal är inte en ursäkt att göra det själv.
Då, och endast då, kan du påstå dig till fullo uppfylla den tredje uppgiften, Annica Dahlström.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
