Efter att Mona Sahlin debatterat med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, och att två borgerliga partisekreterare gjort detsamma, diskuteras det nu om huruvida Fredrik Reinfeldt borde göra det. Det verkar inte som att det blir så. Men partierna verkar allmänt stå lite handfallna inför hur man ska göra. Tidigare skulle man tiga ihjäl dem, nu heter det att man måste ta debatten, men frågan är väl om det blir så mycket bättre för det. Jag tänkte ge några synpunkter.
SD är ett missnöjesparti, så utan missnöje inget SD, eller bara ett betydelselöst SD. Det finns dels ett allmänt missnöje med de etablerade politikerna, och ett mer specifikt missnöje med integrations- och migrationspolitiken.
Det allmäna missnöjet skulle relativt enkelt kunna kanaliseras bort från SD, genom att öka möjligheterna för väljarna att rösta "mot alla". Låt stolar stå tomma i valda församlingar, i förhållande till antalet blankröster. Precis som om "blank" var ett parti, men av praktiska skäl avrundar man till jämnt antal stolar så att inte dödlägen ska uppstå. Jag tror att en andel av de som röstat SD inte gillar SD så mycket heller, men eftersom blankröster i praktiken är betydelselösa känns det effektivare sätt att "straffa" de etablerade politikerna genom att rösta SD. Det finns också starka demokratiska skäl för att ha ett sådant system i vilket fall, oavsett SD. Det är rimligt att de som är missnöjda med alla politiker har ett verkningsfullt sätt att demonstrera detta på, valet går ju ut på att väljarna ska få visa sin åsikt. Men rimligen är det bättre att det står stolar tomma än att det sitter SD:are och skräpar på dem.
Det mer specifika missnöjet med integrations- och migrationspolitiken beror delvis på en väldigt släpphänt ansvarsfördelning. Både på nationell och internationell nivå. Många länder i EU, och många kommuner i Sverige, har under lång tid kunnat strunta i att ta sitt ansvar för flyktingmottagningen, trots att de har haft goda ekonomiska resurser för det.
I stället har vissa länder och kommuner tagit ett oproportionerligt stort ansvar. Ofta har det varit kommuner med många lediga bostäder. Att det funnits lediga bostäder har oftast berott på att det varit ont om jobb och att folk därför flyttat därifrån. Naturligtvis har detta inte varit de bästa av miljöer att hamna i, alla är ju överens om att jobb är viktigt för integration, och ett utbrett utanförskap har varit resultatet.
Medan vissa i de stora mottagarkommunerna har varit stolta över att deras kommun varit så ansvarstagande, har andra mest tyckt att det varit djupt orättvist. Det var ju som bekant ont om jobb redan. Varför ska rika kommuner som Danderyd och Vellinge slippa ansvar, men inte vi? Det är ingen tvekan om att roten till det stora SD-stödet i Landskrona växer under närbelägna Vellinge i minst lika stor grad som under Landskrona självt.
I smitarkommunerna tittar man på mottagarkommunerna och ser att det verkar vara mycket problem där. Att man själv är en del av orsaken har man ingen tanke på. Därför fortsätter man att stödja sin kommunledning så länge den inte vill ta emot flyktingar. Men skulle den ändra sig, skulle man istället börja rösta på SD, och det vet kommunledningen om. Så man sitter i något av en rävsax. Om man ändrar sig förlorar man makt, om man inte ändrar sig fortsätter man att förvärra problemen. Här är det viktigt att regeringen, och på det internationella planet EU, tar i ordentligt med både morötter och piskor.
Hade man gjort rätt från början hade situationen kunnat vara annorlunda. Människor är mycket mer benägna att ta ansvar om alla deltar solidariskt. Inget är så förödande för moralen som om några systematiskt smiter från uppgiften och kommer undan med det. Vidare hade utanförskapet och segregationen kunnat vara dramatiskt mindre, och bilden av invandring mer positiv. Alla kommuner och alla EU-länder måste vara med och ta ansvar, annars kommer främlingsfientliga grupper aldrig att kunna hållas på mattan.
Det är också dags att skrota det smala och politisk-korrekthet-drypande ordet mångkultur. Sluta använda det, och använd det bredare begreppet mångfald i stället. Alltså inte mångkulturellt samhälle, utan mångfaldssamhälle. Mångfald handlar om mycket mer än etnicitet och kultur. Religion, sexuell läggning, funktionshinder, ålder och politisk uppfattning är väl kanske det man först kommer att tänka på, men det kan göras betydligt bredare än så. Även alla olika subgrupper är vi olika som personer, vi har olika personlighetsdrag. Vi är utåtriktade, analyserande, sociala, reserverade, säljande, drivande, målinriktade, relationsinriktade och så vidare. Inom näringsliv och andra organisationer växer medvetenheten om att mångfald kan vara en konkurrensfördel, kreativiteten blomstrar bättre där det finns olika synsätt och infallsvinklar. Att hitta den rätta mixen av medarbetare kan vara guld värt. Men det gäller förstås att medarbetarna kan hantera olikheterna, kanske kan man tala om mångfaldskompetens. Att kunna fungera ihop med många typer av människor, att även om man är olika kunna hitta en gemensam grund att stå på. Man gör inte gruppen bättre bara för att man själv är olik de andra, det krävs också att man kan uppskatta att de andra är annorlunda än man själv.
Mångfald handlar om insikten att vi alla är olika, och att detta i grunden är något värdefullt för samhället. Detta är alltså något som har betydelse för Sveriges framtida konkurrenskraft, men också för att exempelvis kunna bekämpa problemet med mobbning. Mobbning handlar ju ofta om att offret inte tillåts vara den han eller hon är, man trakasseras för att man inte passar in i mallen. Insikten om hur viktigt det är för samhället att vi är olika och vill olika saker måste nå fram tidigt i skolan. Hur skulle ett samhälle se ut där alla ville jobba med samma sak? Det skulle rimligen inte fungera särskilt bra.
Just detta med mångfaldens allt ökande betydelse för kreativitet och konkurrenskraft ger en särskild möjlighet att ladda ordet med positiva värden. I fallet med det mycket smalare begreppet "mångkultur" har man misslyckats med detta, eftersom få har fått uppfattningen att det är något man tjänar på, snarare har det fått klangen av något nödvändigt ont.
Det vore lämpligt om partierna såg till att utse några till att på heltid bli experter på mångfald, som kan jobba för att sprida idéer om hur mångfaldsarbete kan öka produktivitet och kreativitet. Dessa personer bör också bli experter på motståndarsidan, det vill säga rasister, fundamentalister, främlingsfientliga, politiska extremister och andra som vill stöpa alla människor i en och samma form. De bör jobba med att varna för vad sådana rörelser kan ställa till med.
Just denna vinkel, att SD är ett hot mot allt mångfaldstänkande, och därmed också ett hot mot Sveriges framtida konkurrenskraft, det kan nog vara fruktbart att spinna på. Just nu ses SD bara som ett hot mot invandrarna, inte mot dem som röstar på dem. Men i förlängningen är det ju just det de kan vara.
Och det är också just dessa experter som bör ta debatten med SD. Debatten ska definitivt tas, men inte på för hög nivå. Partiledarnivå, och också partisekreterarnivå, är för högt. Det ger SD för hög status och respekt. Partiledare måste vara insatta i så mycket annat att de inte har tid att bli tillräckligt skickliga på att ta sådana här debatter. För här gäller det att vara påläst. SD har inga skrupler när det gäller att fiffla med siffror eller ljuga rent ut. TV-tittarna kollar inte upp fakta, därför måste man ha stenkoll när man debatterar med dem. Peka ut lögnerna, redogör för olika SD:ares historia, visa de korrekta siffrorna, lär känna alla deras argument och utspel i förväg. Visa på hur de saknar politik inom de flesta områden och hur utspel de gjort inte hänger samman. Visa att de inte vet hur de ska genomföra ens de få förslag de har. De har faktiskt inte något särskilt att komma med, men det gäller att visa det så att det blir tydligt för alla. Att diskutera med populister är inte alltid som att diskutera med vanliga politiker, men det går att lära sig.
Så länge de inte sitter i riksdagen behöver inte partiledare blanda sig i. Skulle de nu lyckas ta sig in, är det ändå vid rätt få tillfällen som de behöver bemötas en mot en. Möt dem, men använd experter på lägre nivå så långt det är möjligt.
Man bör också planera bakom kulisserna för vad som ska hända om SD skulle få en vågmästarroll i riksdagen. Risken finns ju uppenbarligen. En blocköverskridande regering kan då bli nödvändig. Själv kan jag till och med tycka att det vore önskvärt. Borgarna+mp kunde tänkas, s+ fp+c vore intressant. Blockpolitiken mår bra av att brytas upp då och då, annars kommer åtminstone de mindre partierna med tiden att förlora sin särart. Särskilt på den borgerliga sidan är det stor risk att det blir fyra allmänborgerliga partier som det blir svårt att skilja på. Att inte föredra blockpolitik är väl lite som att ropa i öknen nu för tiden, men det kan ju faktiskt bli nödvändigt. Vad ska man annars göra?
söndag, april 22, 2007
måndag, april 16, 2007
Tji fick ni, forskare och studenter.
Jahapp, då kan man nu läsa om vårpropositionen lite varstans i tidningarna och det ska kommenteras hit och dit. Jag tänkte kommentera ett område det satsas minimalt på i budgeten: studenter, utbildning och forskning. Som doktorand och för inte så länge sedan student minns jag förstås vad som sades i valrörelsen: Höjda studiemedel, studentrabatt på SL, fler studentbostäder, höjda eller slopade fribelopp, satsning på kvalitet och mer undervisningstimmar på högskolan. Satsning på forskning, bort med högskolemomsen, 1%-målet (1% av BNP i offentlig satsning på forskning) skulle uppnås under mandatperioden. Tji fick vi, som trodde på något av detta. Det ser ut som att kårobligatoriet avskaffas, men det verkar vara det enda. Löftena om att avpolitisera högskolestyrelser tycks komma att stanna vid mycket snack och lite verkstad.
Istället blev det dyrare att resa med SL, bostadsbidraget för studenter försvinner utan kompensation, och det kommer att finnas färre tillgängliga hyresrätter. Låt oss titta i budgeten, under rubriken utbildning och universitetsforskning.
2006 blev utfallet för detta utgiftsområde 46,5 miljarder (mdr). 2007 SJUNKER anslagen till 44,2 mdr, för 2008 beräknas det bli 46,2 mdr, för 2009 47,7 mdr och för 2010 48.7 mdr. Detta innebär alltså att perioden 2006-2010 ökar anslagen i genomsnitt per år med patetiska 1,18 procent per år. Det vill säga en bra bit mindre än inflationen, som dessutom förväntas öka. Andelen av BNP kommer förstås att minska ytterligare, eftersom BNP växer snabbare. Om vi antar att anslagen skulle växa lika snabbt som BNP och att tillväxten där var 3% per år under perioden, skulle anslaget vara ca 3,5 mdr högre 2010. Man talade före valet om att öka andelen, nu vill man inte ens nå upp till den gamla.
Ingen satsning i syne alltså, bara vackra ord. Som jämförelse kan nämnas att perioden 2002-2006 steg anslagen från 40,9 mdr till 46,6 mdr, dvs med 5,7 mdr eller med 3,3 procent per år.
Från att ha ökat med 3,3% per år under förra mandatperioden, till endast 1.2% under denna mandatperiod.
Vi kan också se att områdets totala andel av de så kallade takbegränsade utgifterna sjunker från 5,2% till 4,8%.
Värt att notera också att Arbetslivsinstitutet läggs ner och hamnar inom universitetsramarna, och också att Försvarshögskolan flyttas från försvarsbudgeten till utbildnings- och forskningsbudgeten. Institutet för Psykosocial medicin flyttas också in, från området Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Så kostnader tillkommer.
Ytterligare en kostnad som är värt att väga in är att avkastningskravet för Akademiska Hus, som ju äger de flesta av universitetens lokaler, är lika med den femåriga statsobligationsräntan plus fyra procentenheter. Så när räntan går upp, och det anses att regeringens politik kommer att bidra till detta, ja då höjer också Akademiska Hus sina hyror, och mer pengar går tillbaka till staten.
Med dessa fakta i bakhuvudet inser man hur löjligt pratet om "satsningar" på forskning och utbildning är. Det handlar i realiteten om en nedskärning och ingenting annat!
Istället blev det dyrare att resa med SL, bostadsbidraget för studenter försvinner utan kompensation, och det kommer att finnas färre tillgängliga hyresrätter. Låt oss titta i budgeten, under rubriken utbildning och universitetsforskning.
2006 blev utfallet för detta utgiftsområde 46,5 miljarder (mdr). 2007 SJUNKER anslagen till 44,2 mdr, för 2008 beräknas det bli 46,2 mdr, för 2009 47,7 mdr och för 2010 48.7 mdr. Detta innebär alltså att perioden 2006-2010 ökar anslagen i genomsnitt per år med patetiska 1,18 procent per år. Det vill säga en bra bit mindre än inflationen, som dessutom förväntas öka. Andelen av BNP kommer förstås att minska ytterligare, eftersom BNP växer snabbare. Om vi antar att anslagen skulle växa lika snabbt som BNP och att tillväxten där var 3% per år under perioden, skulle anslaget vara ca 3,5 mdr högre 2010. Man talade före valet om att öka andelen, nu vill man inte ens nå upp till den gamla.
Ingen satsning i syne alltså, bara vackra ord. Som jämförelse kan nämnas att perioden 2002-2006 steg anslagen från 40,9 mdr till 46,6 mdr, dvs med 5,7 mdr eller med 3,3 procent per år.
Från att ha ökat med 3,3% per år under förra mandatperioden, till endast 1.2% under denna mandatperiod.
Vi kan också se att områdets totala andel av de så kallade takbegränsade utgifterna sjunker från 5,2% till 4,8%.
Värt att notera också att Arbetslivsinstitutet läggs ner och hamnar inom universitetsramarna, och också att Försvarshögskolan flyttas från försvarsbudgeten till utbildnings- och forskningsbudgeten. Institutet för Psykosocial medicin flyttas också in, från området Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Så kostnader tillkommer.
Ytterligare en kostnad som är värt att väga in är att avkastningskravet för Akademiska Hus, som ju äger de flesta av universitetens lokaler, är lika med den femåriga statsobligationsräntan plus fyra procentenheter. Så när räntan går upp, och det anses att regeringens politik kommer att bidra till detta, ja då höjer också Akademiska Hus sina hyror, och mer pengar går tillbaka till staten.
Med dessa fakta i bakhuvudet inser man hur löjligt pratet om "satsningar" på forskning och utbildning är. Det handlar i realiteten om en nedskärning och ingenting annat!
söndag, april 15, 2007
Könsskillnader och självförtroende
Måste bara kommentera en intressant artikel som dök upp på DN idag. Jag har ju kritiserat Annica Dahlström i flera tidigare inlägg. Hon må vara en skicklig forskare inom sitt område, cell- och molekylärbiologi. Men när det gäller hennes uttalanden om könsskillnader och testosteron, som ju faktiskt inte har så mycket med hennes forskning att göra, där finns det verkligen mycket att invända.
(Den intresserade söker lämpligen först på "Dahlstrom A" och sedan på "Dahlstrom A testosterone" på PubMed)
Det har ju varit känt länge inom psykologin att om de som tillhör etniska minoriteter får ange sin etnicitet innan de skriver ett test (alltså välja exempelvis mellan caucasian/african american/hispanic/other) så minskar deras resultat signifikant, jämfört med om de inte behöver ange detta.
I DN-artikeln refereras ett liknande försök, där man jämfört män och kvinnor. Om deltagarna före testet fick höra att män och kvinnor brukade lyckas lika bra, presterade män och kvinnor också lika bra. Fick de inte höra detta, presterade kvinnorna bara ungefär hälften så bra som män. Hälften! Det säger något om hur kraftfulla dessa psykologiska mekanismer är.
Det är värt att fundera på hur många topprestationer som går förlorade för att människor saknar tillräckligt självförtroende. De flesta toppidrottare är nog väl medvetna om hur viktig den mentala biten är. Man måste tro att man ska vinna, och hela tiden ha en mental bild av sig själv som vinnare, annars blir man en förlorare. Och det är samma sak med intellektuella prestationer. Man måste tro att man kan skriva en bestseller, ta hem ett nobelpris eller bli vald till statsminister. Sikta mot stjärnorna och nå i alla fall månen.
Däremot måste man ju inte bli en odräglig typ som hela tiden talar om för omgivningen hur lyckad man kommer att bli. Sådant kan till och med vara ett tecken på inre osäkerhet, att man behöver bekräftelse utifrån för att upprätthålla vinnarbilden. Man måste ha en inre trygghet och tro på sig själv som man alltid bär med sig oberoende av hur omgivningen ser ut.
Nu vill jag ju inte låta som en sådan där enerverande amerikansk så-lyckas-du-med-allting-på-5-minuter-guru, utan bara understyka detta: Självförtroende, självbild och förväntningar är väldigt viktiga för hjärnans sätt att fungera (stressnivåer, kreativitet, koncentrationsförmåga osv) och därmed prestationsförmågan. Här finns det lärdomar som kan hjälpa många att lyckas bättre, men också mycket kvar att utforska.
Dagens boktips blir helt klart "The courage to create" av Rollo May, en klassiker sedan 1975.
(Den intresserade söker lämpligen först på "Dahlstrom A" och sedan på "Dahlstrom A testosterone" på PubMed)
Det har ju varit känt länge inom psykologin att om de som tillhör etniska minoriteter får ange sin etnicitet innan de skriver ett test (alltså välja exempelvis mellan caucasian/african american/hispanic/other) så minskar deras resultat signifikant, jämfört med om de inte behöver ange detta.
I DN-artikeln refereras ett liknande försök, där man jämfört män och kvinnor. Om deltagarna före testet fick höra att män och kvinnor brukade lyckas lika bra, presterade män och kvinnor också lika bra. Fick de inte höra detta, presterade kvinnorna bara ungefär hälften så bra som män. Hälften! Det säger något om hur kraftfulla dessa psykologiska mekanismer är.
Det är värt att fundera på hur många topprestationer som går förlorade för att människor saknar tillräckligt självförtroende. De flesta toppidrottare är nog väl medvetna om hur viktig den mentala biten är. Man måste tro att man ska vinna, och hela tiden ha en mental bild av sig själv som vinnare, annars blir man en förlorare. Och det är samma sak med intellektuella prestationer. Man måste tro att man kan skriva en bestseller, ta hem ett nobelpris eller bli vald till statsminister. Sikta mot stjärnorna och nå i alla fall månen.
Däremot måste man ju inte bli en odräglig typ som hela tiden talar om för omgivningen hur lyckad man kommer att bli. Sådant kan till och med vara ett tecken på inre osäkerhet, att man behöver bekräftelse utifrån för att upprätthålla vinnarbilden. Man måste ha en inre trygghet och tro på sig själv som man alltid bär med sig oberoende av hur omgivningen ser ut.
Nu vill jag ju inte låta som en sådan där enerverande amerikansk så-lyckas-du-med-allting-på-5-minuter-guru, utan bara understyka detta: Självförtroende, självbild och förväntningar är väldigt viktiga för hjärnans sätt att fungera (stressnivåer, kreativitet, koncentrationsförmåga osv) och därmed prestationsförmågan. Här finns det lärdomar som kan hjälpa många att lyckas bättre, men också mycket kvar att utforska.
Dagens boktips blir helt klart "The courage to create" av Rollo May, en klassiker sedan 1975.
lördag, april 14, 2007
Fler prinsessor på ärten
Det är fascinerande hur lättkränkta vissa är när det kommer till frågor om religion. Debatten som varit i bland annat SvD om att biblar plockas bort från rummen på Scandics hotell där nu senast Göran Skytte föreslår bojkott av Scandic, och debatten om "kristofobin" fortsätter.
Inom politiken är det ju lite annorlunda, man kan gå till rätt hårda angrepp på sina motståndare, men det accepteras ändå som ett del av spelet så länge man inte gör rejäla övertramp. Det är väl antagligen en kulturfråga, i demokratiska länder har man insett att så måste det få vara. Kanske har man helt enkelt inte kommit så långt inom den religiösa debatten, och det av den anledningen att det helt enkelt inte varit så mycket debatt. I vart fall inte om man jämför med den politiska. Ofta har en sida fått stå mer eller mindre oemotsagd.
Man kan kanske göra en jämförelse med Putins ryssland där det är mer eller mindre förbjudet att kritisera presidenten och regeringen numera. Ändå är oppositionen mot denna ordning till synes ganska begränsad. Det finns en acceptans för dessa inskränkningar som aldrig skulle finnas i en väletablerad demokrati. Antagligen behövs det helt enkelt tid för en kultur att utvecklas, där tillräckligt många inser att öppen och hård debatt är nödvändig.
Här ligger den religiösa sfären på efterkälken, här finns fortfarande kraven på att man inte ska få kritisera och debattera hur som helst. Även om en helig ko slaktas då och då, strövar stora hjordar fortfarande omkring. Kristendomen har på många håll i världen kommit en bra bit längre än exempelvis islam, men det är ju inte utan att man kommer att tänka på efterspelet till Muhammedkarikatyrerna när Skytte ropar på bojkott.
Därmed inte sagt att politiken alltid är en förbild i detta avseende ens i Sverige. Minns exempelvis stenkastningen mot Centerns lokaler före valet, där vissa motståndarpartier inte lyfte så många fingrar för att ta avstånd från våldet.
För en fredlig och harmonisk samexistens måste både religiösa och ateister lära sig att bli mindre lättkränkta och mer överseende när det gäller symbolfrågor och småsaker. Vända andra kinden till, som en klok man eventuellt en gång sa. Att vara rabiat och kompromisslös kommer bara att väcka samma beteende från motståndarsidan. Det är ju trots allt inte så att det är någon brist i världen på problem, orättvisor och lidande som det verkligen finns starka skäl att uppröras över. Det går att lära sig förmågan att sila kamelerna och svälja myggen.
Och antagligen är det också så att de flesta från båda sidor har denna förmåga. Men det är de som saknar den som gör väsen av sig och får uppmärksamheten. Tyvärr finns det ju också inom såväl politik som religion en romantisering av den kompromisslöse, som anses vara "extra engagerad" och brinnande för saken, vilket anses beundransvärt och fint.
För visst är det överdrivet att bli upprörd över att det ligger en bibel i en låda på hotellrummet. I alla fall så länge det inte står en skylt med "Läs den här eller hamna i helvetet!". Och visst är det fånigt att uppröras över att biblar flyttas från nattduksbordslådor till receptionen. I fallet med Muhammedteckningarna fanns det åtminstone en avsikt att förolämpa, det måste medges. I det här fallet är avsikten från Scandics sida i stället att försöka hitta en ordning där ingen upprörs, inte att kränka någon. Och det är förstås högst rimligt och berömvärt att resonera så, att folk får välja själva vad de vill läsa, det är inte ett hotells uppgift att komma med vad som kan uppfattas som pekpinnar. Men att det låg ett slags god vilja i botten kunde inte ses som en förmildrande omständighet av korstågs-Skytte. Nej, detta beteende kallas "att hälla en hink skit över kristendomen".
Man undrar ju vilka ord korstågs-Skytte ska ha kvar att ta till den dagen religiösa utsätts för en verkligt allvarlig kränkning? Bitte Assarmo tog i sitt första inlägg upp situationen i Irak. Där nere snackar vi kränkning. Men på något sätt har nu debatten fått en sådan karaktär att flyttandet av biblar från ett rum till ett annat inte ses som något i grunden annorlunda. Faktiskt tycks upprördheten ibland vara större över bibelflytten än förföljelserna!
Har folk tappat sinnet för proportioner helt och hållet? Eller är det bara så att SvD tycker att det blir så härligt mycket uppmärksamhet av att släppa fram dessa prinsessor på ärten, och att dessa inte är representativa för mer än en liten skrikhalsig minoritet?
Jag vill förresten tipsa om en tänkvärd text om uppmaningen att vända andra kinden till. Också en agnostiker som jag tyckte det var intressant. Och häri finns nog också en lärdom för de kristna som nu vill bojkotta Scandic. Genom att vända andra kinden till, var det den som slog som förnedrade sig. Sug på den ett tag. Du har ju hela helgen på dig.
Inom politiken är det ju lite annorlunda, man kan gå till rätt hårda angrepp på sina motståndare, men det accepteras ändå som ett del av spelet så länge man inte gör rejäla övertramp. Det är väl antagligen en kulturfråga, i demokratiska länder har man insett att så måste det få vara. Kanske har man helt enkelt inte kommit så långt inom den religiösa debatten, och det av den anledningen att det helt enkelt inte varit så mycket debatt. I vart fall inte om man jämför med den politiska. Ofta har en sida fått stå mer eller mindre oemotsagd.
Man kan kanske göra en jämförelse med Putins ryssland där det är mer eller mindre förbjudet att kritisera presidenten och regeringen numera. Ändå är oppositionen mot denna ordning till synes ganska begränsad. Det finns en acceptans för dessa inskränkningar som aldrig skulle finnas i en väletablerad demokrati. Antagligen behövs det helt enkelt tid för en kultur att utvecklas, där tillräckligt många inser att öppen och hård debatt är nödvändig.
Här ligger den religiösa sfären på efterkälken, här finns fortfarande kraven på att man inte ska få kritisera och debattera hur som helst. Även om en helig ko slaktas då och då, strövar stora hjordar fortfarande omkring. Kristendomen har på många håll i världen kommit en bra bit längre än exempelvis islam, men det är ju inte utan att man kommer att tänka på efterspelet till Muhammedkarikatyrerna när Skytte ropar på bojkott.
Därmed inte sagt att politiken alltid är en förbild i detta avseende ens i Sverige. Minns exempelvis stenkastningen mot Centerns lokaler före valet, där vissa motståndarpartier inte lyfte så många fingrar för att ta avstånd från våldet.
För en fredlig och harmonisk samexistens måste både religiösa och ateister lära sig att bli mindre lättkränkta och mer överseende när det gäller symbolfrågor och småsaker. Vända andra kinden till, som en klok man eventuellt en gång sa. Att vara rabiat och kompromisslös kommer bara att väcka samma beteende från motståndarsidan. Det är ju trots allt inte så att det är någon brist i världen på problem, orättvisor och lidande som det verkligen finns starka skäl att uppröras över. Det går att lära sig förmågan att sila kamelerna och svälja myggen.
Och antagligen är det också så att de flesta från båda sidor har denna förmåga. Men det är de som saknar den som gör väsen av sig och får uppmärksamheten. Tyvärr finns det ju också inom såväl politik som religion en romantisering av den kompromisslöse, som anses vara "extra engagerad" och brinnande för saken, vilket anses beundransvärt och fint.
För visst är det överdrivet att bli upprörd över att det ligger en bibel i en låda på hotellrummet. I alla fall så länge det inte står en skylt med "Läs den här eller hamna i helvetet!". Och visst är det fånigt att uppröras över att biblar flyttas från nattduksbordslådor till receptionen. I fallet med Muhammedteckningarna fanns det åtminstone en avsikt att förolämpa, det måste medges. I det här fallet är avsikten från Scandics sida i stället att försöka hitta en ordning där ingen upprörs, inte att kränka någon. Och det är förstås högst rimligt och berömvärt att resonera så, att folk får välja själva vad de vill läsa, det är inte ett hotells uppgift att komma med vad som kan uppfattas som pekpinnar. Men att det låg ett slags god vilja i botten kunde inte ses som en förmildrande omständighet av korstågs-Skytte. Nej, detta beteende kallas "att hälla en hink skit över kristendomen".
Man undrar ju vilka ord korstågs-Skytte ska ha kvar att ta till den dagen religiösa utsätts för en verkligt allvarlig kränkning? Bitte Assarmo tog i sitt första inlägg upp situationen i Irak. Där nere snackar vi kränkning. Men på något sätt har nu debatten fått en sådan karaktär att flyttandet av biblar från ett rum till ett annat inte ses som något i grunden annorlunda. Faktiskt tycks upprördheten ibland vara större över bibelflytten än förföljelserna!
Har folk tappat sinnet för proportioner helt och hållet? Eller är det bara så att SvD tycker att det blir så härligt mycket uppmärksamhet av att släppa fram dessa prinsessor på ärten, och att dessa inte är representativa för mer än en liten skrikhalsig minoritet?
Jag vill förresten tipsa om en tänkvärd text om uppmaningen att vända andra kinden till. Också en agnostiker som jag tyckte det var intressant. Och häri finns nog också en lärdom för de kristna som nu vill bojkotta Scandic. Genom att vända andra kinden till, var det den som slog som förnedrade sig. Sug på den ett tag. Du har ju hela helgen på dig.
söndag, april 01, 2007
Dagens aprilskämt
Måste ju bara prova en sak. Om man letar upp tidningarnas aprilskämt och länkar till dem i sin blogg under rubriken "aprilskämt", kommer de då låta sådana blogglänkar finnas med i Twinglyrutan? Eller kommer de att rensas bort? Ja, det får jag väl se i morgon...
Attans, SvD:s aprilskämt verkar inte vara utlagt än. Men DN är snabba ur startgroparna.
Attans, SvD:s aprilskämt verkar inte vara utlagt än. Men DN är snabba ur startgroparna.
lördag, mars 31, 2007
Ut med Leijonborg! In med Cecilia Malmström!
Ännu ett exempel på det breda missnöjet med Leijonborg kunde vi läsa om idag. På Dalarnas länsförbunds årsmöte togs beslut om att ställa krav på ny partiledare. Endast en (1!) av 80 reserverade sig mot beslutet, en stor majoritet röstade för. Inte en dag för tidigt, får jag säga. Det är viktigt att det här bytet blir genomfört i god tid före 2010.
Av någon anledning har Expressen flera artiklar, SVD och DN relativt stora artiklar, men Aftonbladet bara en liten notis. Hade väntat mig att den tidning som gillar honom minst skulle slå upp det störst. Men nåja.
Första gången jag träffade Leijonborg imponerade han inte på mig, och han har egentligen inte gjort det senare heller. Nu är jag väl i och för sig rätt svårimpad till min natur, men ändå. Jag tror att det var år 2000 någon gång, och vi satt ett tiotal i en källare som hyrdes av en politisk studentförening i Linköping. Folkpartiet hade då gjort ett riktigt dåligt val 1998, och Leijonborg hade som många andra politiker inte gjort mycket annat än att upprepa mantrat "Vård, skola, omsorg" i valrörelsen. Den hade helt enkelt varit urtrist.
Jag kommer ihåg att jag då nämnde en färsk opinionsundersökning där folkparitets lilla stapel hade sett väldigt inklämd ut mellan moderaternas och kd:s då betydligt högre staplar, och att det var en bra illustration till hur folkpartiet hade agerat. Man hade sagt precis samma saker som de andra borgarna eftersom man inte ville bli osams med något av dem. Leijonborg svarade något om att man måste vara försiktig och inte sticka ut för mycket, det var viktigt att framstå som eniga. Jag i min tur svarade något om att om man inte profilerade sig skulle det vara stor risk att ramla ur riksdagen. Minns inte exakt men ungefär så var det.
Jag upprepade kravet på mer profilering i frågestunden efter att han talat på Liberala Studenters årsmöte något år senare, och han svarade då något om att det var bättre att vi visade var vi stod i alla frågor, att vi hade svar och en politik för allt som skulle kunna komma upp. Hans inställning tycktes då alltså vara ungefär att partiet kunde inte styra vad som skulle hamna högst på agendan, så man skulle se vad som kom upp och anpassa sig efter det.
Sedan kom ju 2002, en profilfråga i form av språktest (jo, det hette faktiskt "test" och inte "krav" i början, även om man inte vill låtsas om det numera), ett framgångsrikt val i spåren av moderat misslyckande, och en Leijonborg med betydligt stärkt självförtroende. Jag fick rätt, men på något sätt ändå fel.
Det var rätt med profilering, men jag hade ju hoppats på något lite mer liberalt än språktest och de trista främlingsfientlighetsflörtarna från Mauricio Rojas. Och det duger inte med vilken profilering som helst. En profilering som utformas av ett litet gäng runt partisekreteraren utan att förankras i partiet är inte vad som ska till. Och det borde vara möjligt att profilera sig utan att behöva köra med förenklade budskap. Visst hade väl löpsedelskampanjen sina formmässiga poänger, men det måste ju finnas något bakom löpsedeln också.
Det som verkligen gjort mig irriterad på Leijonborg är hur uselt han har hanterat eftervaldebatten och intrångsskandalen. Han talade inte om hela sanningen från början, han slingrade sig, och han har aldrig riktigt tagit avstånd från Johan Jakobsson. Det går inte att frigöra sig från känslan att det fortfarande är Johan Jakobsson-andan som styr Leijonborg. Arkitekten är borta men bygget står kvar, och den som har nyckeln vill inte ändra på något. Men hur ska man kunna fortsätta en strategi som bygger på att utforma mediautspel för maximal uppmärksamhet, analysera väljargrupper och triangulera för att hitta de positioner som kan locka flest, när strategen inte är kvar? Ta in ett gäng pr-konsulter, fortsätta som vanligt och fortsätta dumpa sin trovärdighet över bord? För det är precis det man håller på att göra på lång sikt. I längden är folk inte dumma.
LL reagerade på kritiken efter valet genom att mer eller mindre strunta i den. Släta över den, anmärka att det bara var små minoritetsröster, att det inte var något att bry sig om. Hela tiden en "nu glömmer vi det här och går vidare"-attityd. Ointresse och huvudet i sanden.
Det behövs förnyelse och ny profilering, men också att hitta tillbaka till folkrörelsekänslan, den socialliberala ideologin och förankringen i gräsrötterna. Det kan inte Lars Leijonborg. Han är slut. Inte mig emot om han fortsätter som utbildningsminister och med sitt globaliseringsråd. Men uppenbart klarar han inte av att samtidigt vara partiledare. På den posten behövs någon annan. Själv skulle jag gärna se Cecilia Malmström, EU-ministern som tidigare satt i EU-parlamentet, doktor i statskunskap och initiativtagare till www.oneseat.eu. Relativt ung men mycket kompetent. Jag anser ju att också små partier bör se till att ha partiledare som kan framstå som statsministerkandidater. Med tiden tror jag att CM har den potentialen. Erik Ullenhag, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Johan Pehrson, Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson och några till i all ära, men jag har svårt att tänka mig någon av dem i rollen som statsminister.
Av någon anledning har Expressen flera artiklar, SVD och DN relativt stora artiklar, men Aftonbladet bara en liten notis. Hade väntat mig att den tidning som gillar honom minst skulle slå upp det störst. Men nåja.
Första gången jag träffade Leijonborg imponerade han inte på mig, och han har egentligen inte gjort det senare heller. Nu är jag väl i och för sig rätt svårimpad till min natur, men ändå. Jag tror att det var år 2000 någon gång, och vi satt ett tiotal i en källare som hyrdes av en politisk studentförening i Linköping. Folkpartiet hade då gjort ett riktigt dåligt val 1998, och Leijonborg hade som många andra politiker inte gjort mycket annat än att upprepa mantrat "Vård, skola, omsorg" i valrörelsen. Den hade helt enkelt varit urtrist.
Jag kommer ihåg att jag då nämnde en färsk opinionsundersökning där folkparitets lilla stapel hade sett väldigt inklämd ut mellan moderaternas och kd:s då betydligt högre staplar, och att det var en bra illustration till hur folkpartiet hade agerat. Man hade sagt precis samma saker som de andra borgarna eftersom man inte ville bli osams med något av dem. Leijonborg svarade något om att man måste vara försiktig och inte sticka ut för mycket, det var viktigt att framstå som eniga. Jag i min tur svarade något om att om man inte profilerade sig skulle det vara stor risk att ramla ur riksdagen. Minns inte exakt men ungefär så var det.
Jag upprepade kravet på mer profilering i frågestunden efter att han talat på Liberala Studenters årsmöte något år senare, och han svarade då något om att det var bättre att vi visade var vi stod i alla frågor, att vi hade svar och en politik för allt som skulle kunna komma upp. Hans inställning tycktes då alltså vara ungefär att partiet kunde inte styra vad som skulle hamna högst på agendan, så man skulle se vad som kom upp och anpassa sig efter det.
Sedan kom ju 2002, en profilfråga i form av språktest (jo, det hette faktiskt "test" och inte "krav" i början, även om man inte vill låtsas om det numera), ett framgångsrikt val i spåren av moderat misslyckande, och en Leijonborg med betydligt stärkt självförtroende. Jag fick rätt, men på något sätt ändå fel.
Det var rätt med profilering, men jag hade ju hoppats på något lite mer liberalt än språktest och de trista främlingsfientlighetsflörtarna från Mauricio Rojas. Och det duger inte med vilken profilering som helst. En profilering som utformas av ett litet gäng runt partisekreteraren utan att förankras i partiet är inte vad som ska till. Och det borde vara möjligt att profilera sig utan att behöva köra med förenklade budskap. Visst hade väl löpsedelskampanjen sina formmässiga poänger, men det måste ju finnas något bakom löpsedeln också.
Det som verkligen gjort mig irriterad på Leijonborg är hur uselt han har hanterat eftervaldebatten och intrångsskandalen. Han talade inte om hela sanningen från början, han slingrade sig, och han har aldrig riktigt tagit avstånd från Johan Jakobsson. Det går inte att frigöra sig från känslan att det fortfarande är Johan Jakobsson-andan som styr Leijonborg. Arkitekten är borta men bygget står kvar, och den som har nyckeln vill inte ändra på något. Men hur ska man kunna fortsätta en strategi som bygger på att utforma mediautspel för maximal uppmärksamhet, analysera väljargrupper och triangulera för att hitta de positioner som kan locka flest, när strategen inte är kvar? Ta in ett gäng pr-konsulter, fortsätta som vanligt och fortsätta dumpa sin trovärdighet över bord? För det är precis det man håller på att göra på lång sikt. I längden är folk inte dumma.
LL reagerade på kritiken efter valet genom att mer eller mindre strunta i den. Släta över den, anmärka att det bara var små minoritetsröster, att det inte var något att bry sig om. Hela tiden en "nu glömmer vi det här och går vidare"-attityd. Ointresse och huvudet i sanden.
Det behövs förnyelse och ny profilering, men också att hitta tillbaka till folkrörelsekänslan, den socialliberala ideologin och förankringen i gräsrötterna. Det kan inte Lars Leijonborg. Han är slut. Inte mig emot om han fortsätter som utbildningsminister och med sitt globaliseringsråd. Men uppenbart klarar han inte av att samtidigt vara partiledare. På den posten behövs någon annan. Själv skulle jag gärna se Cecilia Malmström, EU-ministern som tidigare satt i EU-parlamentet, doktor i statskunskap och initiativtagare till www.oneseat.eu. Relativt ung men mycket kompetent. Jag anser ju att också små partier bör se till att ha partiledare som kan framstå som statsministerkandidater. Med tiden tror jag att CM har den potentialen. Erik Ullenhag, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Johan Pehrson, Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson och några till i all ära, men jag har svårt att tänka mig någon av dem i rollen som statsminister.
måndag, mars 05, 2007
Aktiehandel
Jag kom nyligen in fel i en del småaktier och har nu insett vad det berodde på. Jag rapportspeckade och jag kollade inte upp den långsiktiga trenden. Detta ska jag inte göra om. Att rapportspecka är att ta en stor risk att hamna fel. Det är bättre att leta ordentligt efter case med stor chans att hamna rätt. Som resultat kände jag mig tvungen att hedga, eftersom jag inte ville sälja. Inte bra.
söndag, mars 04, 2007
Där trillade tioöringen ner
Vad lätt det är att missa saker när man bara sysslar med sitt intresse för politik på sin snålt tilltagna fritid... Idag förstod jag till slut varför Jan Guillou är så sur på just Folkpartiet. Nog för att han knappast kan förväntas gilla de borgerliga särskilt mycket, men varför han haft ett särskilt ont öga till Folkpartiet har jag inte förstått förrän idag, när jag läste hans kolumn. Det handlar förstås om Israel-Palestina-konflikten. Att jag inte fattat det tidigare? Konstigt egentligen, det har väl varit rätt tydligt. Nåja. Kolumnen fick mig också att ta en närmare koll på vad Per Ahlmark egentligen skrivit om Carl Bildt här, här och här, dvs PAs senaste kolumner om CB i DN. Det vore allt bra spännande att få veta lite mer av vad som händer bakom fasaderna i partierna. Fram med allt struphuggande i ljuset så vi får njuta av det, säger jag bara :)
Israel-Palestinafrågan är ju annars ett intressant exempel på hur svartvitt folk resonerar. Å ena sidan de som tycker att man har fel i huvudet om man inte reservationslöst stöder allt Israel gör, då det ju är den enda verkligt etablerade demokratin i Mellanöstern. Resten är ju diktaturer och terrorister eller olika former av halvmessyrer, och dem kan man ju inte stödja. Israel gjorde rätt i att bomba i Libanon, eftersom de är en demokrati, och då måste vi stödja dem. Å andra sidan de som tycker att man borde bojkotta hela Israel på grund av militära och andra övergrepp.
Som i så många andra konflikter ses det som en konflikter mellan två parter. Och vore det två arméer som möttes och gjorde upp på en åker vore det knappast svårt att ta ställning och heja på Israel. Men riktigt så är det ju inte. Som i så många andra krig finns det en part till, som oftast glöms bort, nämligen civilbefolkningen. Det är ju egentligen den parten som vi främst borde ta ställning för. Den har inte orsakat konflikten, vill inte ha den och vill inte delta i den, men har haft oturen att hamna mitt i den. Civilbefolkningen har sina mänskliga rättigheter oavsett om de haft turen att födas i en demokrati eller oturen att hamna i en diktatur.
Ska man döma av debatten vore konflikten lite som en boxningsmatch, med Israel i ena ringhörnan och Hamas, Al-Aqsabrigaderna och gänget i den andra. Med USA och Iran som sekonder, och en publik som debatterar vem som slåss fulast. Vore det en representativ bild, vore det väl lätt att välja favorit och hoppas på en tung knockout. Men sätt nu i stället in ett barn på ringgolvet, som då får representera civilbefolkningen. Antag att kombattanterna med jämna mellanrum sparkar och trampar på barnet så att det skadas. Vad skulle vi ropa då? Antagligen "Stoppa fighten, sluta genast! Är ni inte kloka, ser ni inte vad ni gör?!"
Kanske en bild värd att ha i minnet.
Israel-Palestinafrågan är ju annars ett intressant exempel på hur svartvitt folk resonerar. Å ena sidan de som tycker att man har fel i huvudet om man inte reservationslöst stöder allt Israel gör, då det ju är den enda verkligt etablerade demokratin i Mellanöstern. Resten är ju diktaturer och terrorister eller olika former av halvmessyrer, och dem kan man ju inte stödja. Israel gjorde rätt i att bomba i Libanon, eftersom de är en demokrati, och då måste vi stödja dem. Å andra sidan de som tycker att man borde bojkotta hela Israel på grund av militära och andra övergrepp.
Som i så många andra konflikter ses det som en konflikter mellan två parter. Och vore det två arméer som möttes och gjorde upp på en åker vore det knappast svårt att ta ställning och heja på Israel. Men riktigt så är det ju inte. Som i så många andra krig finns det en part till, som oftast glöms bort, nämligen civilbefolkningen. Det är ju egentligen den parten som vi främst borde ta ställning för. Den har inte orsakat konflikten, vill inte ha den och vill inte delta i den, men har haft oturen att hamna mitt i den. Civilbefolkningen har sina mänskliga rättigheter oavsett om de haft turen att födas i en demokrati eller oturen att hamna i en diktatur.
Ska man döma av debatten vore konflikten lite som en boxningsmatch, med Israel i ena ringhörnan och Hamas, Al-Aqsabrigaderna och gänget i den andra. Med USA och Iran som sekonder, och en publik som debatterar vem som slåss fulast. Vore det en representativ bild, vore det väl lätt att välja favorit och hoppas på en tung knockout. Men sätt nu i stället in ett barn på ringgolvet, som då får representera civilbefolkningen. Antag att kombattanterna med jämna mellanrum sparkar och trampar på barnet så att det skadas. Vad skulle vi ropa då? Antagligen "Stoppa fighten, sluta genast! Är ni inte kloka, ser ni inte vad ni gör?!"
Kanske en bild värd att ha i minnet.
lördag, februari 24, 2007
Ett bättre system kan se ut så här
Idag presenteras socialförsäkringsutredningens avslutande rapport på DN Debatt. Det är helt klart så att dagens system inte är någon optimal lösning, och den kommer inte heller att bli det när man eventuellt gör medlemskap i en a-kassa obligatoriskt. I dagens system pressas alla yrkesgrupper in i samma system, där politiker har bestämt alla villkor. Det är inte förvånande att många fackförbund erbjuder, eller kommer att erbjuda, sina medlemmar ytterligare inkomstförsäkringar, för att bättre tillfredsställa medlemmarnas behov. Det är inte heller särskilt konstigt att många nu väljer att gå ut ur a-kassan. Den är oflexibel, dåligt anpassad och toppstyrd.
Det skulle vara bättre att ha ett tvådelat system: I botten har vi ett helt skattefinansierat grundbelopp. Ovanpå detta har vi ett helt avgiftsfinansierat försäkringssystem. Försäkringsdelen kan erbjudas av en mångfald av aktörer, fackförbund såväl som försäkringsbolag. Staten behöver egentligen inte alls lägga sig i hur reglerna i försäkringsdelen ska se ut, annat än att se till att olika grupper inte diskrimineras. Då kan exempelvis ett fackförbund själv forma ett system som bättre passar medlemmarna, som fungerar bättre för säsongsanställda eller deltidsarbetande, och så vidare.
Försäkringen finansieras genom ett avdrag på bruttolönen, och individen får själv välja till vilken försäkring inbetalningen ska gå. Man kan tänka sig att det ska vara obligatoriskt för alla att betala in en viss procent, men man kan också tänka sig att individen får välja själv mellan olika nivåer av försäkring. Tjänar man mycket mer än man behöver för att klara sig, kanske man vill ta risken att behöva klara sig på en lägre nivå. Har man barn och stora lån vill man kanske ha högre säkerhet. Men antagligen måste någon grad av inbetalning från alla vara obligatorisk för att det ska gå ihop. Idag har vi ju en avgift inbakad i arbetsgivaravgiften, men jag vill alltså ha en helt fristående avgift i stället.
Det ska förstås också vara möjligt att byta från en försäkring till en annan, lite som när man byter fondbolag för pensionen. Alla former av "medlemskap" i a-kassa kan avskaffas, de fyller faktiskt ingen vettig funktion! Det avgörande är i stället, precis som för vanliga försäkringar, om man har betalat in premien till försäkringen eller inte, med tillägget att man ska ha gjort det under en viss tid.
Men hur länge man ska ha betalat in, hur länge man ska få utbetalningar, hur höga utbetalningarna ska vara, om de ska trappas ner efter hand...det finns faktiskt ingen anledning för staten att bestämma det! Fackförbundet/försäkringsbolaget kan avgöra själva vad som är rimligt, och försäkringstagaren välja vem som erbjuder lämpligast villkor.
Alla får alltså grundbeloppet, och de som har arbetat och betalat in premier får försäkringsersättning ovanpå detta under en tid.
Ska det då finnas en bortre gräns för grundbeloppet, och ska man uppfylla något arbetsvillkor (som idag) för att få det? Frågan är faktiskt om det behövs. Alternativet för de flesta som har varit arbetslösa länge, eller aldrig har haft något jobb, är ju i de flesta fall socialbidrag.
Socialbidragsnormen för 2006 var 3420 kr/månad för en ensamstående, men på detta betalar man inte skatt och dessutom får man hyran betald. Grundbeloppet i dagens a-kassa är 320 kronor per vardag före skatt. På en månad med 21 vardagar alltså 6720 kr i månaden _före_ skatt. Efter att skatten och hyran är betald är det alltså inte direkt mycket kvar att leva på, till och med mindre än socialbidraget i många fall. Är man under 29 år eller har barn kan bostadsbidrag tillkomma. Som jämförelse är studiemedelet (bidrag+lån) 1814 kr/vecka, eller 7256 kr för fyra veckor, och detta betalar man ingen skatt på.
Man kan ju faktiskt fråga sig varför vänstern, som tjatade så mycket om sänkningen från 80%, aldrig tycktes engagera sig ett dugg för de som har dessa 320 kr/vardag före skatt? Om det är svårt att leva på 70%, pröva då att leva på det grundbeloppet.
Det är alltså väl motiverat att höja grundbeloppet, ett förslag skulle kunna vara 1% av prisbasbeloppet, vilket skulle innebära 403 kr/dag eller 8463 kr på 21 vardagar, före skatt. Efter grundavdrag får jag detta till att bli någonstans 6500-6600 kr i månaden efter skatt. Bostadsbidrag och barnbidrag bör utformas så att det täcker upp för den som har barn. Egentligen tycker jag att studiemedlet också borde höjas till denna nivå (8060 kr om man räknar på fyra veckor). Man betalar ju ingen skatt på det, men å andra sidan är största delen lån. Om bidragsdelen sätts till en tredjedel av totalbeloppet blir bidraget i kronor ungefär detsamma som idag. Bostadsbidraget däremot behöver bara delas ut till de som har barn.
Även med höjt grundbelopp är det alltså knappast värst mycket dyrare än att betala ut socialbidrag. Socialbidrag, eller försörjningsstöd som det ju så fint heter, bör i princip avskaffas och bara betalas ut till dem som verkligen har särskilda behov.
För det kommer ju fortfarande att behövas ett krav på att den som kan arbeta, ska arbeta. Vill man inte arbeta, så får man inget grundbelopp heller. Det är ingen medborgarlön vi talar om. Liksom idag ska man redovisa att man aktivt söker jobb.
Man kan också lägga märke till att det höjda grundbeloppet motsvarar ungefär en halv heltidslön på 17 000 före skatt. Det skulle kunna vara fullt möjligt att betrakta den som vill ha grundbeloppet som "halvtidsanställd" av den offentliga sektorn. Man skulle därmed kunna ställa krav på den som är arbetslös att utföra samhällsnyttigt arbete upp till fyra timmar per dag.
Det ska då handla om att utföra sådan service som den offentliga sektorn inte har råd att erbjuda idag. Många kanske kommer att tänka på sådant som att gå och plocka skräp, men det är inte främst sådant jag tänker på. Vi har hundratusentals gamla som sitter ensamma om dagarna, och hemtjänsten hinner bara hjälpa till med det nödvändigaste. Det vore ett stort lyft för deras livskvalitet om någon kunde komma hem till dem och bara prata, spela kort, gå ut och gå en sväng eller liknande några timmar. Vi har nytillkomna invandrare som inte hittar några svenska bekanta de kan träna sin svenska tillsammans med. Arbetslösa akademiker skulle kunna hjälpa skolbarn med läxorna efter skoltid. Klassrummen finns ju där, men det skulle kosta för mycket att ha anställda lärare som jobbade på sena eftermiddagar och kvällar.
Det går säkert att komma på många ytterligare idéer. Genom att ställa dessa krav på att man ska bidra om det behövs blir det mindre intressant att jobba svart. De som har inkomst från annat håll kommer att tacka nej till grundbeloppet.
Alltså, ett flexiblare och robustare system som ger bättre samhällsservice. Det är i sådana banor vi borde tänka istället för att lappa på det gamla systemet.
Det skulle vara bättre att ha ett tvådelat system: I botten har vi ett helt skattefinansierat grundbelopp. Ovanpå detta har vi ett helt avgiftsfinansierat försäkringssystem. Försäkringsdelen kan erbjudas av en mångfald av aktörer, fackförbund såväl som försäkringsbolag. Staten behöver egentligen inte alls lägga sig i hur reglerna i försäkringsdelen ska se ut, annat än att se till att olika grupper inte diskrimineras. Då kan exempelvis ett fackförbund själv forma ett system som bättre passar medlemmarna, som fungerar bättre för säsongsanställda eller deltidsarbetande, och så vidare.
Försäkringen finansieras genom ett avdrag på bruttolönen, och individen får själv välja till vilken försäkring inbetalningen ska gå. Man kan tänka sig att det ska vara obligatoriskt för alla att betala in en viss procent, men man kan också tänka sig att individen får välja själv mellan olika nivåer av försäkring. Tjänar man mycket mer än man behöver för att klara sig, kanske man vill ta risken att behöva klara sig på en lägre nivå. Har man barn och stora lån vill man kanske ha högre säkerhet. Men antagligen måste någon grad av inbetalning från alla vara obligatorisk för att det ska gå ihop. Idag har vi ju en avgift inbakad i arbetsgivaravgiften, men jag vill alltså ha en helt fristående avgift i stället.
Det ska förstås också vara möjligt att byta från en försäkring till en annan, lite som när man byter fondbolag för pensionen. Alla former av "medlemskap" i a-kassa kan avskaffas, de fyller faktiskt ingen vettig funktion! Det avgörande är i stället, precis som för vanliga försäkringar, om man har betalat in premien till försäkringen eller inte, med tillägget att man ska ha gjort det under en viss tid.
Men hur länge man ska ha betalat in, hur länge man ska få utbetalningar, hur höga utbetalningarna ska vara, om de ska trappas ner efter hand...det finns faktiskt ingen anledning för staten att bestämma det! Fackförbundet/försäkringsbolaget kan avgöra själva vad som är rimligt, och försäkringstagaren välja vem som erbjuder lämpligast villkor.
Alla får alltså grundbeloppet, och de som har arbetat och betalat in premier får försäkringsersättning ovanpå detta under en tid.
Ska det då finnas en bortre gräns för grundbeloppet, och ska man uppfylla något arbetsvillkor (som idag) för att få det? Frågan är faktiskt om det behövs. Alternativet för de flesta som har varit arbetslösa länge, eller aldrig har haft något jobb, är ju i de flesta fall socialbidrag.
Socialbidragsnormen för 2006 var 3420 kr/månad för en ensamstående, men på detta betalar man inte skatt och dessutom får man hyran betald. Grundbeloppet i dagens a-kassa är 320 kronor per vardag före skatt. På en månad med 21 vardagar alltså 6720 kr i månaden _före_ skatt. Efter att skatten och hyran är betald är det alltså inte direkt mycket kvar att leva på, till och med mindre än socialbidraget i många fall. Är man under 29 år eller har barn kan bostadsbidrag tillkomma. Som jämförelse är studiemedelet (bidrag+lån) 1814 kr/vecka, eller 7256 kr för fyra veckor, och detta betalar man ingen skatt på.
Man kan ju faktiskt fråga sig varför vänstern, som tjatade så mycket om sänkningen från 80%, aldrig tycktes engagera sig ett dugg för de som har dessa 320 kr/vardag före skatt? Om det är svårt att leva på 70%, pröva då att leva på det grundbeloppet.
Det är alltså väl motiverat att höja grundbeloppet, ett förslag skulle kunna vara 1% av prisbasbeloppet, vilket skulle innebära 403 kr/dag eller 8463 kr på 21 vardagar, före skatt. Efter grundavdrag får jag detta till att bli någonstans 6500-6600 kr i månaden efter skatt. Bostadsbidrag och barnbidrag bör utformas så att det täcker upp för den som har barn. Egentligen tycker jag att studiemedlet också borde höjas till denna nivå (8060 kr om man räknar på fyra veckor). Man betalar ju ingen skatt på det, men å andra sidan är största delen lån. Om bidragsdelen sätts till en tredjedel av totalbeloppet blir bidraget i kronor ungefär detsamma som idag. Bostadsbidraget däremot behöver bara delas ut till de som har barn.
Även med höjt grundbelopp är det alltså knappast värst mycket dyrare än att betala ut socialbidrag. Socialbidrag, eller försörjningsstöd som det ju så fint heter, bör i princip avskaffas och bara betalas ut till dem som verkligen har särskilda behov.
För det kommer ju fortfarande att behövas ett krav på att den som kan arbeta, ska arbeta. Vill man inte arbeta, så får man inget grundbelopp heller. Det är ingen medborgarlön vi talar om. Liksom idag ska man redovisa att man aktivt söker jobb.
Man kan också lägga märke till att det höjda grundbeloppet motsvarar ungefär en halv heltidslön på 17 000 före skatt. Det skulle kunna vara fullt möjligt att betrakta den som vill ha grundbeloppet som "halvtidsanställd" av den offentliga sektorn. Man skulle därmed kunna ställa krav på den som är arbetslös att utföra samhällsnyttigt arbete upp till fyra timmar per dag.
Det ska då handla om att utföra sådan service som den offentliga sektorn inte har råd att erbjuda idag. Många kanske kommer att tänka på sådant som att gå och plocka skräp, men det är inte främst sådant jag tänker på. Vi har hundratusentals gamla som sitter ensamma om dagarna, och hemtjänsten hinner bara hjälpa till med det nödvändigaste. Det vore ett stort lyft för deras livskvalitet om någon kunde komma hem till dem och bara prata, spela kort, gå ut och gå en sväng eller liknande några timmar. Vi har nytillkomna invandrare som inte hittar några svenska bekanta de kan träna sin svenska tillsammans med. Arbetslösa akademiker skulle kunna hjälpa skolbarn med läxorna efter skoltid. Klassrummen finns ju där, men det skulle kosta för mycket att ha anställda lärare som jobbade på sena eftermiddagar och kvällar.
Det går säkert att komma på många ytterligare idéer. Genom att ställa dessa krav på att man ska bidra om det behövs blir det mindre intressant att jobba svart. De som har inkomst från annat håll kommer att tacka nej till grundbeloppet.
Alltså, ett flexiblare och robustare system som ger bättre samhällsservice. Det är i sådana banor vi borde tänka istället för att lappa på det gamla systemet.
fredag, februari 23, 2007
Prinsessorna på ärten
Susanna Popova har idag, liksom tidigare Peter Wolodarski, upphöjt sig till en av skepticismens martyrer. De har nämligen mottagit arga mail från läsare. Ojojoj. Stackars.
Det hela är ju egentligen mycket enkelt. Mängden arga mail är en funktion av hur kontroversiellt ämnet är och hur mycket känslor det väcker, samt hur stor läsekretsen är. Läsekretsens genomsnittliga intelligens däremot, varierar bra mycket mindre från läsekrets till läsekrets än vad månget mediafolk gärna vill inbilla sig.
På en skala mellan bottenlöst hat och avgudadyrkan kommer reaktionerna att vara approximativt normalfördelade med en median som ofta men inte alltid markerar den ståndpunkt som anses mest politiskt korrekt.
Så vad tusan väntade de sig? Skriver man att kungen är korkad får man hatmail. Skriver man att invandring är bra, att invandring är mindre bra, att islam verkar sympatiskt eller att islam verkar otrevligt får man hatmail. Skriver man att AIK suger fett, att Darin är ett sömnpiller, att bensinskatten borde chockhöjas eller att homosexuella såklart ska få gifta sig, då får man hatmail. Bara man når ut till tillräckligt många läsare. Som ett...eh...brev på posten.
Får man verkliga hot, eller om folk skriker åt en på gatan, lägger äckliga saker i ens brevlåda eller behandlar en illa i affären, eller driver en hatkampanj som läses av tiotusentals, då är det självklart totalt oacceptabelt. Bli arg. Polisanmäl om lämpligt. Kalla till presskonferens där du säger att du "reagerade mycket starkt". Och så vidare.
Men ett anonymt mail som bara man själv kan läsa? Tänk "idiot" och radera. Inte svårare än så. Lite får man faktiskt tåla. Wolodarski fick tydligen ett mail där någon skrev att nu "har jag tyvärr ingen motivation att betala för tidningen längre". Aarrgghh! Vilken oerhört rå och hätsk ton! Vilket oerhört övergrepp mot en stackars skribent! Ska mamma blåsa...?
Woladarski talar om "en förändring som kommit smygande med den nya tekniken". Jo men tjena, som om det var en nyhet. Alla som varit aktiva i diskussioner över internet vet ju att det sägs rätt mycket bakom anonymitetens skydd. Diskussionsforum utan troll är rariteter om de inte modereras. Och alla som diskuterat politik har väl någon gång, med något krystat resonemang, blivit jämförd med nazister. Det ingår liksom i det fantasilösa argumenterandets standardarsenal. Det är klart att det är djupt orättvist att jämföra Popova med förintelseförnekare, som någon hade gjort. Men det är ändå inte direkt oväntat att någon kom på tanken.
Dessutom hade det nog inte varit över gränsen att jämföra med exempelvis de som förnekar evolutionen. Eller ens de som hävdade att jorden var universums centrum. För de har ju någonting gemensamt, av någon anledning tycks det alltid vara den konservativa/kristna högern som går i bräschen för motståndet. Anledningen är rimligen att Galilei, Darwin och de som visar på växhuseffekten ifrågasätter en rådande världsbild. I det sista fallet då bilden att vi kan fortsätta att leva och konsumera precis som vi "alltid" har gjort, och att alla andra kan göra det också. Vi som har gjort det tidigare kanske kan, men det kommer inte att fungera om alla jordens invånare ska göra det på samma sätt. Och då blir frågan om vi ska föregå med gott exempel... Det är ju just de konservativa som har svårast att ändra sin världsbild. Visst, de har med sig en del liberaler som är allergiska mot påbud "uppifrån" om hur man ska leva också. Men det är de konservativas inställning till vad vetenskapen kommer fram till, som går som en röd tråd genom vissa frågor i historien.
Självklart menar jag inte att man ska låta bli att släppa fram avvikande åsikter. Det ska man, och det ska alltid finnas plats för saklig diskussion och ifrågasättanden. Men det är ingen idé att gnälla om man får några arga mail för det. Om någon jämför dig med en nazist eller ritar en karikatyr av din profet, tänk bara "idiot" och gå vidare som om inget hade hänt.
Det hela är ju egentligen mycket enkelt. Mängden arga mail är en funktion av hur kontroversiellt ämnet är och hur mycket känslor det väcker, samt hur stor läsekretsen är. Läsekretsens genomsnittliga intelligens däremot, varierar bra mycket mindre från läsekrets till läsekrets än vad månget mediafolk gärna vill inbilla sig.
På en skala mellan bottenlöst hat och avgudadyrkan kommer reaktionerna att vara approximativt normalfördelade med en median som ofta men inte alltid markerar den ståndpunkt som anses mest politiskt korrekt.
Så vad tusan väntade de sig? Skriver man att kungen är korkad får man hatmail. Skriver man att invandring är bra, att invandring är mindre bra, att islam verkar sympatiskt eller att islam verkar otrevligt får man hatmail. Skriver man att AIK suger fett, att Darin är ett sömnpiller, att bensinskatten borde chockhöjas eller att homosexuella såklart ska få gifta sig, då får man hatmail. Bara man når ut till tillräckligt många läsare. Som ett...eh...brev på posten.
Får man verkliga hot, eller om folk skriker åt en på gatan, lägger äckliga saker i ens brevlåda eller behandlar en illa i affären, eller driver en hatkampanj som läses av tiotusentals, då är det självklart totalt oacceptabelt. Bli arg. Polisanmäl om lämpligt. Kalla till presskonferens där du säger att du "reagerade mycket starkt". Och så vidare.
Men ett anonymt mail som bara man själv kan läsa? Tänk "idiot" och radera. Inte svårare än så. Lite får man faktiskt tåla. Wolodarski fick tydligen ett mail där någon skrev att nu "har jag tyvärr ingen motivation att betala för tidningen längre". Aarrgghh! Vilken oerhört rå och hätsk ton! Vilket oerhört övergrepp mot en stackars skribent! Ska mamma blåsa...?
Woladarski talar om "en förändring som kommit smygande med den nya tekniken". Jo men tjena, som om det var en nyhet. Alla som varit aktiva i diskussioner över internet vet ju att det sägs rätt mycket bakom anonymitetens skydd. Diskussionsforum utan troll är rariteter om de inte modereras. Och alla som diskuterat politik har väl någon gång, med något krystat resonemang, blivit jämförd med nazister. Det ingår liksom i det fantasilösa argumenterandets standardarsenal. Det är klart att det är djupt orättvist att jämföra Popova med förintelseförnekare, som någon hade gjort. Men det är ändå inte direkt oväntat att någon kom på tanken.
Dessutom hade det nog inte varit över gränsen att jämföra med exempelvis de som förnekar evolutionen. Eller ens de som hävdade att jorden var universums centrum. För de har ju någonting gemensamt, av någon anledning tycks det alltid vara den konservativa/kristna högern som går i bräschen för motståndet. Anledningen är rimligen att Galilei, Darwin och de som visar på växhuseffekten ifrågasätter en rådande världsbild. I det sista fallet då bilden att vi kan fortsätta att leva och konsumera precis som vi "alltid" har gjort, och att alla andra kan göra det också. Vi som har gjort det tidigare kanske kan, men det kommer inte att fungera om alla jordens invånare ska göra det på samma sätt. Och då blir frågan om vi ska föregå med gott exempel... Det är ju just de konservativa som har svårast att ändra sin världsbild. Visst, de har med sig en del liberaler som är allergiska mot påbud "uppifrån" om hur man ska leva också. Men det är de konservativas inställning till vad vetenskapen kommer fram till, som går som en röd tråd genom vissa frågor i historien.
Självklart menar jag inte att man ska låta bli att släppa fram avvikande åsikter. Det ska man, och det ska alltid finnas plats för saklig diskussion och ifrågasättanden. Men det är ingen idé att gnälla om man får några arga mail för det. Om någon jämför dig med en nazist eller ritar en karikatyr av din profet, tänk bara "idiot" och gå vidare som om inget hade hänt.
torsdag, februari 22, 2007
Dagens Dahlström
Det är ju inte så att jag tänkt skriva om Annica Dahlström varje dag, men något inlägg till blir det väl nu när det ändå är på tapeten. Hon var på TV2s Go'kväll idag, och det var väl lite för kort för att vara intressant, men hon var ju inte särskilt övertygande. Bland annat sa hon att män inte borde ta hand om små barn eftersom män och kvinnor använder synen lite olika, män har ett mer fokuserat synfält medan kvinnor då skulle ha ett bredare.
Men frågan är ju vad det spelar för roll? Det avgörande är ju egentligen inte om det finns en skillnad, utan om kapaciteten/funktionen är tillräcklig. Om det krävs en kapacitet på 100 för att utföra en uppgift, då spelar det ju mindre roll om man kan prestera 1100 eller bara 900, det är ju ändå så att det räcker mer än väl. Om vi kan köra bilar i trafik som rör sig i 110 km/h, och vissa av oss kan framföra stridsflygplan i Mach 2, då borde det väl finnas kapacitet för att hålla koll på ett litet barn?
Så jag skulle nog säga att efter amningen behöver man vara kvinna för att ta hand om ett barn lika mycket som man behöver vara mästerkock och civilekonom för att ta hand om en grillkiosk.
Det är nog ett rätt vanligt felslut bland folk som drar slutsatser av skillnader mellan människor. Att man glömmer att det faktiskt är rätt sällan vi har behov av vår maxkapacitet. Och att vi har en väldigt stor kapacitet för inlärning och anpassning dessutom, vi kan höja våra tak rejält med rätt träning. Så frågan är hur ofta det spelar roll att vissas tak i vissa avseenden är lite högre än andras?
Men frågan är ju vad det spelar för roll? Det avgörande är ju egentligen inte om det finns en skillnad, utan om kapaciteten/funktionen är tillräcklig. Om det krävs en kapacitet på 100 för att utföra en uppgift, då spelar det ju mindre roll om man kan prestera 1100 eller bara 900, det är ju ändå så att det räcker mer än väl. Om vi kan köra bilar i trafik som rör sig i 110 km/h, och vissa av oss kan framföra stridsflygplan i Mach 2, då borde det väl finnas kapacitet för att hålla koll på ett litet barn?
Så jag skulle nog säga att efter amningen behöver man vara kvinna för att ta hand om ett barn lika mycket som man behöver vara mästerkock och civilekonom för att ta hand om en grillkiosk.
Det är nog ett rätt vanligt felslut bland folk som drar slutsatser av skillnader mellan människor. Att man glömmer att det faktiskt är rätt sällan vi har behov av vår maxkapacitet. Och att vi har en väldigt stor kapacitet för inlärning och anpassning dessutom, vi kan höja våra tak rejält med rätt träning. Så frågan är hur ofta det spelar roll att vissas tak i vissa avseenden är lite högre än andras?
onsdag, februari 21, 2007
Friskt viftande med terrorstämpeln
Idag, på SVD Brännpunkt, beskrivs ett nytt fall där en man ska utvisas. Det påstås ha något med terror att göra, men varken han eller någon försvarare får veta vad han anklagas för. Och detta sker i Sverige. Vi klagar på bristen på rättssäkerhet på Guantanamo och sedan gör vi likadant här hemma. Hur vore det att försöka leva upp till våra ideal?
Självklart ska terrorism bekämpas, men vi kan göra både det och att bevara rättssäkerheten. Det berömda avlyssningsförslaget är ytterligare ett steg bort från rättssäkerhet, och kommer säkerligen att leda till fler sådana här fall. De verkligt farliga terroristerna låter sig naturligtvis inte avlyssnas. Det har varit känt i hundratals år hur man kan koda ett meddelande så att ingen som snappar upp det kan läsa det, om denne inte har kodnyckeln. Oavsett om denne har all världens datorkraft tillgänglig. Det är också väl bekant hur man gömmer ett kodat meddelande i en bild på ett sätt som gör att det inte ser ett dugg misstänkt ut. Bilden behöver inte ens skickas med e-post, den kan läggas upp på en hemsida. Med rätt tricks blir det omöjligt att få ut någon information för den som sitter och avlyssnar trafik.
Men vad ska det då vara bra för? Ok, man kanske kan fånga en och annan osofistikerad småfisk. Men framför allt finns svaret att läsa i denna DN-artikel från 2006.
Just det, grejen är att ha något att handla med. Våra mail och telefonsamtal kan således bli handelsvaror, som vilka samlarprylar som helst. För 500 telefonsamtal där någon säger "terrorism" får du 1500 mail som någonstans innehåller ordet "Jihad", ungefär. Det är mer sofistikerat än så förstås, men principen är klar.
Om vi har otur och råkar fastna i detta nät för att vi uttryckt oss olyckligt någon gång, kan det mycket väl exempelvis bli tvärstopp vid gränsen om vi vill resa till USA, eftersom vi hamnat i något register. Som det brukar bli för Jan Guillou. Råkar vi ha fel etnicitet kan det bli värre.
För borde man inte egentligen, om man ska vara konsekvent, terrorstämpla Hells Angels och Bandidos också? De bedriver ju också terrorverksamhet mot oskyldiga civila, bland annat med bilbomber. Med sina hot mot bland annat journalister, vittnen och rättsväsendet borde de egentligen vara ett större hot mot vårt samhälle än många av de organisationer som idag är terrorstämplade.
Eller vänta, de är ju inte muslimer. Då måste man ju behandla dem rättssäkert. Glömde. Så dumt av mig...
Är det någon som tror att de inte hade haft en fet terrorstämpel, ifall de hade varit ett gäng invandrare från Mellanöstern istället?
Självklart ska terrorism bekämpas, men vi kan göra både det och att bevara rättssäkerheten. Det berömda avlyssningsförslaget är ytterligare ett steg bort från rättssäkerhet, och kommer säkerligen att leda till fler sådana här fall. De verkligt farliga terroristerna låter sig naturligtvis inte avlyssnas. Det har varit känt i hundratals år hur man kan koda ett meddelande så att ingen som snappar upp det kan läsa det, om denne inte har kodnyckeln. Oavsett om denne har all världens datorkraft tillgänglig. Det är också väl bekant hur man gömmer ett kodat meddelande i en bild på ett sätt som gör att det inte ser ett dugg misstänkt ut. Bilden behöver inte ens skickas med e-post, den kan läggas upp på en hemsida. Med rätt tricks blir det omöjligt att få ut någon information för den som sitter och avlyssnar trafik.
Men vad ska det då vara bra för? Ok, man kanske kan fånga en och annan osofistikerad småfisk. Men framför allt finns svaret att läsa i denna DN-artikel från 2006.
Just det, grejen är att ha något att handla med. Våra mail och telefonsamtal kan således bli handelsvaror, som vilka samlarprylar som helst. För 500 telefonsamtal där någon säger "terrorism" får du 1500 mail som någonstans innehåller ordet "Jihad", ungefär. Det är mer sofistikerat än så förstås, men principen är klar.
Om vi har otur och råkar fastna i detta nät för att vi uttryckt oss olyckligt någon gång, kan det mycket väl exempelvis bli tvärstopp vid gränsen om vi vill resa till USA, eftersom vi hamnat i något register. Som det brukar bli för Jan Guillou. Råkar vi ha fel etnicitet kan det bli värre.
För borde man inte egentligen, om man ska vara konsekvent, terrorstämpla Hells Angels och Bandidos också? De bedriver ju också terrorverksamhet mot oskyldiga civila, bland annat med bilbomber. Med sina hot mot bland annat journalister, vittnen och rättsväsendet borde de egentligen vara ett större hot mot vårt samhälle än många av de organisationer som idag är terrorstämplade.
Eller vänta, de är ju inte muslimer. Då måste man ju behandla dem rättssäkert. Glömde. Så dumt av mig...
Är det någon som tror att de inte hade haft en fet terrorstämpel, ifall de hade varit ett gäng invandrare från Mellanöstern istället?
tisdag, februari 20, 2007
Ge allmänheten en rättvisande bild!
Annica Dahlström hänvisar nu i sin replik (DN 20/2) till den så kallade tredje uppgiften, att överföra kunskap från universiteten till världen utanför, och hon gör naturligtvis helt rätt i att försöka föra ut vetenskapliga rön till en bredare publik och samtidigt skapa en hel del debatt.
Men målet för denna verksamhet måste rimligen vara att ge allmänheten en rättvisande bild av vad forskningen har att säga. Detta innebär i mina ögon att det inte räcker med att bara säga vad man kommit fram till och vad man själv anser, utan också att vara tydlig med hur säkra vi kan vara på olika påståenden. Det måste stå helt klart vad som är fakta, vad som är indikationer, och vad som är spekulationer. Vidare har vi en skyldighet att redovisa om det finns alternativa förklaringar och modeller, förutsatt att dessa är vetenskapliga och rimliga.
Tyvärr har väl både forskare och journalister ibland starka incitament att presentera en mer förenklad bild, och att verka säkrare på sin sak än man har skäl till. Lättare att få genomslag och mer säljande rubriker. Därav alla tröttsamma ”Forskare slår larm”-löpsedlar. Men jag anser att vi forskare har en moralisk plikt att stå emot detta.
Det är i detta ytterligare ansvar, som jag anser att Annica Dahlström har brustit, i samband med sina uttalanden i olika media.
Det är väl belagt att det finns statistiska skillnader mellan män och kvinnor, men det är viktigt att mindre begåvade läsare inte tolkar detta som att alla män är si och alla kvinnor är så, och använder detta som ursäkt för diskriminering. Genomsnittsmannen och –kvinnan är bara abstraktioner, och vad som behövs är fortfarande ett samhälle där människor ses som individer, och inte som representanter för kollektiv. Människor är olika på långt fler olika sätt än vad politikens ramsor ”kön, etnicitet, religion, sexuell läggning” antyder, och vi har knappt börjat bli medvetna om värdet av denna mångfald.
Så problemet är inte att Dahlström framhåller att det finns skillnader, utan att hon blandar så friskt med rena spekulationer, och att läsaren inte alltid får klart för sig vad som är vad.
Ta exempelvis påståendet i en tidning om att matematisk begåvning skulle vara korrelerat till litet bystmått, och att detta skulle bero på mer testosteron. Till att börja med saknas det förstås belägg, men även om korrelationen skulle finnas, väljer Dahlström att ignorera att det i så fall finns alternativa förklaringar. Vad spelar mest roll för litet bystmått, låg östrogenhalt eller hög testosteronhalt? Vore det inte mer relevant att titta på behåringen om man letar efter en testosteroneffekt? Men framför allt: om det handlar om testosteronöverskott, hur kommer det sig då att universiteten inte domineras av de mest testosteronstinna machobrölarna? Snarare tycks det finnas en befriande undervikt jämfört med samhället i övrigt! Kanske ger lite lägre könshormonhalter individer som koncentrerar sig bättre på skolarbetet istället för att hänga i gäng och diskutera motsatta könet. Kanske är de mindre känslostyrda, vilket stimulerat utvecklingen av rationellt tänkande. Spekulation, men fullt möjligt. Av påståendet skulle okunniga kunna få intrycket att anabola steroider vore en bra idé inför matteprovet. Ser man till vad den vetenskapliga litteraturen säger, är det olika bud, men en vanlig observation är att både ovanligt hög och ovanligt låg testosteronhalt ger lägre intelligens. Det hade varit ansvarsfullt av Dahlström att nämna något om detta.
Sannolikt är det så att det finns en optimal balans av ämnen, däribland androgener såsom testosteron, som ger särskilt hög intellektuell förmåga. Men känsligheten för olika stimuli varierar mellan individer. Det finns också ett betydande inslag av ”cross-talk” mellan våra cellers signalvägar, vilket gör att vad som är optimal nivå i sin tur påverkas av andra ämnens nivåer. Den nivå som ger optimal utveckling för en individ behöver inte göra det för en annan.
Men Dahlström struntar i nyanserna, och ser bara det hon vill se: sin käpphäst att det mesta handlar om testosteronhalten. Det är lätt för en forskare att på detta sätt ”snöa in” och alltid utgå från det främsta egna intresseområdet som förklaringsmodell. Ett annat tydligt kvällstidningsexempel: Dahlström kallade nyligen bisexualitet för en ”modenyck”. Utifrån ett smalt ”testosteronhaltsperpektiv” kanske man kan förstå henne. Homosexuella skulle då ha en mer kvinnlig hjärna, på grund av hormonpåverkan. Bisexualitet blir svårare att förklara. Men hon missar fullständigt det hon konstaterar i sin egen senaste replik: vi har en hjärna som formats under miljontals år av evolutionära tryck. Precis! Och det är lätt att tänka sig bisexualitet som en klar evolutionär fördel! Samkönat sex är väl belagt bland andra högre stående flockdjur (vilket DN:s läsare kunde läsa om den 20/1 i år). Hur kan det då vara en modenyck som vi människor har hittat på? Den bisexuelle fortplantar sig lika väl, men kan använda sex som socialt smörjmedel gentemot båda könen, inte bara det ena. Användbart inte minst med tanke på att aggressiva och potentiellt skadliga konflikter oftast uppstår mellan individer av samma kön. Vidare är samkönat sex en fördel i situationer där det inte finns tillräckligt med mat för att föda upp avkomma. Graviditet är ju ett slöseri med resurser i en situation där avkomman ändå svälter ihjäl. Det är nästan lite underligt att vi heterosexuella fortfarande är så dominerande, men jag ska inte spekulera vidare i detta här.
Det finns ju en lång och tragisk tradition av att forskare har förnekat och bortförklarat samkönat sex i djurvärlden, på grund av egna värderingar. På liknande sätt låter Annica Dahlström sina egna värderingar och förutfattade meningar om testosteronets allenarådande stå i vägen för en mer nyanserad och mer rättvisande bild som lämnar öppet för olika förklaringar. Istället serverar hon kvällstidningarna den förenklade bild de helst vill ha. Jag tror att detta kan ge allmänheten en skev bild av vad forskningen egentligen har fastställt.
Själva innehållet i mina ”motspekulationer” är nu inte det viktiga jag vill ha sagt, de ska främst illustrera att alternativ finns, utan det är följande: Sluta inte att diskutera vad forskningen säger. Men sluta att inbilla kvällstidningsläsarna att testosteronhalten är över allt allenarådande, även om den förstås är viktig. Skilj tydligt på vad som är fakta och vad som är spekulation. Håll alltid en diskussion om hur säkra vi egentligen kan vara på olika rön, även om journalisten eller publiken vill något annat. Vid spekulerande, framhåll alltid vilka alternativa modeller man kan tänka sig. Att andra må brista i uppfyllandet av dessa ideal är inte en ursäkt att göra det själv.
Då, och endast då, kan du påstå dig till fullo uppfylla den tredje uppgiften, Annica Dahlström.
Men målet för denna verksamhet måste rimligen vara att ge allmänheten en rättvisande bild av vad forskningen har att säga. Detta innebär i mina ögon att det inte räcker med att bara säga vad man kommit fram till och vad man själv anser, utan också att vara tydlig med hur säkra vi kan vara på olika påståenden. Det måste stå helt klart vad som är fakta, vad som är indikationer, och vad som är spekulationer. Vidare har vi en skyldighet att redovisa om det finns alternativa förklaringar och modeller, förutsatt att dessa är vetenskapliga och rimliga.
Tyvärr har väl både forskare och journalister ibland starka incitament att presentera en mer förenklad bild, och att verka säkrare på sin sak än man har skäl till. Lättare att få genomslag och mer säljande rubriker. Därav alla tröttsamma ”Forskare slår larm”-löpsedlar. Men jag anser att vi forskare har en moralisk plikt att stå emot detta.
Det är i detta ytterligare ansvar, som jag anser att Annica Dahlström har brustit, i samband med sina uttalanden i olika media.
Det är väl belagt att det finns statistiska skillnader mellan män och kvinnor, men det är viktigt att mindre begåvade läsare inte tolkar detta som att alla män är si och alla kvinnor är så, och använder detta som ursäkt för diskriminering. Genomsnittsmannen och –kvinnan är bara abstraktioner, och vad som behövs är fortfarande ett samhälle där människor ses som individer, och inte som representanter för kollektiv. Människor är olika på långt fler olika sätt än vad politikens ramsor ”kön, etnicitet, religion, sexuell läggning” antyder, och vi har knappt börjat bli medvetna om värdet av denna mångfald.
Så problemet är inte att Dahlström framhåller att det finns skillnader, utan att hon blandar så friskt med rena spekulationer, och att läsaren inte alltid får klart för sig vad som är vad.
Ta exempelvis påståendet i en tidning om att matematisk begåvning skulle vara korrelerat till litet bystmått, och att detta skulle bero på mer testosteron. Till att börja med saknas det förstås belägg, men även om korrelationen skulle finnas, väljer Dahlström att ignorera att det i så fall finns alternativa förklaringar. Vad spelar mest roll för litet bystmått, låg östrogenhalt eller hög testosteronhalt? Vore det inte mer relevant att titta på behåringen om man letar efter en testosteroneffekt? Men framför allt: om det handlar om testosteronöverskott, hur kommer det sig då att universiteten inte domineras av de mest testosteronstinna machobrölarna? Snarare tycks det finnas en befriande undervikt jämfört med samhället i övrigt! Kanske ger lite lägre könshormonhalter individer som koncentrerar sig bättre på skolarbetet istället för att hänga i gäng och diskutera motsatta könet. Kanske är de mindre känslostyrda, vilket stimulerat utvecklingen av rationellt tänkande. Spekulation, men fullt möjligt. Av påståendet skulle okunniga kunna få intrycket att anabola steroider vore en bra idé inför matteprovet. Ser man till vad den vetenskapliga litteraturen säger, är det olika bud, men en vanlig observation är att både ovanligt hög och ovanligt låg testosteronhalt ger lägre intelligens. Det hade varit ansvarsfullt av Dahlström att nämna något om detta.
Sannolikt är det så att det finns en optimal balans av ämnen, däribland androgener såsom testosteron, som ger särskilt hög intellektuell förmåga. Men känsligheten för olika stimuli varierar mellan individer. Det finns också ett betydande inslag av ”cross-talk” mellan våra cellers signalvägar, vilket gör att vad som är optimal nivå i sin tur påverkas av andra ämnens nivåer. Den nivå som ger optimal utveckling för en individ behöver inte göra det för en annan.
Men Dahlström struntar i nyanserna, och ser bara det hon vill se: sin käpphäst att det mesta handlar om testosteronhalten. Det är lätt för en forskare att på detta sätt ”snöa in” och alltid utgå från det främsta egna intresseområdet som förklaringsmodell. Ett annat tydligt kvällstidningsexempel: Dahlström kallade nyligen bisexualitet för en ”modenyck”. Utifrån ett smalt ”testosteronhaltsperpektiv” kanske man kan förstå henne. Homosexuella skulle då ha en mer kvinnlig hjärna, på grund av hormonpåverkan. Bisexualitet blir svårare att förklara. Men hon missar fullständigt det hon konstaterar i sin egen senaste replik: vi har en hjärna som formats under miljontals år av evolutionära tryck. Precis! Och det är lätt att tänka sig bisexualitet som en klar evolutionär fördel! Samkönat sex är väl belagt bland andra högre stående flockdjur (vilket DN:s läsare kunde läsa om den 20/1 i år). Hur kan det då vara en modenyck som vi människor har hittat på? Den bisexuelle fortplantar sig lika väl, men kan använda sex som socialt smörjmedel gentemot båda könen, inte bara det ena. Användbart inte minst med tanke på att aggressiva och potentiellt skadliga konflikter oftast uppstår mellan individer av samma kön. Vidare är samkönat sex en fördel i situationer där det inte finns tillräckligt med mat för att föda upp avkomma. Graviditet är ju ett slöseri med resurser i en situation där avkomman ändå svälter ihjäl. Det är nästan lite underligt att vi heterosexuella fortfarande är så dominerande, men jag ska inte spekulera vidare i detta här.
Det finns ju en lång och tragisk tradition av att forskare har förnekat och bortförklarat samkönat sex i djurvärlden, på grund av egna värderingar. På liknande sätt låter Annica Dahlström sina egna värderingar och förutfattade meningar om testosteronets allenarådande stå i vägen för en mer nyanserad och mer rättvisande bild som lämnar öppet för olika förklaringar. Istället serverar hon kvällstidningarna den förenklade bild de helst vill ha. Jag tror att detta kan ge allmänheten en skev bild av vad forskningen egentligen har fastställt.
Själva innehållet i mina ”motspekulationer” är nu inte det viktiga jag vill ha sagt, de ska främst illustrera att alternativ finns, utan det är följande: Sluta inte att diskutera vad forskningen säger. Men sluta att inbilla kvällstidningsläsarna att testosteronhalten är över allt allenarådande, även om den förstås är viktig. Skilj tydligt på vad som är fakta och vad som är spekulation. Håll alltid en diskussion om hur säkra vi egentligen kan vara på olika rön, även om journalisten eller publiken vill något annat. Vid spekulerande, framhåll alltid vilka alternativa modeller man kan tänka sig. Att andra må brista i uppfyllandet av dessa ideal är inte en ursäkt att göra det själv.
Då, och endast då, kan du påstå dig till fullo uppfylla den tredje uppgiften, Annica Dahlström.
söndag, februari 18, 2007
Dömda till fängelse
Jag vet att det är en elak jämförelse, men jag kan inte låta bli:
DN: Två svensk-turkiska medborgare har dömts till fängelse i Turkiet för att de har talat kurdiska på ett årsmöte för det kurdiska partiet HAK-PAR. Sex månader respektive ett år. Så går det visst om man talar fel språk.
Undrar vad riksdagsmannen Allan Widman och kommunalrådet i Malmö Ewa Bertz tycker om det? De kanske rentav känner sig inspirerade?
DN: Två svensk-turkiska medborgare har dömts till fängelse i Turkiet för att de har talat kurdiska på ett årsmöte för det kurdiska partiet HAK-PAR. Sex månader respektive ett år. Så går det visst om man talar fel språk.
Undrar vad riksdagsmannen Allan Widman och kommunalrådet i Malmö Ewa Bertz tycker om det? De kanske rentav känner sig inspirerade?
Manligt och kvinnligt
Återigen ett försök att skärpa mig med bloggandet...
Igår var det en intressant temakväll om könsidentitet på SVT, och idag ett debattinlägg på DN Debatt om kristdemokraternas favoritprofessor Annica Dahlströms påståenden om manligt och kvinnligt. Läge att lufta lite egna åsikter.
Först bör sägas att den främsta kritiken som bör riktas mot Dahlström är att hon blandar vilt mellan fakta, forskningsresultat som pekar i en viss riktning (men för den skull inte är den slutgiltiga sanningen), och rena spekulationer. Det bör man endast göra om man är väldigt tydlig med vad som är vad, och särskilt då när man vänder sig till allmänheten. Dahlström verkar fullständigt ignorera sådana gränsdragningar, särskilt när diskussionen förs i media.
Det är ju ändå så att det finns en hel skala av hur säkra eller osäkra vi är på olika rön. Det var inte så länge sedan man trodde att det inte skedde någon nybildning av nervceller i den vuxna hjärnan, för att ta ett exempel.
Just den del av neuroforskningen som har att göra med skillnader mellan människor delar ju en problematik med den ekonomiska forskningen, nämligen att olika personliga värderingar lätt kommer att spela in. Forskare är psykologiska varelser precis som alla andra. Det är lätt att se det man vill se, leta där man tror sig hitta det man vill ha, och ignorera de rön som går en emot.
Man ska också komma ihåg att det går att mixtra rätt mycket med statistik. Hm, det blev inte signifikant om jag gjorde så där, jaha, då delar vi upp det så här och så kör vi den metoden istället. Titta, nu blev det signifikant, vad bra. Och det låter ju så självklart när man skriver att vi har korrigerat sina data för den ena eller andra snedvridande faktorn. Men hur bra funkar det i verkligheten? Och har man verkligen hittat allt som kan tänkas göra urvalet mindre representativt?
Jag är, som den doktorand i molekylär neurobiologi jag är, mycket oroad för att allmänheten ska få en missvisande bild av vad neurovetenskapen faktiskt har visat. Skulle osäkra rön dessutom användas som politiska slagträn skulle det vara än värre. Som jag ser det, riskerar linslusar som Dahlström att skada forskningens anseende.
När vi forskare påstår saker inför allmänheten, bör vi egentligen alltid tillfoga en disskussion om hur säkra vi egentligen kan vara på det vi påstår. Tyvärr är väl det inte riktigt vad kvällstidningarna är intresserade av att trycka. Nej, "Forskare slår larm" ska det vara, annars får det vara. Håhå jaja.
Mer om spekulerande. Visst ska man ha frihet att spekulera (om man gör klart att det är fråga om spekulation), men vissa krav måste ändå ställas, nämligen att det ska utgå från kända fakta och vara logiskt sammanhängande. Ett exempel på när detta inte uppfylls är nämnda Dahlströms rena nonsens som för ett tag sedan framfördes i Expressen, om att bisexualitet skulle vara en modenyck.
Det är ju faktiskt väl klarlagt att både bi- och homosexualitet förekommer i djurvärlden, bland andra flockdjur. Hur kan det då vara en modenyck som människan hittat på? Över huvud taget har ju många forskare under lång tid inte låtsats om att detta förekommer, eller på olika sätt försökt att bortförklara det. Det är väl i den traditionen Dahlström verkar...
Dessutom är det ju mycket enkelt att från ett evolutionärt perspektiv inse att bisexualitet kan vara en fördel. Man kan fortplanta sig lika väl som de heterosexuella. Men man kan också använda sex som ett socialt smörjmedel gentemot inte bara det motsatta könet, utan båda två. Faktum är att den sociala fördelen med stor sannolikhet är större när det gäller sex med ena könet, eftersom det är det egna könet man tävlar med när det etableras hierarkier. Sex kan vara ett effektivt medel att minska aggressioner, som annars skulle kunna leda till skador.
Vidare är sex med samma kön att föredra i en situation där det är ont om föda. Sex som leder till fortplantning riskerar att vara ett slöseri med resurser, om avkomman ändå inte överlever tillräckligt länge för att själva fortplanta sig. Med samkönat sex riskeras förstås ingen graviditet.
Jaha, men om nu bisexualitet är en fördel, hur kommer det sig då att alla vi heterosexuella finns kvar, och att vi utgör en så stor majoritet? Ja, då rör vi oss ut på osäkrare mark. Det kan förstås vara så att många är bisexuella utan att riktigt vara medvetna om det. Samhället och kulturen lär oss att det är rätt att vända sig till motsatta könet, och om det fungerar bra finns det ingen riktig anledning att utforska andra sidor av sig själv.
Det kan också vara så att det är en så stor fördel att vara aggressiv och dominant och vinna alla inbördes strider, att individerna med sådana egenskaper ändå kunde dominera dem som hade fördelen att de oftare kunde använda sig av sex som ett socialt verktyg. Men antagligen varierar det med situationen vilket som är den bästa fördelen. Även om det ofta är en större fördel att vara stor, aggressiv och dominant, är det ändå bättre att ha fördelen av bisexualitet, än att inte ha någon alls.
Skulle därmed bisexualitet kunna vara ett effektivt sätt för lite mindre och mer timida individer att klara sig igenom evolutionen? Det är möjligt. Men jag vill framhålla att det är spekulation. Det skulle dock vara fullt möjligt att testa om bisexuella generellt är mer sociala och mindre aggressiva.
Homosexuella då? Vore inte det ändå en evolutionär nackdel? Man skulle kunna spekulera i att många i den gruppen egentligen är bisexuella, men att de helt enkelt funnit det så mycket lättare att förstå sig på individer av det egna könet. Alternativt har haft dåliga erfarenheter. Sedan är det nog faktiskt så att samhället är mer accepterande mot den som ändå väljer sida. Människor vill kategorisera, stoppa i fack och tänka svartvitt. Det som uppfattas som lite mer flytande känns osäkert och skrämmande. Vi vill veta var vi har folk. Och vi vill veta var vi har oss själva. Det kan finnas ett tryck på den som är osäker på sina preferenser att bestämma sig och "sluta vela".
Men just detta är ju som sagt bara spekulationer från en heteromans sida, här behövs det forskning för att det ska bli något annat än gissningar. Ska jag ändå föra fram en spekulation till, så kan man ju tänka sig att det kan vara frågan om flera olika gener, eller om att ha gener i enkel eller dubbel uppsättning. Att ha en gen i dubbel uppsättning, eller en viss kombination av gener som var för sig ger evolutionära fördelar, kan vara orsaken till homosexualitet. Genen i enkel uppsättning kanske gör individen bisexuell, dubbel upplaga homosexuell. Det skulle kunna undersökas genom att se om homosexuellas föräldrar i större utsträckning har bisexuella tendenser. Men då måste man förstås komma ihåg att föräldrarna har påverkats av vetskapen om sina barns läggning. Hursomhelst, både ett negativt resultat (=inget samband) och ett positivt skulle vara intressant. Jag tycker att sådan forskning bör göras, även om det kanske vore kontroversiellt.
Den vise vet hur lite han vet.
Igår var det en intressant temakväll om könsidentitet på SVT, och idag ett debattinlägg på DN Debatt om kristdemokraternas favoritprofessor Annica Dahlströms påståenden om manligt och kvinnligt. Läge att lufta lite egna åsikter.
Först bör sägas att den främsta kritiken som bör riktas mot Dahlström är att hon blandar vilt mellan fakta, forskningsresultat som pekar i en viss riktning (men för den skull inte är den slutgiltiga sanningen), och rena spekulationer. Det bör man endast göra om man är väldigt tydlig med vad som är vad, och särskilt då när man vänder sig till allmänheten. Dahlström verkar fullständigt ignorera sådana gränsdragningar, särskilt när diskussionen förs i media.
Det är ju ändå så att det finns en hel skala av hur säkra eller osäkra vi är på olika rön. Det var inte så länge sedan man trodde att det inte skedde någon nybildning av nervceller i den vuxna hjärnan, för att ta ett exempel.
Just den del av neuroforskningen som har att göra med skillnader mellan människor delar ju en problematik med den ekonomiska forskningen, nämligen att olika personliga värderingar lätt kommer att spela in. Forskare är psykologiska varelser precis som alla andra. Det är lätt att se det man vill se, leta där man tror sig hitta det man vill ha, och ignorera de rön som går en emot.
Man ska också komma ihåg att det går att mixtra rätt mycket med statistik. Hm, det blev inte signifikant om jag gjorde så där, jaha, då delar vi upp det så här och så kör vi den metoden istället. Titta, nu blev det signifikant, vad bra. Och det låter ju så självklart när man skriver att vi har korrigerat sina data för den ena eller andra snedvridande faktorn. Men hur bra funkar det i verkligheten? Och har man verkligen hittat allt som kan tänkas göra urvalet mindre representativt?
Jag är, som den doktorand i molekylär neurobiologi jag är, mycket oroad för att allmänheten ska få en missvisande bild av vad neurovetenskapen faktiskt har visat. Skulle osäkra rön dessutom användas som politiska slagträn skulle det vara än värre. Som jag ser det, riskerar linslusar som Dahlström att skada forskningens anseende.
När vi forskare påstår saker inför allmänheten, bör vi egentligen alltid tillfoga en disskussion om hur säkra vi egentligen kan vara på det vi påstår. Tyvärr är väl det inte riktigt vad kvällstidningarna är intresserade av att trycka. Nej, "Forskare slår larm" ska det vara, annars får det vara. Håhå jaja.
Mer om spekulerande. Visst ska man ha frihet att spekulera (om man gör klart att det är fråga om spekulation), men vissa krav måste ändå ställas, nämligen att det ska utgå från kända fakta och vara logiskt sammanhängande. Ett exempel på när detta inte uppfylls är nämnda Dahlströms rena nonsens som för ett tag sedan framfördes i Expressen, om att bisexualitet skulle vara en modenyck.
Det är ju faktiskt väl klarlagt att både bi- och homosexualitet förekommer i djurvärlden, bland andra flockdjur. Hur kan det då vara en modenyck som människan hittat på? Över huvud taget har ju många forskare under lång tid inte låtsats om att detta förekommer, eller på olika sätt försökt att bortförklara det. Det är väl i den traditionen Dahlström verkar...
Dessutom är det ju mycket enkelt att från ett evolutionärt perspektiv inse att bisexualitet kan vara en fördel. Man kan fortplanta sig lika väl som de heterosexuella. Men man kan också använda sex som ett socialt smörjmedel gentemot inte bara det motsatta könet, utan båda två. Faktum är att den sociala fördelen med stor sannolikhet är större när det gäller sex med ena könet, eftersom det är det egna könet man tävlar med när det etableras hierarkier. Sex kan vara ett effektivt medel att minska aggressioner, som annars skulle kunna leda till skador.
Vidare är sex med samma kön att föredra i en situation där det är ont om föda. Sex som leder till fortplantning riskerar att vara ett slöseri med resurser, om avkomman ändå inte överlever tillräckligt länge för att själva fortplanta sig. Med samkönat sex riskeras förstås ingen graviditet.
Jaha, men om nu bisexualitet är en fördel, hur kommer det sig då att alla vi heterosexuella finns kvar, och att vi utgör en så stor majoritet? Ja, då rör vi oss ut på osäkrare mark. Det kan förstås vara så att många är bisexuella utan att riktigt vara medvetna om det. Samhället och kulturen lär oss att det är rätt att vända sig till motsatta könet, och om det fungerar bra finns det ingen riktig anledning att utforska andra sidor av sig själv.
Det kan också vara så att det är en så stor fördel att vara aggressiv och dominant och vinna alla inbördes strider, att individerna med sådana egenskaper ändå kunde dominera dem som hade fördelen att de oftare kunde använda sig av sex som ett socialt verktyg. Men antagligen varierar det med situationen vilket som är den bästa fördelen. Även om det ofta är en större fördel att vara stor, aggressiv och dominant, är det ändå bättre att ha fördelen av bisexualitet, än att inte ha någon alls.
Skulle därmed bisexualitet kunna vara ett effektivt sätt för lite mindre och mer timida individer att klara sig igenom evolutionen? Det är möjligt. Men jag vill framhålla att det är spekulation. Det skulle dock vara fullt möjligt att testa om bisexuella generellt är mer sociala och mindre aggressiva.
Homosexuella då? Vore inte det ändå en evolutionär nackdel? Man skulle kunna spekulera i att många i den gruppen egentligen är bisexuella, men att de helt enkelt funnit det så mycket lättare att förstå sig på individer av det egna könet. Alternativt har haft dåliga erfarenheter. Sedan är det nog faktiskt så att samhället är mer accepterande mot den som ändå väljer sida. Människor vill kategorisera, stoppa i fack och tänka svartvitt. Det som uppfattas som lite mer flytande känns osäkert och skrämmande. Vi vill veta var vi har folk. Och vi vill veta var vi har oss själva. Det kan finnas ett tryck på den som är osäker på sina preferenser att bestämma sig och "sluta vela".
Men just detta är ju som sagt bara spekulationer från en heteromans sida, här behövs det forskning för att det ska bli något annat än gissningar. Ska jag ändå föra fram en spekulation till, så kan man ju tänka sig att det kan vara frågan om flera olika gener, eller om att ha gener i enkel eller dubbel uppsättning. Att ha en gen i dubbel uppsättning, eller en viss kombination av gener som var för sig ger evolutionära fördelar, kan vara orsaken till homosexualitet. Genen i enkel uppsättning kanske gör individen bisexuell, dubbel upplaga homosexuell. Det skulle kunna undersökas genom att se om homosexuellas föräldrar i större utsträckning har bisexuella tendenser. Men då måste man förstås komma ihåg att föräldrarna har påverkats av vetskapen om sina barns läggning. Hursomhelst, både ett negativt resultat (=inget samband) och ett positivt skulle vara intressant. Jag tycker att sådan forskning bör göras, även om det kanske vore kontroversiellt.
Den vise vet hur lite han vet.
tisdag, januari 02, 2007
Hänt i politiken
Läste i Aftonblaskan idag att Folkpartiet i Malmö nu vill förbjuda elever att prata andra språk än svenska i klassrummet (förutom när det är språkundervisning då). Jag är ju med i partiet, men liksom många andra har jag ofta svårt att att känna igen mig nu för tiden. Det känns som att det mindre och mindre handlar om liberalism, och mer och mer om att vara högerborgerlig i största allmänhet. Var är den socialliberala idérörelse som jag intresserade mig för?
Ok, man kan uppmana elever att prata svenska för att de ska träna sig i det. Men att införa ett förbud? Och att den som inte följer detta kallas till samtal med rektorn? Ursäkta, men jag trodde det var så att vi liberaler hade ett engagemang för det här med yttrandefrihet. Att individen har en rätt att säga saker även om vi inte råkar gilla dem. Att överheten faktiskt inte ska tillåtas komma med regler som styr vad man får säga och hur, om det inte är absolut nödvändigt. Nähä, men strunt i det då.
Då ska vi se, vi är nu alltså för språkkrav, bokkanon, buggning och kameraövervakning...Jag har det! Vi installerar mikrofoner och övervakningskameror i alla invandrares lägenheter! Om de inte talar svenska hela tiden, eller om de inte läser böcker på svenska (och de måste ju stå med i vår kanon gudbevars), då sänker vi deras bidrag med 5% varje gång. Efter tio sänkningar får de inte bli medborgare. Jag tror jag ska ta och föreslå det här, "som ett medel mot segregationen". Det kommer ju att bli råmycket debatt, och det är ju det som är det viktigaste, inte att det stämmer med idologin, eller hur? Jag kommer att bli invald i partistyrelsen, helt klart.
Jag blir ofta sarkastisk när det är något jag inte gillar. Det kanske märks. Hoppas det, i varje fall.
Ok, man kan uppmana elever att prata svenska för att de ska träna sig i det. Men att införa ett förbud? Och att den som inte följer detta kallas till samtal med rektorn? Ursäkta, men jag trodde det var så att vi liberaler hade ett engagemang för det här med yttrandefrihet. Att individen har en rätt att säga saker även om vi inte råkar gilla dem. Att överheten faktiskt inte ska tillåtas komma med regler som styr vad man får säga och hur, om det inte är absolut nödvändigt. Nähä, men strunt i det då.
Då ska vi se, vi är nu alltså för språkkrav, bokkanon, buggning och kameraövervakning...Jag har det! Vi installerar mikrofoner och övervakningskameror i alla invandrares lägenheter! Om de inte talar svenska hela tiden, eller om de inte läser böcker på svenska (och de måste ju stå med i vår kanon gudbevars), då sänker vi deras bidrag med 5% varje gång. Efter tio sänkningar får de inte bli medborgare. Jag tror jag ska ta och föreslå det här, "som ett medel mot segregationen". Det kommer ju att bli råmycket debatt, och det är ju det som är det viktigaste, inte att det stämmer med idologin, eller hur? Jag kommer att bli invald i partistyrelsen, helt klart.
Jag blir ofta sarkastisk när det är något jag inte gillar. Det kanske märks. Hoppas det, i varje fall.
måndag, januari 01, 2007
Omstart
Ja ok, här hände det ju inte så mycket på ett tag. Men inte ens Christer Fuglesang kom ju iväg på första försöket. Dags för en omstart alltså...
Det är ju nyårsdagen, så jag tänkte att om jag skriver ner några nyårslöften här blir det i vart fall lite mer press på mig än om jag bara håller dem för mig själv. Min strategi blir att skriva rätt många, så blir det väl kanske något eller några som jag lyckas med till slut. 2007 ska jag alltså...
...börja träna igen.
...se till att få lite bra resultat på jobbet.
...äntligen måla det där elementet i badrummet.
...skriva mer, bland annat på bloggen.
...gå och lägga mig i tid i stället för att sitta och slösurfa.
...försöka engagera mig i något slags förening igen.
...se till att läsa ut alla de böcker som ligger påbörjade.
Sedan har jag tre till som jag ska hålla för mig själv än så länge. Ja ja, vi får väl se hur det går.
Det är ju nyårsdagen, så jag tänkte att om jag skriver ner några nyårslöften här blir det i vart fall lite mer press på mig än om jag bara håller dem för mig själv. Min strategi blir att skriva rätt många, så blir det väl kanske något eller några som jag lyckas med till slut. 2007 ska jag alltså...
...börja träna igen.
...se till att få lite bra resultat på jobbet.
...äntligen måla det där elementet i badrummet.
...skriva mer, bland annat på bloggen.
...gå och lägga mig i tid i stället för att sitta och slösurfa.
...försöka engagera mig i något slags förening igen.
...se till att läsa ut alla de böcker som ligger påbörjade.
Sedan har jag tre till som jag ska hålla för mig själv än så länge. Ja ja, vi får väl se hur det går.
söndag, december 10, 2006
Ready for takeoff
Jag har länge funderat på att köra igång en blogg, och känner att det nu är läge att få ändan ur. När jag skriver det här, sitter Christer Fuglesang med några kolleger och en fasans massa bränsle och väntar på att bli uppskjutna i rymden. Han har väntat ett bra tag nu. Man kan tycka att nu borde det väl ändå vara dags. Och jag kan bara hålla med. För faktum är ju att jag har haft den här bloggen registrerad sedan 2004, men inte skrivit mer än ett testinlägg.
Man får väl trots allt erkänna att väntan på Fuglesang har rönt en aning mera uppmärksamhet än väntan på min blogg. Men nu är den igång i vart fall.
Vissa av livets projekt är som Fuglesangs. Man kämpar och kämpar men det är inte säkert att det går för det. Så är det på jobbet, där jag labbar och labbar för att bevisa att olika proteiner binder till varandra, men det vill sig inte riktigt.
Andra projekt, och det är nog flertalet, är sådana som man mycket väl skulle kunna lyckas med, om man bara orkade och hade lite vilja och självdisciplin. Som till exempel att måla mitt element i badrummet (jag har sagt det i två år nu), att komma igång med träningen (nästa termin, jag lovar), skriva en bok, (om jag bara hade tid...man måste ju hinna koppla av också) eller att börja blogga (jamen jag är ju igång nu, duh...).
Anyhow. Nu börjar snart uppskjutningen att visas på tv.
Nu har jag kommit igång, Christer.
Nu är det din tur.
Man får väl trots allt erkänna att väntan på Fuglesang har rönt en aning mera uppmärksamhet än väntan på min blogg. Men nu är den igång i vart fall.
Vissa av livets projekt är som Fuglesangs. Man kämpar och kämpar men det är inte säkert att det går för det. Så är det på jobbet, där jag labbar och labbar för att bevisa att olika proteiner binder till varandra, men det vill sig inte riktigt.
Andra projekt, och det är nog flertalet, är sådana som man mycket väl skulle kunna lyckas med, om man bara orkade och hade lite vilja och självdisciplin. Som till exempel att måla mitt element i badrummet (jag har sagt det i två år nu), att komma igång med träningen (nästa termin, jag lovar), skriva en bok, (om jag bara hade tid...man måste ju hinna koppla av också) eller att börja blogga (jamen jag är ju igång nu, duh...).
Anyhow. Nu börjar snart uppskjutningen att visas på tv.
Nu har jag kommit igång, Christer.
Nu är det din tur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
