Varför Johan Norberg har fel

Johan Norberg argumenterar i DN idag för att man inte ska försöka reglera bort det finansiella risktagandet. Han menar att det är bättre med självreglering; låt de som missköter sig gå i konkurs. Denna risk ska alltså avskräcka från för stort risktagande.

Problemet är att finansiellt risktagande fungerar som en variant av Fångarnas dilemma. Både på individnivå och på nationell nivå har vi aktörer som måste förhålla sig till följande upplägg:

Om alla sköter sig, så vinner alla. Om alla missköter sig, så förlorar alla. Men om vissa sköter sig och andra missköter sig, så vinner de som missköter sig så länge allt går bra. Och om det går åt skogen kan de som har misskött sig ändå totalt sett ha lyckats bättre än de som skött sig.

En individ på finansmarknaden har mycket att vinna på att ta stora risker så länge inget går åt skogen. Det ger större avkastning, vilket ger bonus och karriärlyft. Den som inte tar stora risker kommer att uppvisa sämre avkastning och bli ignorerad. Vanligen är uppgångsperioderna där det byggs upp bubblor längre än nedgångsperioderna, även om nedgångsperioderna är mer dramatiska. När bubblan brister går det fort. Men om marknaden kraschar och företaget går under drabbar det alla som jobbar på företaget. Då har den risktagande individen kvar sina bonusar från tidigare år. Både risktagaren och den försiktige får söka nya jobb, men den risktagande individen har mer pengar och har kommit längre i karriären, så denne har lyckats bättre trots allt.

När de flesta är försiktiga, är chansen liten att marknaden ska krascha. I denna tidiga fas har den risktagande en fördel i att kunna skilja ut sig från mängden. Fler hakar på, och ju fler andra som tar höga risker, desto mindre framgångsrik kommer den försiktige att framstå när det går bra. Detta skapar ytterligare tryck att hänga på. När många har hängt på, är risken för krasch större. Men ju fler andra som tar höga risker, desto mindre är också risken att den risktagande hålls som ansvarig när det går fel! I den tidiga fasen har den risktagande mycket att vinna, i den senare lite att förlora, så länge det inte är egna pengar som satsas.

Om ett land lovar att stötta banker om de hamnar på fallrepet, kan dessa låna pengar billigare, ta större risker och få större avkastning så länge det går bra. Därmed kan de ta marknadsandelar från andra länders banker och köpa upp dem. De länder som subventionerar vinner när det går bra. Om det sedan går fel, kan det leda till att banksektorn i hela världen drabbas, eftersom alla lånar av varandra och världsekonomin är så integrerad. De länder som inte stöttar kan då få se sina banker falla med de övriga. Spridningseffekterna i ekonomin kan då bli värre i de länder som inte stöttar. När det sedan vänder igen är de stöttade bankerna snabbast ur startblocken.

Sambanden är liknande här: Om bara några få stöttar sina banker, har dessa en stor fördel när det går bra, och risken för bubblor är liten eftersom det totala risktagandet är litet. Detta skapar ett tryck att hänga på. Ju fler länder som stöttar sina banker, desto större blir risktagandet, och desto fler blir det som kan köpa upp de försiktiga. Risken för krasch ökar, men det gör också risken för spridningseffekter på hela världsekonomin. Ju fler som stöttar sina banker, desto större blir risken att också de försiktiga dras med i fallet. De länder som stöttar sina banker har lite att förlora i den första fasen, och mycket att vinna i den senare.

Risktagaren kan alltså säga till den försiktige: När det går bra vinner jag. När det går dåligt förlorar vi båda, men jag kommer ändå att ha mer än du.

Om man vill ge den försiktige en chans i konkurrensen måste man se till att den som missköter sig kan straffas även när det går bra. För att åstadkomma detta måste man använda reglering. 

Och just därför har Johan Norberg fel. 

Må Gud straffa de äckliga

Det är som bekant inte alls ovanligt att de som står på olika sidor av religiösa och politiska debatter har en negativ bild av motståndaren. Men det finns grader i negativiteten.

En relativt mild variant är att se motståndaren som okunnig. Att vara okunnig är något som kan rättas till. Snäppet värre är att se personen som obegåvad. Detta är något som kan vara svårt att ändra på, men å andra sidan kan man ju inte hjälpa vilken grad av intelligens man har utrustats med. Ytterligare ett steg är att se motståndaren som ond eller illvillig. Att vara illvillig är förstås väldigt klandervärt, men det finns fortfarande utrymme för egenskaper man kan känna en viss respekt för, såsom att man samtidigt är listig och intelligent. Längst ner på skalan finner man äcklet. När man äcklas av sin motståndare känner man den djupaste avskyn. I bilden av den äcklige finns det inga respektabla egenskaper att lyfta fram.

Att framställa motståndaren som äcklig är ofta det mest extrema sättet att demonisera och avhumanisera denne. Vanligt förekommande om motståndarsidan i krig.

Detta är intressant att tänka på när man läser Marcus Birros krönika "Sverige behöver Gud" i Dagen, och de olika reaktioner som har följt därpå.  

Det är förstås tråkigt med näthat, men i det här fallet känns uttryck som "som man ropar i skogen får man svar" och "se bjälken i ditt eget öga" mycket relevanta.

För det jag slås av när jag läser krönikan, och också andra krönikor av Birro, är att han verkar känna ett äckel inför sina motståndare. Som poet förstår Birro förstås varje ords laddning mycket väl, och hans ordval är talande. Ta till exempel nyckeluttrycket "perverterad". Han skriver inte "okunnig", inte "felriktad", inte "korkad", utan "perverterad".

Det perverterade brukar uppfattas som äckligt, och ett annat uttryck som ligger nära till hands för den som känner äckel är förstås smuts.

"Vi drömmer om att någonting ska få förbli heligt och beständigt i en värld där allt vackert ska släpas i smutsen, ska skändas och vulgariseras." skriver Birro. Det är i ljuset av detta man måste tolka hans uttalande "Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor." Naturligtvis är detta en kritik av Jonas Gardell, men vad är det Birro menar att Gardell gör med Gud? Släpar Gud i smutsen, skändar och vulgariserar. En bög i läderbyxor. Usch! Smutsigt! Äckligt!

I en tidigare Expressenkrönika skriver han också om Gardells Gud. "Det finns en sorts flottig brutalitet som är en direkt följd av vårt lands sekularisering." skriver han först. Flottigt. Äckligt. Sedan skriver han: "Men jag vet att enda vägen tillbaka till någon form av anständighet är vägen tillbaka till Gud. Och inte den publika, menlösa Guden som Jonas Gardell och de andra försöker göra till en sorts lallande fåne på ett moln."

Problemet med Gardells Gud är inte bara att Gardell gör Gud äcklig, utan att Gardells Gud inte kan göra något åt allt det äckliga. Han bara sitter på sitt moln och lallar och är fånig.

På Birros Expressenblogg fortsätter mönstret med fler referenser till det äckliga: "En skitflod". Motståndarna som "råttor" med "sina egna pissiga plank". Han skriver:

"Råttor håller ofta till på bakgårdar. Råttor älskar att sno åt sig resterna av de andras sopor. Råttor älskar sina brunnar. Råttor tycker mycket om att gräva hål i det vi andra inte ens vill se åt och sedan sluka skiten i en enda tugga."

Äckligt värre!

Från en annan Expressenkrönika:

"När ett medialt drev går är det uteslutande osmakligt. Det spelar ingen roll vem eller vad som jagas ner för bybacken med hugg och slag. Själva drevet i sig är ohederligt, vulgärt och motbjudande. Det vädjar till alla våra lägsta instinkter."

Osmakligt, motbjudande. Äckligt. "Jag är kräktrött på denna ständiga slentrian­mässiga nonchalans som visas miljoner människor som inte anpassat sig efter den gud- och normlösa tillvaro som känne­tecknar Sverige."

Ja, det är klart att man blir kräktrött när man går omkring och äcklas i sitt undermedvetna av sina perverterade gudlösa motståndare.

Jag tror att man måste förstå dessa äckelkänslor hos Birro för att förstå också varför han i Dagenkrönikan så gärna vill ha en dömande Gud, en mullrande kraft och ett helvete som existerar på riktigt. Han vill att Gud ska sätta straffa alla de äckliga. Det går inte att resonera med de äckliga, det går inte att göra dem rena. Men fram dess vill han i vart fall själv vara ren. En ren, ljus ande, med ett riddarhjärta rent från klander.

När man känner ett äckel inför andra människor har det faktiskt gått rätt långt, och det är ovanligt att det går så långt i svensk debatt. Det är alltså inte så konstigt att det blir starka reaktioner, och jag misstänker att många av de som kritiserar Birro känner instinktivt att här är det något som har gått fel, även om de kanske inte riktigt kan sätta fingret på vad.

Problemet är lätt att lösa!

Debattens vågor går höga om vinster och riskkapital i offentlig verksamhet.

Men hur svårt kan det vara egentligen?

För riskkapitalbolagen handlar ju allting om pengar. Alltså är det effektivaste sättet att styra dem och deras dotterbolag också pengar.

1. Tydliga kvalitetskrav. 2. Frekventa, oanmälda kontroller. 3. Rejäla bötesbelopp, upp till flera miljoner kronor, för den som inte sköter sig. Svider det så skärper man sig.

Resultat: problemet löst. Receptet funkar i skola, vård, omsorg såväl som i andra verksamheter. Det måste kosta att missköta sig.

Fast innan dess måste vi förstås komma över ett annat hinder: Den svenska politiska överideologin som säger att man ska inte straffa den som bryter mot lagar och regler, det räcker om man säger till på skarpen så blir alla snälla... eller ja, det finns sådana uppfattningar i våra grannländer också.

Lägg därtill en gräns för hur höga räntor man får dra av. Dessa gränser ska gälla alla, inklusive hushåll, så att man också begränsar lånefesten. Om koncerninterna lån uppenbart är konstruerade för skatteflykt ska bolagsledningen kunna kastas i fängelse.

När det gäller betygsinflationen i skolorna finns det också lösningar. Låt en klass resultat på nationella prov sätta en gräns för hur hög den totala betygssumman i klassen får bli. Resultatet bör också ge en rekommendation för hur hög summan bör bli. Om en skola då ligger långt över börvärdet ber detta leda till närmare kontroller och utredning. Överskrider man fårvärdet ska det också här bli frågan om miljonböter. Det gäller ju att minska de ekonomiska incitamenten till att sätta glädjebetyg.

Varför håller vi igen på det som borde vara uppenbart och logiskt? Ligger svaret på denna fråga måhända gömt i de partibidrag som Moderaterna, och numera också sossarna efter sin omsvängning, inte vill att vi ska få insyn i? Kanske borde man börja kartlägga med hjälp av exempelvis Facebook vilka politiker som känner vilka styrelseledamöter?

Man kan också jämföra med bluffakturorna och villakapningarna. "Jaha, det låter ju kanske inte så bra... nej, vi tänker nog inte göra något särskilt åt saken..."

Uppdatering:

"De måste kunna få sina tillstånd indragna." Så skriver företrädare för Svensk Handel i SvD. Men...? Det är ju kriminella bluffmakare det handlar om? Varför ställs det inte krav på att dessa vidriga kräk kastas i fängelse? 


Ibland begriper jag bara inte vad det är med folk.

Så här skapar vi fler jobb

"Sökes desperat: Två miljarder jobb" är rubriken på en intressant artikel i SvD idag. Riktigt så många jobb har jag kanske inte idéer till. Men jag skulle vilja ta upp några i alla fall. Många bäckar små, och det finns många idéer som förtjänar att tas upp till diskussion.

Arbetstidens fördelning:

Att förkorta arbetstiden är ett vanligt förekommande förslag. Och på sikt tror jag att mycket talar för något sådant. Produktiviteten stiger ständigt, men viljan och förmågan att konsumera har sina begränsningar. Om de som arbetar kan producera samma mängd på kortare tid är det ju naturligt att korta den arbetade tiden. Man kan också ta ut produktiviteten i ökade löner, men oftast tas den ut i form av ökad vinst. 

Men vi bör diskutera andra modeller än sex- och sjutimmarsdagar. En variant är 4*9-modellen. Man arbetar alltså 36 timmar, nio timmar fyra dagar i veckan. Man arbetar lite längre, men får istället en ytterligare dag ledig. 

Ett sådant upplägg skulle kunna innebära andra vanor. Istället för att åka hem och laga middag, går vi till lunchrestaurangen en gång till. Kanske sitter vi där och äter, kanske köper vi en matlåda. Barnen äter middag i skolan och på dagis. Vi kommer hem lite senare, men när vi väl kommer hem kan vi slappna av. Ingen mer stress att gå och handla och lista ut något nytt till middag. Totalt sett får man mer tid över till familjen, man får ju en hel ledig dag. Eventuellt kan skolbarnen gå några timmar på den femte dagen också. Det är ju inte nödvändigt att alla har sin lediga dag samtidigt, vilket också gäller lärare.

Detta kommer att kunna skapa en hel del jobb i restaurangbranschen. Det blir också färre resor, två per vecka, så det blir sparade bensinpengar för dem som kör till jobbet. Bättre för miljön också. Man har experimenterat med fyradagarsvecka i Utah, där ingick dock ingen förkortning, utan man arbetade 4*10 timmar. 

Vi bör också diskutera olika åtgärder för att minska övertidsuttaget. Man kan till exempel ställa större krav på att alla arbetade timmar registreras, och sedan kan man höja arbetsgivaravgiften på övertidstimmar och sänka den på övriga. Nästan alla jobbar övertid varje vecka.

Ge arbetslösa chans att söka timanställningar 

För den som står utanför arbetsmarknaden är ett tillfälligt påhugg otvivelaktigt bättre än ingenting alls. Tyvärr är det i praktiken omöjligt för arbetslösa idag att jobba några timmar här och där. De flesta sådana jobb går nämligen via bemanningsföretag nu för tiden, och kollektivavtalet som tecknats mellan bemanningsföretagen och facken säger att ingen får anställas timvis som inte redan har "annan huvudsaklig sysselsättning". Det vill säga, om du redan är studerande eller har ett jobb är du välkommen att söka ett extraknäck, men de som är arbetslösa göre sig icke besvär. Så här står det:

Om arbetstagare särskilt begär det kan anställning på viss tid ske för att erbjuda möjlighet till återkommande korta anställningar. Detta avser arbetstagare med annan huvudsaklig sysselsättning som önskar tillfälligt extraarbete.

Nog kan jag förstå att det finns skäl för denna ordning. Men priset är att de arbetslösa utestängs från en del av arbetsmarknaden. Det är inte rimligt. Precis som i fallet med övertid får vi en ordning där vissa jobbar så att de knappt har någon fritid, andra har inget jobb alls.  

Ersätt Fas 3

Det är inte utan att man undrar om det som kallas Fas 3 inte egentligen var tänkt som ett slags slutförvaring. Tidigare var det ju så att om man hade hamnat i Fas 3 kunde man inte få någon mer praktik eller utbildning. I som här inträden, låten hoppet fara. Det är ett stort problem att de som hamnar i Fas 3 inte ska kunna få en sysselsättning som liknar ett vanligt jobb. Risken är att vanliga anställningar trängs ut av Fas 3-jobbare.

Men varför då inte göra ett Alexanderhugg och göra om systemet till en riktig anställning? Istället för Fas 3, får den arbetslöse en anställning på deltid i ett offentligt bemanningsföretag. Nivån ska anpassas så att lönen ungefär motsvarar ersättningen man annars skulle ha fått. De deltidsanställdas timlön ska alltså vara fullt marknadsmässig. Därmed kan de utföra "riktiga" arbetsuppgifter och använda resten av tiden till att söka jobb. Detta ger de arbetslösa mycket mer gångbara erfarenheter, och är också en betydligt värdigare lösning än att sätta folk i vuxendagis. 

Ta bättre vara på människors idéer

Många människor har idéer till nya produkter eller om hur man skulle kunna förbättra olika företags befintliga produkter. Ett problem idag är att det egentligen bara finns två vägar att ta vara på en sådan idé. 

1. Patentera idén själv, och försök sedan sälja in idén till ett företag, alternativt starta ett eget. 

2. Berätta om idén för ett företag, men för att göra detta måste du avsäga dig alla anspråk på ersättning och erkännande. 

Denna situation uppstår på grund av den policy många företag har för så kallade "unsolicited ideas". Orsaken är juridisk. Om någon skickar in en idé som liknar något man redan håller på med internt, och man på något sätt erkänner att man tagit emot denna idé, finns risken att man blir stämd av den som skickade in idén om man gör verklighet av den interna idén. Risken för detta är visserligen störst i USA, men det gäller andra länder också. Här är ett exempel från Apple. 

Att patentera är dyrt, och kanske har man inte möjligheten att utveckla idén själv. Det är alltså ett problem att det inte finns något mellanläge. Idéer hamnar på grund av detta i skrivbordslådor för alltid. Många skulle nog kunna nöja sig med ett erkännande som de kunde visa upp, och en mer begränsad kompensation som vore småsmulor för ett företag. 

Ett förslag, eller kanske snarare en affärsidé som det är fritt fram för vilken bloggläsare som helst att försöka göra verklighet av, är att tillhandahålla just ett sådant mellanting. 

Man kan tänka sig en webbsida, som gör att företag och andra kan sponsra och belöna idéer utan att behöva administrera så mycket själva. Siten är uppdelad efter kategorier, och man kan välja vilken kategori man vill sponsra, och inom vissa ramar skapa egna. Man skickar in sin idé, och därmed blir den publicerad och public domain. Men man får ”skryträttigheter” och chans till belöning. Vinnare utses med jämna intervall, eventuellt genom medlemsomröstningar. Man kan visa upp för andra, såsom potentiella arbetsgivare, hur många röster och hur mycket pengar man har dragit ihop.

Man kan också tänka sig en avdelning där man inte delar ut priser, men där man ändå kan uppmärksamma idéer som är patenterade och ännu inte förverkligade, och kanske kan då de högst rankade hitta någon som vill betala royalties.

Förbättringar hos Arbetsförmedlingen

Några punkter också om hur Arbetsförmedlingen (Af) skulle kunna fungera bättre:

* Jobbredovisning. Den som är inskriven hos Af ska regelbundet redovisa vilka jobb man har sökt. Men detta görs via ett personligt besök, telefon eller e-mail. Stenålder! Detta innebär att en handläggare ska sitta och skriva in uppgifterna i datasystemet, tid som skulle kunna användas till att faktiskt stödja den arbetssökande. 

Naturligtvis vore det smartare om den arbetssökande kunde gå in på en hemsida och själv fylla i ett lösenordsskyddat formulär istället. Vi har kunnat deklarera på nätet i många år, men Af lever på många sätt fortfarande kvar i det förgångna. Jag har hört ryktas att man diskuterar saken, men det är dags att någon minister sparkar Af rejält i baken så att de kommer till skott någon gång. 

* En meritdokumentdatabas. Eftersom de flesta jobb numera söks elektroniskt, ser det onekligen lite underligt ut när en annons efterfrågar vidimerade betygsdokument. Men det förekommer. Hallå, jag har scannat in originalet. Hur har du tänkt att den vidimeringen ska gör till, och hur ska du kunna lita på den? 

Det är för övrigt inte alla som har tillgång till scanner, så inscanning av dokument är en tjänst som Af borde kunna erbjuda. En myntopererad kopieringsmaskin, vilket är vad som erbjuds, är inte lika användbar idag. 

Af skulle kunna tillhandahålla en webbplats där man lägger upp relevanta dokument, och så ger man arbetsgivaren ett lösenord för att kunna läsa dokumenten. I och med att Af kan verifiera att dokumenten ser korrekta ut kan detta fungera som en vidimering, vilket annars är svårt att få till på elektronisk väg. Då kan arbetsgivaren också lita på att original har scannats in i omanipulerat skick. För övrigt vill Af oftast se dokumenten när man skrivs in i vilket fall.

* Branschspecifika jobbcoacher. ”Vi hjälper även till med att matcha företag och arbetssökanden inom följande yrkesområden:” skriver ett bemanningsföretag på sin hemsida om jobbcoachtjänsten. Och så räknar de upp ett antal branscher. Detta ger intrycket att man kan få en jobbcoach som är specialiserad på den egna branschen. Men i själva verket är jobbcoaching en standardiserad produkt, lika för alla. Om alla ändå erbjuder ungefär samma tjänst, vad är det då för mening med femtioelva olika anordnare? Borde man inte åtminstone i de större städerna kunna erbjuda coacher som har branschkunskaper? Det borde ju vara en mer användbar hjälp.

En annan intressant artikel här.

Irrelevant om Breivik är kristen

Var Anders Behring Breivik en kristen terrorist?

Den frågan har många ställt sig, och många svar går ut på att Breivik inte var någon riktig kristen. Man ställer upp olika kriterier för att vara kristen, och konstaterar att han inte uppfyller dessa.

Jag menar att frågan är fel ställd. Det är inte gärningsmannens identitet som är det intressanta. Identiteten är irrelevant för den som liksom jag förkastar föreställningar om kollektiv skuld. Människor som tillhör alla slags olika grupper begår hemska dåd. Det betyder inte att andra gruppmedlemmar är skyldiga.

Det avgörande är istället om gärningsmannen inspirerades av en viss lära eller inte. Man kan vara medlem i en religiös grupp och utföra våldsdåd av andra anledningar än gruppens lära. Då har läran ingen betydelse. Men man kan också inspireras av en lära utan att vara medlem i en grupp som omfattar läran. Extremister kan till exempel inspireras av andra sorters extremister ifråga om synsätt, metoder och retorik.

Strunt samma således, om islamister eller Anders Behring Breivik är riktiga muslimer eller riktiga kristna. Det avgörande är om de inspirerades av lärorna eller inte. Om de gjorde det, bör man fundera över dessas innehåll.

I både islam och kristendom finns det ju komponenter som extremister kan ta fasta på. Det är lätt att hitta verser i Koranen och Bibeln som uppmanar till eller förhärligar våld (ifråga om Bibeln främst GT och Uppenbarelseboken). Men framför allt finns det i dessa läror ett inbyggt svartvitt tänkande, eftersom det anses vara av så avgörande betydelse att ha rätt tro. Det finns en himmel och ett helvete, det finns gott och ont, och det finns vi som har den rätta tron och de som inte har det. En sådan svartvit uppdelning av människor är grogrunden för varje form av extremism. Så att Breivik planterar sig själv i den kristna myllan är inte alls så konstigt. Det finns förstås mycket i kristendomen som går på tvärs med hans dåd, men det behöver han inte bry sig om. Han ser vad han vill se, och han ser ett vi som har rätt, ett dem som som har fel, och en kamp dem emellan, vilket är precis vad han letar efter.

Dags att begränsa ränteavdragen

Ännu ett i raden av myglande riskkapitalbolag som vägrar att betala skatt, genom konstruktioner där ett utländskt moderbolag lånar ut pengar till ett svenskt dotterbolag till ockerräntor.

Är det inte dags att införa begränsningar i hur höga räntor man får dra av? En nivå kan vara genomsnittlig reporänta för året +3% eller något liknande. För den överskjutande räntan medges inga avdrag. Detta bör gälla både privatpersoner och företag. Lite extra krångel kanske, men det borde det vara värt. Detta skulle också ha fördelen att sända en signal: lånar man pengar till för höga räntor så får man faktiskt skylla sig själv. Det SKA svida i plånboken att bete sig på det sättet.

Den stora osynliga bjälken

Det är faktiskt lite svårt att förstå ibland. Alla kristna vet väl vad Jesus sa om bjälken i det egna ögat. Ändå tycks det finnas vissa kristna debattörer som verkar totalt omedvetna om vad detta faktiskt betyder.

I en debattartikel i tidningen Dagen efterlyser en Christian Braw ärlighet och meningsfull diskussion med humanisterna. Ok. Men i den egna diskussionen ägnar han sig alls inte åt ärlighet, och debatterar alls inte på ett sätt som inbjuder till meningsfull diskussion, utan precis tvärt om.

Han börjar med att kalla ateister "teofober", och fobi är ju ett psykiatriskt tillstånd. Nästa steg blir att hänvisa till en studie på "neurotiska ateister". Trodde inte att ordet "neurotisk" användes seriöst nu för tiden, och kanske är det inte seriöst heller. Men det är tydligt vad han vill antyda: ateister är psykiskt störda.

Detta är förstås inte ärligt på något sätt.

Sedan talar han om vad han kallar "praktisk" ateism, där man tydligen erkänner Guds existens men lever som om Gud inte finns. Han verkar tro att det talas om detta i Lilla Katekesen, men maken till förvirrat och ologiskt resonemang får man leta efter. Sådant inbjuder knappast till meningsfull diskussion.

Nästa steg blir att hävda att ateister "förnekar människan" eftersom de inte tror på odödliga själar. Denna övergång brister inte bara i logik, den är uppenbart oärlig.

Sedan börjar han prata om jurister(!). "...men vad man egentligen förnekar är att människan kan uppfatta gott och ont." Vilka är "man"? Det där "man" är ett ord som ofta används på ett oärligt vis, och detta kan nog ses som ett exempel. "Man" får representera något slags odefinierad grupp som man inte behöver visa existensen av. Det handlar förstås om att antyda att ateister är omoraliska. Vilket han saknar egentliga bevis för, så han får antyda det på ett oärligt sätt istället.

"Det är ovanligt att ateister är konsekventa" blir nästa anklagelsepunkt, som liksom tidigare inte backas upp med något. Som jag har visat är Braw genom sin oärlighet inte särskilt konsekvent själv. Sedan menar han att ateism kräver att man känner hopplöshet. Detta är osant. Det går utmärkt att som ateist finna glädje, kärlek och mening i relationer till andra människor, och det tror jag också att Braw inser, men utan att vilja erkänna det. Hans mål är dock lätt att förstå: Ateism ska framställas som något mörkt, dystert och negativt. Är du inte en riktig dysterkvist så är du inkonsekvent och ingen riktig ateist.

Ateister är alltså, enligt vad Braw vill antyda:
*psykiskt störda
*"förnekare av människan"
*omoraliska
*antingen dysterkvistar eller inkonsekventa

Vill Braw verkligen ha en meningsfull diskussion? Hur meningsfull blir en diskussion där man utgår från att motståndaren är en psykiskt störd, omoralisk, antingen hopplöst förtvivlande eller inkonsekvent människoförnekare? Det är uppenbart att Braw är en hycklare och inget annat. Han vill inte ha en meningsfull diskussion, han vill bara visa upp sig: "Titta på mig, jag trycker till de hemska ateisterna. Sätt igång och hylla mig, alla kristna!" Lite grann tror jag att det är med Braw som med dem som Jesus anklagade för att stå i gathörnen och rabbla långa böneramsor för syns skull. Det är inte ärligt, det är inte meningsfullt, det är bara tomt poserande.

En annan klyftig sak som Jesus sa, vara att man skulle vända andra kinden till. En förklaring till detta som verkar rimlig, är att det handlar om att få den som slår att se illa ut i omgivningens ögon. Det är i så fall en lektion till som Braw inte har fattat.

För det är ju ofta så, att när någon häver ur sig omotiverade angrepp på någon, så är det den angripne som får sympatierna. Den angripande framstår som en otrevlig buffel. Nu är det inte alla ateister som inser detta heller, men på grund av vad Jesus sa är det anmärkningsvärt när kristna inte fattar galoppen.

I många debatter där troende och ateister bryter ut i långa tirader om motståndarsidans förskräcklighet kan man säkert vinna många poäng genom att upprepa motståndarens anklagelser och säga ungefär: "Jaha, så du menar alltså att jag är a, b, c, d och e? Är det något mer du vill anklaga mig för, eller var det allt?" Publiken inser förstås att debattören som person inte alls är a-e, och det är angriparen som ser dum ut.

Som Braw alltså.

Akademisk förvirring

"Som religionsvetare menar vi att det inte finns någon observerbar religion skild från de människor som utövar den. Det är människor som skapar religion genom sina handlingar och inte religion som bestämmer hur individer handlar."


Så skriver två "religionsvetare" i SvD idag. En religion är alltså ingenting annat än summan av ett antal individer. Det finns ingen religion utöver de religiösa.


Jag menar att de har fel. Precis som ideologier, organisationer, partier, företag, vetenskapsgrenar och så vidare är mer än summan av anhängare, medlemmar eller anställda, är en religion mer än summan av de religiösa. 


Fundera på följande uttalanden:


Det finns ingen kommunism, det finns bara kommunister.
Det finns ingen liberalism, det finns bara liberaler.
Det finns ingen biologi, det finns bara biologer.
Det finns ingen matematik, det finns bara matematiker.
Det finns ingen politik, det finns bara politiker. 
Det finns ingen scoutrörelse, det finns bara scouter.
Det finns inga orkestrar, det finns bara musiker.
Det finns inga företag, det finns bara företagare, anställda och ägare.


Låter inte riktigt rätt, eller hur? Självklart inte. Ett system är något mer än dess byggstenar. Massor av atomerna i vår kropp byts ut under vår livstid, men det är fortfarande vår kropp.


En religion är ett system som kan innehålla många sinsemellan olika grenar, men inte desto mindre är de olika grenarna del av samma system. Detta system innehåller strukturer, organisationer, en historia, en idéhistoria, traditioner, konstituerande skrifter, trender, normer och så vidare, som inte behöver vara knutna till specifika individer. 


Visst skapar individer religionen genom sina handlingar, med detta utesluter på inget sätt att systemet påverkar hur individer handlar. Det finns en växelverkan mellan individ och system. Att systemet är dynamiskt innebär naturligtvis inte att det inte existerar! Artikelförfattarna har på något sätt kommit fram till att påverkan bara går i ena riktningen, men detta är, som var och en förstår, inte bara en grov förenkling. Det är fullständigt fel. Frågan är om deras åsikt bygger på ideologi eller bara intellektuell lättja.


Det skulle ju kunna vara så att de har en dold agenda. I vanliga fall brukar det höra till god ton att skilja på person och sak/idé. Din idé är idiotisk, men det behöver inte innebära att du är idiot. Det kan finnas psykologiska förklaringar eller miljöfaktorer, och alla kan vi göra misstag. Att kritisera idéer brukar anses vara mycket mer acceptabelt än att kritisera individer. Därför brukar man också göra detta i religionssammanhang. Kanske är det fråga om ett försök att tvinga in kritiken i en låda där den framstår som mer osympatisk? Om man, som artikelförfattarna vill, övergår till att kritisera individer istället för idéer, kan man förstås fortfarande kritisera extremister och komma undan med det, men det blir mycket svårare att kritisera föreställningar som är mer mainstream. Vi ska alltså inte längre kritisera helvetestro, utan de helvetestroende.


Men kanske är artikelförfattarna snarare ute efter att helt enkelt skydda systemen från kritik, genom att styra över kritiken mot individerna. Individerna är små och rörliga mål, och utgör framför allt väldigt många mål. Vi får inte längre kritisera Katolska Kyrkan och dess idéer för inkvisitionen, utan endast de handlade individerna. Och dessa handlande individer var inte alls påverkade av systemet, för det har religionsvetarna sagt. 

Roten till det onda

Jag har nu läst också sista delen i Maciej Zarembas serie om den svenska skolan. Den svenska pedagogiska forskningen har uppenbart djupa problem. Lyckligtvis tror jag att väldigt många lärare har klarat sig rätt bra ändå. De inser att barnen behöver kunskaper, inte ideologi.

För pedagogflummeriet handlar ju just om ideologi som ersättning för empiri. När man går efter empirin mäter man sina teorier efter verkligheten, och verkligheten kan ibland visa att man har fel. Sådant är ju jobbigt. Men när man går efter ideologin mäter man istället sina teorier efter kartan, och då blir det ju mycket lättare. Så länge man utformar sina teorier enligt samma skola som ritat kartan, blir det ju liksom aldrig fel...

Jag tror dock att Zaremba inte riktigt gräver sig ner till roten till det onda. Visst kan det handla en del om reaktioner mot det gamla relativa betygssystemet, som blev idioti när det användes för att sortera elever på klassnivå. Frågan är om det alls var tanken, man måste ju ha en stor population för att normalfördelningskurvan ska vara relevant, men i alla fall. Självklart ska vi inte använda betyg för att sortera elever på orättvisa grunder.

Men i grunden tror jag det handlar om något annat, nämligen en dogmatisk relativism.

För några månader sedan satt jag i publiken på en paneldebatt där man diskuterade religion. Två av deltagarna, som räknades till de troende, var Helle Klein och en äldre manlig akademiker jag inte minns namnet på. När Guds existens diskuterades, verkade dessa hävda att det var en ointressant fråga huruvida Gud egentligen finns. De menade nämligen att det inte finns någon objektiv verklighet. Den äldre mannen menade att några prominenta tänkare till och med hade visat detta. Hur de hade lyckats med detta framkom inte.

Tror att många i publiken, liksom jag, vid detta tillfälle tänkte ungefär "Ehh...va?". Det slog mig senare att om det verkligen inte finns någon objektiv verklighet, så kan de där prominenta tänkarna inte heller existera i den objektiva verkligheten. Antingen hade de alltså fel...eller också fanns de inte på riktigt. Oavsett vilket, så blir argumentet rätt svagt.

Man kanske är det just på det här sättet man tänker i de akademiska elfenbenstornen, medan de som lever utanför har ett helt annat perspektiv.

Men kan det inte vara bra att ifrågasätta dogmer, sådant vi tar för självklart, påstådda absoluta sanningar och så vidare. Jo visst. Men man kan göra detta på två sätt.

Man kan göra det ur epistemologiskt perspektiv. Epistemologi, eller kunskapsteori, handlar om vad vi vet och kan veta. Här kan man tänka sig att det finns en objektiv verklighet, men att det kan vara svårt för oss att ha korrekt kunskap om den. Vi kan sakna metoder att studera den, den kan vara komplexare än vi klarar av att ta in, vi ser bara vissa aspekter av den (vissa våglängder av ljus till exempel), vi ser den genom olika filter som utgörs av förväntningar och fördomar, och så vidare. Vi har inte fullständig kunskap om helheten och kommer kanske aldrig att ha det heller, på grund av att våra förmågor är begränsade.

Vi vet inte absolut säkert att det finns en objektiv verklighet, men det är en filosofisk fråga som jag inte ska behandla så mycket här. Kanske är livet en dröm, hallucination eller datorsimulering. Men sådana möjligheter kan vi inte praktiskt anpassa oss till. Vi kan inte leva våra liv eller utforma vårt samhälle efter sådana föreställningar. Vår erfarenhet säger oss att det är en utmärkt väl fungerande strategi att anta att det finns en objektiv verklighet. Även om vi inte vet allt om hur den är beskaffad, kan vi stegvis lära oss mer om den.

Men de två i paneldebatten gjorde istället ett ontologiskt ställningstagande. Ontologi är frågan om vad som finns och hur det är beskaffat. Ingen epistemologisk försiktighet heller, de visste minsann att det inte finns någon objektiv verklighet. Vilket är ett enormt anmärkningsvärt ställningstagande, när man tänker på saken.

Inte desto mindre misstänker jag att det är just ontologiska ställningstaganden som har kommit att genomsyra den pedagogiska ideologin. Det finns inga absoluta sanningar. Det finns inga rätta svar. Det finns bara berättelser, utsagor, upplevelser, åsikter osv som alla är subjektiva.

När man har olika åsikter om hur världen är beskaffad, så kan man dra slutsatsen att detta beror på epistemologiska problem. Det är svårt att veta vad sanningen i sin helhet är. Eller så kan man dra slutsatsen att orsaken är ontolgisk, det finns ingen sanning.

Det är notervärt att det, precis som i fallet med ideologin och kartan, är mycket lättare att tänka sig en ontologisk orsak till oenighet. Då kan vi slappna av, och var och en får tycka som man vill, det är liksom lika rätt eller fel alltihop. Om orsaken däremot är epistemologisk, har vi en väg framför oss som är full med hinder och stridigheter. Vi kanske inte ens kan komma ända fram till målet, bara närma oss det.

När det gäller moralfrågor kan det finnas fog för att hävda att det inte finns självständiga moraliska sanningar och absoluta värden. Det är dock lite av en annan diskussion, här talar vi om hur världen är beskaffad. Men kanske har det faktum, att det kan vara motiverat att hävda att det inte ontologiskt existerar objektiva moraliska värden, ha spillt över, så att man hävdar detsamma om objektiv verklighet. David Hume sa att man inte kan härleda "bör" från "är". Men man borde lägga till: Man kan inte härleda frånvaron av "är" från frånvaron av "bör".

Så kanske är det i grunden inte frågan om en ideologisk konspiration någonstans. Det kanske helt enkelt handlar om minsta motståndets lag. Man tar den lättaste vägen. Att gå efter verkligheten och använda epistemologiska förklaringar till oenighet är jobbigt. Att gå efter kartan och använda ontologiska förklaringar är enkelt. Bara att blaja på. En naturvetare måste ta den första, annars funkar det inte. Men en pedagogikforskare, som får pengar från staten oavsett vilken väg man tar, och som får lättare att skriva om man tar den senare vägen?

Och om man försöker utforma skolan med utgångspunkten att det inte finns några egentliga sanningar om världen, hur stort värde sätter man då på kunskap? Det är klart man då hellre ser eleverna "söka" på egen hand. Man vill också att de ska ifrågasätta, och ifrågasättande är ju bra, men vilket slags ifrågasättande blir det? Det blir inte ett ifrågasättande där man funderar kring hur något kan ha blivit fel, hur man borde ha gjort istället och vad ett bättre svar kan vara. Relativismens ifrågasättande ser annorlunda ut. Ifrågasätt allt som vill hävda ett rätt svar. Ja, särskilt läraren.

Västvärldens egna talibaner

En teori som slagit mig den senaste tiden är följande: Den grupp som har störst makt i samhället kommer också att avgöra inom vilket område samhället stiftar drakoniska lagar.

I länder där religionen har stor makt är det brott som hädelse som ges de mest drakoniska straffen. I exempelvis Pakistan kan man som bekant få dödsstraff för hädelse.

I västvärlden och andra utpräglat kapitalistiska samhällen är det i stället de stora företagen som har makten, och det syns också på påföljderna. Att man kan få sparken om man skriver något negativt om arbetsgivaren på Facebook kan väl jämföras med att man kan hotas med exkommunicering om man är katolik och uttalar sig för fri abort. Men den verkliga talibaniseringen har skett inom upphovsrätten. I dagens DN skrivs om konststudenten som fick böta 200 000 euro för att hon målade en tavla med en väska på. En ensamstående mamma i USA fick betala 1.92 miljoner dollar för att hon lade ut 24 låtar på nätet via Kazaa. Det är möjligt att utdöma böter på upp till 150 000 dollar per låt i sådana fall. Ett tredje exempel är låten "Happy Birthday to you". Melodin till denna låt skrevs 1893, så kompositören är förstås död sedan länge. Inte desto mindre hävdar Warner Music att de har copyright på låten till 2030 och kan stämma vem som helst som sjunger den offentligt om de inte betalar royalty. Många restauranger i USA tillåter därför inte att sällskap sjunger låten för att fira någon.

Jag är inte emot upphovsrätt som sådan, men jag menar att genom att företagen har en makt i kapitalistiska samhällen som liknar mullors och ayathollors i teokratiska samhällen, har de på många punkter lyckats åstadkomma en talibanisering av lagstiftningen. I teokratierna hotas det med ett eftervärldsligt helvete, i en kapitalistisk stat hotar talibanerna med livslångt ekonomiskt helvete istället. Det handlar om plånboken istället för själen, men principen är densamma. Den som går emot våra regler förtjänar ett straff som är så hårt som det bara är möjligt, det räcker absolut inte med att straffet står i proportion till brottet, utan det måste vara något mycket värre än så.

Dagens Dumheter

Finns det någon läsare som varit inblandad i en diskussion om religion, och då försökt använda sig av argument från förnuftet? Akta er! Det är nämligen en synd att hålla på med sådant! Det visste ni inte va?

Inte jag heller, men det kan man läsa i den eminenta tidningen Dagen idag:

Citat:

"År 1784 skrev Immanuel Kant en bok där han svarade på frågan vad upplysningen var, och beskrev den som människans vuxenblivande och hennes befrielse från dogmatism och okunnighet. I denna rörelse upprepas den ursynd som tycks gå på repeat i mänsklighetens historia, från Eden och framåt. Nämligen den synd som består i att vilja ta Guds plats. Den upplysta människan vänder sig bort från den Gud som är källan till allt ljus, och menar sig i stället själv bära på ljuset i form av förnuftet."

Att sträva efter upplysning, här definierat som strävan efter befrielse från dogmatism och okunnighet, är alltså en ursynd, och att vända sig till förnuftet är liktydigt med att vända sig bort från Gud. 

Så om ni stöter på en troende som verkar oförnuftig, glöm inte att prisa honom eller henne för sin rättfärdighet!

En lite klyftigare predikant hade förstås istället försökt antyda att det finns någon slags koppling mellan Gud och förnuftet, och att ljuset av kunskap inte är någonting som är motsatt Guds ljus. Men här var det precis tvärtom Gud och förnuftet blev motsatser. Ja, med sådana predikanter behöver ateisterna inga egna argument, det är bara att läsa upp innantill... :) 

Kristna värderingar=Ingen vård för alla?

Det var intressant att jämföra ett par artiklar i Dagen idag. Å ena sidan artikeln "KD bör vara rättvisans rebeller" som talar om att solidarisera sig med de svaga. Å andra sidan den översatta artikeln Nio falska Jesus-versioner... av en J Lee Grady, som har ett helt annat budskap. Bland dessa falska Jesus finns nämligen

"Demokratiske Jesus, som rider på en åsna och fördelar välstånd, hälsovård och stimulanspengar till alla som är trötta och tyngda av bördor."


Var och en förstår naturligtvis direkt att "hälsovård" syftar på den amerikanska sjukvårdsdebatten. Budskapet här är att den verklige Jesus naturligtvis inte skulle vilja ha någon "socialized medicine". Strunt i vad han sade om "dessa minsta som är mina bröder", ingen ska behöva betala för någon annan. De fattiga ska be snällt om välgörenhet och sedan vara j-t tacksamma. 


Ett solidariskt budskap, och ett lömskt anti-solidariskt budskap under samma religions tak. 

Palins första dödsoffer?

Den amerikanska kongressledamoten Gabrielle Giffords sköts tillsammans med flera andra ikväll. 


Hon är en av dem som varit utsatta för särskilt hårda attacker från Sarah Palin och teapartyrörelsen. Se till exempel denna länk eller googla helt enkelt "Gabrielle Giffords Sarah Palin". Notera kartan med hårkors och den starkt våldsinfluerade retoriken som har använts. 


Ur detta perspektiv är det som hänt knappast särskilt förvånande. Detta är någonting som har hetsats fram. 

Måste teologerna förklara?

Teologi- det är ett missvisande ord egentligen. "Theos" betyder "gud", så ordet ger intrycket att teologi innehåller kunskap om Gud, analogt med exempelvis biologi och geologi. Så är förstås inte fallet. Teologi innehåller endast spekulationer om Gud, inte faktisk kunskap. Den innehåller kunskap om andra människors spekulationer och påståenden om Gud, men inte om Gud i sig själv. För några hållbara bevis har vi ju inte.

Lena Andersson skriver i DN idag att


"Om det är ”otillgängligt för vårt begränsade förnuft”, som det brukar heta, måste teologerna förklara varför de ägnar saken så mycken förnuftsmöda."

Vilket då väl syftar på att teologerna så ofta försöker sig på invecklade förklaringar till det ena eller andra, men när de pressas på svåra frågor i slutändan tenderar att gömma sig bakom mystik och fluffiga uttalanden om att Guds vägar är outgrundliga.

Måste då teologerna förklara? Ibland kan jag tycka att om religionen avstod från alla maktanspråk, så borde det egentligen inte vara nödvändigt. Då kunde vi se på religion som flugfiske, frimärkssamling och folkdans. En ofarlig hobby där beteendet i sig knappast är vetenskapligt grundat, men man gör det ändå för att det känns bra.

Går det att skapa en sådan ofarlig religion? Det borde inte vara omöjligt. Låt Svenska Kyrkan ligga och ludda till sig i några årtionden, så kanske vi börjar närma oss. Och det som på engelska kallas "unitarian universalism" ligger nog rätt nära redan idag.

Man kan fråga sig om teologi egentligen borde vara ett akademiskt ämne. I och för kan man ju studera folkdans på högskolan också. Det finns många kurser av hobbykaraktär. Klart, någon ska ju utbilda präster. Och dessa behöver förstås en hel utbildning som faktiskt inbegriper verklig kunskap. Kunskap om religion, historia, religiösa texter och så vidare. Man kan ju lära sig om kristendomen utan att det ställs krav på att man tror på den. Men kanske finns det också vissa delar som borde ligga utanför det akademiska systemet.  

Varför inte en app?

En artikel i DN om en taggig "kondom" som skydd mot våldtäktsmän. Nu för tiden när moderna mobiltelefoner har GPS, borde det inte vara möjligt att skapa en röststyrd applikation som kan användas för allehanda överfall och nödsituationer? Man skriker "Polis!" eller något annat ord som man tränat telefonen att känna igen, så skickar telefonen på egen hand ett larm med positionsangivelse. Kan ju vara bra om man sitter fastklämd i en kraschad bil och liknande också.

Ryggradslösa Dagen

Den kristna tidningen Dagen har stoppat en annons om ett ungdomsläger för kristna homo-, bi-, transsexuella och queerpersoner. Naturligtvis gav detta upphov till reaktioner.

Dagens Elisabeth Sandlund försöker försvara det hela med att en tidning har rätt att välja själv vilka annonser man vill ta in, och att man också har nekat många andra att annonsera. Detta är i och för sig riktigt, en tidning har rätt att välja. Men det är inte det som är huvudfrågan, utan huvudfrågan är vad detta säger om Dagens värderingar.

Sandlund påpekar då att man tidigare har tagit ställning mot samkönade äktenskap. Det är också riktigt, men annonsen handlar inte om äktenskap. För att neka annonsen utifrån något slags principer och värderingar måste man rimligen vara emot homosexualitet som sådan. Men några sådana värderingar har Dagen mig veterligen inte deklarerat öppet.

Och det är här Dagens principiella ryggradslöshet så tydligt kommer i dagen... Det finns i grunden bara två alternativ. Antingen är man emot homosexualitet som sådan, och då är det enda rakryggade att öppet deklarera detta och stå för detta ställningstagande. Då kan man också neka annonser som den nämnda utifrån detta. Eller så är man inte emot homosexualitet i sig, då deklarerar man detta, och då har man ingen principiell anledning att neka annonsen.

Det är detta val som Dagens redaktion mycket fegt vägrar att göra. Antingen är man emot eller så är man inte det, och oavsett vilket så bör man deklarera detta öppet och handla därefter.

Sandlund bör således skaffa en ryggrad och göra klart var hon egentligen står.

Tillägg:

Något bör också sägas om att man försvarar sig genom att hänvisa till läsarna och att dessa kan känna sig stötta. Det må vara ett acceptabelt resonemang om man ser det hela ur ett rent kommersiellt perspektiv. Men ur ett publicistiskt perspektiv är det en helt annan sak, där blir det återigen ett uttryck för ryggradslöshet. Man frånsäger sig själv ansvaret, och lägger det istället på läsarna. Det är ynkligt. Man kan ibland inte tjäna både pressetiska ideal och Mammon.

Eftersom vi talar om kristendom kan det vara intressant att dra en parallell till gamle Pontius Pilatus. Denne kunde inte finna någon skuld hos Jesus, men han följde ändå publikens vilja. Han tvådde sina händer och skulden fick falla på judarna istället. Men gjorde han rätt som avsade sig ansvaret? Kunde han över huvud taget lägga över ansvaret på någon annan? Beslutet var ju i slutändan ändå hans, och jag skulle säga att ansvaret också stannade kvar hos honom.

Elisabeth Sandlund försöker sig på en liknande manöver när hon tvår sina händer och hänvisar till läsarna. Men i slutändan är beslutet och ansvaret ändå hennes, och att hänvisa till publiken är inget annat än ett försök att fly undan ansvaret att göra ett eget ställningstagande.

Återigen, det finns bara två rakryggade alternativ: Antingen är man emot homosexualitet som sådan, och då deklarerar man detta öppet och avvisar annonsen utifrån detta. Eller så är man inte emot homosexualitet som sådan, och då deklarerar man detta öppet, tar in annonsen och låter läsarna tycka vad de vill.

Vad övrigt är, är feghet.

Bitte Assarmo skriver om Bibeln

Bitte Assarmo försöker idag i SvD låtsas som att celibatet inom den katolska kyrkan inte har med sexövergreppen att göra. Intressant att se att katoliker så gärna skriver om Bibeln för att få den att passa in i deras vanföreställningar. Vem som helst kan ju konstatera att om det hade varit fel för präster att gifta sig, då hade det inte blivit någon Johannes Döparen... Skulle Gud en gång ha tyckt det vara en bra idé för präster att gifta sig, och sedan plötsligt ha ändrat sig?

Visst, Paulus säger i exempelvis Rom 7 att det är bättre att inte gifta sig. Men han säger också att det inte är något fel att göra så, och anledningen till han resonemang är att han tror att "den värld som nu är går mot sitt slut". Om undergången är nära är det bättre att inte ha en familj att tänka på. Men där hade han ju uppenbarligen helt fel, världen existerade vidare som om ingenting hade hänt. Detta tycks BA och katolikerna vara oförmögna att dra de logiska konsekvenserna av: Om världen inte är på väg att gå under när som helst finns det ingen anledning att inte gifta sig.

BA skriver:

Trots att prästcelibatet inte anses vara ett Guds påbud är det välgrundat i den kristna tron, och baserar sig på Matteusevangeliet. (Matt 19:12: En del föds utan möjligheter att gifta sig, en del har berövats den möjligheten av människor, och andra avstår från att gifta sig för himmelrikets skull.)

Låt oss se vad som faktiskt står i Matt 19:12.

"Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta."

I Bibelns notapparat kan vi sedan läsa att grundtextens uttryck bokstavligen betyder "kastrerade". Ja, tänk om de katolska prästerna faktiskt hade kastrerat sig istället. Då hade det ju inte varit något problem. Men vi lär inte få höra BA eller någon annan kräva att prästerna ska kastrera sig...

Faktum är att kastrering vore en väldigt lämplig påföljd ur bibliskt perspektiv. Jesus säger i Matt 18:6-8: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser (grek. skandalon: skandal, försyndelse, även stötesten, något som får en på fall). Förförelserna måste ju komma (de är anankē, nödvändiga, oundvikliga), men ve den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll." Om detta gäller händer och fötter borde det också gälla testiklar.

Det borde således vara rekommendabelt för pedofilprästerna att kastrera sig, om de nu vill undgå den där eviga elden det pratas om... ja, om man nu ska gå efter Bibeln vill säga. Det verkar inte som om Bitte Assarmo bryr sig så värst mycket om vad som egentligen står där.

Så här hittar man rätt partner

Det slog mig när jag läste en artikel i DN idag. Vissa som tjänar pengar på att sälja böcker om dating tycker att man ska ställa upp en lista med en massa krav och leta efter drömprinsen. ”Säger du ja till fel person säger du samtidigt nej till den rätta” var devisen där. Andra tyckte att man skulle nöja sig med Mr Good Enough, bättre det än att sitta ensam och desillusionerad vid 40. Jag kan förstå hur båda tänker. Fast jag tror att jag kom på en bättre modell.

Den bygger på teorier om hur man sätter ihop aktieportföljer. Visst låter det redan väldigt romantiskt? Tanken är att man i botten har några stabila bolag som å ena sidan inte kommer att ge superavkastning, men som å andra sidan har liten risk. Till detta lägger man några kryddor med hög risk, men också chans till hög avkastning.

På ett liknande sätt skulle man kunna tänka när det gäller en partners egenskaper. Ju högre krav man ställer inom ett visst område (snygg, smart, rik, sexig, rolig, social, hög status, bildad, lång, vältränad…), desto större risk är det att man aldrig hittar någon som uppfyller kraven. Precis som man aldrig kommer att kunna bygga en portfölj där alla bolag superavkastar, kommer man aldrig att hitta någon som är 10-poängare på allt. Så vad man bör leta efter är någon som är ok och ”good enough” på de flesta områden, men som är en riktig 10-poängare på ett fåtal. Man behöver inte bestämma vilka på förhand.

Tricket är att sedan fokusera på de där speciella egenskaperna och fästa liten vikt vid resten. Detta gäller också livet i allmänhet. Man kan inte superlyckas med allting. Var nöjd med ”good enough” på de flesta områden. Men fokusera i ditt tänkande på det där fåtalet punkter där det faktiskt lyckades riktigt bra.

Sådär, nu vet du hur man blir lycklig. Bra va?

Usel journalistik på DN, SvD, AB och Dagen

Flera tidningar, såsom SvD, DN, Aftonbladet och Dagen slår idag upp en nyhet med rubriken "Obama räknade fel". De kallar det alltså en felräkning, som om någon hade suttit och helt enkelt lagt ihop siffror fel. Så är naturligtvis inte fallet.

Vad det handlar om är framtidsprognoser, och prognoser om framtiden kan naturligtvis se olika ut utan att för den skull vara felräkningar. Till och med ärkekonservativa Fox News har anständigheten att skriva ut vad det handlar om:

The agency says its future-year predictions of tax revenues are more pessimistic than the administration's. That's because CBO projects slightly slower economic growth than the White House.


Det är alltså fråga om olika estimat av framtida tillväxt. Detta är inte detsamma som felräkning, vilket nog var och en kan begripa.

Är då detta frågan om medveten Obama-bashing från ett gäng högertidningar? Tja, möjligen ligger felet hos TT. Men om tidningarna ifråga har någon känsla för anständighet gör de nog bäst i att klargöra vad det faktiskt handlar om. Typexempel på dålig journalistik.

Mycket dumt ska man läsa innan ögonlocken trillar ner

Denna nyhet kan väl ses om ett exempel på hur tidningar såsom DN och Dagen kan blåsa upp vad som egentligen är icke-nyheter till något stort.

Vad det handlar om är en ny bibelöversättning i Norge. Där har man frågat sig om hebreiskans almah ska översättas med "ung kvinna" eller "jungfru" i Jesaja 7:14. Eftersom man nu har valt "ung kvinna", tolkas detta som att Marias jungfrudom ifrågasätts. Här finns det nu skäl att påpeka en del saker:

1. I svenska biblar har vi haft "ung kvinna" sedan 1917 år översättning.

1917: "Så skall då Herren själv giva eder ett tecken: Se, den unga kvinnan skall varda havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel."

Bibel 2000: "Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, 'Gud med oss'".

Hej alla tidningar, ni är bara 93 år efter er tid. Grattis.

2. Naturligtvis kan kristna hävda att texten syftar på Maria även om det står "ung kvinna". Man kan ju faktiskt vara jungfru och ung kvinna samtidigt, eller hur?

3. Det finns ett annat hebreiskt ord, bethulah, som mer tydligt betyder jungfru, oskuld. Vissa översättare menar att om personens oskuld hade varit det väsentliga hade man använt detta ord istället. Wikipediaartikeln som jag länkar till ovan beskriver kontroversen väl.

Det handlar alltså om en detalj där man kan ha olika uppfattningar, men det har faktiskt mycket mindre teologisk betydelse än vad vissa vill göra gällande, och det är definitivt inte fråga om någon nyhet.

De som vill se det hela som en profetia borde för övrigt ta och förklara varför grabben kom att kallas Jesus istället för Immanu El, varför det inte sägs något i NT om den gräddmjölk och honung som han enligt Jesaja 7 skulle födas upp på, och hur det kan komma sig att gossen enligt Jes 7:15-16 inte förstod vad som är gott och vad som är ont förrän först senare, om han nu var så gudomlig redan från födseln. Dessutom är födelsen ifråga ett tecken till kung Ahas, som bör ha varit död sedan rätt många århundraden vid början av vår tideräkning.

Tillägg: Idag konstaterar en insändare ungefär detsamma som jag.

Skitroligt

Man kan väl säga så här om den här Edvard Unsgaard-historien:

Det var inte direkt förvånande att det var en moderat som såg bajsupptorkande som ett bra exempel på arbetslinjen. Den moderate arbetsmarknadsministern hade ju sagt redan om förra året att det skulle bli ett "skitår". Nu börjar vi förstå lite tydligare vad han menade. Man kommer till arbetsförmedlingen, och jobbcoachen säger: "Hördudu, jag såg lite bajs på Sveavägen i morse. Det kan kanske vara något för dig?"

Nåja. Man kan väl se det hela som en nyttig läxa för politiker. Om man inte tänker innan man uttalar sig är det risk att man uttalar det man tänker.

Inspirerad av bin Laden...

...lekte jag lite med Photoshop idag. Vad tycks?

Svart, vitt och SD

Några kommentarer till Tomas Böhms artikel på DN debatt idag. Jag har tidigare läst en av hans böcker "Inte som vi – psykologiska aspekter på främlingsfientlighet och rasism". Det var ett bra tag sedan, men jag var i vart fall inte särskilt imponerad. För mycket psykoanalys och teorier som kunde varit hämtade från Freud. Hallå, det har faktiskt hänt saker i psykologin sedan dess, se bara på socialpsykologin som är mycket relevant i sammanhanget.

Men i vilket fall har han ju helt rätt i vad han säger om Sverigedemokraternas svartvita tänkande. Detta är ju själva grunden i deras tänkande. Det finns ett "vi" och ett "dem", och man måste enligt SD välja sida.

Tidigare brukade man skrämmas med invandrare i största allmänhet. Invandrare tar våra jobb, och så vidare. Men det var inte särskilt framgångsrikt, för det var inte så värst skrämmande egentligen. Att någon vill jobba är ju egentligen en bra egenskap. Och att säga att invandrarna ville leva på bidrag gjorde inte direkt folk rädda det heller.

Men nu efter 11/9 2001 har man någonting mycket mer effektivt att skrämmas med. Tokiga män i stora skägg som vill införa sharialagar. Onekligen mer skrämmande än en arbetskraftsinvandrare. Här kommer nu det svartvita tänkandet in. Att dessa utgör en minoritet spelar mindre roll, utan dessa låter SD blir representanter för hela gruppen muslimer, eller till och med invandrare i allmänhet. Sedan försöker de göra sig själva till representanter för gruppen svenskar, och ge oss intrycket att vi måste välja mellan svart och vitt. Vilken sida står du på? Vem väljer du? Tokstollen med stort skägg som vill införa sharialagar eller Jimmie Åkesson? De flesta skulle nog trots allt välja Åkesson. Jag med. Det är just illusionen att vi måste välja mellan dessa två som SD vill få oss att omfatta. I själva verket kan, och bör, vi förstås välja bort både Åkesson och extremisterna.

Det hela handlar alltså om att framställa det som ett val mellan svart och vitt, att göra det extrema till representant för svart, och sig själv till representant för vitt. Ett annat exempel är Göran Hägglund. I hans retorik står valet mellan "kultureliten" och "verklighetens folk". Kultureliten representeras ständigt av de två ökända konstfackseleverna, andra representanter nämns aldrig, och som representant för "verklighetens folk" försöker han lansera sig själv. Varsågod och välj. Ett annat exempel är Gudrun Schymans talibantal. Där fick talibanerna representera alla män, och hon själv fick representera motståndarna till talibantänkandet. Svart eller vitt, varsågod och välj.

Vad man måste göra när det gäller sådana typer av retorik är att underkänna frågan. Varken det extrema eller populisten som ställer frågan är bra representanter för de grupper man ska välja mellan. Vi behöver inte heller välja mellan det extrema eller populisten. Vi kan välja bort båda två.

Hur lagen borde ändras

Några kommentarer om ett aktuellt fall angående nödvärnsrätten:

Det stora problemet med hur lagen är utformad ifråga om nödvärnsrätten är att lagstiftaren helt enkelt har smitit ifrån sitt ansvar. Det är i många fall svårt att veta hur mycket våld det kan vara rimligt att ta till i en nödvärnssituation. Om man bara tittar på lagen så är den verkligen inte till mycket hjälp. Är det rimligt att vanliga medborgare ska ha koll på vad som är praxis enligt tidigare domar i en sådan här situation? Det kan det rimligen inte vara.

Lagstiftare och rättssystem struntar alltså i att ge medborgare den information de behöver för att kunna fatta ett beslut i en nödvärnssituation. De är utlämnade till domstolarnas godtycke, utan att kunna veta på förhand vad bedömningen av en handling ska bli. Detta måste man göra något åt.

Sammanfattning av ett aktuellt fall: Skurken överfaller en kvinna i en bil och försöker strypa henne. A försöker stoppa överfallet, och slår skurken på axeln med ett tillhygge. Detta tycks dock inte ha satt stopp för skurken, som vänder sig om mot A. Det är här den knepiga situationen uppstår.

Vad kan A förvänta sig om skurkens avsikter? Skurken kan tänkas springa iväg, men skulle också kunna dra fram en kniv och hugga A, eller kanske ge A en rejäl spark i solar plexus så att han tappar andan och sedan inte kan försvara sig. Hur ska A kunna veta? Om A inväntar skurkens reaktion, kan det vara försent.

I det aktuella fallet väntade inte A, utan slog till skurken med tillhygget så att skallbenet spräcktes. Om skurken hade drigit fram en kniv hade detta antagligen varit motiverat. Hade han istället börjat springa hade det varit omotiverat.

Men hur ska A veta vad skurken tänker göra? Det är ju omöjligt. Domstolen tycks i det här fallet ha menat att A skulle ha inväntat en eventuell attack, men hade han gjort det kunde det ju ha varit något av det sista han gjorde. Det är inte rimligt att kräva detta av A.

Istället måste A få vara tillåten att fatta ett beslut utifrån den information han har. Han måste få utgå ifrån att om skurken använde en viss grad av våld mot kvinnan, så kommer skurken att använda samma grad av våld mot den som försöker stoppa honom. A borde alltså i detta fall kunna ha utgått ifrån att skurken hade för avsikt att använda en grad av våld som motsvarade strypningen av kvinnan. Om strypningen verkade vara avsedd att döda borde A således ha varit tillåten att utgå ifrån att skurken tänkte använda dödligt våld mot honom. I sådant fall är det knappast övervåld att banka ner honom med ett tillhygge.

Alltså: lagen bör ändras, och det bör skrivas in i lagen att:

*I en nödvärnssituation där det är oklart hur mycket våld en angripare kan tänkas ta till, får den som handlar i nödvärn utgå ifrån att angriparen kommer att använda lika kraftigt våld som tidigare har förekommit i situationen, oavsett om våldet har riktats mot den som handlar i nödvärn eller mot annan person eller personer.

Egentligen borde detta vara självklart. Tyvärr tänker inte alltid lagstiftare på det självklara.

Kyrkan har många helgdagar...

...nu har de en rövknullar-Dag också.

Fniss. Jag kunde bara inte låta bli. Vet skäm(t)s. :-D

Jobba längre, få mer ledig tid

Kanske tror vi att vårt nuvarande system, där vi jobbar 8 timmar om dagen 5 dagar i veckan, är det enda vettiga systemet. Men det finns ett annat upplägg som skulle kunna fungera bättre.

I Utah i USA testar delstatsregeringen att istället låta sina anställda jobba 10 timmar om dagen, 4 dagar i veckan. Det blir fortfarande 40 timmar i veckan, men fredag blir en ledig dag. Det hela tycks ha blivit mycket populärt bland de anställda.

Om man tänker efter skulle det kunna finnas mycket att vinna i fråga om tid och livskvalitet med detta system. Två arbetsresor i veckan försvinner, redan det kan innebära flera timmar för vissa. Bättre för miljön är det också. Arbetsplatser kan troligen också spara en del energi på att hålla stängt en dag extra. Om vissa fortsätter med det gamla systemet kan rusningstrafiken spridas ut över fler timmar.

Antagligen skulle ett sådant system innebära att man behövde äta både lunch och middag under arbetstid. Vore inte detta faktiskt något väldigt positivt? Lunchrestaurangerna får helt enkelt köra ett varv till. Köken utnyttjas effektivare, och fler kan få jobb. De anställda slipper att tänka på att handla, laga mat och diska. Vid femtiden går man och äter, och sedan jobbar man ett par timmar till. Man kommer hem senare, men när man kommer hem så kan man bara ta det lugnt.

Man får betala lite mer för att äta en ytterligare måltid på jobbet, men det borde det vara värt för de flesta.

Barnen går några timmar längre i skolan och på dagis och har också redan ätit. Föräldrarna behöver inte bekymra sig. Inget mer behov av att veckohandla. Det blir lite mindre tid med barnen måndag till torsdag, men det är mer avslappnad tid, och dessutom får man en hel extra dag tillsammans på fredagen. Och ärligt talat, gör man vanligtvis något vettigt på vardagskvällarna? Sitter man inte snarare oftast och slappar framför tv:n?

Det är möjligt att systemet inte passar för alla sorters jobb, men åtminstone i större städer borde båda systemen kunna fungera parallellt. Skolor och daghem som erbjuder platser både för de som vill ha 5/8-vecka och de som vill ha 4/10-vecka, till exempel. Fler jobb och högre livskvalitet, utan att det nödvändigtvis behöver kosta mer. Det borde vara värt att pröva.

Retoriken som funkar alltför ofta

Hå hå ja ja.

Sverigedemokraternas senaste utspel är förstås bara ett nytt exempel i raden av samma populära retorik som vi har hört så många gånger. Grundtemat är: Gruppen "de" vill göra något otrevligt mot "oss". Men lugn bara, vi står på din sida, så om du bara stöder oss så går allt bra.

I fallet Hitler var det judarna som påstods vilja kontrollera och korrumpera tyskarna.

Hos kommunisterna var det kapitalisterna som ville suga ut arbetarna till sista blodsdroppen.

Hos Göran Hägglund är det kultureliten som vill styra hur vanliga människor lever sina liv.

I Jimmie Åkessons värld är det muslimerna som vill ta över samhället och införa teokrati och sharialagar. Samt våldta svenska kvinnor. Kanske en och annan man också om de hinner med.

Tidigare var det mer generellt invandrarna som ville "snylta" på oss genom att ta våra jobb och våra bidragspengar.

Det viktiga är inte att "de" är osympatiska, det avgörande är att "de" vill göra något mot "oss". Att den nordkoreanska regimen förtrycker sina medborgare, det tycker vi är lite trist men vi gör inget särskilt åt saken. Skaffar de däremot kärnvapen är det en helt annan sak, då hotar de ju oss. Samma sak med Irak. Saddam förtryckte irakier, men det var inget som kunde motivera en invasion. Han måste på något sätt hota oss, annars går det inte. Om han däremot skaffar massförstörelsevapen, så är det naturligtvis för att han vill göra något hemskt mot oss. Helst ska det vara kärnvapen. Är det bara stridsgas så kanske det är tänkt att användas mot den egna befolkningen, och det bryr ju inte vi oss om. Sagt och gjort.

Lätt som en plätt alltså. Allt man behöver är att göra det troligt att "de" vill göra något otrevligt mot "oss", så är det bara att köra på sedan.

Lite svårare att bemöta den här retoriken. För den talar ju till grundläggande psykologiska instinkter som människan har haft så länge hon har funnits. Den där flocken där borta ser fientlig ut. Vi är din flock. Bäst att vi håller ihop och är lojala. Vår hjärna svarar som den har gjort sedan urminnes tider.

Utifrån detta är det lätt att inse hur man ska bete sig som nykomling i vilket sammanhang som helst, om man vill bli accepterad. Det gäller att göra klart att man inte är ett hot. Jag vill inte förändra någonting, ni behöver inte anpassa er. Fortsätt ni som ni har gjort tidigare. Då är det inga problem. Jag funderar på debatten jag såg på tv för ett tag sedan om heltäckande slöja, niqab. En muslimsk kvinna sa att det var svenskarna som borde anpassa sig. Man kan hålla med eller inte, men utan tvekan är det inte särskilt taktiskt att utala sig så. För det triggar ju just den här effekten som så många tycker om att spela på. De vill förändra oss. De blir ett hot mot oss. Undrar om hon tänkte på det? Borde man upplysa folk om att det kan vara oklokt att uttala sig så? Eller vore det snarare en uppmaning att vara ryggradslös?

Ett problem i fallet muslimer är onekligen att det bland dem finns extremister som verkligen är ett hot och vill tvinga på andra sina åsikter. Eller som bara uttrycker sitt förakt för "oss" och våra värderingar, exempelvis Muhammed Omar och Masoud Kamali. Sverigedemokraternas bästa rekryterare, utan tvekan. Bästa sättet att angripa "de-hotar-oss-retoriken" borde således bli att försöka isolera dessa extremister från det stora flertalet, så att det blir en tydligt avgränsad grupp extremister som utgör hotet, men inte övriga.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7

Amerikansk religiositet

Bara en kommentar till en artikel jag läste idag, om amerikanernas religiositet (då syftas alltså på USA). Författaren hävdar att de egentligen är mer inspirerade av berättelserna om Moses än av Jesus budskap. Jag tror faktiskt att det ligger mycket i det. Inte så att de anser Jesus mindre viktig, självklart inte. Men de tycks ändå mer inspirerade av det gammaltestamentliga sättet att tänka, om man jämför med hur det är i Europa.

Den genomgående röda tråden i GT är tanken att Gud sluter förbund med Israels folk. Följ Guds regler, så ska ni i gengäld bli ett stort och mäktigt folk. Detta förbundstänkande genomsyrar den amerikanska kristendomen i större grad än europeisk kristendom.

I amerikansk tolkning blir nya testamentet helt enkelt ett nytt förbund av samma slag som de gamla. Skillnaden är att det nu omfattar alla. Acceptera Jesus som din frälsare, så uppfyller du din del av förbundet, och Gud kommer då att uppfylla sin del genom att släppa in dig i himlen.

Där finns också en känsla av att Gud har slutit ett ytterligare förbund med den amerikanska nationen, en känsla som saknas inom europeisk kristendom. Som om de hade sagt "vi vill också vara ett utvalt folk", och att de hade fått sin vilja igenom.

Det tydligaste exemplet är förstås mormonerna. I deras teologi är amerikanerna verkligen ett utvalt folk. Men man hittar sådant tänkande också på många andra håll. Så det är inte konstigt att de relativt sett tycks mer inspirerade av GT än vad många europeiska kristna är.

Hägglund är en fegis

Det får bli ett inlägg till i frågan om Göran Hägglund och hans kulturdebatt, med anledning av dagens DN Debatt.

Efter att ha lyssnat på Hägglund i radions Studio Ett, där han vägrar att ge exempel på vilka det är han riktar sig mot i sina svepande uttalanden, står min åsikt fastare än någonsin. Göran Hägglund är i grunden en ynklig, ryggradslös och feg liten människa. Hur kan jag då påstå detta, är han inte lite modig och rebellisk som vissa gärna vill tro?

Saken är den att de enda personer som Hägglund har velat peka ut som exempel på vad som är fel med kulturen och kulturdebatten är några små sketna konststudenter. Han har inte vågat nämna någon annan.

Varför det då? Jo, därför att han är så feg. Han vet att om han attackerar konststudenterna, så slår han in öppna dörrar. De flesta är redan överens om att de har gjort fel. De kommer knappast att ställa upp i en debatt mot Hägglund, och om de gör det så är det högst osannolikt att de kan försvara det de gjort särskilt framgångsrikt. Hägglund kan knappast förlora mot dem.

Däremot vägrar han kategoriskt att ge sig på någon i sin egen storlek. Någon som skulle kunna ge igen, som skulle kunna slå honom i en debatt. Helt enkelt för att han inte vågar. Därför att han är feg.

Hägglund kallar sig kristen, men i fallet med konststudenterna kommer jag närmast att tänka på historien om äktenskapsbryterskan i Johannesevangeliet. Alltså den där Jesus säger att den som är utan synd ska kasta den första stenen. För liknar inte Hägglund en av de skränande i hopen runt äktenskapsbryterskan? När många andra redan har kastat sina stenar på konststudenterna och han är säker på att ingen auktoritet försvarar dem, då först vågar sig lille Hägglund fram och ropar kaxigt, med stenen i högsta hugg: "Jag vill också kasta! Släpp fram mig, släpp fram mig, jag vill också kasta!" Återigen, därför att han är feg.

Det slog mig också när jag lyssnade på Studio Ett att Hägglund nu pratade om politiker som ville pracka på "vanliga människor" sina värderingar. Eeh? Hägglund är ju själv ledare för ett parti som grundades för att pracka på så många som möjligt en viss ideologi, nämligen kristendomen. Usch och fy för politiker som vill pracka på andra sina värderingar. Ja, så länge det inte är mina värderingar förstås. Hägglund borde kanske läsa vad Jesus sa om hycklare som ser grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget.

Idag skrev Claes Borgström ett inlägg som svar på Hägglund. Vad som står i det bryr jag mig egentligen inte så mycket om, men frågan är: kommer Hägglund att våga peka ut Borgström som en representant för den där hemska kultureliten? Kommer han ens att svara? Det kanske han gör, men det blir nog i så fall ett ganska lamt svar som inte gör något faktiskt utpekande av Borgström som en del av den radikala kultureliten. Det är Hägglund för feg för.