Västvärldens egna talibaner

En teori som slagit mig den senaste tiden är följande: Den grupp som har störst makt i samhället kommer också att avgöra inom vilket område samhället stiftar drakoniska lagar.

I länder där religionen har stor makt är det brott som hädelse som ges de mest drakoniska straffen. I exempelvis Pakistan kan man som bekant få dödsstraff för hädelse.

I västvärlden och andra utpräglat kapitalistiska samhällen är det i stället de stora företagen som har makten, och det syns också på påföljderna. Att man kan få sparken om man skriver något negativt om arbetsgivaren på Facebook kan väl jämföras med att man kan hotas med exkommunicering om man är katolik och uttalar sig för fri abort. Men den verkliga talibaniseringen har skett inom upphovsrätten. I dagens DN skrivs om konststudenten som fick böta 200 000 euro för att hon målade en tavla med en väska på. En ensamstående mamma i USA fick betala 1.92 miljoner dollar för att hon lade ut 24 låtar på nätet via Kazaa. Det är möjligt att utdöma böter på upp till 150 000 dollar per låt i sådana fall. Ett tredje exempel är låten "Happy Birthday to you". Melodin till denna låt skrevs 1893, så kompositören är förstås död sedan länge. Inte desto mindre hävdar Warner Music att de har copyright på låten till 2030 och kan stämma vem som helst som sjunger den offentligt om de inte betalar royalty. Många restauranger i USA tillåter därför inte att sällskap sjunger låten för att fira någon.

Jag är inte emot upphovsrätt som sådan, men jag menar att genom att företagen har en makt i kapitalistiska samhällen som liknar mullors och ayathollors i teokratiska samhällen, har de på många punkter lyckats åstadkomma en talibanisering av lagstiftningen. I teokratierna hotas det med ett eftervärldsligt helvete, i en kapitalistisk stat hotar talibanerna med livslångt ekonomiskt helvete istället. Det handlar om plånboken istället för själen, men principen är densamma. Den som går emot våra regler förtjänar ett straff som är så hårt som det bara är möjligt, det räcker absolut inte med att straffet står i proportion till brottet, utan det måste vara något mycket värre än så.

Kortare tider bättre för samhället

Det talas nu om att förlänga skyddstiden för vissa upphovsrättsskyddade verk. Ett problem är att det är olika tider som gäller, 70 år efter författarens död för en bok, 50 år för en låt till exempel.

Men att höja är ett misstag, i stället borde man harmonisera det hela så att det blir 50 år för allt, böcker, filmer, musik, vilket vore en rimlig tid.

Om det är bättre med korta eller långa tider beror förstås på vilket perspektiv man har. Ur rättighetsinnehavares och deras bolags perspektiv är det förstås bra med långa tider. Från konsumenternas perspektiv är det bra med korta tider, såvida inte tiderna blir så korta att incitamentet att skapa blir så litet att det skapas mindre. Men 50 år är definitivt inte en så kort tid. Särskilt bra med korta tider är det förstås för alla de konsumenter som inte har så stora inkomster som vi har här i västvärlden. Hundratals miljoner blivande konsumenter i Kina, Indien, Indonesien, Brasilien och andra länder är knappast intresserade av att betala musikbolagens ockerpriser. Även om priserna sätts lägre i dessa länder kommer de att vara för höga för en mycket stor del av befolkningen. Om gränsen sätts till 50 år för allt, kommer dessa att ha tillgång till ett brett utbud av film, litteratur och musik släppt före 1959. Rock, pop, jazz, blues, klassiskt... men om tiderna förlängs får de flesta hålla till godo med fria inspelningar av klassisk musik. Film kan de ju glömma. Det är för dessa människor skyddstiderna kommer att göra störst skillnad, inte för oss.

Ur samhällets perspektiv är det lämpligt med relativt korta tider, eftersom det stimulerar skapandet. Om tiden sätts till 50 år, finns det incitament för kreativa människor att fortsätta skapa åtminstone in i medelåldern. Blir den 95 år försvinner detta incitament. Dessutom uppstår inte kreativitet i ett vakuum. Man inspireras av det som andra har gjort. Med en gräns på 50 år kommer det att finnas ett brett utbud av inspirationskällor för alla, också dem som saknar pengar. Med en gräns på 95 år blir det betydligt svårare för fattiga konstnärer att hitta inspiration. Att exempelvis musik blir fri släpper loss kreativiteten hos dem som vill använda det gamla för att göra något nytt, gammal bortglömd musik får nytt liv i nya former. De närmaste åren skulle man därmed kunna vänta sig en explosion av intressant musik som inspirerats av 50-60 och därefter 70-talen. Det kan bli verkligt spännande. Förlängs tiderna stryps denna utveckling. Betydligt färre kommer att söka inspiration bland gamla okända artister om de måste betala för allt. Betydligt färre gamla guldkorn kommer därmed att snokas upp.

Patent på exempelvis läkemedel har betydligt kortare tider, 20 år har jag för mig. Varför det? Jo, för att många andra ska kunna bygga vidare på andras upptäckter utan att betala höga licensavgifter, för att företagen ska stimlueras att fortsätta forska och för att det inte ska bli så dyrt för samhället med alla mediciner folk behöver. Skillnaden mot konstnärliga verk är inte så stor, det är bara det att det är konsumenterna som betalar istället för samhället. Hade konstnärliga verk varit subventionerade av staten på samma sätt som läkemedel, då hade skyddstiderna varit betydligt kortare, den saken är klar! Nu tänker sig politikerna istället att om man förlänger skyddstiderna, då får samhället in mer moms och skatt. Intresset ljuger aldrig.

Men på sikt kommer längre tider att vara en dålig affär för samhället på grund av att kreativiteten blir mindre än den annars skulle vara. Frågan är om politikerna har förmågan att inse detta. Tyvärr får jag nog ställa mig tvivlande.

50 år är en bra avvägning, en rimlig tid. Jag skriver själv på en bok, och ser ingen som helst poäng med att någon arvinge skulle raka in pengar på den 70 år efter min död. De får väl tjäna egna pengar, inga stekta sparvar som flyger in i munnen här inte! 50 år är fullt tillräckligt. Tvärtom, om jag inte kan trygga min ålderdom genom att vara produktiv in i medelåldern, då är jag en lat j-l som faktiskt får skylla mig själv. Och nog tusan borde jag kunna spara en slant under tiden fram till att jag blir något år över åttio.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN Fakta, DN6, DN7, SVD, DN8, DN9