Göran Skytte har skrivit en rad texter om ondska den senaste tiden. Budskapet är variationer på samma tema: "Ondska finns visst, titta här så många exempel det finns! Vad är det om inte ondska?"
Det finns två frågor inblandade här: Kan samhällsdebatten använda sig av ord som "ondska", är det ok för politiker att göra det? Där anser jag att det får var politiker avgöra själv, man får bara komma ihåg att när man brännmärker något som ondska, då har man också bränt alla broar dit. Har man kallat några länder för "axis of evil" då har man gjort klart att nu är vi fiender och inget annat. Här handlar det mer om vad som är smart att göra. Vill man förhandla med vederbörande i framtiden, ja då är det uppenbart osmart att kalla vederbörande ond.
Men det jag framför allt vill ta upp är om vetenskapen kan använda sig av begrepp som ondska. Skytte skriver:
Under lång tid har man försökt förklara sådant enbart med psykologi, beteendevetenskap, sociologi. Det blir allt tydligare att sådana förklaringsmodeller inte längre räcker till.
Men vad Skytte inte tycks begripa, är att ur vetenskaplig synvinkel har han själv inte presenterat någon förklaringsmodell alls! Att påstå att någonting finns, och räkna upp exempel, det är inte en förklaring. Det är tydligt att Skytte inte begriper hur vetenskap fungerar.
Antag att ett gäng forskare skulle sätta sig och studera ondska. Det första de skulle fråga sig är antagligen: Vad är ondska egentligen? Och då menar de inte "Ge några exempel på ondska" De menar, vad består den av?
Om man frågar sig vad en cell är, så är det svar som vetenskapen söker efter inte: "jo, det väl typ nervceller, fettceller, blodceller..." utan man söker en definition, en beskrivning av vad den består av och hur den fungerar.
Vidare kommer vetenskapen att fråga sig: Hur fungerar ondska? Var sitter den någonstans? Hur kom den dit? Varifrån kommer den, och hur gick det till? Hur fungerar den, hur förändras den med tiden, går det att ändra på den?
Hur skulle då vetenskapen tackla problemet? Antagligen genom att göra som man brukar: bryta ner det man studerar i sina beståndsdelar, tills man hittar delar som man kan begripa i detalj hur de fungerar.
Och tänker man efter, så är det ju precis det som vetenskapen försöker göra. Man tittar på varför människor har egenskaper som bristande empati, personlighetsstörningar, grandios självuppfattning, intolerans mot det som är avvikande och så vidare.
Vi är bara i början av att förstå dessa ondskans byggklossar. Och alla byggen består sedan förstås inte heller av samma klossar. Men med tiden kan det komma en utveckling där vi förstår hur alla klossarna fungerar. Kanske går det till och med att i framtiden komma överens om på vilka sätt sådana klossar kan passas ihop, så att det i slutändan blir någonting som med ett samlingsnamn kan kallas ondska.
Så på sätt och vis kan man säga att vetenskapen har kommit långt mycket längre än Göran Skytte, även om man har långt kvar till något som förtjänar att kallas förklaringsmodell. Det är bara det att Skytte inte fattar det, för han begriper inte hur vetenskapen arbetar, hur den måste arbeta och vad den egentligen strävar efter.
Vetenskapen strävar inte efter att svara på värdefrågor, eller frågan om livets mening eller om det finns något gudomligt. Det är bara löjligt att klaga på vetenskapen för att den inte ger sådana svar.
Men vad som är ännu löjligare, är att klaga på vetenskapens sätt att förklara hur världen fungerar när man själv inte förklarar ett dugg. När man själv inte tycks veta ens vad "förklara" betyder.
Det är lite som med den bibliska skapelseberättelsen. Religionen har inte en förklaring, den har en bild. Den säger inte hur Gud kan skapa, den säger inte varifrån Gud kommer och hur Gud fungerar. Samma sak med ondskan, religionen har inte en förklaringsmodell för ondska, den har en bild av ondskan. Vad består ondskan av? Demoner? Vem har då skapat dem, och varför? Och om det är demoner, varför då straffa människor, om det är demonerna som gör dem onda?
Inte demoner, utan en egenskap hos människan? Jaha, men då kommer igen alla dessa frågor om vad dem är, var den sitter, varifrån den kommer osv.
En del anser att vissa människor är predestinerade att bli onda, och andra predestinerade att bli goda. Vem kan då ha predestinerat, om inte Gud? Varför har han gjort det? Och varför straffar och belönar han människor, om de ändå är presdestinerade? Paulus antyder till exempel i Romarbrevets nionde kapitel att Gud, liksom en krukmakare, gör en del fina "kärl" och andra som inte är så fina. Men varför göra det? Och vad i människan är det som avgör? Var sitter det, hur ser det ut?
Predestinationsläran inte så trevlig? Ok, vi kör på fri vilja då. Vissa människor väljer helt enkelt det onda, och andra det goda. Ja, men då kommer vi återigen tillbaka till frågan om vad det är i dessa människor som får dem att göra sådana val. Hur fungerar detta något?
Kära kristna vänner, det är en tankeväckande bild ni har målat upp. Men kom inte och påstå att det är en förklaring som ni har, av samma typ som vetenskapens förklaringar.
Vissa saker är helt enkelt sådana som man tror på, utan att för den skull kunna förklara dem eller helt förstå dem. Räcker det inte att säga så, istället för som Göran Skytte: min "förklaring" är bättre än din!
lördag, maj 10, 2008
tisdag, maj 06, 2008
Lärare, klass 9A och skolpolitik
Idag funderar jag på tv-serien "klass 9A" och Ilmar Reepalu's förslag att eleverna ska ge lärarna betyg eller omdömen.
Först måste jag säga att jag håller med. Lärarna bör få något slags systematisk feedback från eleverna. Men eleverna är ju förstås inte utbildade i att sätta betyg, så det ska inte vara betygsliknande omdömen, utan snarare fritext.
Det borde vara väl värt besväret att samla in sådana omdömen efter varje termin. Jag har träffat på bra lärare, men också opedagogiska lärare, särskilt på högskolan. På högskolan möter man ibland sådana som är skickliga forskare men halvbra undervisare, och där brukar man samla in just sådana omdömen efter avslutad kurs. Hur ska de opedagogiska lärarna utvecklas till det bättre om de inte får feedback från dem de undervisar?
Men det kanske viktigaste som slår mig är att både lärarförbundet och Lotta Edholm (fp) direkt tänker sig att eleverna kommer att missbruka systemet och mobba lärarna. Jag tror förnuftiga bedömare ser igenom sådant, men framför allt noterar jag att både lärare och politiker har låga förväntningar på eleverna.
Jag tror att det är det som är sjukan i dagens skola. Lärare liksom politiker har låga förväntningar på vad elever kan klara av, hur stort ansvar de kan ta, och hur mycket de kan lära sig. Många har vittnat om att lärarutbildningen är slapp och går att glida igenom. Lärarna lär sig på lärarhögskolan att det är låga förväntningar som gäller, på dem själva såväl som på eleverna! Med resultat att eleverna också lever upp till just dessa förväntningar.
När man tittar på den uppmärksammade serien "klass 9A" så drar man förstås slutsatsen att kunniga lärare som engagerar sig och lägger ner mycket tid på eleverna leder till bättre resultat.
Men notervärt är också att dessa lärare gav eleverna intrycket att de hade mycket höga förväntningar på dem. De jobbade mycket med att motivera och tala om för eleverna hur mycket som är möjligt, hur mycket de faktiskt kan uppnå. Med resultatet att eleverna sakta men säkert började leva upp till de förväntningarna.
Lägg märke till att det är en attitydsskillnad i höga förväntningar och höga krav. Höga krav är att säga "så här högt ska du hoppa, annars får du bara det här betyget". Höga förväntningar är att hela tiden säga "jag är övertygad om att du kan hoppa så här högt".
Man kan kombinera höga krav och låga förväntningar. Det ger ett dubbelt budskap till eleverna: det är bara vissa som klarar av det här, och det gäller att sortera ut agnarna från vetet. Ni andra kan väl jobba med hushållsnära tjänster när ni blir stora? Ok, nu raljerar jag. Men jag är lite orolig för att regeringens retorik pekar just i den riktningen: Vi ska ställa större krav på eleverna, men ärligt talat förväntar vi oss inte särskilt mycket av många av dem...
För att höga krav ska uppnås måste de alltså kombineras med höga förväntningar. I annat fall tror jag att barnen kommer att se igenom det, och om vi väntar oss att vissa ska misslyckas så kommer vissa också att bli uppgivna och göra just det, misslyckas.
Först måste jag säga att jag håller med. Lärarna bör få något slags systematisk feedback från eleverna. Men eleverna är ju förstås inte utbildade i att sätta betyg, så det ska inte vara betygsliknande omdömen, utan snarare fritext.
Det borde vara väl värt besväret att samla in sådana omdömen efter varje termin. Jag har träffat på bra lärare, men också opedagogiska lärare, särskilt på högskolan. På högskolan möter man ibland sådana som är skickliga forskare men halvbra undervisare, och där brukar man samla in just sådana omdömen efter avslutad kurs. Hur ska de opedagogiska lärarna utvecklas till det bättre om de inte får feedback från dem de undervisar?
Men det kanske viktigaste som slår mig är att både lärarförbundet och Lotta Edholm (fp) direkt tänker sig att eleverna kommer att missbruka systemet och mobba lärarna. Jag tror förnuftiga bedömare ser igenom sådant, men framför allt noterar jag att både lärare och politiker har låga förväntningar på eleverna.
Jag tror att det är det som är sjukan i dagens skola. Lärare liksom politiker har låga förväntningar på vad elever kan klara av, hur stort ansvar de kan ta, och hur mycket de kan lära sig. Många har vittnat om att lärarutbildningen är slapp och går att glida igenom. Lärarna lär sig på lärarhögskolan att det är låga förväntningar som gäller, på dem själva såväl som på eleverna! Med resultat att eleverna också lever upp till just dessa förväntningar.
När man tittar på den uppmärksammade serien "klass 9A" så drar man förstås slutsatsen att kunniga lärare som engagerar sig och lägger ner mycket tid på eleverna leder till bättre resultat.
Men notervärt är också att dessa lärare gav eleverna intrycket att de hade mycket höga förväntningar på dem. De jobbade mycket med att motivera och tala om för eleverna hur mycket som är möjligt, hur mycket de faktiskt kan uppnå. Med resultatet att eleverna sakta men säkert började leva upp till de förväntningarna.
Lägg märke till att det är en attitydsskillnad i höga förväntningar och höga krav. Höga krav är att säga "så här högt ska du hoppa, annars får du bara det här betyget". Höga förväntningar är att hela tiden säga "jag är övertygad om att du kan hoppa så här högt".
Man kan kombinera höga krav och låga förväntningar. Det ger ett dubbelt budskap till eleverna: det är bara vissa som klarar av det här, och det gäller att sortera ut agnarna från vetet. Ni andra kan väl jobba med hushållsnära tjänster när ni blir stora? Ok, nu raljerar jag. Men jag är lite orolig för att regeringens retorik pekar just i den riktningen: Vi ska ställa större krav på eleverna, men ärligt talat förväntar vi oss inte särskilt mycket av många av dem...
För att höga krav ska uppnås måste de alltså kombineras med höga förväntningar. I annat fall tror jag att barnen kommer att se igenom det, och om vi väntar oss att vissa ska misslyckas så kommer vissa också att bli uppgivna och göra just det, misslyckas.
fredag, mars 28, 2008
Fitna the Movie, en granskning
Ok, så nu finns den här islamkritiska filmen "Fitna the Movie" ute på nätet. En del var visst inte riktigt säkra på om den fanns på riktigt, men det gör den uppenbarligen.
Nå, än så länge verkar det inte ha lett till några våldsamheter i alla fall.
Så jag tänkte att jag helt enkelt skulle titta på den, med KV Zetterstens översättning av koranen till hands, det är ju mycket korancitat i filmen. Han börjar Sura 8, vers 62 (fast han har felaktigt fått för sig att det är vers 60).
Den lyder så här: "Och utrusten emot dem så stor styrka och så mycket rytteri I kunnen att därmed förskräcka Guds och eder fiende och även andra, som I icke kännen, förutom dem! Gud känner dem, och vilka utgifter I än gören för Guds sak, skall det bliva eder till fullo gäldat, utan att I behöven lida någon orätt".
I den engelska versionen står det tydligen "terror", där det på svenska står "förskräcka", vilket tillsammans med en film från 11 september förstås ger helt andra associationer. Men uppenbart handlar det inte om terrorism i originalet, utan om att ställa upp stora ryttarhärar.
Sedan följer filmsnuttar om Madridbomberna och lite fundamentalistuttalanden. Sedan kommer vad som kallas Sura 4, vers 56 (men det ska vara 59): "Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis."
Det låter ju inte något vidare. Men man ska komma ihåg att i texten är det enligt traditionen Gud som talar i en uppenbarelse till Muhammed, Gud kallar sig själv "vi" ungefär som kungar kunde göra. Det handlar alltså om att Gud ska straffa dem som inte tror efter döden. Filmen vill få oss att tro att det är muslimerna som ska bränna folk i detta livet, men det är alltså inte alls det som versen handlar om.
Sedan kommer det mer uttalanden från knäppgökar, och 47:4 (nu blev det rätt): "När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån dem då i bojor!"
För att förstå vad detta handlar om, måste man också läsa början av nästa vers, 47:5: "Och skänken sedan efter eller fordren lösepenning, tills vapnen nedlagts!"
Tills vapnen nedlagts, det handlar alltså om en krigssituation, inte om att man ska slakta alla möjliga otrogna. Men denna klargörande 47:5 kommer förstås inte med i filmen...
Sedan mer klipp med galningar, och 4:91 (fel igen, kallas 4:89): "De skulle önska, att I bleven otrogna liksom de själva och sålunda vorden dem lika. Skaffen eder ej några beskyddare ibland dem, förrän de utvandra för Guds sak! Om de vända eder ryggen, så gripen dem och döden dem, varhelst I finnen dem, och skaffen eder ej någon beskyddare eller hjälpare ibland dem"
Meningen fortsätter in i nästa vers, 4:92, som återigen inte är med i filmen och som börjar: "Annat än sådana, som sluta sig till något folk, med vilket I ingått förbund, eller som kommit till eder med hjärtat beklämt över att nödgas strida mot eder eller strida mot sitt eget folk!"
I våra dagar skulle "förbund" mycket väl kunna tolkas som dem man har slutit fredsavtal med. Så det är klart att det inte kommer med...
Nästa koranvers kapar Geert Wilder på mitten i stället (8:40, i filmen 8:39): "Striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse längre, utan all gudsdyrkan ägnas åt Gud, och om de då upphöra, så ser Gud förvisso vad de göra."
Den senare delen som börjar med "och om de då upphöra..." är alltså inte med. Det finns förstås ett sammanhang här också, suran är antagligen skriven efter slaget vid Bedr år 624, då Muhammed och hans män från Medina slogs mot Mekka, som man till slut invaderade år 630.
Det var alltså alla koranverser. Vi kan konstatera ett par saker. Det finns inget som säger att Koranen behöver ses som en uppmaning till terrorism. Däremot finns det ett antal galna islamister som mycket väl kan tolka det så. Men det vore inte intellektuellt rättvist att anklaga Muhammed för terrorism, även om det finns annat osympatiskt i läran som man kan peka på.
Man måste komma ihåg att saker som hedersmord och stening inte var något som uppstod med islam på 600-talet e. Kr, det är traditioner som går mycket längre tillbaka. Stening förekommer exempelvis i Gamla Testamentet (som ju är mycket äldre) för olika brott inklusive flickor som inte är oskulder på bröllopsnatten (4 Mos 15:32-36, 5 Mos 21:18-21, 5 Mos 22:13-30). Dödsstraff för otrohet förekommer också i andra gamla lagar, exempelvis Ur-Nammus lagar som är mer än 4000 år gamla.
Faktum är att i koranen påbjuds inte stening för otrohet, istället är straffet 100 piskrapp. Istället kommer detta från de så kallade Haditherna, traditioner om vad Muhammed och hans följeslagare sagt och gjort. Eftersom hederskulturen och dödsstaff vid denna tid antagligen var djupt inrotad i mellanösternkulturen, är det inte svårt att gissa att det var en del som ville se till att det kom med i Haditherna, liksom antagligen författaren eller författarna till Moseböckerna såg till att det kom med där.
Så det är någonting man ska ha klart för sig, det är något betydligt äldre än islam och djupt rotat i gammal kultur, oberoende av religion. Det går också alldeles utmärkt att fördöma detta primitiva barbari utan att för den skull vara fientlig mot någon religion.
Nå, än så länge verkar det inte ha lett till några våldsamheter i alla fall.
Så jag tänkte att jag helt enkelt skulle titta på den, med KV Zetterstens översättning av koranen till hands, det är ju mycket korancitat i filmen. Han börjar Sura 8, vers 62 (fast han har felaktigt fått för sig att det är vers 60).
Den lyder så här: "Och utrusten emot dem så stor styrka och så mycket rytteri I kunnen att därmed förskräcka Guds och eder fiende och även andra, som I icke kännen, förutom dem! Gud känner dem, och vilka utgifter I än gören för Guds sak, skall det bliva eder till fullo gäldat, utan att I behöven lida någon orätt".
I den engelska versionen står det tydligen "terror", där det på svenska står "förskräcka", vilket tillsammans med en film från 11 september förstås ger helt andra associationer. Men uppenbart handlar det inte om terrorism i originalet, utan om att ställa upp stora ryttarhärar.
Sedan följer filmsnuttar om Madridbomberna och lite fundamentalistuttalanden. Sedan kommer vad som kallas Sura 4, vers 56 (men det ska vara 59): "Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis."
Det låter ju inte något vidare. Men man ska komma ihåg att i texten är det enligt traditionen Gud som talar i en uppenbarelse till Muhammed, Gud kallar sig själv "vi" ungefär som kungar kunde göra. Det handlar alltså om att Gud ska straffa dem som inte tror efter döden. Filmen vill få oss att tro att det är muslimerna som ska bränna folk i detta livet, men det är alltså inte alls det som versen handlar om.
Sedan kommer det mer uttalanden från knäppgökar, och 47:4 (nu blev det rätt): "När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån dem då i bojor!"
För att förstå vad detta handlar om, måste man också läsa början av nästa vers, 47:5: "Och skänken sedan efter eller fordren lösepenning, tills vapnen nedlagts!"
Tills vapnen nedlagts, det handlar alltså om en krigssituation, inte om att man ska slakta alla möjliga otrogna. Men denna klargörande 47:5 kommer förstås inte med i filmen...
Sedan mer klipp med galningar, och 4:91 (fel igen, kallas 4:89): "De skulle önska, att I bleven otrogna liksom de själva och sålunda vorden dem lika. Skaffen eder ej några beskyddare ibland dem, förrän de utvandra för Guds sak! Om de vända eder ryggen, så gripen dem och döden dem, varhelst I finnen dem, och skaffen eder ej någon beskyddare eller hjälpare ibland dem"
Meningen fortsätter in i nästa vers, 4:92, som återigen inte är med i filmen och som börjar: "Annat än sådana, som sluta sig till något folk, med vilket I ingått förbund, eller som kommit till eder med hjärtat beklämt över att nödgas strida mot eder eller strida mot sitt eget folk!"
I våra dagar skulle "förbund" mycket väl kunna tolkas som dem man har slutit fredsavtal med. Så det är klart att det inte kommer med...
Nästa koranvers kapar Geert Wilder på mitten i stället (8:40, i filmen 8:39): "Striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse längre, utan all gudsdyrkan ägnas åt Gud, och om de då upphöra, så ser Gud förvisso vad de göra."
Den senare delen som börjar med "och om de då upphöra..." är alltså inte med. Det finns förstås ett sammanhang här också, suran är antagligen skriven efter slaget vid Bedr år 624, då Muhammed och hans män från Medina slogs mot Mekka, som man till slut invaderade år 630.
Det var alltså alla koranverser. Vi kan konstatera ett par saker. Det finns inget som säger att Koranen behöver ses som en uppmaning till terrorism. Däremot finns det ett antal galna islamister som mycket väl kan tolka det så. Men det vore inte intellektuellt rättvist att anklaga Muhammed för terrorism, även om det finns annat osympatiskt i läran som man kan peka på.
Man måste komma ihåg att saker som hedersmord och stening inte var något som uppstod med islam på 600-talet e. Kr, det är traditioner som går mycket längre tillbaka. Stening förekommer exempelvis i Gamla Testamentet (som ju är mycket äldre) för olika brott inklusive flickor som inte är oskulder på bröllopsnatten (4 Mos 15:32-36, 5 Mos 21:18-21, 5 Mos 22:13-30). Dödsstraff för otrohet förekommer också i andra gamla lagar, exempelvis Ur-Nammus lagar som är mer än 4000 år gamla.
Faktum är att i koranen påbjuds inte stening för otrohet, istället är straffet 100 piskrapp. Istället kommer detta från de så kallade Haditherna, traditioner om vad Muhammed och hans följeslagare sagt och gjort. Eftersom hederskulturen och dödsstaff vid denna tid antagligen var djupt inrotad i mellanösternkulturen, är det inte svårt att gissa att det var en del som ville se till att det kom med i Haditherna, liksom antagligen författaren eller författarna till Moseböckerna såg till att det kom med där.
Så det är någonting man ska ha klart för sig, det är något betydligt äldre än islam och djupt rotat i gammal kultur, oberoende av religion. Det går också alldeles utmärkt att fördöma detta primitiva barbari utan att för den skull vara fientlig mot någon religion.
fredag, mars 14, 2008
Musik- och filmbranschen behöver ett IKEA
"Regeringen ger besked om fildelning" heter det på SvD idag. Fast det är inte särskilt tydligt egentligen vad som ska räknas som ett "intrång". Ska bolagen kunna gå till domstol och begära ut IP-adresser varje gång någon laddar ner en enda piratkopierad fil? Det vore vettigt att skilja på att dela ut och ladda ner, och egentligen skulle det kunna räcka att göra det straffbart att dela ut. Finns det inget utdelat, så finns det inget att ladda ner. Många fildelare är ju förstås både utdelare och nedladdare. Hur som helst så går det antagligen inte att komma undan att det måste finnas något slags lag mot att lägga ut upphovsrättsskyddat material.
Det är synd bara att branschen inte vill inse att de själva är en stor del av problemet. Vad folk vill ha är möjligheten att ladda hem det de vill ha på ett snabbt och enkelt sätt, och spela upp materialet på vilken spelare som helst som de råkar ha. Till ett rimligt pris.
Men branschen tycks ha gett sig f-n på att det ska vi inte alls göra. Man har haft minst 15 år på sig att skapa lösningar, men icke. Utbuden på de lagliga alternativen är undermåliga, särskilt när det gäller film. Sedan har vi allt trams med kopieringsskydd, regionkodning, CD-skivor som inte kan spelas upp på datorer eller installerar spionprogram om de spelas på datorer, DRM, och kanske det mest drakoniska hittills: HDCP.
Om jag vill se på en HD-film, exempelvis på blue-ray, på min dator i framtiden, då räcker det inte med att köpa en blue-ray-spelare och själva filmen (som kostar 200 spänn). Jag måste också köpa ett nytt grafikkort, som är HDCP-kompatibelt. Min 24-tums LCD-skärm, som kostade 7000 ny, kommer inte heller att fungera, eftersom den inte är HDCP-kompatibel. Många kommer att bli upprörda över det här.
Lika dumt är det med musik. När jag köpte ny mobiltelefon, prövade jag att ladda ner en låt via den, det kostade 12 kr. Men jag kan bara lyssna på den på mobilen, inte på datorn... tror tusan att jag aldrig köpte något därifrån igen.
Inte nog med att utbudet är dåligt och att det är mycket krångel, man tar dessutom ut samma ockerpriser som om man skulle köpa en skiva i en box. Vad är det då för mening, då kan jag ju lika gärna skicka efter skivan från CDON istället. Och det är rimligen det bolagen vill. De vill inte alls att vi ska ladda ner någonting. De vill fortsätta att sälja skivor som de alltid har gjort. Det framstår mer och mer som att de legala nedladdningsmöjligheterna är alibin, som man ska kunna peka på och säga "men hallå, det finns ju legala alternativ". Men de väntar sig egentligen inte att vi sak använda dem i någon större utsträckning. Det är i och för sig tur att det finns folk som i alla fall ärligt försöker driva på utvecklingen, som Apples Steve Jobs. Men det är naturligtvis inte en slump att han kommer från datorbanschen, inte film-och musikbranschen.
Här kunde man säkert lära en del av bokbranschen. Idag kan man köpa pocketböcker i alla möjliga butiker, den lokala mataffären till exempel. Folk är beredda att köpa om de ser att priset är rimligt. Den skillnad som är mellan att köpa en hardcover-bok och att köpa en pocket, något liknande borde det kunna vara mellan att köpa en skiva och att ladda ner låtarna.
Vi måste ju komma ihåg här att det är monopolister vi har att göra med. Deras mål är att ta ut så höga priser som det bara är möjligt. Eftersom det inte finns någon konkurrens annat än i distributionsledet, så uppstår piratkopiering som ett slags undergroundkonkurrent. Om folk inte vill betala ockerpriser i matbutiken går de till en annan butik. Om folk inte vill betala ockerpriser för musik och film så piratkopierar de.
Visst kan branschen fortsätta att ta ut höga priser och lägga vinsterna på att jävlas med folk i domstolarna. Men de skjuter sig själva i foten på lång sikt. Det tillkommer ständigt nya konsumenter i världen, och när människor får mer pengar i länder som Indien, Kina och Brasilien handlar det om hundratals miljoner nya konsumenter. Men inte tusan kommer dessa att betala tio kronor per låt och 200 kr per film! De har trots allt relativt låga inkomster jämfört med oss. I stället kommer de att lära sig att piratkopiera. Man har chansen nu, att erbjuda dem tjänster som gör det till en vana att välja lagliga alternativ. Denna vana kan bara uppstå om priserna är rimliga, och då talar vi om kanske 2 kr för en låt och 40 kr för en film.
Det kommer att svida i början, men på lång sikt måste branschen gå över från modesta volymer och höga priser till stora volymer och låga priser. När kostnaden att distribuera ytterligare en kopia av en låt är i princip noll, då är det minst lika bra att sälja 1 miljon låtar för 2 kr styck som att sälja 200K för 10 kr styck. Minst lika bra, för det kommer att öka intresset för artisten.
Så vad branschen behöver är ett IKEA. Där kan man ofta inte låta bli att plocka på sig saker som man egentligen kanske inte behöver, just eftersom det är så billigt. Och det är så det ska vara i en bra nätbutik. Äsch, jag tar några av den där artisten också, det kostar ju bara 2 spänn styck. Med dagens priser blir det att man bara köper det man VET är bra, om man köper alls.
För rent psykologiskt är det så, att vi har en uppfattning för de flesta varor om vad ungefär som är ett rimligt pris. När priset överstiger detta, då vill många låta bli, även om summan i sig kan tyckas låg. Att betala ett för högt pris kan upplevas lite som att bli lurad eller besegrad, det handlar inte bara om plånboken, utan också om egot.
Sedan kunde de vara bra om debatten kunde hyfsas till lite. Piratkopiering är inte stöld, piratkopiering är piratkopiering och inte stöld. Inget fysiskt försvinner, ingen innehavare blir av med något denne hade innan. Att stjäla en tavla och att kopiera en tavla är två olika saker. Piratkopiering är mer jämförbart med att planka på tunnelbanan eller att skippa att betala tv-avgiften.
Piratkopiering i sig måste inte heller alltid vara moraliskt fel, men då talar vi förstås inte om film och musik längre, utan om mediciner. När de moderna läkemedlen mot HIV kom, ville bolagen sin vana trogen ta ut så höga priser som möjligt. Problemet var bara att U-länderna inte hade råd. Deras val var att piratkopiera, alltså låta någon tillverka generiska kopior, eller att låta folk dö. Det var tur att de valde att piratkopiera.
När det gäller media har vi ju inte människoliv i andra vågskålen, så det är klart att det är en helt annan sak moraliskt sett. Men det visar vad monopol leder till i mindre rika länder om man tar ut för höga priser. Samma sak kommer att ske med andra monopol. Men kommer man att kopiera IKEAs möbler? I mycket liten utsträckning, just för att de är så billiga. IKEA kommer i stället att kunna sälja sina varor själva. Det är synd att musik-och filmbranscherna inte tycks vilja det särskilt starkt...
Det är synd bara att branschen inte vill inse att de själva är en stor del av problemet. Vad folk vill ha är möjligheten att ladda hem det de vill ha på ett snabbt och enkelt sätt, och spela upp materialet på vilken spelare som helst som de råkar ha. Till ett rimligt pris.
Men branschen tycks ha gett sig f-n på att det ska vi inte alls göra. Man har haft minst 15 år på sig att skapa lösningar, men icke. Utbuden på de lagliga alternativen är undermåliga, särskilt när det gäller film. Sedan har vi allt trams med kopieringsskydd, regionkodning, CD-skivor som inte kan spelas upp på datorer eller installerar spionprogram om de spelas på datorer, DRM, och kanske det mest drakoniska hittills: HDCP.
Om jag vill se på en HD-film, exempelvis på blue-ray, på min dator i framtiden, då räcker det inte med att köpa en blue-ray-spelare och själva filmen (som kostar 200 spänn). Jag måste också köpa ett nytt grafikkort, som är HDCP-kompatibelt. Min 24-tums LCD-skärm, som kostade 7000 ny, kommer inte heller att fungera, eftersom den inte är HDCP-kompatibel. Många kommer att bli upprörda över det här.
Lika dumt är det med musik. När jag köpte ny mobiltelefon, prövade jag att ladda ner en låt via den, det kostade 12 kr. Men jag kan bara lyssna på den på mobilen, inte på datorn... tror tusan att jag aldrig köpte något därifrån igen.
Inte nog med att utbudet är dåligt och att det är mycket krångel, man tar dessutom ut samma ockerpriser som om man skulle köpa en skiva i en box. Vad är det då för mening, då kan jag ju lika gärna skicka efter skivan från CDON istället. Och det är rimligen det bolagen vill. De vill inte alls att vi ska ladda ner någonting. De vill fortsätta att sälja skivor som de alltid har gjort. Det framstår mer och mer som att de legala nedladdningsmöjligheterna är alibin, som man ska kunna peka på och säga "men hallå, det finns ju legala alternativ". Men de väntar sig egentligen inte att vi sak använda dem i någon större utsträckning. Det är i och för sig tur att det finns folk som i alla fall ärligt försöker driva på utvecklingen, som Apples Steve Jobs. Men det är naturligtvis inte en slump att han kommer från datorbanschen, inte film-och musikbranschen.
Här kunde man säkert lära en del av bokbranschen. Idag kan man köpa pocketböcker i alla möjliga butiker, den lokala mataffären till exempel. Folk är beredda att köpa om de ser att priset är rimligt. Den skillnad som är mellan att köpa en hardcover-bok och att köpa en pocket, något liknande borde det kunna vara mellan att köpa en skiva och att ladda ner låtarna.
Vi måste ju komma ihåg här att det är monopolister vi har att göra med. Deras mål är att ta ut så höga priser som det bara är möjligt. Eftersom det inte finns någon konkurrens annat än i distributionsledet, så uppstår piratkopiering som ett slags undergroundkonkurrent. Om folk inte vill betala ockerpriser i matbutiken går de till en annan butik. Om folk inte vill betala ockerpriser för musik och film så piratkopierar de.
Visst kan branschen fortsätta att ta ut höga priser och lägga vinsterna på att jävlas med folk i domstolarna. Men de skjuter sig själva i foten på lång sikt. Det tillkommer ständigt nya konsumenter i världen, och när människor får mer pengar i länder som Indien, Kina och Brasilien handlar det om hundratals miljoner nya konsumenter. Men inte tusan kommer dessa att betala tio kronor per låt och 200 kr per film! De har trots allt relativt låga inkomster jämfört med oss. I stället kommer de att lära sig att piratkopiera. Man har chansen nu, att erbjuda dem tjänster som gör det till en vana att välja lagliga alternativ. Denna vana kan bara uppstå om priserna är rimliga, och då talar vi om kanske 2 kr för en låt och 40 kr för en film.
Det kommer att svida i början, men på lång sikt måste branschen gå över från modesta volymer och höga priser till stora volymer och låga priser. När kostnaden att distribuera ytterligare en kopia av en låt är i princip noll, då är det minst lika bra att sälja 1 miljon låtar för 2 kr styck som att sälja 200K för 10 kr styck. Minst lika bra, för det kommer att öka intresset för artisten.
Så vad branschen behöver är ett IKEA. Där kan man ofta inte låta bli att plocka på sig saker som man egentligen kanske inte behöver, just eftersom det är så billigt. Och det är så det ska vara i en bra nätbutik. Äsch, jag tar några av den där artisten också, det kostar ju bara 2 spänn styck. Med dagens priser blir det att man bara köper det man VET är bra, om man köper alls.
För rent psykologiskt är det så, att vi har en uppfattning för de flesta varor om vad ungefär som är ett rimligt pris. När priset överstiger detta, då vill många låta bli, även om summan i sig kan tyckas låg. Att betala ett för högt pris kan upplevas lite som att bli lurad eller besegrad, det handlar inte bara om plånboken, utan också om egot.
Sedan kunde de vara bra om debatten kunde hyfsas till lite. Piratkopiering är inte stöld, piratkopiering är piratkopiering och inte stöld. Inget fysiskt försvinner, ingen innehavare blir av med något denne hade innan. Att stjäla en tavla och att kopiera en tavla är två olika saker. Piratkopiering är mer jämförbart med att planka på tunnelbanan eller att skippa att betala tv-avgiften.
Piratkopiering i sig måste inte heller alltid vara moraliskt fel, men då talar vi förstås inte om film och musik längre, utan om mediciner. När de moderna läkemedlen mot HIV kom, ville bolagen sin vana trogen ta ut så höga priser som möjligt. Problemet var bara att U-länderna inte hade råd. Deras val var att piratkopiera, alltså låta någon tillverka generiska kopior, eller att låta folk dö. Det var tur att de valde att piratkopiera.
När det gäller media har vi ju inte människoliv i andra vågskålen, så det är klart att det är en helt annan sak moraliskt sett. Men det visar vad monopol leder till i mindre rika länder om man tar ut för höga priser. Samma sak kommer att ske med andra monopol. Men kommer man att kopiera IKEAs möbler? I mycket liten utsträckning, just för att de är så billiga. IKEA kommer i stället att kunna sälja sina varor själva. Det är synd att musik-och filmbranscherna inte tycks vilja det särskilt starkt...
söndag, november 04, 2007
Men hur svårt kan det vara?!
Jaha, ny dag, nya historier om fuskande moderater. Den här gången är det Cederschiölds som har betalat svart för sin stödhjälp i 13 år. Det finns nu förstås många som redan har skrivit om att detta är fel, vilket hyckleri det är och så vidare. Så jag hoppar över det och ger mig på en annan aspekt.
Nämligen hur fascinerande KORKAT det är. Vad är det för fel i skallen på dessa människor? När regeringen tillträdde och snabbt fick kapa två ministrar pga licensskolk och svartbetalningar steg plötsligt anmälningarna från folk att de hade TV markant. För folk fattar ju. Jaha, sådant där kan man få problem för. Ja, då är det väl bäst att vara på den säkra sidan. Alla politikerwannabes med något i skallen borde då ha begripit att licens, det måste man betala om man vill bli politiker.
Samma sak med svartbetalning. Hur kan man INTE fatta efter de där avgångarna att det där ska man nog låta bli som politiker, det kan stå en dyrt. Dessutom hade man ju det perfekta tillfället att börja betala vitt. Avdragsrätt för hushållsnära tjänster införs. Ingen skulle tycka att det var särskilt konstigt om Cederschiölds då plötsligt skulle skaffa städhjälp. "Det har ju blivit billigare nu, så vi tänkte att det kunde vi väl pröva..." Men icke. Man fortsatte i alla fall att betala svart.
Även den mest inbitne moderat måste väl erkänna att man måste vara ganska trögtänkt för att inte begripa hur landet ligger?
Den politiker som fortsätter att betala svart efter det här, måste helt enkelt ha bristande intelligens. Och paret Cederschiöld kan helt enkelt inte vara de skarpaste knivarna i lådan.
Det är faktiskt ganska oroande. Vad för slags beslut kan vi vänta oss att sådana, uppenbart inte överdrivet begåvade, människor egentligen tar?
Nämligen hur fascinerande KORKAT det är. Vad är det för fel i skallen på dessa människor? När regeringen tillträdde och snabbt fick kapa två ministrar pga licensskolk och svartbetalningar steg plötsligt anmälningarna från folk att de hade TV markant. För folk fattar ju. Jaha, sådant där kan man få problem för. Ja, då är det väl bäst att vara på den säkra sidan. Alla politikerwannabes med något i skallen borde då ha begripit att licens, det måste man betala om man vill bli politiker.
Samma sak med svartbetalning. Hur kan man INTE fatta efter de där avgångarna att det där ska man nog låta bli som politiker, det kan stå en dyrt. Dessutom hade man ju det perfekta tillfället att börja betala vitt. Avdragsrätt för hushållsnära tjänster införs. Ingen skulle tycka att det var särskilt konstigt om Cederschiölds då plötsligt skulle skaffa städhjälp. "Det har ju blivit billigare nu, så vi tänkte att det kunde vi väl pröva..." Men icke. Man fortsatte i alla fall att betala svart.
Även den mest inbitne moderat måste väl erkänna att man måste vara ganska trögtänkt för att inte begripa hur landet ligger?
Den politiker som fortsätter att betala svart efter det här, måste helt enkelt ha bristande intelligens. Och paret Cederschiöld kan helt enkelt inte vara de skarpaste knivarna i lådan.
Det är faktiskt ganska oroande. Vad för slags beslut kan vi vänta oss att sådana, uppenbart inte överdrivet begåvade, människor egentligen tar?
lördag, september 15, 2007
Mänskligheten älskar småsaker
Vilksaffären med muhammedhunden rullar vidare. Al-Qaida lovar en belöning till den som mördar Lars Vilks, och nu har det börjat bli dags att hota svenska företag också, lyckligtvis tycks det bara vara Al-Qaida som är med på den vagnen än så länge.
Madeleineaffären har rullat på rätt länge nu och har fått stor uppmärksamhet i hela världen.
Och snart kommer det nog nya rubriker om Paris Hilton också. Vad har dessa tre gemensamt? Jo, att det egentligen handlar om rätt så små saker som lika gärna inte kunde ha fått någon mediauppmärksamhet alls.
Visst är det tragiskt att en liten flicka har försvunnit och kanske dött. Men det finns tusentals försvinnandefall i världen som aldrig får någon uppmärksamhet utanför lokalpressen. Och det Lars Vilks har gjort är faktiskt bara en kluddig teckning. Paris Hilton behöver vi inte ens säga något om.
I länder som Pakistan, Syrien, Iran och Irak lider befolkningen av krig, förtryck, korruption, fattigdom med mera. Vad är egentligen en fånig blyertsteckning jämfört med det, när man tänker efter? Problemet är kanske att man inte tänker efter på det sättet.
Jag tror att det är en generell egenskap hos många människor, att om hjärnan kan välja att fundera på något svårt och komplicerat, eller på något enkelt och lättbegripligt, då väljer man det enkla, det som kräver minst mental ansträngning.
Muhammedteckningar, Paris Hilton och saknade barn är busenkelt att förstå. Att förstå orsakerna till klimatförändringar, arbetslöshet och fattigdom, eller hur man ska göra för att bli av med krig, förtryck och korruption är betydligt svårare. Därför väljer man lätt att hoppa över det och gå över till de "lätta" nyheterna i stället. Trots att de senare förstås är mycket viktigare för världen och samhället egentligen.
Sedan finns det förstås ett stort intresse hos regimerna i vissa diktaturer att folket riktar sitt intresse och sin ilska mot någon pellejöns i ett avlägset land, istället för att bry sig om problemen på hemmaplan.
Jag tror att det också lite grann är som när man har något viktigt man ska göra. Studenten som borde plugga till tentan får plötsligt för sig att det är helt avgörande att städa först. Kontorsarbetaren som borde förbereda sin presentation inför teamet och chefen på fredag ser till att sortera sina papper riktigt prydligt.
Ooahh...jag vill inte ta tag i det här tunga... finns det inte något lättare att ta itu med i stället? På något sätt känns det som att det är detta mönster som går igen lite varstans. Viktiga saker blir inte av, för att småsakerna kommer till vår "räddning".
Jag är likadan själv. Jag har viktiga saker som jag vet att jag borde börja skriva på. Men jag gör det inte. Annat kommer emellan. Ett tv-program jag "måste" se, en bok det kanske kunde vara bra att läsa först för att få lite infallsvinklar. Och så allt slösurfande. Börskurser, kolla nyheterna en gång till, kanske har det kommit upp något intressant på Tradera, och visst finns det många intressanta fakta på Wikipedia som man inte hade en aning om...? Oj, här är något jag absolut måste blogga om, och ett inlägg i ett forum som jag helt klart borde svara på...
Kanske är det lättja. Kanske är det dåligt självförtroende och rädsla för att man ska misslyckas med det där viktiga. Men innerst inne vet jag ju att det bara är att hugga i och sätta igång.
Så nu ska jag det. Jag ska sätta igång. Ska bara kolla så att jag inte har några virus på datorn först. Bäst att backa upp hårddisken på DVD också.
Madeleineaffären har rullat på rätt länge nu och har fått stor uppmärksamhet i hela världen.
Och snart kommer det nog nya rubriker om Paris Hilton också. Vad har dessa tre gemensamt? Jo, att det egentligen handlar om rätt så små saker som lika gärna inte kunde ha fått någon mediauppmärksamhet alls.
Visst är det tragiskt att en liten flicka har försvunnit och kanske dött. Men det finns tusentals försvinnandefall i världen som aldrig får någon uppmärksamhet utanför lokalpressen. Och det Lars Vilks har gjort är faktiskt bara en kluddig teckning. Paris Hilton behöver vi inte ens säga något om.
I länder som Pakistan, Syrien, Iran och Irak lider befolkningen av krig, förtryck, korruption, fattigdom med mera. Vad är egentligen en fånig blyertsteckning jämfört med det, när man tänker efter? Problemet är kanske att man inte tänker efter på det sättet.
Jag tror att det är en generell egenskap hos många människor, att om hjärnan kan välja att fundera på något svårt och komplicerat, eller på något enkelt och lättbegripligt, då väljer man det enkla, det som kräver minst mental ansträngning.
Muhammedteckningar, Paris Hilton och saknade barn är busenkelt att förstå. Att förstå orsakerna till klimatförändringar, arbetslöshet och fattigdom, eller hur man ska göra för att bli av med krig, förtryck och korruption är betydligt svårare. Därför väljer man lätt att hoppa över det och gå över till de "lätta" nyheterna i stället. Trots att de senare förstås är mycket viktigare för världen och samhället egentligen.
Sedan finns det förstås ett stort intresse hos regimerna i vissa diktaturer att folket riktar sitt intresse och sin ilska mot någon pellejöns i ett avlägset land, istället för att bry sig om problemen på hemmaplan.
Jag tror att det också lite grann är som när man har något viktigt man ska göra. Studenten som borde plugga till tentan får plötsligt för sig att det är helt avgörande att städa först. Kontorsarbetaren som borde förbereda sin presentation inför teamet och chefen på fredag ser till att sortera sina papper riktigt prydligt.
Ooahh...jag vill inte ta tag i det här tunga... finns det inte något lättare att ta itu med i stället? På något sätt känns det som att det är detta mönster som går igen lite varstans. Viktiga saker blir inte av, för att småsakerna kommer till vår "räddning".
Jag är likadan själv. Jag har viktiga saker som jag vet att jag borde börja skriva på. Men jag gör det inte. Annat kommer emellan. Ett tv-program jag "måste" se, en bok det kanske kunde vara bra att läsa först för att få lite infallsvinklar. Och så allt slösurfande. Börskurser, kolla nyheterna en gång till, kanske har det kommit upp något intressant på Tradera, och visst finns det många intressanta fakta på Wikipedia som man inte hade en aning om...? Oj, här är något jag absolut måste blogga om, och ett inlägg i ett forum som jag helt klart borde svara på...
Kanske är det lättja. Kanske är det dåligt självförtroende och rädsla för att man ska misslyckas med det där viktiga. Men innerst inne vet jag ju att det bara är att hugga i och sätta igång.
Så nu ska jag det. Jag ska sätta igång. Ska bara kolla så att jag inte har några virus på datorn först. Bäst att backa upp hårddisken på DVD också.
söndag, september 09, 2007
FolkPartiet blir FörsvarsPartiet?
Nu i samband med Odenbergs avgång uppfattar nog många det lite grann som att moderaterna har lämnat fältet fritt i försvarsfrågan. Försvarskramarna, som traditionellt varit moderater, är nu lovligt byte för andra partier som vill knapra åt sig röster. Taktikern Björklund kommer nog snart att gå till attack.
En viktig förändring inom borgerligheten är ju att konservatismen har tonats ner. Kd pratar rätt lite om religion, moderaterna lobbar mindre om försvaret, och det här med Konungen och fosterlandet var det rätt länge sedan man hörde något om. I stället är det allt mer liberaler och ekonomister som har tagit över i framför allt centern och moderaterna, medan kd har blivit något slags mjukkonservativa med omvårdnad, familj och äldre som fokus. Traditionella konservativa värderingar tycks det växa fett med mossa på, om man säger så.
Vilket jag i grunden inte har något emot eftersom jag inte känner mig ett dugg konservativ. Allt skulle väl egentligen vara frid och fröjd om inte nu inte konservativa både till höger och vänster började lockas av Sverigedemokraterna i stället. För de ser förstås sin chans. Om ingen annan pratar om "svenskhet", stängda gränser, traditionella värderingar, kristendom, starkt försvar och Konungen och fostervattnet, då finns det förstås en öppning där att locka väljare. Nu består SD lyckligtvis till stor del av byfånar som saknar skarpa taktikhjärnor, men det kan räcka med att ett fåtal ledartyper som begriper hur en slipsten ska dras.
Faktum är ju att det till stor del är Folkpartiet som har fått agera patrull i frågor som kan locka konservativa. Invandring och integration, ordning och reda i skolan. När man gör så är det ju viktigt att man inte blir för lika dem man angriper. Liberalismen står normalt sett för en generös inställning till invandring, och den har man kunnat behålla eftersom man har kombinerat den med kravställande. Kom gärna hit, men det gäller att du sköter dig. Liknande krav i skolan: Vi ska satsa, men kräver att du sköter dig.
Det fungerar eftersom FP, som traditionellt liberalt parti uppfattas som tillräckligt annorlunda än SD. Det skulle inte fungera lika bra med moderaterna som uppfattas som konservativa.
Nu tycks moderaterna förlora trovärdighet hos försvarskramare, och då kan det nog bli så att major Björklund ser sig manad att patrullera gränsen så att inte väljare släpps över bron. Onekligen har han rätt förutsättningar för att ta över försvarsfrågan, precis som man tidigare lagt beslag på skolfrågan. Här kan man ju hoppas att budskapet följer den tidigare inslagna vägen: Vi värnar försvaret, men vi ställer också högre krav.
För det vore ju verkligen på tiden. Försvaret är ett jäkla härke, som det brukade heta i lumpen. Trenden har länge varit mindre försvar för samma pengar. Det gäller bland annat att få ordning på materielinköpen. Förvaret ska inte vara en stödförening till försvarsindustrin. Vidare måste officerarnas anställningsstrygghet offras. Kan man ändra i LAS så kanske man kan detta också?Ut med allt gammalt dödkött som driver omkring. Åldersstrukturen måste fixas, och den som inte längre behövs måste faktiskt gå till AMS som alla andra. Vi ska förstås inte ha regelrätt åldersdiskriminering, men genom att ställa hårdare och väl valda krav på officerare går det säkert att hyvla bort de överflödiga.
Så om SD börjar hojta om mer pengar till försvaret kan Björklund vara precis rätt person att bemöta detta genom att visa på hur man ska skapa ett effektivare försvar. Om man måste trampa på några ömma moderattår på vägen så är ju inte det hela världen.
Fast det finns förstås en stor risk att han i stället bara kommer att vara lojal mot sina gamla kamrater. Jag bara pekar på tänkbara scenarion här, inte vet jag hur det kommer att bli i slutändan. Liberal ideologi kommer nog i vilket fall inte att ha någon större roll i sammanhanget. Johan Jakobsson må vara borta, men hans anda lever kvar, och Björklund är utan tvekan en i gänget som sätter taktiken före ideologin.
En viktig förändring inom borgerligheten är ju att konservatismen har tonats ner. Kd pratar rätt lite om religion, moderaterna lobbar mindre om försvaret, och det här med Konungen och fosterlandet var det rätt länge sedan man hörde något om. I stället är det allt mer liberaler och ekonomister som har tagit över i framför allt centern och moderaterna, medan kd har blivit något slags mjukkonservativa med omvårdnad, familj och äldre som fokus. Traditionella konservativa värderingar tycks det växa fett med mossa på, om man säger så.
Vilket jag i grunden inte har något emot eftersom jag inte känner mig ett dugg konservativ. Allt skulle väl egentligen vara frid och fröjd om inte nu inte konservativa både till höger och vänster började lockas av Sverigedemokraterna i stället. För de ser förstås sin chans. Om ingen annan pratar om "svenskhet", stängda gränser, traditionella värderingar, kristendom, starkt försvar och Konungen och fostervattnet, då finns det förstås en öppning där att locka väljare. Nu består SD lyckligtvis till stor del av byfånar som saknar skarpa taktikhjärnor, men det kan räcka med att ett fåtal ledartyper som begriper hur en slipsten ska dras.
Faktum är ju att det till stor del är Folkpartiet som har fått agera patrull i frågor som kan locka konservativa. Invandring och integration, ordning och reda i skolan. När man gör så är det ju viktigt att man inte blir för lika dem man angriper. Liberalismen står normalt sett för en generös inställning till invandring, och den har man kunnat behålla eftersom man har kombinerat den med kravställande. Kom gärna hit, men det gäller att du sköter dig. Liknande krav i skolan: Vi ska satsa, men kräver att du sköter dig.
Det fungerar eftersom FP, som traditionellt liberalt parti uppfattas som tillräckligt annorlunda än SD. Det skulle inte fungera lika bra med moderaterna som uppfattas som konservativa.
Nu tycks moderaterna förlora trovärdighet hos försvarskramare, och då kan det nog bli så att major Björklund ser sig manad att patrullera gränsen så att inte väljare släpps över bron. Onekligen har han rätt förutsättningar för att ta över försvarsfrågan, precis som man tidigare lagt beslag på skolfrågan. Här kan man ju hoppas att budskapet följer den tidigare inslagna vägen: Vi värnar försvaret, men vi ställer också högre krav.
För det vore ju verkligen på tiden. Försvaret är ett jäkla härke, som det brukade heta i lumpen. Trenden har länge varit mindre försvar för samma pengar. Det gäller bland annat att få ordning på materielinköpen. Förvaret ska inte vara en stödförening till försvarsindustrin. Vidare måste officerarnas anställningsstrygghet offras. Kan man ändra i LAS så kanske man kan detta också?Ut med allt gammalt dödkött som driver omkring. Åldersstrukturen måste fixas, och den som inte längre behövs måste faktiskt gå till AMS som alla andra. Vi ska förstås inte ha regelrätt åldersdiskriminering, men genom att ställa hårdare och väl valda krav på officerare går det säkert att hyvla bort de överflödiga.
Så om SD börjar hojta om mer pengar till försvaret kan Björklund vara precis rätt person att bemöta detta genom att visa på hur man ska skapa ett effektivare försvar. Om man måste trampa på några ömma moderattår på vägen så är ju inte det hela världen.
Fast det finns förstås en stor risk att han i stället bara kommer att vara lojal mot sina gamla kamrater. Jag bara pekar på tänkbara scenarion här, inte vet jag hur det kommer att bli i slutändan. Liberal ideologi kommer nog i vilket fall inte att ha någon större roll i sammanhanget. Johan Jakobsson må vara borta, men hans anda lever kvar, och Björklund är utan tvekan en i gänget som sätter taktiken före ideologin.
fredag, september 07, 2007
Rätt av Reinfeldt
Man måste ju säga ändå att Reinfeldt agerat helt rätt hittills i samband med den här fåniga uppståndelsen kring något som mest liknar en dagisteckning. Vad han ska göra är förstås att agera som en exemplarisk demokrat. Det är särskilt viktigt när strålkastarljuset ligger på från odemokratiskt håll.
Helt rätt att bjuda in till diskussion. Demokrati bygger på att människor med olika åsikter diskuterar istället för att slåss om saken. En demokratisk förebild ska inte säga nej till diskussion och debatt.
Man bör behandla situationen som ett tillfälle att undervisa om hur det svenska systemet fungerar, om demokratins principer och rättigheterna som följer med den. Många har ju faktiskt en väldigt grund förståelse för sådant.
Börjar man brusa upp och skrika sänker man sig bara till samma nivå som pellejönsarna som för oväsen i Iran och Pakistan. Som en lugn, tålmodig lärare, det tror jag är det bästa receptet. Och här passar ju Reinfeldt, som ger intryck av att helt sakna temperament och känsloyttringar, in sällsynt bra. Fåniga krav som kommer från diktaturer som vars ledare knappt kan stava till "human rights", de bemöts bäst på samma sätt. Lugn och saklig undervisning om varför de är otänkbara.
Passa på och undervisa nu medan de lyssnar, så kan det kanske komma något bra ut av historien på lång sikt.
Helt rätt att bjuda in till diskussion. Demokrati bygger på att människor med olika åsikter diskuterar istället för att slåss om saken. En demokratisk förebild ska inte säga nej till diskussion och debatt.
Man bör behandla situationen som ett tillfälle att undervisa om hur det svenska systemet fungerar, om demokratins principer och rättigheterna som följer med den. Många har ju faktiskt en väldigt grund förståelse för sådant.
Börjar man brusa upp och skrika sänker man sig bara till samma nivå som pellejönsarna som för oväsen i Iran och Pakistan. Som en lugn, tålmodig lärare, det tror jag är det bästa receptet. Och här passar ju Reinfeldt, som ger intryck av att helt sakna temperament och känsloyttringar, in sällsynt bra. Fåniga krav som kommer från diktaturer som vars ledare knappt kan stava till "human rights", de bemöts bäst på samma sätt. Lugn och saklig undervisning om varför de är otänkbara.
Passa på och undervisa nu medan de lyssnar, så kan det kanske komma något bra ut av historien på lång sikt.
söndag, september 02, 2007
Mänskliga rättigheter, också i Kina?
I dagens SvD kan man läsa om att Forum för Levande Historia nu också ska ta sig an kommunismens brott. Det är väl bra, även om det känns principiellt tveksamt med historieskrivning som sker på regeringens uppdrag.
Men jag vågar nog gissa att man tyvärr kommer att tala tyst om det förtryck som fortfarande pågår i Kina, exempelvis den olagliga ockupationen av Tibet. Man ska granska perioden fram till 1989, så det innebär ju att man också kan få med massakern på Himmelska Fridens torg (4 juni 1989). Men kommer man att nämna att det fortfarande idag är tabu att tala om den händelsen i Kina, och att regeringen censurerar all information om saken? Ja, också den kinesiska versionen av Googles sökmotor är ju censurerad, till exempel (av Google själva!) Jag har inget större förtroende för ryggraderna hos den svenska regeringen i den frågan.
Skramlar Kina lite med sina ekonomiska vapen så blir det nog snabbt tyst i klassen. Precis som när Kina ville ha bort vapenembargot som instiftades efter massakern. Lyckligtvis motsatte sig EU till slut att embargot togs bort. Men de ryggradslösa fegisarna Reinfeldt och Persson var båda två helt och hållet inne på att vika sig. DET är definitivt något som FfLH kommer att vara knäpptyst om!
Det som händer i Kina nu är oerhört avgörande för världens framtid. Frågan är: kommer Kina att lyckas kombinera en kapitalistisk marknadsekonomi, det mest effektiva ekonomiska system som finns, med diktatur? Lyckas man med den balansgången kommer man att bli en förebild för många andra diktatorer och diktatorwannabes i världen. En mycket farlig sådan. Då kan vi få se en värld där vi fortfarande har diktaturer, men nu betydligt ekonomiskt starkare än tidigare.
Går det att få folk att nöja sig med ekonomisk frihet, eller kommer den som har fått ekonomisk frihet med automatik också att kräva politisk frihet på sikt? Visar det sig i stället att det inte går att kombinera diktatur och ekonomisk frihet, då blir fallet Kina i stället en positiv tankeställare för andra diktaturer: Vill ni inte hamna på efterkälken ekonomiskt, så finns det bara en väg att gå, och den leder till demokrati.
Det var en intressant dokumentär på Kunskapskanalen för ett tag sedan. Thomas Friedman berättade att oljepriset var omvänt proportionellt mot graden av frihet i oljestater. Ju högre oljepris, desto mindre frihet, och tvärtom. Kan också läsas mer om här. Med ett högt oljepris kan en petrodiktatur säga åt resten av världen att dra åt skogen, de köper ändå. Man kan ge folket en hyfsad materiell standard så att de inte klagar. Men kanske också, framför allt: Man behöver inte beskatta alla medborgare. Inkomster får man ju från oljan. No taxation without representation, var slagordet när det nya USA gjorde uppror mot britterna. Men man kan ju också formulera det omvänt: No representation without taxation! Oljediktatorer kan resonera som så: Om de inte betalar skatt, varför ska de ha inflytande? Och folket resonerar på ett liknande sätt: Ju mer staten tar av det som är mitt, desto starkare blir min vilja att ställa krav på staten.
Här kan man ana ett samband som väl kanske inte blir så populärt bland nyliberaler: Skatt är inte bara stöld, det är också demokrati! Engagemanget i hur samhället ser ut växer med skatten. Ju fler som betalar skatt, desto fler engagerar sig. Och ju mer skatt, desto mer demokrati. Eller? Nja, riktigt så enkelt är det nu inte. Det spelar ju också in i vilken grad skattebetalarna uppfattar uttaget som legitimt, nödvändigt och rättvist. Uppfattar man att staten tar in för mycket pengar, använder dem ineffektivt eller till onödiga saker eller är korrupt, då minskar förstås engagemanget och ersätts med fientlighet. Skulle gissa att kurvan antagligen planar ut på något slags optimal nivå.
Så medan Ryssland, Venezuela och Iran kan strunta i mänskliga rättigheter eftersom de har värdefulla naturresurser, i alla fall så länge oljan räcker och andra är beroende av den, så måste Kina och andra diktaturer som inte har gott om naturtillgångar pröva något annat. De måste ha in skatteinkomster, och för att öka skatteinkomsterna måste de ge medborgarna ekonomisk frihet. Den stora frågan är som sagt om folket kommer att låta nöja sig.
Lyckligtvis kan människors inställning till mänskliga rättigheter förändras relativt snabbt. Sverige fick religionsfrihet först 1/1 1952. Det är inte särskilt länge sedan. Men det är nog få som idag tycker att alla ska vara tvungna att vara medlemmar i ett samfund. 2000 skiljdes kyrkan från staten, det är bara några år sedan, men stödet för att vi ska ha en statskyrka har nog sjunkit rätt ordentligt sedan dess. Har man väl vant sig vid en förnuftig ordning, börjar man snart undra hur folk kunde acceptera de tidigare dumheterna.
Ska man vara petig finns det fortfarande en svensk som inte har religionsfrihet, nämligen statschefen. Kungen, alltså. 1979 införde vi kvinnlig tronföljd (också mer eller mindre självklart idag), men det står fortfarande i successionsordningen, som är en del av grundlagen, att:
"...Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)."
Utan Augsburgiska bekännelsen får man alltså inte bli kung. Tror du inte på exempelvis arvssynden, får du inte bli statsschef i Sverige. Är du ateist, agnostiker, katolik, grekisk-ortodox, buddhist, hindu, muslim eller något annat orent så kan sticka och brinna.
Dessutom får inte prinsar och prinsessor gifta sig med vem de vill utan godkännande från regeringen."Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande. Lag (1979:935)"
När dessa fåniga bestämmelser en gång upphävs, kommer framtidens svenskar antagligen se tillbaka på oss och fråga sig hur vi kunde vara så principiellt vilsna. Även om det nu bara är en symbolfråga.
Vill man ha lite "större" förbrytelser, kan man ju titta på tvångssteriliseringarna. Lagen som tillät dem avskaffades 1976. Lite mer än trettio år, det är faktiskt inte så lång tid. Eller att homosexualitet betraktades som en sjukdom fram till 1979.
Ger vi oss ut i världen så infördes kvinnlig rösträtt i Schweiz först 1971. Portugal förbjöd slaveriet i sina kolonier 1961. Man får ju hoppas att den nuvarande ordningen anses självklar där numera. Men ibland kan man förvånas av hur bakom folk kan vara även i de mest civiliserade av länder. Ta exempelvis de så kallade Jim Crow-lagarna som länge gällde i många amerikanska sydstater. Det var faktiskt inte förrän 1967 som USA:s högsta domstol ogiltigförklarade de kvarvarande delstatslagar, som förbjöd svarta och vita att gifta sig med varandra! Men kanske ännu mer pinsamt är att det var inte förrän 1998 respektive 2000 som South Carolina och Alabama faktiskt strök dessa lagar ur lagböckerna. Detta med röstsiffrorna 62% respektive 59% för en strykning. Det vill säga, ännu år 2000 tyckte 41% av de röstande i Alabama att det var helt ok med en sådan lag. "In many rural, mostly white counties, the amendment either passed narrowly or was defeated." kan man läsa här. Håhå jaja.
Men som sagt, jag tror att när man väl vant sig vid mänskliga rättigheter kommer de flesta efter ett tag att uppfatta dem som självklara och undra hur tidigare generationer var funtade egentligen. Kanske kommer framtida kineser att undra hur deras föräldrar kunde acceptera en så genomsyrande censur. Kanske kommer framtida muslimer i Pakistan att undra varför det blev ett sådant hallå av att någon okänd svensk ritade en fånig teckning.
Fast säker kan man ju tyvärr inte vara.
Men jag vågar nog gissa att man tyvärr kommer att tala tyst om det förtryck som fortfarande pågår i Kina, exempelvis den olagliga ockupationen av Tibet. Man ska granska perioden fram till 1989, så det innebär ju att man också kan få med massakern på Himmelska Fridens torg (4 juni 1989). Men kommer man att nämna att det fortfarande idag är tabu att tala om den händelsen i Kina, och att regeringen censurerar all information om saken? Ja, också den kinesiska versionen av Googles sökmotor är ju censurerad, till exempel (av Google själva!) Jag har inget större förtroende för ryggraderna hos den svenska regeringen i den frågan.
Skramlar Kina lite med sina ekonomiska vapen så blir det nog snabbt tyst i klassen. Precis som när Kina ville ha bort vapenembargot som instiftades efter massakern. Lyckligtvis motsatte sig EU till slut att embargot togs bort. Men de ryggradslösa fegisarna Reinfeldt och Persson var båda två helt och hållet inne på att vika sig. DET är definitivt något som FfLH kommer att vara knäpptyst om!
Det som händer i Kina nu är oerhört avgörande för världens framtid. Frågan är: kommer Kina att lyckas kombinera en kapitalistisk marknadsekonomi, det mest effektiva ekonomiska system som finns, med diktatur? Lyckas man med den balansgången kommer man att bli en förebild för många andra diktatorer och diktatorwannabes i världen. En mycket farlig sådan. Då kan vi få se en värld där vi fortfarande har diktaturer, men nu betydligt ekonomiskt starkare än tidigare.
Går det att få folk att nöja sig med ekonomisk frihet, eller kommer den som har fått ekonomisk frihet med automatik också att kräva politisk frihet på sikt? Visar det sig i stället att det inte går att kombinera diktatur och ekonomisk frihet, då blir fallet Kina i stället en positiv tankeställare för andra diktaturer: Vill ni inte hamna på efterkälken ekonomiskt, så finns det bara en väg att gå, och den leder till demokrati.
Det var en intressant dokumentär på Kunskapskanalen för ett tag sedan. Thomas Friedman berättade att oljepriset var omvänt proportionellt mot graden av frihet i oljestater. Ju högre oljepris, desto mindre frihet, och tvärtom. Kan också läsas mer om här. Med ett högt oljepris kan en petrodiktatur säga åt resten av världen att dra åt skogen, de köper ändå. Man kan ge folket en hyfsad materiell standard så att de inte klagar. Men kanske också, framför allt: Man behöver inte beskatta alla medborgare. Inkomster får man ju från oljan. No taxation without representation, var slagordet när det nya USA gjorde uppror mot britterna. Men man kan ju också formulera det omvänt: No representation without taxation! Oljediktatorer kan resonera som så: Om de inte betalar skatt, varför ska de ha inflytande? Och folket resonerar på ett liknande sätt: Ju mer staten tar av det som är mitt, desto starkare blir min vilja att ställa krav på staten.
Här kan man ana ett samband som väl kanske inte blir så populärt bland nyliberaler: Skatt är inte bara stöld, det är också demokrati! Engagemanget i hur samhället ser ut växer med skatten. Ju fler som betalar skatt, desto fler engagerar sig. Och ju mer skatt, desto mer demokrati. Eller? Nja, riktigt så enkelt är det nu inte. Det spelar ju också in i vilken grad skattebetalarna uppfattar uttaget som legitimt, nödvändigt och rättvist. Uppfattar man att staten tar in för mycket pengar, använder dem ineffektivt eller till onödiga saker eller är korrupt, då minskar förstås engagemanget och ersätts med fientlighet. Skulle gissa att kurvan antagligen planar ut på något slags optimal nivå.
Så medan Ryssland, Venezuela och Iran kan strunta i mänskliga rättigheter eftersom de har värdefulla naturresurser, i alla fall så länge oljan räcker och andra är beroende av den, så måste Kina och andra diktaturer som inte har gott om naturtillgångar pröva något annat. De måste ha in skatteinkomster, och för att öka skatteinkomsterna måste de ge medborgarna ekonomisk frihet. Den stora frågan är som sagt om folket kommer att låta nöja sig.
Lyckligtvis kan människors inställning till mänskliga rättigheter förändras relativt snabbt. Sverige fick religionsfrihet först 1/1 1952. Det är inte särskilt länge sedan. Men det är nog få som idag tycker att alla ska vara tvungna att vara medlemmar i ett samfund. 2000 skiljdes kyrkan från staten, det är bara några år sedan, men stödet för att vi ska ha en statskyrka har nog sjunkit rätt ordentligt sedan dess. Har man väl vant sig vid en förnuftig ordning, börjar man snart undra hur folk kunde acceptera de tidigare dumheterna.
Ska man vara petig finns det fortfarande en svensk som inte har religionsfrihet, nämligen statschefen. Kungen, alltså. 1979 införde vi kvinnlig tronföljd (också mer eller mindre självklart idag), men det står fortfarande i successionsordningen, som är en del av grundlagen, att:
"...Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)."
Utan Augsburgiska bekännelsen får man alltså inte bli kung. Tror du inte på exempelvis arvssynden, får du inte bli statsschef i Sverige. Är du ateist, agnostiker, katolik, grekisk-ortodox, buddhist, hindu, muslim eller något annat orent så kan sticka och brinna.
Dessutom får inte prinsar och prinsessor gifta sig med vem de vill utan godkännande från regeringen."Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande. Lag (1979:935)"
När dessa fåniga bestämmelser en gång upphävs, kommer framtidens svenskar antagligen se tillbaka på oss och fråga sig hur vi kunde vara så principiellt vilsna. Även om det nu bara är en symbolfråga.
Vill man ha lite "större" förbrytelser, kan man ju titta på tvångssteriliseringarna. Lagen som tillät dem avskaffades 1976. Lite mer än trettio år, det är faktiskt inte så lång tid. Eller att homosexualitet betraktades som en sjukdom fram till 1979.
Ger vi oss ut i världen så infördes kvinnlig rösträtt i Schweiz först 1971. Portugal förbjöd slaveriet i sina kolonier 1961. Man får ju hoppas att den nuvarande ordningen anses självklar där numera. Men ibland kan man förvånas av hur bakom folk kan vara även i de mest civiliserade av länder. Ta exempelvis de så kallade Jim Crow-lagarna som länge gällde i många amerikanska sydstater. Det var faktiskt inte förrän 1967 som USA:s högsta domstol ogiltigförklarade de kvarvarande delstatslagar, som förbjöd svarta och vita att gifta sig med varandra! Men kanske ännu mer pinsamt är att det var inte förrän 1998 respektive 2000 som South Carolina och Alabama faktiskt strök dessa lagar ur lagböckerna. Detta med röstsiffrorna 62% respektive 59% för en strykning. Det vill säga, ännu år 2000 tyckte 41% av de röstande i Alabama att det var helt ok med en sådan lag. "In many rural, mostly white counties, the amendment either passed narrowly or was defeated." kan man läsa här. Håhå jaja.
Men som sagt, jag tror att när man väl vant sig vid mänskliga rättigheter kommer de flesta efter ett tag att uppfatta dem som självklara och undra hur tidigare generationer var funtade egentligen. Kanske kommer framtida kineser att undra hur deras föräldrar kunde acceptera en så genomsyrande censur. Kanske kommer framtida muslimer i Pakistan att undra varför det blev ett sådant hallå av att någon okänd svensk ritade en fånig teckning.
Fast säker kan man ju tyvärr inte vara.
fredag, augusti 31, 2007
Vilket trams!
Självklart försvarar jag Lars Vilks rätt att rita precis vad han vill och varje tidnings rätt att trycka allt de tycker är lämpligt. Aldrig i livet att vi ska ha några inskränkningar där.
Men det juridiska är en sak, och det moraliska är en annan. Och moraliskt tycker jag att de gör fel. Inte för att de sårar en massa prinsessor på ärten, att folk säger saker man avskyr får man lära sig att tåla. Utan framför allt för att de faktiskt sabbar debatten.
För saken är ju den att de har inget särskilt att säga, inget budskap annat än "titta vad jag vågar" och "Heja yttrandefriheten". De påminner lite om småkillarna som käkar mask för att imponera på omgivningen. Det finns många föreställningar och värderingar inom islam och inom andra religioner som behöver tas upp och kritiseras på ett seriöst sätt.
Problemet nu är att denna seriösa kritik kanske aldrig blir av. Dels för att debattörer blir skrämda av reaktionerna. Dels för att vi kanske får en Peter-och-vargen-situation. Vad händer om nu varenda byfåne som vill ha uppmärksamhet nu ska rita en Muhammedhund eller en Muhammedråtta eller en Muhammedgris eller en Muhammed-skit-samma-vad-det-är-bara-det-står-Muhammed-på-den, och så ska yttrandefrihetsförsvararna rycka ut och hålla sina Voltairetal?
Onekligen kommer ju yttrandefrihetsförsvararna att bli lite trötta på alltihop efter ett tag. För det är ingen tacksam uppgift att försvara något som ju faktiskt bara är trams. Och Lars Vilks tänker säkert inte tacka för hjälpen heller, utan kommer bara att ta det som självklart att folk ställer upp för honom.
Risken blir ju då att när någon senare vill framföra seriös kritik mot islam, så kommer vissa rättighetsförsvarare att tänka "Nu orkar jag inte mer, någon annan får ta det..." Andra kommer kanske att säga "tyst nu, tänk på ekonomin..." Vidare kommer antagligen mottagarsidan att bli så vana vid att rasa mot allt som luktar kritik att det blir en ryggradsreflex oavsett om det är något seriöst eller inte.
Det är faktiskt ett jäkla självupptaget sätt av vissa att springa runt och kacka i manegen bara för att visa sig modig. "Jag har inget att säga egentligen, men nu måste ni försvara mig allihopa". Ett slags martyrwannabes, de också.
Helt klart vore det en välgärning om pellejönsarna kunde dra sig tillbaka och släppa fram dem som har något att säga i stället. Det vore väldigt tråkigt om debatten skulle hålla sig på högstadienivå och bara leda till elände.
Alla måste lära sig respektera RÄTTEN att säga dumheter. Men det finns ingen anledning att uttrycka respekt för dumheterna i sig. Vilks är en pajas utan budskap, och det skadar inte att han får höra det också.
Men det juridiska är en sak, och det moraliska är en annan. Och moraliskt tycker jag att de gör fel. Inte för att de sårar en massa prinsessor på ärten, att folk säger saker man avskyr får man lära sig att tåla. Utan framför allt för att de faktiskt sabbar debatten.
För saken är ju den att de har inget särskilt att säga, inget budskap annat än "titta vad jag vågar" och "Heja yttrandefriheten". De påminner lite om småkillarna som käkar mask för att imponera på omgivningen. Det finns många föreställningar och värderingar inom islam och inom andra religioner som behöver tas upp och kritiseras på ett seriöst sätt.
Problemet nu är att denna seriösa kritik kanske aldrig blir av. Dels för att debattörer blir skrämda av reaktionerna. Dels för att vi kanske får en Peter-och-vargen-situation. Vad händer om nu varenda byfåne som vill ha uppmärksamhet nu ska rita en Muhammedhund eller en Muhammedråtta eller en Muhammedgris eller en Muhammed-skit-samma-vad-det-är-bara-det-står-Muhammed-på-den, och så ska yttrandefrihetsförsvararna rycka ut och hålla sina Voltairetal?
Onekligen kommer ju yttrandefrihetsförsvararna att bli lite trötta på alltihop efter ett tag. För det är ingen tacksam uppgift att försvara något som ju faktiskt bara är trams. Och Lars Vilks tänker säkert inte tacka för hjälpen heller, utan kommer bara att ta det som självklart att folk ställer upp för honom.
Risken blir ju då att när någon senare vill framföra seriös kritik mot islam, så kommer vissa rättighetsförsvarare att tänka "Nu orkar jag inte mer, någon annan får ta det..." Andra kommer kanske att säga "tyst nu, tänk på ekonomin..." Vidare kommer antagligen mottagarsidan att bli så vana vid att rasa mot allt som luktar kritik att det blir en ryggradsreflex oavsett om det är något seriöst eller inte.
Det är faktiskt ett jäkla självupptaget sätt av vissa att springa runt och kacka i manegen bara för att visa sig modig. "Jag har inget att säga egentligen, men nu måste ni försvara mig allihopa". Ett slags martyrwannabes, de också.
Helt klart vore det en välgärning om pellejönsarna kunde dra sig tillbaka och släppa fram dem som har något att säga i stället. Det vore väldigt tråkigt om debatten skulle hålla sig på högstadienivå och bara leda till elände.
Alla måste lära sig respektera RÄTTEN att säga dumheter. Men det finns ingen anledning att uttrycka respekt för dumheterna i sig. Vilks är en pajas utan budskap, och det skadar inte att han får höra det också.
söndag, augusti 05, 2007
Sju kan jag förstå, men fem?
Sverige behöver inte fler universitet, utan färre, säger Anders Flodström i bl. a. DN idag. Det kan jag hålla med om. Men när han förslår endast fem universitet, då har han helt klart hoppat i galen tunna.
Sju kan jag förstå. Göteborg, Lund, Linköping-Norrköping, Uppsala, Umeå-Luleå, Stockholm samt Karolinska Institutet. Det vore vettigt. Resten högskolor som är knutna till något av universiteten. Gott så.
Men när han säger fem, då tycks han mena att Uppsala, Stockholm och Karolinska Institutet ska slås ihop till ett "Stockholm/Mälardalen". Det är en dålig idé. Dels är det förstås misshandel av universitetens varumärken. Hur man än slår ihop dessa tre, blir den en degradering av minst två.
Flodström pratar om Imperial College i England. Men förslaget är lite som att föreslå att slå ihop Oxford och Cambridge. Tror någon de skulle ställa upp på det?
Karolinska Institutet är exempelvis rankat som världens femte främsta medicinska universitet. Det är välkänt över hela världen och har hög status. En underavdelning av "Stockholm/Mälardalen University" kan aldrig ha samma status. KI har funnits sedan 1810 och Uppsala Universitet sedan 1477. Kan verka lite fånigt, men i universitetsvärlden spelar det ändå en viss roll att ha anor och tradition. Det tar tid att bygga upp ett namn och anseende.
Och det skulle knappast fungera bättre organisatioriskt. Snarare vore det upplagt för revirstridigheter mellan de tre. Lojaliteten mot den egna, gamla organisationen kommer att leva kvar mycket länge, just på grund av att de är så väletablerade.
1+1 kanske blir tre ibland. Men 100+100 blir ofta bara 150, det visar erfarenheten av att slå ihop riktigt stora företag, ta Daimler-Chrysler till exempel.
Så visst, gärna sju. Men inte fem.
Stockholm/Malardalen University? Never heard of it!
Sju kan jag förstå. Göteborg, Lund, Linköping-Norrköping, Uppsala, Umeå-Luleå, Stockholm samt Karolinska Institutet. Det vore vettigt. Resten högskolor som är knutna till något av universiteten. Gott så.
Men när han säger fem, då tycks han mena att Uppsala, Stockholm och Karolinska Institutet ska slås ihop till ett "Stockholm/Mälardalen". Det är en dålig idé. Dels är det förstås misshandel av universitetens varumärken. Hur man än slår ihop dessa tre, blir den en degradering av minst två.
Flodström pratar om Imperial College i England. Men förslaget är lite som att föreslå att slå ihop Oxford och Cambridge. Tror någon de skulle ställa upp på det?
Karolinska Institutet är exempelvis rankat som världens femte främsta medicinska universitet. Det är välkänt över hela världen och har hög status. En underavdelning av "Stockholm/Mälardalen University" kan aldrig ha samma status. KI har funnits sedan 1810 och Uppsala Universitet sedan 1477. Kan verka lite fånigt, men i universitetsvärlden spelar det ändå en viss roll att ha anor och tradition. Det tar tid att bygga upp ett namn och anseende.
Och det skulle knappast fungera bättre organisatioriskt. Snarare vore det upplagt för revirstridigheter mellan de tre. Lojaliteten mot den egna, gamla organisationen kommer att leva kvar mycket länge, just på grund av att de är så väletablerade.
1+1 kanske blir tre ibland. Men 100+100 blir ofta bara 150, det visar erfarenheten av att slå ihop riktigt stora företag, ta Daimler-Chrysler till exempel.
Så visst, gärna sju. Men inte fem.
Stockholm/Malardalen University? Never heard of it!
tisdag, juni 19, 2007
Efter Herrgårdsdoktorn kommer nu uppföljaren
Man kan ju reagera på det här på många sätt, men själv måste jag ju bara skratta åt hur pinsamt det här är. Förra regeringen hade en finansminister som väl knappt gått ut gymnasiet, och så förstås Herrgårdsdoktorn, Göran Persson med sin så kallade doktorshatt som väl får sägas representera en av århundradets mest uppenbara stjärtslickningar.
Nya regeringen visar att de inte vill vara sämre med Sven-Otto Littorins nyligen avslöjade postorderexamen. Får berömma DN, SvD och de andra tidningarna lite för att de ger credit åt bloggen Friktion som kom fram med det hela.
Nu är det iofs inte så att man behöver vara inkompetent bara för att man inte har en examen, inte alls. Men att en minister skyltar med en "examen" från en diploma mill, det är bara motbjudande hur man än vänder och vrider på det.
Klart, det hade varit ännu pinsammare om det varit Leijonborg eller Björklund. Men en AMS-minister är inte så dumt det heller. Hur var det nu med de där trAMS-utbildningarna som man skulle rensa bort efter valet? Och alliansens valtal om kvalitet i stället för kvantitet träffar ju honom som en stenhård bumerang oavsett vilken minister han är.
Hur ska han någonsin kunna hålla ett tal där han berör behovet av utbildning för en fungerande arbetsmarknad utan att folk drar på munnen? Kommer han ens att kunna tala om utbildning utan att verka löjlig, denne MBA (Master of Bullshit Administration)? Kunde han inte ha köpt sig en doktorsexamen när han ändå var igång? Påstå att man har en MBA bara för att man skrivit en sketen liten uppsats om företaget man jobbar på... och kalla detta "masteruppsats". Nationalencyklopedin borde överväga en bild av Littorin under uppslagsordet "patetisk".
Det ligger förstås nära till hands att han försvinner någon gång i höst, saknad av i princip ingen.
Nu menar jag inte att hans uppsats är helt värdelös. Inte alls. Jag har hört att priserna på returpapper är rätt höga numera...!
Undrar vilka lustiga namn han kommer att döpas till? Sven-MBA Iteorin? Send-Photo LetterIn? Sven Snott Teorin? Sven-otto SkickaIn? Sven-Otto FejkaSin? Nå, vi får väl se. Antagligen blir det bara Fejk-Otto och Bluff-Otto och sådant fantasilöst. Men en guldgruva för hemma-satiriker borde det vara i vilket fall.
Men det jag helst av allt skulle vilja se är Jan Björklund. Storma in på Littorins tjänsterum med pekpinnen i högsta hugg, drämma den i skrivbordet och utropa:
-Fusk, min herre, fusk!
Fast så roligt får vi nog tyvärr bara i fantasin...
Nya regeringen visar att de inte vill vara sämre med Sven-Otto Littorins nyligen avslöjade postorderexamen. Får berömma DN, SvD och de andra tidningarna lite för att de ger credit åt bloggen Friktion som kom fram med det hela.
Nu är det iofs inte så att man behöver vara inkompetent bara för att man inte har en examen, inte alls. Men att en minister skyltar med en "examen" från en diploma mill, det är bara motbjudande hur man än vänder och vrider på det.
Klart, det hade varit ännu pinsammare om det varit Leijonborg eller Björklund. Men en AMS-minister är inte så dumt det heller. Hur var det nu med de där trAMS-utbildningarna som man skulle rensa bort efter valet? Och alliansens valtal om kvalitet i stället för kvantitet träffar ju honom som en stenhård bumerang oavsett vilken minister han är.
Hur ska han någonsin kunna hålla ett tal där han berör behovet av utbildning för en fungerande arbetsmarknad utan att folk drar på munnen? Kommer han ens att kunna tala om utbildning utan att verka löjlig, denne MBA (Master of Bullshit Administration)? Kunde han inte ha köpt sig en doktorsexamen när han ändå var igång? Påstå att man har en MBA bara för att man skrivit en sketen liten uppsats om företaget man jobbar på... och kalla detta "masteruppsats". Nationalencyklopedin borde överväga en bild av Littorin under uppslagsordet "patetisk".
Det ligger förstås nära till hands att han försvinner någon gång i höst, saknad av i princip ingen.
Nu menar jag inte att hans uppsats är helt värdelös. Inte alls. Jag har hört att priserna på returpapper är rätt höga numera...!
Undrar vilka lustiga namn han kommer att döpas till? Sven-MBA Iteorin? Send-Photo LetterIn? Sven Snott Teorin? Sven-otto SkickaIn? Sven-Otto FejkaSin? Nå, vi får väl se. Antagligen blir det bara Fejk-Otto och Bluff-Otto och sådant fantasilöst. Men en guldgruva för hemma-satiriker borde det vara i vilket fall.
Men det jag helst av allt skulle vilja se är Jan Björklund. Storma in på Littorins tjänsterum med pekpinnen i högsta hugg, drämma den i skrivbordet och utropa:
-Fusk, min herre, fusk!
Fast så roligt får vi nog tyvärr bara i fantasin...
söndag, juni 17, 2007
Hyckleri vid köttgrytorna
Det börjar nu bli allt mer uppenbart att regeringen inte alls är så intresserad av att förändra utnämningspolitiken, som man gav sken av när man satt i opposition. Visst, högskolestyrelserna har faktiskt avpolitiserats till stor del, det sitter nu i snitt bara en politiker i varje styrelse. Men där blev det väl helt enkelt för uppenbart hur dumt det var, att en massa politiker ska sitta i styrelsen för organisationer som ska främja fri debatt och forskning. Dessutom fanns det nog inte så stora möjligheter att bedriva politik i dessa styrleser i alla fall, de stora och viktiga besluten tas ändå på utblidningsdepartementet, och den dagliga verksamheten styr rektor över.
Så nu blir ju denna förändring förstås ett fint alibi, när man senare ska förklara varför man inte gör några förändingar när det gäller andra poster, med mer makt och möjlighet att utöva inflytande.
Det är samma invänding som återkommer, från den här regeringen liksom från den förra: Om det blir offentligt vilka som söker så skulle många inte söka, eftersom de inte vill skylta inför sin nuvarande arbetsgivare. Detta eftersom ansökningshandlingarna blir offentliga enligt vår offentlighetsprincip.
Så nu säger regeringen "Ojojoj, denna fråga kan vi inte lösa, det var ju synd, vi ville ju verkligen förändra, men tyvärr..." Jo, verkligen. Det är klart att man kan lösa detta om man verkligen vill. Problemet är nog snarare att man egentligen inte vill, nu när man fått makten. Det fungerar i andra länder. I Norge har man en ordning där det upprättas en offentlig lista över de som söker motsvarande våra generaldirektörstjänster. Men där finns möjligheten att slippa stå med på denna lista.
Vi kan göra något liknande. Det har debatterats ett tag att anökningar till offentliga jobb ska kunna anonymiseras. Det borde inte vara svårt att skapa en ordning där den som vill kan få sina ansökningshandlingar anonymiserade. Det är redan så i dag att allmäna handlingar kan hållas hemliga om det krävs för att skydda enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Steget är alltså mycket mindre än vad man vill ge sken av. Det mesta av ansökningshandlingen ska alltså vara offentligt, men den sökande kan begära att personuppgifter och vissa meriter som avslöjar vem man är inte lämnas ut eller omformuleras i mer allmäna ordalag. Om personen får jobbet blir naturligtvis allt offentligt.
Se också wikipedia. Jag kan rekommendera Statskontorets rapport Det viktiga valet av verkschef, kanske inte låter så spännande med en rapport från Statskontoret, men den är tankeväckande, läs bland annat beskrivningen av hur det ser ut i andra länder. Läs också SACO:s rapport Chefstillsättning i staten.
Tyvärr är det nog så som Tommy Möller citerar i dagens DN: Where you stand depends on where you sit. Många politiker har tyvärr en stark önskan om att sitta med vid köttgrytorna, som överträffar viljan att leva upp till principer och ideal.
Jag avslutar med att klistra in en motion som jag lämnade in till Liberala Studenters riksårsmöte 2005 (jag minns inte säkert vad den här sammankomsten kallades, men hur som helst). Den avslogs eftersom den ansågs för lång och för kontroversiell. Särskilt detta att den ansågs för kontroversiell säger väl något om hur det egentligen står till med viljan att förändra rådande ordning... Tyvärr verkar det inte finnas något politiskt alternativ idag där det finns ett verkligt engagemang i frågan. Tragiskt.
----------
Utnämningspolitik eller vänskapskorruption?
När liberalismen en gång föddes var det en viktig del av budskapet att protestera mot godtycke i maktutövningen, den dåvarande adelns privilegierade ställning, och bristen på insyn och inflytande för vanliga medborgare. Mycket har hänt sedan dess, men på ett viktigt område lever godtycket och bristerna kvar, och något som kan liknas vid en ny adel har vuxit fram. Området är utnämningspolitiken, och den nya adeln består av regeringens partitrogna, vilka får sina förläningar i form av tjänster och styrelseposter som belöning för lojalitet snarare än på grund av att de haft de bästa meriterna.
Höga tjänster utlyses oftast inte offentligt, och allmänheten har ingen insyn i processen.
Som ett resultat kommer 91% av Sveriges generaldirektörer närmast från en befattning inom staten, och endast 3% kommer från näringslivet. Tittar man på de viktigaste myndigheterna har 64% av verkscheferna politisk bakgrund. Men det behöver inte vara så här. I exempelvis Storbritannien anses det uteslutet att utse en person med politisk bakgrund till statstjänsteman.
Mönstret går igen på våra högskolor. I kd:s rapport ”En Socialistisk Högskola” visades att av de styrelseledamöter som hade partipolitisk bakgrund var 68.3% vänster och 31.7% borgerliga. Många styrelser har en majoritet av politiker bland utsedda ledamöter. Se även
http://www.kristdemokraterna.se/upload/files/IFPUBDokument/12/32612.pdf
Högskolelagen 2 Kap 4§: Regeringen utser ordföranden i en högskolas styrelse. Rektor skall ingå i styrelsen. Regeringen utser flertalet av styrelsens övriga ledamöter.
Rektor utses sedan av regeringen efter förslag från styrelsen, och eftersom regeringen har utsett styrelsemajoriteten är det lätt att gissa vad som kan hända. I exempelvis Norge, Finland och Danmark är det i stället högskolan själv som utser majoriteten av styrelsen.
Vi behöver inte ha det så här! Jag yrkar därför att Liberala Studenter ska driva följande, och infoga i eventuellt åsiktsprogram:
· Att alla offentliga ämbeten ska vid tillsättning utlysas offentligt, och tjänsterna kunna sökas av alla.
· Att för alla ämbeten ska det på förhand finnas en kravspecifikation, och i efterhand en redovisning av i vilken grad den nyanställde uppfyller kraven.
· Att högre chefstjänster, exempelvis generaldirektörer och myndighetschefer, och styrelseordförande som utses av regeringen, ska höras av Riksdagen och också kunna fällas av en riksdagsmajoritet.
· Att det ska vid vite vara obligatoriskt för myndighetschefer, verkschefer, chefer i offentliga bolag och dito styrelsemedlemmar att redovisa på myndighetens hemsida om vederbörande har haft ett politiskt uppdrag, och för vilket parti.
Specifikt för högskolan bör också gälla:
· Att en majoritet av styrelseledamöterna ska utses av andra än regeringen.
· Att alla protokoll från styrelsemöten ska finnas tillgängliga på Internet. Att studenter genom namninsamling ska kunna väcka misstroendevotum mot rektor eller styrelseledamot. Omröstning kan sedan ske samtidigt med val av studeranderepresentanter.
Så nu blir ju denna förändring förstås ett fint alibi, när man senare ska förklara varför man inte gör några förändingar när det gäller andra poster, med mer makt och möjlighet att utöva inflytande.
Det är samma invänding som återkommer, från den här regeringen liksom från den förra: Om det blir offentligt vilka som söker så skulle många inte söka, eftersom de inte vill skylta inför sin nuvarande arbetsgivare. Detta eftersom ansökningshandlingarna blir offentliga enligt vår offentlighetsprincip.
Så nu säger regeringen "Ojojoj, denna fråga kan vi inte lösa, det var ju synd, vi ville ju verkligen förändra, men tyvärr..." Jo, verkligen. Det är klart att man kan lösa detta om man verkligen vill. Problemet är nog snarare att man egentligen inte vill, nu när man fått makten. Det fungerar i andra länder. I Norge har man en ordning där det upprättas en offentlig lista över de som söker motsvarande våra generaldirektörstjänster. Men där finns möjligheten att slippa stå med på denna lista.
Vi kan göra något liknande. Det har debatterats ett tag att anökningar till offentliga jobb ska kunna anonymiseras. Det borde inte vara svårt att skapa en ordning där den som vill kan få sina ansökningshandlingar anonymiserade. Det är redan så i dag att allmäna handlingar kan hållas hemliga om det krävs för att skydda enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Steget är alltså mycket mindre än vad man vill ge sken av. Det mesta av ansökningshandlingen ska alltså vara offentligt, men den sökande kan begära att personuppgifter och vissa meriter som avslöjar vem man är inte lämnas ut eller omformuleras i mer allmäna ordalag. Om personen får jobbet blir naturligtvis allt offentligt.
Se också wikipedia. Jag kan rekommendera Statskontorets rapport Det viktiga valet av verkschef, kanske inte låter så spännande med en rapport från Statskontoret, men den är tankeväckande, läs bland annat beskrivningen av hur det ser ut i andra länder. Läs också SACO:s rapport Chefstillsättning i staten.
Tyvärr är det nog så som Tommy Möller citerar i dagens DN: Where you stand depends on where you sit. Många politiker har tyvärr en stark önskan om att sitta med vid köttgrytorna, som överträffar viljan att leva upp till principer och ideal.
Jag avslutar med att klistra in en motion som jag lämnade in till Liberala Studenters riksårsmöte 2005 (jag minns inte säkert vad den här sammankomsten kallades, men hur som helst). Den avslogs eftersom den ansågs för lång och för kontroversiell. Särskilt detta att den ansågs för kontroversiell säger väl något om hur det egentligen står till med viljan att förändra rådande ordning... Tyvärr verkar det inte finnas något politiskt alternativ idag där det finns ett verkligt engagemang i frågan. Tragiskt.
----------
Utnämningspolitik eller vänskapskorruption?
När liberalismen en gång föddes var det en viktig del av budskapet att protestera mot godtycke i maktutövningen, den dåvarande adelns privilegierade ställning, och bristen på insyn och inflytande för vanliga medborgare. Mycket har hänt sedan dess, men på ett viktigt område lever godtycket och bristerna kvar, och något som kan liknas vid en ny adel har vuxit fram. Området är utnämningspolitiken, och den nya adeln består av regeringens partitrogna, vilka får sina förläningar i form av tjänster och styrelseposter som belöning för lojalitet snarare än på grund av att de haft de bästa meriterna.
Höga tjänster utlyses oftast inte offentligt, och allmänheten har ingen insyn i processen.
Som ett resultat kommer 91% av Sveriges generaldirektörer närmast från en befattning inom staten, och endast 3% kommer från näringslivet. Tittar man på de viktigaste myndigheterna har 64% av verkscheferna politisk bakgrund. Men det behöver inte vara så här. I exempelvis Storbritannien anses det uteslutet att utse en person med politisk bakgrund till statstjänsteman.
Mönstret går igen på våra högskolor. I kd:s rapport ”En Socialistisk Högskola” visades att av de styrelseledamöter som hade partipolitisk bakgrund var 68.3% vänster och 31.7% borgerliga. Många styrelser har en majoritet av politiker bland utsedda ledamöter. Se även
http://www.kristdemokraterna.se/upload/files/IFPUBDokument/12/32612.pdf
Högskolelagen 2 Kap 4§: Regeringen utser ordföranden i en högskolas styrelse. Rektor skall ingå i styrelsen. Regeringen utser flertalet av styrelsens övriga ledamöter.
Rektor utses sedan av regeringen efter förslag från styrelsen, och eftersom regeringen har utsett styrelsemajoriteten är det lätt att gissa vad som kan hända. I exempelvis Norge, Finland och Danmark är det i stället högskolan själv som utser majoriteten av styrelsen.
Vi behöver inte ha det så här! Jag yrkar därför att Liberala Studenter ska driva följande, och infoga i eventuellt åsiktsprogram:
· Att alla offentliga ämbeten ska vid tillsättning utlysas offentligt, och tjänsterna kunna sökas av alla.
· Att för alla ämbeten ska det på förhand finnas en kravspecifikation, och i efterhand en redovisning av i vilken grad den nyanställde uppfyller kraven.
· Att högre chefstjänster, exempelvis generaldirektörer och myndighetschefer, och styrelseordförande som utses av regeringen, ska höras av Riksdagen och också kunna fällas av en riksdagsmajoritet.
· Att det ska vid vite vara obligatoriskt för myndighetschefer, verkschefer, chefer i offentliga bolag och dito styrelsemedlemmar att redovisa på myndighetens hemsida om vederbörande har haft ett politiskt uppdrag, och för vilket parti.
Specifikt för högskolan bör också gälla:
· Att en majoritet av styrelseledamöterna ska utses av andra än regeringen.
· Att alla protokoll från styrelsemöten ska finnas tillgängliga på Internet. Att studenter genom namninsamling ska kunna väcka misstroendevotum mot rektor eller styrelseledamot. Omröstning kan sedan ske samtidigt med val av studeranderepresentanter.
lördag, juni 09, 2007
Skytte, de kryptokristnas banérförare
I ett tidigare inlägg kritiserade jag Alf Svensson och ett gäng konservativa politiker för ett inlägg om homosexuellas rätt att gifta sig. För mig var det uppenbart att deras verkliga skäl är religiösa, men att de inser att religiösa argument inte är så gångbara på DN debatt. Därför försökte de sig på en sekulär argumentation och misslyckades ganska grundligt.
Och det är väl så att den som försöker argumentera för sin sak med öppet religiösa argument ofta inte möts med något större intressa av andra än just de som själva är religiösa. För de icke-religiösa är dessa argument icke-argument. Så hur ska man då påverka de icke-religiösa? Man letar därför efter andra infallsvinklar, eller försöker att dölja det religiösa genom att uttrycka sig på ett annat sätt.
På SvD är det främst Göran Skytte som experimenterar med detta. Genom att klämma in det religiösa först på slutet, som denna artikel där han avslutar med "Och måtte Gud beskydda oss från fler skandaler. Amen." för att på så sätt underförstått göra klart att han tror att Gud står på regeringens sida och inte sossarnas. Han prisar missionärer i sekulära ordalag, gör klart vilken form av kristendom som är den rätta genom att attackera de "vänsterkristna" med politiska, men inte religiösa argument. Nå, nu finns det förstås också andra inlägg där han mer öppet redovisar sina religiösa föreställningar.
Men idag var det dags att experimentera igen, med en kolumn om ondska. Genom en rad exempel på hemskheter gör han klart att ondskan minsann finns, och att det är modigt av honom att säga så, eftersom det inte är politiskt korrekt.
Men egentligen är han förstås ganska feg. För vad han inte säger, är att "ondska" kan definieras på minst två olika sätt. På ett sekulärt sätt, ondska som en egenskap hos människor. På ett religiöst sätt, ondska som ett självständigt väsen. Det är ingen tvekan om att det är det senare han är ute efter och vill att vi ska tro på. "Ondskan är inte död. Ondskan lever. Och måste tas på allvar." "Vi är här nära Ondskans bultande hjärta."
Det räcker ju utmärkt med den första definitionen för att beskriva världens hemskheter, och det är den andra som är kontroversiell eftersom den bygger på religiösa föreställningar.
Skytte saknar dock den intellektuella hederligheten att peka på denna skillnad, trots att han förstås inser den. Han propagerar för en religiös uppfattning, utan att våga säga att det är just en sådan. Han nämner inte något religiöst över huvud taget.
Detta är manipulativt. Och det är fegt. Vill man propagera för religiösa föreställningar, då ska man också våga att vara fullständigt öppen med dem. Jag säger nu inte att religiösa föreställningar måste vara fel. Jag säger bara att man ska ha ryggrad att stå för dem om man har dem. Skyttes kryptokristna predikande under sekulär täckmantel saknar all sådan ryggrad.
Och det är väl så att den som försöker argumentera för sin sak med öppet religiösa argument ofta inte möts med något större intressa av andra än just de som själva är religiösa. För de icke-religiösa är dessa argument icke-argument. Så hur ska man då påverka de icke-religiösa? Man letar därför efter andra infallsvinklar, eller försöker att dölja det religiösa genom att uttrycka sig på ett annat sätt.
På SvD är det främst Göran Skytte som experimenterar med detta. Genom att klämma in det religiösa först på slutet, som denna artikel där han avslutar med "Och måtte Gud beskydda oss från fler skandaler. Amen." för att på så sätt underförstått göra klart att han tror att Gud står på regeringens sida och inte sossarnas. Han prisar missionärer i sekulära ordalag, gör klart vilken form av kristendom som är den rätta genom att attackera de "vänsterkristna" med politiska, men inte religiösa argument. Nå, nu finns det förstås också andra inlägg där han mer öppet redovisar sina religiösa föreställningar.
Men idag var det dags att experimentera igen, med en kolumn om ondska. Genom en rad exempel på hemskheter gör han klart att ondskan minsann finns, och att det är modigt av honom att säga så, eftersom det inte är politiskt korrekt.
Men egentligen är han förstås ganska feg. För vad han inte säger, är att "ondska" kan definieras på minst två olika sätt. På ett sekulärt sätt, ondska som en egenskap hos människor. På ett religiöst sätt, ondska som ett självständigt väsen. Det är ingen tvekan om att det är det senare han är ute efter och vill att vi ska tro på. "Ondskan är inte död. Ondskan lever. Och måste tas på allvar." "Vi är här nära Ondskans bultande hjärta."
Det räcker ju utmärkt med den första definitionen för att beskriva världens hemskheter, och det är den andra som är kontroversiell eftersom den bygger på religiösa föreställningar.
Skytte saknar dock den intellektuella hederligheten att peka på denna skillnad, trots att han förstås inser den. Han propagerar för en religiös uppfattning, utan att våga säga att det är just en sådan. Han nämner inte något religiöst över huvud taget.
Detta är manipulativt. Och det är fegt. Vill man propagera för religiösa föreställningar, då ska man också våga att vara fullständigt öppen med dem. Jag säger nu inte att religiösa föreställningar måste vara fel. Jag säger bara att man ska ha ryggrad att stå för dem om man har dem. Skyttes kryptokristna predikande under sekulär täckmantel saknar all sådan ryggrad.
Det finns billiga lägenheter
Nej, det här är inte en annons, jag ska inte flytta. Men jag tror att det skulle kunna vara intressant för många att fundera på följande: SvD och DN rapporterar, som så många gånger förr, om hur bostadspriserna skenar iväg. Det tycks som att enda sättet att få tag på en bostad är att lägga upp minst en miljon. Då kan det vara tänkvärt att det faktiskt finns områden, 18 minuters resa från Stockholms central, där de flesta bostadsrätterna fortfarande kostar under 250.000 kronor. Där bor jag. 2004 köpte jag en etta med kokvrå på 24 kvadrat, avgift 1859 kr inkl värme, VA, el och kabel-tv, pris 185.000 kr. Jag var enda spekulant, behövde inget banklån. Svårt att bo billigare, skulle jag tro.
Den behövde i och för sig ytskiktsrenoveras, men efter en massa skurande och målande känns den ändå rätt ok. 100 mbit bredband finns indraget, och det är mindre än 5 min gångväg till pendeltåg och fjärrtåg, och 18 min till centralen som sagt. Det går rätt mycket bussar också, ok nattbusstrafik. Likadana ettor bjöds 2004 ut för 225.000 kr, och de gör så än idag. Inget tycks ha hänt med priserna de senaste tre åren. Med 40.000 i kontantinsats blir månadskostnaden cirka 2500 efter att räntorna är betalda.
Här kan man just nu köpa en femma för 195.000, en fyra för 110.000, en trea för 145.000, en tvåa för 150.000 och som sagt en etta för 225.000. Risken för en budgivning där priset ska dra iväg för räknas som liten.
Gör man en sökning på HemNet efter en etta med pris under en kvarts miljon hittar man lägenheter i fyra områden. Norrtälje, 1 timme och 12 min från Centralen. Södertälje, minst 43 min från Centralen men de billigare lägenheterna ligger inte så nära stationen där. Nynäshamn, 1 timme och 1 minut med pendeltåget.
Och så då där jag bor, 18 minuter. Jag talar förstås om Flemingsberg. Well, det är bara att konstatera att trots det relativt centralnära läget vill ingen bo här. Här finns butiker och den service som man behöver, skulle det vara något mer så ligger Huddinge centrum 5 minuter bort, och Sveriges största köpcentrum Kungens Kurva cirka 10 minuter med bil.
Visst, det är förstås ingen större status att säga att man bor i Flempan. Men kom inte och säg att det inte finns billiga lägenheter att få tag på, för det gör det. Avgifterna är förstås inte så låga som inne i stan. Det blir lite som att "köpa" en "hyresrätt". Men ändå. Det är bara att konstatera att det mesta av bostadskön och det mesta av prisuppgångarna handlar om att folk har gett sig f-n på att de ska bo så centralt det bara är möjligt. Centralt är status, och det är det man vill betala för.
Sedan är det förstås en lite annan historia med villapriser (alltså inte bostadsrättsradhus och sådant). Då måste man söka sig till Norrtälje för att hitta en villa under miljonen.
Den behövde i och för sig ytskiktsrenoveras, men efter en massa skurande och målande känns den ändå rätt ok. 100 mbit bredband finns indraget, och det är mindre än 5 min gångväg till pendeltåg och fjärrtåg, och 18 min till centralen som sagt. Det går rätt mycket bussar också, ok nattbusstrafik. Likadana ettor bjöds 2004 ut för 225.000 kr, och de gör så än idag. Inget tycks ha hänt med priserna de senaste tre åren. Med 40.000 i kontantinsats blir månadskostnaden cirka 2500 efter att räntorna är betalda.
Här kan man just nu köpa en femma för 195.000, en fyra för 110.000, en trea för 145.000, en tvåa för 150.000 och som sagt en etta för 225.000. Risken för en budgivning där priset ska dra iväg för räknas som liten.
Gör man en sökning på HemNet efter en etta med pris under en kvarts miljon hittar man lägenheter i fyra områden. Norrtälje, 1 timme och 12 min från Centralen. Södertälje, minst 43 min från Centralen men de billigare lägenheterna ligger inte så nära stationen där. Nynäshamn, 1 timme och 1 minut med pendeltåget.
Och så då där jag bor, 18 minuter. Jag talar förstås om Flemingsberg. Well, det är bara att konstatera att trots det relativt centralnära läget vill ingen bo här. Här finns butiker och den service som man behöver, skulle det vara något mer så ligger Huddinge centrum 5 minuter bort, och Sveriges största köpcentrum Kungens Kurva cirka 10 minuter med bil.
Visst, det är förstås ingen större status att säga att man bor i Flempan. Men kom inte och säg att det inte finns billiga lägenheter att få tag på, för det gör det. Avgifterna är förstås inte så låga som inne i stan. Det blir lite som att "köpa" en "hyresrätt". Men ändå. Det är bara att konstatera att det mesta av bostadskön och det mesta av prisuppgångarna handlar om att folk har gett sig f-n på att de ska bo så centralt det bara är möjligt. Centralt är status, och det är det man vill betala för.
Sedan är det förstås en lite annan historia med villapriser (alltså inte bostadsrättsradhus och sådant). Då måste man söka sig till Norrtälje för att hitta en villa under miljonen.
lördag, juni 02, 2007
Äktenskapsförbud för sterila?
Alf Svensson och ett gäng andra filosofiskt inkompetenta individer skriver en rätt obegåvad artikel om homoäktenskap på DN Debatt idag.
"Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel", är rubriken. Och bara det visar ju tydligt att här har vi ett gäng som inte kan skilja på äpplen och päron. Biologin säger förstås ingenting om äktenskapet. Det biologin kan säga oss om homo- och bisexualitet är att det existerar hos många flockdjur. Äktenskapet däremot är något vi människor har skapat, och därmed är vi förstås också fullständigt fria att ställa upp precis vilka kriterier vi vill för vilka som ska få gifta sig. Biologin bryr sig inte ett dugg. En ärligare rubrik hade varit "Ett religiöst påstående att homoäktenskap är fel". För det är naturligtvis detta som är den verkliga orsaken. Bara det att man är för fega för att säga det rakt ut. Och att man inser att det skulle nog inte komma in, eftersom det redan sagts så många gånger. Därför försöker man det här tricket i stället, att låtsas som att religion inte har med saken att göra. Men det är väl ingen som tror att Alf Svensson driver det här för "biologins" skull?
För lagar och regler måste man ställa kravet att de är konsekventa och logiskt sammanhängande. Alf & co påstår att äktenskapet bara är för dem som kan reproducera sig tillsammans. Men då måste ju också alla sterila, hopplöst impotenta och de som har passerat klimakteriet förbjudas att gifta sig. Det följer logiskt av påståendet. Ett gränsfall blir också de som inte vill skaffa barn, kanske borde de bedömas som moraliskt otillräckliga för att få gifta sig?
Var och en inser att vi inte kan ha lagar som sätter upp barnalstring som kriterium för äktenskap. Det är två olika saker, och båda två går alldeles utmärkt att ha utan den andra. Det är inte statens uppgift att bestämma om, och hur, individen väljer att kombinera dem.
Ett typexempel på oseriös och obegåvad argumentation helt enkelt. Man vågar inte säga vilka de verkliga bevekelsegrunderna är, och därför hittar man på ett annat argument som låter bra, men struntar i vad de logiska konsekvenserna blir.
Eländet fortsätter sedan med att använda invandrargrupper som tillhygge. Planen här är förstås att mildra den ärkekonservativa profilen med lite månande om invandrare, ty detta är ju fint och politiskt korrekt, samt att hitta på ännu ett argument eftersom det ju känns lite klent med bara ett. Det hela är dock utformat så att man samtidigt flörtar lite med de främlingsfientliga grupper som de konservativa vill ha som röstboskap. Om vi tillåter homoäktenskap kommer invandrare att i högre grad kräva särlagstiftning, lyder argumentet.
Det vill säga, man vill samtidigt visa att man bryr sig om invandrarna, och skrämmas med de där muslimerna som vill införa sharialagar för sig själva. Lite klurigt. Men argumentet i sig är naturligtvis trams. Det finns inget politiskt stöd för särlagstiftningar och kommer aldrig att finnas. Alf & co inser förstås detta, och är egentligen inte alls oroliga, men som sagt, de behövde ju ett argument till. Man kan riktigt tänka sig hur det gick till när de satt och petade ihop inlägget tillsammans:
-Ah men, borde vi inte ha med något mer än det där med äktenskap och barn. Det är ju alltid snyggare om man har flera argument...
-Alltså, det står ju faktiskt i Bibeln att...
-Jo, men nu sa vi ju att vi inte skulle ha med det den här gången!
-Ja, jo...
-Men vad ska vi då hitta på?
-Ah, jag vet, jag vet...!
Några ord till om sexualitet i naturen bara. Jag har skrivit om orsakerna till homo- och bisexualitet i ett tidigare inlägg om Annica Dahlström, men det slog mig också för ett tag sedan att bisexualitet kan vara ett sätt att skapa ett band mellan exempelvis två samkönade, som gör att de håller ihop och tillsammans kan besegra en större och starkare, men ensam, revirinnehavare. Det har ju rapporterats om homosexuella par bland djur ibland. Men de bisexuella är antagligen betydligt fler. Dock kan de förstås vara fler än två, och dessutom lägger man antagligen inte märke till dem eftersom man antar att de är hetero eftersom de har sex med individer av motsatt kön också. Här finns kanhända en studie som kan ge en fin publikation för den hugade biologen?
"Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel", är rubriken. Och bara det visar ju tydligt att här har vi ett gäng som inte kan skilja på äpplen och päron. Biologin säger förstås ingenting om äktenskapet. Det biologin kan säga oss om homo- och bisexualitet är att det existerar hos många flockdjur. Äktenskapet däremot är något vi människor har skapat, och därmed är vi förstås också fullständigt fria att ställa upp precis vilka kriterier vi vill för vilka som ska få gifta sig. Biologin bryr sig inte ett dugg. En ärligare rubrik hade varit "Ett religiöst påstående att homoäktenskap är fel". För det är naturligtvis detta som är den verkliga orsaken. Bara det att man är för fega för att säga det rakt ut. Och att man inser att det skulle nog inte komma in, eftersom det redan sagts så många gånger. Därför försöker man det här tricket i stället, att låtsas som att religion inte har med saken att göra. Men det är väl ingen som tror att Alf Svensson driver det här för "biologins" skull?
För lagar och regler måste man ställa kravet att de är konsekventa och logiskt sammanhängande. Alf & co påstår att äktenskapet bara är för dem som kan reproducera sig tillsammans. Men då måste ju också alla sterila, hopplöst impotenta och de som har passerat klimakteriet förbjudas att gifta sig. Det följer logiskt av påståendet. Ett gränsfall blir också de som inte vill skaffa barn, kanske borde de bedömas som moraliskt otillräckliga för att få gifta sig?
Var och en inser att vi inte kan ha lagar som sätter upp barnalstring som kriterium för äktenskap. Det är två olika saker, och båda två går alldeles utmärkt att ha utan den andra. Det är inte statens uppgift att bestämma om, och hur, individen väljer att kombinera dem.
Ett typexempel på oseriös och obegåvad argumentation helt enkelt. Man vågar inte säga vilka de verkliga bevekelsegrunderna är, och därför hittar man på ett annat argument som låter bra, men struntar i vad de logiska konsekvenserna blir.
Eländet fortsätter sedan med att använda invandrargrupper som tillhygge. Planen här är förstås att mildra den ärkekonservativa profilen med lite månande om invandrare, ty detta är ju fint och politiskt korrekt, samt att hitta på ännu ett argument eftersom det ju känns lite klent med bara ett. Det hela är dock utformat så att man samtidigt flörtar lite med de främlingsfientliga grupper som de konservativa vill ha som röstboskap. Om vi tillåter homoäktenskap kommer invandrare att i högre grad kräva särlagstiftning, lyder argumentet.
Det vill säga, man vill samtidigt visa att man bryr sig om invandrarna, och skrämmas med de där muslimerna som vill införa sharialagar för sig själva. Lite klurigt. Men argumentet i sig är naturligtvis trams. Det finns inget politiskt stöd för särlagstiftningar och kommer aldrig att finnas. Alf & co inser förstås detta, och är egentligen inte alls oroliga, men som sagt, de behövde ju ett argument till. Man kan riktigt tänka sig hur det gick till när de satt och petade ihop inlägget tillsammans:
-Ah men, borde vi inte ha med något mer än det där med äktenskap och barn. Det är ju alltid snyggare om man har flera argument...
-Alltså, det står ju faktiskt i Bibeln att...
-Jo, men nu sa vi ju att vi inte skulle ha med det den här gången!
-Ja, jo...
-Men vad ska vi då hitta på?
-Ah, jag vet, jag vet...!
Några ord till om sexualitet i naturen bara. Jag har skrivit om orsakerna till homo- och bisexualitet i ett tidigare inlägg om Annica Dahlström, men det slog mig också för ett tag sedan att bisexualitet kan vara ett sätt att skapa ett band mellan exempelvis två samkönade, som gör att de håller ihop och tillsammans kan besegra en större och starkare, men ensam, revirinnehavare. Det har ju rapporterats om homosexuella par bland djur ibland. Men de bisexuella är antagligen betydligt fler. Dock kan de förstås vara fler än två, och dessutom lägger man antagligen inte märke till dem eftersom man antar att de är hetero eftersom de har sex med individer av motsatt kön också. Här finns kanhända en studie som kan ge en fin publikation för den hugade biologen?
söndag, maj 27, 2007
Får det lov att vara lite mer kött på benen?
I en artikel i DN idag svarar Karin Bojs på en del av de många frågor som vetenskapsredaktionen får in. En del myter och missuppfattningar besvaras också. Men många skulle nog vilja veta mer. Därför vill jag verkligen rekommendera New Scientists special om klimatförändringar och särskilt då Climate change: A guide for the perplexed där 26 olika kritiska påståenden och myter tas upp och får sina svar.
I stort sett skulle jag vilja säga att klimatförändringar kan sammanfattas ungefär så här:
Jordens temperatur har fluktuerat mycket under historisk tid. Detta har då startat med sådant som vulkanutbrott/meteoritnedslag, förändringar i solaktivitet, periodiska förändringar i jordens bana (s.k. Milankovic-cykler). Men detta är bara början. Processen påverkas sedan av att stora isar reflekterar solljus (och skogar absorberar), att metangas kan frisläppas ur tundra när den värms upp, och att haven kan ta upp olika mycket koldioxid beroende på temperatur, mindre när det blir varmare.
Temperaturökning sätter igång förändringar, som i sin tur ökar temperaturen, och spär på förändringarna ytterligare. Vi har en självförstärkande process. Ökade mängder av växthusgaser i atmosfären kan i sig leda till temparaturhöjningar, men stora sådana förändringar sker normalt inte av sig själv, de måste triggas av något annat. Därför kommer historiska temperaturförändringar att samvariera med dessa andra orsaker. De yttre orsakerna kan dock inte åstadkomma särskilt stora förändringar själva, de är som en elgitarr utan förstärkare.
Men det finns också balanserande mekanismer, som att växter tar upp koldioxid. Om den totala biomassan ökar, så binds kol. Det gäller så väl den levande biomassan som den som lagras upp i kol och olja. Växthusgaserna koldioxid och metan är ju båda kolföreningar. Dessa balanserande mekanismer håller eventuella naturliga fluktuationer i mängden växthusgaser i schack, så att den självförstärkande processen inte kan komma igång. Det krävs inverkan av någon yttre faktor för att det ska hända (alltså solcykler, Milankovic-cykler osv).
Vad vi människor har gjort är att frigöra en massa lagrat kol och omvandlat den till koldioxid. Därmed har vi blivit just en sådan yttre faktor som kan ändra mångden växthusgaser så mycket att den självförstärkande processen kommer igång. Och antagligen snabbare än vad någon annan faktor gjort tidigare.
En process av global uppvärming är onekligen igång. Kanske har människan fått "hjälp" av solen eller variationer i jordbanan för att trigga detta. Men oavsett vad som satt igång det, håller vi nu på att förstärka processen. Efter att snöbollen väl kommit i rullning och vuxit sig tillräckligt stor, spelar det inte längre någon roll om exempelvis solaktiviteten förändras åt andra hållet. Rundgången är ett faktum.
I stort sett skulle jag vilja säga att klimatförändringar kan sammanfattas ungefär så här:
Jordens temperatur har fluktuerat mycket under historisk tid. Detta har då startat med sådant som vulkanutbrott/meteoritnedslag, förändringar i solaktivitet, periodiska förändringar i jordens bana (s.k. Milankovic-cykler). Men detta är bara början. Processen påverkas sedan av att stora isar reflekterar solljus (och skogar absorberar), att metangas kan frisläppas ur tundra när den värms upp, och att haven kan ta upp olika mycket koldioxid beroende på temperatur, mindre när det blir varmare.
Temperaturökning sätter igång förändringar, som i sin tur ökar temperaturen, och spär på förändringarna ytterligare. Vi har en självförstärkande process. Ökade mängder av växthusgaser i atmosfären kan i sig leda till temparaturhöjningar, men stora sådana förändringar sker normalt inte av sig själv, de måste triggas av något annat. Därför kommer historiska temperaturförändringar att samvariera med dessa andra orsaker. De yttre orsakerna kan dock inte åstadkomma särskilt stora förändringar själva, de är som en elgitarr utan förstärkare.
Men det finns också balanserande mekanismer, som att växter tar upp koldioxid. Om den totala biomassan ökar, så binds kol. Det gäller så väl den levande biomassan som den som lagras upp i kol och olja. Växthusgaserna koldioxid och metan är ju båda kolföreningar. Dessa balanserande mekanismer håller eventuella naturliga fluktuationer i mängden växthusgaser i schack, så att den självförstärkande processen inte kan komma igång. Det krävs inverkan av någon yttre faktor för att det ska hända (alltså solcykler, Milankovic-cykler osv).
Vad vi människor har gjort är att frigöra en massa lagrat kol och omvandlat den till koldioxid. Därmed har vi blivit just en sådan yttre faktor som kan ändra mångden växthusgaser så mycket att den självförstärkande processen kommer igång. Och antagligen snabbare än vad någon annan faktor gjort tidigare.
En process av global uppvärming är onekligen igång. Kanske har människan fått "hjälp" av solen eller variationer i jordbanan för att trigga detta. Men oavsett vad som satt igång det, håller vi nu på att förstärka processen. Efter att snöbollen väl kommit i rullning och vuxit sig tillräckligt stor, spelar det inte längre någon roll om exempelvis solaktiviteten förändras åt andra hållet. Rundgången är ett faktum.
onsdag, maj 16, 2007
Till stor del självförvållat
Idag kan man läsa i bland annat SvD och DN att det är stor brist på blod. Vad man inte säger är att problemet till stor del är självförvållat av vården. Min närmaste blodcentral, Huddinge sjukhus, har bara öppet måndag till torsdag, och stänger 15.30. På onsdagar har man visserligen öppet ända till 17.30, men det är ju ändå löjliga öppettider. Hallå, folk jobbar på dagarna!
"För att täcka behovet i sommar, då folk är bortresta och det brukar bli brist, är det läge att registrera sig nu" står det i DN. Intressant nog kommer Huddingetappen att vara STÄNGD under juli. Duh, blir det brist, vad konstigt. Ok, en blodbuss kommer att stå framför entrén till 15.30. En dag i veckan.
Det är nog bekant för de flesta blodgivare att om man inte har ätit och druckit ordentligt innan kan man få yrsel och kallsvett och annat obehagligt. I alla fall smala personer som jag.
Men det är antagligen inte alla som har tid att både äta en ordentlig lunch och ta sig fram och tillbaka till blodcentralen under sin rast. Den bästa tiden är antagligen efter middagen eller på helgen. Medan många centralers öppettider bara passar arbetslösa och vissa studenter.
Visst, folk kunde väl anstränga sig lite. Men det kunde landstingen också göra! Se till att ha kvällsöppet och helgöppet, så löser sig problemen lätt. Och bjud givarna på ordentlig lagad mat (som kyls, inte fryses, och sedan mikrovärms till exempel) innan givningen, det skulle spara tid och underlätta för många.
Antagligen skulle det ge betydligt mer blod än annanonser i dagstidningar.
15.30 och stängt på fredagar. Det är faktiskt löjligt. Sjukhusen ställer hellre in operationer än har öppettider som passar folk. Är det bara jag som känner att det finns en felprioritering här?
"För att täcka behovet i sommar, då folk är bortresta och det brukar bli brist, är det läge att registrera sig nu" står det i DN. Intressant nog kommer Huddingetappen att vara STÄNGD under juli. Duh, blir det brist, vad konstigt. Ok, en blodbuss kommer att stå framför entrén till 15.30. En dag i veckan.
Det är nog bekant för de flesta blodgivare att om man inte har ätit och druckit ordentligt innan kan man få yrsel och kallsvett och annat obehagligt. I alla fall smala personer som jag.
Men det är antagligen inte alla som har tid att både äta en ordentlig lunch och ta sig fram och tillbaka till blodcentralen under sin rast. Den bästa tiden är antagligen efter middagen eller på helgen. Medan många centralers öppettider bara passar arbetslösa och vissa studenter.
Visst, folk kunde väl anstränga sig lite. Men det kunde landstingen också göra! Se till att ha kvällsöppet och helgöppet, så löser sig problemen lätt. Och bjud givarna på ordentlig lagad mat (som kyls, inte fryses, och sedan mikrovärms till exempel) innan givningen, det skulle spara tid och underlätta för många.
Antagligen skulle det ge betydligt mer blod än annanonser i dagstidningar.
15.30 och stängt på fredagar. Det är faktiskt löjligt. Sjukhusen ställer hellre in operationer än har öppettider som passar folk. Är det bara jag som känner att det finns en felprioritering här?
söndag, april 22, 2007
Hur SD ska hanteras
Efter att Mona Sahlin debatterat med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, och att två borgerliga partisekreterare gjort detsamma, diskuteras det nu om huruvida Fredrik Reinfeldt borde göra det. Det verkar inte som att det blir så. Men partierna verkar allmänt stå lite handfallna inför hur man ska göra. Tidigare skulle man tiga ihjäl dem, nu heter det att man måste ta debatten, men frågan är väl om det blir så mycket bättre för det. Jag tänkte ge några synpunkter.
SD är ett missnöjesparti, så utan missnöje inget SD, eller bara ett betydelselöst SD. Det finns dels ett allmänt missnöje med de etablerade politikerna, och ett mer specifikt missnöje med integrations- och migrationspolitiken.
Det allmäna missnöjet skulle relativt enkelt kunna kanaliseras bort från SD, genom att öka möjligheterna för väljarna att rösta "mot alla". Låt stolar stå tomma i valda församlingar, i förhållande till antalet blankröster. Precis som om "blank" var ett parti, men av praktiska skäl avrundar man till jämnt antal stolar så att inte dödlägen ska uppstå. Jag tror att en andel av de som röstat SD inte gillar SD så mycket heller, men eftersom blankröster i praktiken är betydelselösa känns det effektivare sätt att "straffa" de etablerade politikerna genom att rösta SD. Det finns också starka demokratiska skäl för att ha ett sådant system i vilket fall, oavsett SD. Det är rimligt att de som är missnöjda med alla politiker har ett verkningsfullt sätt att demonstrera detta på, valet går ju ut på att väljarna ska få visa sin åsikt. Men rimligen är det bättre att det står stolar tomma än att det sitter SD:are och skräpar på dem.
Det mer specifika missnöjet med integrations- och migrationspolitiken beror delvis på en väldigt släpphänt ansvarsfördelning. Både på nationell och internationell nivå. Många länder i EU, och många kommuner i Sverige, har under lång tid kunnat strunta i att ta sitt ansvar för flyktingmottagningen, trots att de har haft goda ekonomiska resurser för det.
I stället har vissa länder och kommuner tagit ett oproportionerligt stort ansvar. Ofta har det varit kommuner med många lediga bostäder. Att det funnits lediga bostäder har oftast berott på att det varit ont om jobb och att folk därför flyttat därifrån. Naturligtvis har detta inte varit de bästa av miljöer att hamna i, alla är ju överens om att jobb är viktigt för integration, och ett utbrett utanförskap har varit resultatet.
Medan vissa i de stora mottagarkommunerna har varit stolta över att deras kommun varit så ansvarstagande, har andra mest tyckt att det varit djupt orättvist. Det var ju som bekant ont om jobb redan. Varför ska rika kommuner som Danderyd och Vellinge slippa ansvar, men inte vi? Det är ingen tvekan om att roten till det stora SD-stödet i Landskrona växer under närbelägna Vellinge i minst lika stor grad som under Landskrona självt.
I smitarkommunerna tittar man på mottagarkommunerna och ser att det verkar vara mycket problem där. Att man själv är en del av orsaken har man ingen tanke på. Därför fortsätter man att stödja sin kommunledning så länge den inte vill ta emot flyktingar. Men skulle den ändra sig, skulle man istället börja rösta på SD, och det vet kommunledningen om. Så man sitter i något av en rävsax. Om man ändrar sig förlorar man makt, om man inte ändrar sig fortsätter man att förvärra problemen. Här är det viktigt att regeringen, och på det internationella planet EU, tar i ordentligt med både morötter och piskor.
Hade man gjort rätt från början hade situationen kunnat vara annorlunda. Människor är mycket mer benägna att ta ansvar om alla deltar solidariskt. Inget är så förödande för moralen som om några systematiskt smiter från uppgiften och kommer undan med det. Vidare hade utanförskapet och segregationen kunnat vara dramatiskt mindre, och bilden av invandring mer positiv. Alla kommuner och alla EU-länder måste vara med och ta ansvar, annars kommer främlingsfientliga grupper aldrig att kunna hållas på mattan.
Det är också dags att skrota det smala och politisk-korrekthet-drypande ordet mångkultur. Sluta använda det, och använd det bredare begreppet mångfald i stället. Alltså inte mångkulturellt samhälle, utan mångfaldssamhälle. Mångfald handlar om mycket mer än etnicitet och kultur. Religion, sexuell läggning, funktionshinder, ålder och politisk uppfattning är väl kanske det man först kommer att tänka på, men det kan göras betydligt bredare än så. Även alla olika subgrupper är vi olika som personer, vi har olika personlighetsdrag. Vi är utåtriktade, analyserande, sociala, reserverade, säljande, drivande, målinriktade, relationsinriktade och så vidare. Inom näringsliv och andra organisationer växer medvetenheten om att mångfald kan vara en konkurrensfördel, kreativiteten blomstrar bättre där det finns olika synsätt och infallsvinklar. Att hitta den rätta mixen av medarbetare kan vara guld värt. Men det gäller förstås att medarbetarna kan hantera olikheterna, kanske kan man tala om mångfaldskompetens. Att kunna fungera ihop med många typer av människor, att även om man är olika kunna hitta en gemensam grund att stå på. Man gör inte gruppen bättre bara för att man själv är olik de andra, det krävs också att man kan uppskatta att de andra är annorlunda än man själv.
Mångfald handlar om insikten att vi alla är olika, och att detta i grunden är något värdefullt för samhället. Detta är alltså något som har betydelse för Sveriges framtida konkurrenskraft, men också för att exempelvis kunna bekämpa problemet med mobbning. Mobbning handlar ju ofta om att offret inte tillåts vara den han eller hon är, man trakasseras för att man inte passar in i mallen. Insikten om hur viktigt det är för samhället att vi är olika och vill olika saker måste nå fram tidigt i skolan. Hur skulle ett samhälle se ut där alla ville jobba med samma sak? Det skulle rimligen inte fungera särskilt bra.
Just detta med mångfaldens allt ökande betydelse för kreativitet och konkurrenskraft ger en särskild möjlighet att ladda ordet med positiva värden. I fallet med det mycket smalare begreppet "mångkultur" har man misslyckats med detta, eftersom få har fått uppfattningen att det är något man tjänar på, snarare har det fått klangen av något nödvändigt ont.
Det vore lämpligt om partierna såg till att utse några till att på heltid bli experter på mångfald, som kan jobba för att sprida idéer om hur mångfaldsarbete kan öka produktivitet och kreativitet. Dessa personer bör också bli experter på motståndarsidan, det vill säga rasister, fundamentalister, främlingsfientliga, politiska extremister och andra som vill stöpa alla människor i en och samma form. De bör jobba med att varna för vad sådana rörelser kan ställa till med.
Just denna vinkel, att SD är ett hot mot allt mångfaldstänkande, och därmed också ett hot mot Sveriges framtida konkurrenskraft, det kan nog vara fruktbart att spinna på. Just nu ses SD bara som ett hot mot invandrarna, inte mot dem som röstar på dem. Men i förlängningen är det ju just det de kan vara.
Och det är också just dessa experter som bör ta debatten med SD. Debatten ska definitivt tas, men inte på för hög nivå. Partiledarnivå, och också partisekreterarnivå, är för högt. Det ger SD för hög status och respekt. Partiledare måste vara insatta i så mycket annat att de inte har tid att bli tillräckligt skickliga på att ta sådana här debatter. För här gäller det att vara påläst. SD har inga skrupler när det gäller att fiffla med siffror eller ljuga rent ut. TV-tittarna kollar inte upp fakta, därför måste man ha stenkoll när man debatterar med dem. Peka ut lögnerna, redogör för olika SD:ares historia, visa de korrekta siffrorna, lär känna alla deras argument och utspel i förväg. Visa på hur de saknar politik inom de flesta områden och hur utspel de gjort inte hänger samman. Visa att de inte vet hur de ska genomföra ens de få förslag de har. De har faktiskt inte något särskilt att komma med, men det gäller att visa det så att det blir tydligt för alla. Att diskutera med populister är inte alltid som att diskutera med vanliga politiker, men det går att lära sig.
Så länge de inte sitter i riksdagen behöver inte partiledare blanda sig i. Skulle de nu lyckas ta sig in, är det ändå vid rätt få tillfällen som de behöver bemötas en mot en. Möt dem, men använd experter på lägre nivå så långt det är möjligt.
Man bör också planera bakom kulisserna för vad som ska hända om SD skulle få en vågmästarroll i riksdagen. Risken finns ju uppenbarligen. En blocköverskridande regering kan då bli nödvändig. Själv kan jag till och med tycka att det vore önskvärt. Borgarna+mp kunde tänkas, s+ fp+c vore intressant. Blockpolitiken mår bra av att brytas upp då och då, annars kommer åtminstone de mindre partierna med tiden att förlora sin särart. Särskilt på den borgerliga sidan är det stor risk att det blir fyra allmänborgerliga partier som det blir svårt att skilja på. Att inte föredra blockpolitik är väl lite som att ropa i öknen nu för tiden, men det kan ju faktiskt bli nödvändigt. Vad ska man annars göra?
SD är ett missnöjesparti, så utan missnöje inget SD, eller bara ett betydelselöst SD. Det finns dels ett allmänt missnöje med de etablerade politikerna, och ett mer specifikt missnöje med integrations- och migrationspolitiken.
Det allmäna missnöjet skulle relativt enkelt kunna kanaliseras bort från SD, genom att öka möjligheterna för väljarna att rösta "mot alla". Låt stolar stå tomma i valda församlingar, i förhållande till antalet blankröster. Precis som om "blank" var ett parti, men av praktiska skäl avrundar man till jämnt antal stolar så att inte dödlägen ska uppstå. Jag tror att en andel av de som röstat SD inte gillar SD så mycket heller, men eftersom blankröster i praktiken är betydelselösa känns det effektivare sätt att "straffa" de etablerade politikerna genom att rösta SD. Det finns också starka demokratiska skäl för att ha ett sådant system i vilket fall, oavsett SD. Det är rimligt att de som är missnöjda med alla politiker har ett verkningsfullt sätt att demonstrera detta på, valet går ju ut på att väljarna ska få visa sin åsikt. Men rimligen är det bättre att det står stolar tomma än att det sitter SD:are och skräpar på dem.
Det mer specifika missnöjet med integrations- och migrationspolitiken beror delvis på en väldigt släpphänt ansvarsfördelning. Både på nationell och internationell nivå. Många länder i EU, och många kommuner i Sverige, har under lång tid kunnat strunta i att ta sitt ansvar för flyktingmottagningen, trots att de har haft goda ekonomiska resurser för det.
I stället har vissa länder och kommuner tagit ett oproportionerligt stort ansvar. Ofta har det varit kommuner med många lediga bostäder. Att det funnits lediga bostäder har oftast berott på att det varit ont om jobb och att folk därför flyttat därifrån. Naturligtvis har detta inte varit de bästa av miljöer att hamna i, alla är ju överens om att jobb är viktigt för integration, och ett utbrett utanförskap har varit resultatet.
Medan vissa i de stora mottagarkommunerna har varit stolta över att deras kommun varit så ansvarstagande, har andra mest tyckt att det varit djupt orättvist. Det var ju som bekant ont om jobb redan. Varför ska rika kommuner som Danderyd och Vellinge slippa ansvar, men inte vi? Det är ingen tvekan om att roten till det stora SD-stödet i Landskrona växer under närbelägna Vellinge i minst lika stor grad som under Landskrona självt.
I smitarkommunerna tittar man på mottagarkommunerna och ser att det verkar vara mycket problem där. Att man själv är en del av orsaken har man ingen tanke på. Därför fortsätter man att stödja sin kommunledning så länge den inte vill ta emot flyktingar. Men skulle den ändra sig, skulle man istället börja rösta på SD, och det vet kommunledningen om. Så man sitter i något av en rävsax. Om man ändrar sig förlorar man makt, om man inte ändrar sig fortsätter man att förvärra problemen. Här är det viktigt att regeringen, och på det internationella planet EU, tar i ordentligt med både morötter och piskor.
Hade man gjort rätt från början hade situationen kunnat vara annorlunda. Människor är mycket mer benägna att ta ansvar om alla deltar solidariskt. Inget är så förödande för moralen som om några systematiskt smiter från uppgiften och kommer undan med det. Vidare hade utanförskapet och segregationen kunnat vara dramatiskt mindre, och bilden av invandring mer positiv. Alla kommuner och alla EU-länder måste vara med och ta ansvar, annars kommer främlingsfientliga grupper aldrig att kunna hållas på mattan.
Det är också dags att skrota det smala och politisk-korrekthet-drypande ordet mångkultur. Sluta använda det, och använd det bredare begreppet mångfald i stället. Alltså inte mångkulturellt samhälle, utan mångfaldssamhälle. Mångfald handlar om mycket mer än etnicitet och kultur. Religion, sexuell läggning, funktionshinder, ålder och politisk uppfattning är väl kanske det man först kommer att tänka på, men det kan göras betydligt bredare än så. Även alla olika subgrupper är vi olika som personer, vi har olika personlighetsdrag. Vi är utåtriktade, analyserande, sociala, reserverade, säljande, drivande, målinriktade, relationsinriktade och så vidare. Inom näringsliv och andra organisationer växer medvetenheten om att mångfald kan vara en konkurrensfördel, kreativiteten blomstrar bättre där det finns olika synsätt och infallsvinklar. Att hitta den rätta mixen av medarbetare kan vara guld värt. Men det gäller förstås att medarbetarna kan hantera olikheterna, kanske kan man tala om mångfaldskompetens. Att kunna fungera ihop med många typer av människor, att även om man är olika kunna hitta en gemensam grund att stå på. Man gör inte gruppen bättre bara för att man själv är olik de andra, det krävs också att man kan uppskatta att de andra är annorlunda än man själv.
Mångfald handlar om insikten att vi alla är olika, och att detta i grunden är något värdefullt för samhället. Detta är alltså något som har betydelse för Sveriges framtida konkurrenskraft, men också för att exempelvis kunna bekämpa problemet med mobbning. Mobbning handlar ju ofta om att offret inte tillåts vara den han eller hon är, man trakasseras för att man inte passar in i mallen. Insikten om hur viktigt det är för samhället att vi är olika och vill olika saker måste nå fram tidigt i skolan. Hur skulle ett samhälle se ut där alla ville jobba med samma sak? Det skulle rimligen inte fungera särskilt bra.
Just detta med mångfaldens allt ökande betydelse för kreativitet och konkurrenskraft ger en särskild möjlighet att ladda ordet med positiva värden. I fallet med det mycket smalare begreppet "mångkultur" har man misslyckats med detta, eftersom få har fått uppfattningen att det är något man tjänar på, snarare har det fått klangen av något nödvändigt ont.
Det vore lämpligt om partierna såg till att utse några till att på heltid bli experter på mångfald, som kan jobba för att sprida idéer om hur mångfaldsarbete kan öka produktivitet och kreativitet. Dessa personer bör också bli experter på motståndarsidan, det vill säga rasister, fundamentalister, främlingsfientliga, politiska extremister och andra som vill stöpa alla människor i en och samma form. De bör jobba med att varna för vad sådana rörelser kan ställa till med.
Just denna vinkel, att SD är ett hot mot allt mångfaldstänkande, och därmed också ett hot mot Sveriges framtida konkurrenskraft, det kan nog vara fruktbart att spinna på. Just nu ses SD bara som ett hot mot invandrarna, inte mot dem som röstar på dem. Men i förlängningen är det ju just det de kan vara.
Och det är också just dessa experter som bör ta debatten med SD. Debatten ska definitivt tas, men inte på för hög nivå. Partiledarnivå, och också partisekreterarnivå, är för högt. Det ger SD för hög status och respekt. Partiledare måste vara insatta i så mycket annat att de inte har tid att bli tillräckligt skickliga på att ta sådana här debatter. För här gäller det att vara påläst. SD har inga skrupler när det gäller att fiffla med siffror eller ljuga rent ut. TV-tittarna kollar inte upp fakta, därför måste man ha stenkoll när man debatterar med dem. Peka ut lögnerna, redogör för olika SD:ares historia, visa de korrekta siffrorna, lär känna alla deras argument och utspel i förväg. Visa på hur de saknar politik inom de flesta områden och hur utspel de gjort inte hänger samman. Visa att de inte vet hur de ska genomföra ens de få förslag de har. De har faktiskt inte något särskilt att komma med, men det gäller att visa det så att det blir tydligt för alla. Att diskutera med populister är inte alltid som att diskutera med vanliga politiker, men det går att lära sig.
Så länge de inte sitter i riksdagen behöver inte partiledare blanda sig i. Skulle de nu lyckas ta sig in, är det ändå vid rätt få tillfällen som de behöver bemötas en mot en. Möt dem, men använd experter på lägre nivå så långt det är möjligt.
Man bör också planera bakom kulisserna för vad som ska hända om SD skulle få en vågmästarroll i riksdagen. Risken finns ju uppenbarligen. En blocköverskridande regering kan då bli nödvändig. Själv kan jag till och med tycka att det vore önskvärt. Borgarna+mp kunde tänkas, s+ fp+c vore intressant. Blockpolitiken mår bra av att brytas upp då och då, annars kommer åtminstone de mindre partierna med tiden att förlora sin särart. Särskilt på den borgerliga sidan är det stor risk att det blir fyra allmänborgerliga partier som det blir svårt att skilja på. Att inte föredra blockpolitik är väl lite som att ropa i öknen nu för tiden, men det kan ju faktiskt bli nödvändigt. Vad ska man annars göra?
måndag, april 16, 2007
Tji fick ni, forskare och studenter.
Jahapp, då kan man nu läsa om vårpropositionen lite varstans i tidningarna och det ska kommenteras hit och dit. Jag tänkte kommentera ett område det satsas minimalt på i budgeten: studenter, utbildning och forskning. Som doktorand och för inte så länge sedan student minns jag förstås vad som sades i valrörelsen: Höjda studiemedel, studentrabatt på SL, fler studentbostäder, höjda eller slopade fribelopp, satsning på kvalitet och mer undervisningstimmar på högskolan. Satsning på forskning, bort med högskolemomsen, 1%-målet (1% av BNP i offentlig satsning på forskning) skulle uppnås under mandatperioden. Tji fick vi, som trodde på något av detta. Det ser ut som att kårobligatoriet avskaffas, men det verkar vara det enda. Löftena om att avpolitisera högskolestyrelser tycks komma att stanna vid mycket snack och lite verkstad.
Istället blev det dyrare att resa med SL, bostadsbidraget för studenter försvinner utan kompensation, och det kommer att finnas färre tillgängliga hyresrätter. Låt oss titta i budgeten, under rubriken utbildning och universitetsforskning.
2006 blev utfallet för detta utgiftsområde 46,5 miljarder (mdr). 2007 SJUNKER anslagen till 44,2 mdr, för 2008 beräknas det bli 46,2 mdr, för 2009 47,7 mdr och för 2010 48.7 mdr. Detta innebär alltså att perioden 2006-2010 ökar anslagen i genomsnitt per år med patetiska 1,18 procent per år. Det vill säga en bra bit mindre än inflationen, som dessutom förväntas öka. Andelen av BNP kommer förstås att minska ytterligare, eftersom BNP växer snabbare. Om vi antar att anslagen skulle växa lika snabbt som BNP och att tillväxten där var 3% per år under perioden, skulle anslaget vara ca 3,5 mdr högre 2010. Man talade före valet om att öka andelen, nu vill man inte ens nå upp till den gamla.
Ingen satsning i syne alltså, bara vackra ord. Som jämförelse kan nämnas att perioden 2002-2006 steg anslagen från 40,9 mdr till 46,6 mdr, dvs med 5,7 mdr eller med 3,3 procent per år.
Från att ha ökat med 3,3% per år under förra mandatperioden, till endast 1.2% under denna mandatperiod.
Vi kan också se att områdets totala andel av de så kallade takbegränsade utgifterna sjunker från 5,2% till 4,8%.
Värt att notera också att Arbetslivsinstitutet läggs ner och hamnar inom universitetsramarna, och också att Försvarshögskolan flyttas från försvarsbudgeten till utbildnings- och forskningsbudgeten. Institutet för Psykosocial medicin flyttas också in, från området Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Så kostnader tillkommer.
Ytterligare en kostnad som är värt att väga in är att avkastningskravet för Akademiska Hus, som ju äger de flesta av universitetens lokaler, är lika med den femåriga statsobligationsräntan plus fyra procentenheter. Så när räntan går upp, och det anses att regeringens politik kommer att bidra till detta, ja då höjer också Akademiska Hus sina hyror, och mer pengar går tillbaka till staten.
Med dessa fakta i bakhuvudet inser man hur löjligt pratet om "satsningar" på forskning och utbildning är. Det handlar i realiteten om en nedskärning och ingenting annat!
Istället blev det dyrare att resa med SL, bostadsbidraget för studenter försvinner utan kompensation, och det kommer att finnas färre tillgängliga hyresrätter. Låt oss titta i budgeten, under rubriken utbildning och universitetsforskning.
2006 blev utfallet för detta utgiftsområde 46,5 miljarder (mdr). 2007 SJUNKER anslagen till 44,2 mdr, för 2008 beräknas det bli 46,2 mdr, för 2009 47,7 mdr och för 2010 48.7 mdr. Detta innebär alltså att perioden 2006-2010 ökar anslagen i genomsnitt per år med patetiska 1,18 procent per år. Det vill säga en bra bit mindre än inflationen, som dessutom förväntas öka. Andelen av BNP kommer förstås att minska ytterligare, eftersom BNP växer snabbare. Om vi antar att anslagen skulle växa lika snabbt som BNP och att tillväxten där var 3% per år under perioden, skulle anslaget vara ca 3,5 mdr högre 2010. Man talade före valet om att öka andelen, nu vill man inte ens nå upp till den gamla.
Ingen satsning i syne alltså, bara vackra ord. Som jämförelse kan nämnas att perioden 2002-2006 steg anslagen från 40,9 mdr till 46,6 mdr, dvs med 5,7 mdr eller med 3,3 procent per år.
Från att ha ökat med 3,3% per år under förra mandatperioden, till endast 1.2% under denna mandatperiod.
Vi kan också se att områdets totala andel av de så kallade takbegränsade utgifterna sjunker från 5,2% till 4,8%.
Värt att notera också att Arbetslivsinstitutet läggs ner och hamnar inom universitetsramarna, och också att Försvarshögskolan flyttas från försvarsbudgeten till utbildnings- och forskningsbudgeten. Institutet för Psykosocial medicin flyttas också in, från området Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Så kostnader tillkommer.
Ytterligare en kostnad som är värt att väga in är att avkastningskravet för Akademiska Hus, som ju äger de flesta av universitetens lokaler, är lika med den femåriga statsobligationsräntan plus fyra procentenheter. Så när räntan går upp, och det anses att regeringens politik kommer att bidra till detta, ja då höjer också Akademiska Hus sina hyror, och mer pengar går tillbaka till staten.
Med dessa fakta i bakhuvudet inser man hur löjligt pratet om "satsningar" på forskning och utbildning är. Det handlar i realiteten om en nedskärning och ingenting annat!
söndag, april 15, 2007
Könsskillnader och självförtroende
Måste bara kommentera en intressant artikel som dök upp på DN idag. Jag har ju kritiserat Annica Dahlström i flera tidigare inlägg. Hon må vara en skicklig forskare inom sitt område, cell- och molekylärbiologi. Men när det gäller hennes uttalanden om könsskillnader och testosteron, som ju faktiskt inte har så mycket med hennes forskning att göra, där finns det verkligen mycket att invända.
(Den intresserade söker lämpligen först på "Dahlstrom A" och sedan på "Dahlstrom A testosterone" på PubMed)
Det har ju varit känt länge inom psykologin att om de som tillhör etniska minoriteter får ange sin etnicitet innan de skriver ett test (alltså välja exempelvis mellan caucasian/african american/hispanic/other) så minskar deras resultat signifikant, jämfört med om de inte behöver ange detta.
I DN-artikeln refereras ett liknande försök, där man jämfört män och kvinnor. Om deltagarna före testet fick höra att män och kvinnor brukade lyckas lika bra, presterade män och kvinnor också lika bra. Fick de inte höra detta, presterade kvinnorna bara ungefär hälften så bra som män. Hälften! Det säger något om hur kraftfulla dessa psykologiska mekanismer är.
Det är värt att fundera på hur många topprestationer som går förlorade för att människor saknar tillräckligt självförtroende. De flesta toppidrottare är nog väl medvetna om hur viktig den mentala biten är. Man måste tro att man ska vinna, och hela tiden ha en mental bild av sig själv som vinnare, annars blir man en förlorare. Och det är samma sak med intellektuella prestationer. Man måste tro att man kan skriva en bestseller, ta hem ett nobelpris eller bli vald till statsminister. Sikta mot stjärnorna och nå i alla fall månen.
Däremot måste man ju inte bli en odräglig typ som hela tiden talar om för omgivningen hur lyckad man kommer att bli. Sådant kan till och med vara ett tecken på inre osäkerhet, att man behöver bekräftelse utifrån för att upprätthålla vinnarbilden. Man måste ha en inre trygghet och tro på sig själv som man alltid bär med sig oberoende av hur omgivningen ser ut.
Nu vill jag ju inte låta som en sådan där enerverande amerikansk så-lyckas-du-med-allting-på-5-minuter-guru, utan bara understyka detta: Självförtroende, självbild och förväntningar är väldigt viktiga för hjärnans sätt att fungera (stressnivåer, kreativitet, koncentrationsförmåga osv) och därmed prestationsförmågan. Här finns det lärdomar som kan hjälpa många att lyckas bättre, men också mycket kvar att utforska.
Dagens boktips blir helt klart "The courage to create" av Rollo May, en klassiker sedan 1975.
(Den intresserade söker lämpligen först på "Dahlstrom A" och sedan på "Dahlstrom A testosterone" på PubMed)
Det har ju varit känt länge inom psykologin att om de som tillhör etniska minoriteter får ange sin etnicitet innan de skriver ett test (alltså välja exempelvis mellan caucasian/african american/hispanic/other) så minskar deras resultat signifikant, jämfört med om de inte behöver ange detta.
I DN-artikeln refereras ett liknande försök, där man jämfört män och kvinnor. Om deltagarna före testet fick höra att män och kvinnor brukade lyckas lika bra, presterade män och kvinnor också lika bra. Fick de inte höra detta, presterade kvinnorna bara ungefär hälften så bra som män. Hälften! Det säger något om hur kraftfulla dessa psykologiska mekanismer är.
Det är värt att fundera på hur många topprestationer som går förlorade för att människor saknar tillräckligt självförtroende. De flesta toppidrottare är nog väl medvetna om hur viktig den mentala biten är. Man måste tro att man ska vinna, och hela tiden ha en mental bild av sig själv som vinnare, annars blir man en förlorare. Och det är samma sak med intellektuella prestationer. Man måste tro att man kan skriva en bestseller, ta hem ett nobelpris eller bli vald till statsminister. Sikta mot stjärnorna och nå i alla fall månen.
Däremot måste man ju inte bli en odräglig typ som hela tiden talar om för omgivningen hur lyckad man kommer att bli. Sådant kan till och med vara ett tecken på inre osäkerhet, att man behöver bekräftelse utifrån för att upprätthålla vinnarbilden. Man måste ha en inre trygghet och tro på sig själv som man alltid bär med sig oberoende av hur omgivningen ser ut.
Nu vill jag ju inte låta som en sådan där enerverande amerikansk så-lyckas-du-med-allting-på-5-minuter-guru, utan bara understyka detta: Självförtroende, självbild och förväntningar är väldigt viktiga för hjärnans sätt att fungera (stressnivåer, kreativitet, koncentrationsförmåga osv) och därmed prestationsförmågan. Här finns det lärdomar som kan hjälpa många att lyckas bättre, men också mycket kvar att utforska.
Dagens boktips blir helt klart "The courage to create" av Rollo May, en klassiker sedan 1975.
lördag, april 14, 2007
Fler prinsessor på ärten
Det är fascinerande hur lättkränkta vissa är när det kommer till frågor om religion. Debatten som varit i bland annat SvD om att biblar plockas bort från rummen på Scandics hotell där nu senast Göran Skytte föreslår bojkott av Scandic, och debatten om "kristofobin" fortsätter.
Inom politiken är det ju lite annorlunda, man kan gå till rätt hårda angrepp på sina motståndare, men det accepteras ändå som ett del av spelet så länge man inte gör rejäla övertramp. Det är väl antagligen en kulturfråga, i demokratiska länder har man insett att så måste det få vara. Kanske har man helt enkelt inte kommit så långt inom den religiösa debatten, och det av den anledningen att det helt enkelt inte varit så mycket debatt. I vart fall inte om man jämför med den politiska. Ofta har en sida fått stå mer eller mindre oemotsagd.
Man kan kanske göra en jämförelse med Putins ryssland där det är mer eller mindre förbjudet att kritisera presidenten och regeringen numera. Ändå är oppositionen mot denna ordning till synes ganska begränsad. Det finns en acceptans för dessa inskränkningar som aldrig skulle finnas i en väletablerad demokrati. Antagligen behövs det helt enkelt tid för en kultur att utvecklas, där tillräckligt många inser att öppen och hård debatt är nödvändig.
Här ligger den religiösa sfären på efterkälken, här finns fortfarande kraven på att man inte ska få kritisera och debattera hur som helst. Även om en helig ko slaktas då och då, strövar stora hjordar fortfarande omkring. Kristendomen har på många håll i världen kommit en bra bit längre än exempelvis islam, men det är ju inte utan att man kommer att tänka på efterspelet till Muhammedkarikatyrerna när Skytte ropar på bojkott.
Därmed inte sagt att politiken alltid är en förbild i detta avseende ens i Sverige. Minns exempelvis stenkastningen mot Centerns lokaler före valet, där vissa motståndarpartier inte lyfte så många fingrar för att ta avstånd från våldet.
För en fredlig och harmonisk samexistens måste både religiösa och ateister lära sig att bli mindre lättkränkta och mer överseende när det gäller symbolfrågor och småsaker. Vända andra kinden till, som en klok man eventuellt en gång sa. Att vara rabiat och kompromisslös kommer bara att väcka samma beteende från motståndarsidan. Det är ju trots allt inte så att det är någon brist i världen på problem, orättvisor och lidande som det verkligen finns starka skäl att uppröras över. Det går att lära sig förmågan att sila kamelerna och svälja myggen.
Och antagligen är det också så att de flesta från båda sidor har denna förmåga. Men det är de som saknar den som gör väsen av sig och får uppmärksamheten. Tyvärr finns det ju också inom såväl politik som religion en romantisering av den kompromisslöse, som anses vara "extra engagerad" och brinnande för saken, vilket anses beundransvärt och fint.
För visst är det överdrivet att bli upprörd över att det ligger en bibel i en låda på hotellrummet. I alla fall så länge det inte står en skylt med "Läs den här eller hamna i helvetet!". Och visst är det fånigt att uppröras över att biblar flyttas från nattduksbordslådor till receptionen. I fallet med Muhammedteckningarna fanns det åtminstone en avsikt att förolämpa, det måste medges. I det här fallet är avsikten från Scandics sida i stället att försöka hitta en ordning där ingen upprörs, inte att kränka någon. Och det är förstås högst rimligt och berömvärt att resonera så, att folk får välja själva vad de vill läsa, det är inte ett hotells uppgift att komma med vad som kan uppfattas som pekpinnar. Men att det låg ett slags god vilja i botten kunde inte ses som en förmildrande omständighet av korstågs-Skytte. Nej, detta beteende kallas "att hälla en hink skit över kristendomen".
Man undrar ju vilka ord korstågs-Skytte ska ha kvar att ta till den dagen religiösa utsätts för en verkligt allvarlig kränkning? Bitte Assarmo tog i sitt första inlägg upp situationen i Irak. Där nere snackar vi kränkning. Men på något sätt har nu debatten fått en sådan karaktär att flyttandet av biblar från ett rum till ett annat inte ses som något i grunden annorlunda. Faktiskt tycks upprördheten ibland vara större över bibelflytten än förföljelserna!
Har folk tappat sinnet för proportioner helt och hållet? Eller är det bara så att SvD tycker att det blir så härligt mycket uppmärksamhet av att släppa fram dessa prinsessor på ärten, och att dessa inte är representativa för mer än en liten skrikhalsig minoritet?
Jag vill förresten tipsa om en tänkvärd text om uppmaningen att vända andra kinden till. Också en agnostiker som jag tyckte det var intressant. Och häri finns nog också en lärdom för de kristna som nu vill bojkotta Scandic. Genom att vända andra kinden till, var det den som slog som förnedrade sig. Sug på den ett tag. Du har ju hela helgen på dig.
Inom politiken är det ju lite annorlunda, man kan gå till rätt hårda angrepp på sina motståndare, men det accepteras ändå som ett del av spelet så länge man inte gör rejäla övertramp. Det är väl antagligen en kulturfråga, i demokratiska länder har man insett att så måste det få vara. Kanske har man helt enkelt inte kommit så långt inom den religiösa debatten, och det av den anledningen att det helt enkelt inte varit så mycket debatt. I vart fall inte om man jämför med den politiska. Ofta har en sida fått stå mer eller mindre oemotsagd.
Man kan kanske göra en jämförelse med Putins ryssland där det är mer eller mindre förbjudet att kritisera presidenten och regeringen numera. Ändå är oppositionen mot denna ordning till synes ganska begränsad. Det finns en acceptans för dessa inskränkningar som aldrig skulle finnas i en väletablerad demokrati. Antagligen behövs det helt enkelt tid för en kultur att utvecklas, där tillräckligt många inser att öppen och hård debatt är nödvändig.
Här ligger den religiösa sfären på efterkälken, här finns fortfarande kraven på att man inte ska få kritisera och debattera hur som helst. Även om en helig ko slaktas då och då, strövar stora hjordar fortfarande omkring. Kristendomen har på många håll i världen kommit en bra bit längre än exempelvis islam, men det är ju inte utan att man kommer att tänka på efterspelet till Muhammedkarikatyrerna när Skytte ropar på bojkott.
Därmed inte sagt att politiken alltid är en förbild i detta avseende ens i Sverige. Minns exempelvis stenkastningen mot Centerns lokaler före valet, där vissa motståndarpartier inte lyfte så många fingrar för att ta avstånd från våldet.
För en fredlig och harmonisk samexistens måste både religiösa och ateister lära sig att bli mindre lättkränkta och mer överseende när det gäller symbolfrågor och småsaker. Vända andra kinden till, som en klok man eventuellt en gång sa. Att vara rabiat och kompromisslös kommer bara att väcka samma beteende från motståndarsidan. Det är ju trots allt inte så att det är någon brist i världen på problem, orättvisor och lidande som det verkligen finns starka skäl att uppröras över. Det går att lära sig förmågan att sila kamelerna och svälja myggen.
Och antagligen är det också så att de flesta från båda sidor har denna förmåga. Men det är de som saknar den som gör väsen av sig och får uppmärksamheten. Tyvärr finns det ju också inom såväl politik som religion en romantisering av den kompromisslöse, som anses vara "extra engagerad" och brinnande för saken, vilket anses beundransvärt och fint.
För visst är det överdrivet att bli upprörd över att det ligger en bibel i en låda på hotellrummet. I alla fall så länge det inte står en skylt med "Läs den här eller hamna i helvetet!". Och visst är det fånigt att uppröras över att biblar flyttas från nattduksbordslådor till receptionen. I fallet med Muhammedteckningarna fanns det åtminstone en avsikt att förolämpa, det måste medges. I det här fallet är avsikten från Scandics sida i stället att försöka hitta en ordning där ingen upprörs, inte att kränka någon. Och det är förstås högst rimligt och berömvärt att resonera så, att folk får välja själva vad de vill läsa, det är inte ett hotells uppgift att komma med vad som kan uppfattas som pekpinnar. Men att det låg ett slags god vilja i botten kunde inte ses som en förmildrande omständighet av korstågs-Skytte. Nej, detta beteende kallas "att hälla en hink skit över kristendomen".
Man undrar ju vilka ord korstågs-Skytte ska ha kvar att ta till den dagen religiösa utsätts för en verkligt allvarlig kränkning? Bitte Assarmo tog i sitt första inlägg upp situationen i Irak. Där nere snackar vi kränkning. Men på något sätt har nu debatten fått en sådan karaktär att flyttandet av biblar från ett rum till ett annat inte ses som något i grunden annorlunda. Faktiskt tycks upprördheten ibland vara större över bibelflytten än förföljelserna!
Har folk tappat sinnet för proportioner helt och hållet? Eller är det bara så att SvD tycker att det blir så härligt mycket uppmärksamhet av att släppa fram dessa prinsessor på ärten, och att dessa inte är representativa för mer än en liten skrikhalsig minoritet?
Jag vill förresten tipsa om en tänkvärd text om uppmaningen att vända andra kinden till. Också en agnostiker som jag tyckte det var intressant. Och häri finns nog också en lärdom för de kristna som nu vill bojkotta Scandic. Genom att vända andra kinden till, var det den som slog som förnedrade sig. Sug på den ett tag. Du har ju hela helgen på dig.
söndag, april 01, 2007
Dagens aprilskämt
Måste ju bara prova en sak. Om man letar upp tidningarnas aprilskämt och länkar till dem i sin blogg under rubriken "aprilskämt", kommer de då låta sådana blogglänkar finnas med i Twinglyrutan? Eller kommer de att rensas bort? Ja, det får jag väl se i morgon...
Attans, SvD:s aprilskämt verkar inte vara utlagt än. Men DN är snabba ur startgroparna.
Attans, SvD:s aprilskämt verkar inte vara utlagt än. Men DN är snabba ur startgroparna.
lördag, mars 31, 2007
Ut med Leijonborg! In med Cecilia Malmström!
Ännu ett exempel på det breda missnöjet med Leijonborg kunde vi läsa om idag. På Dalarnas länsförbunds årsmöte togs beslut om att ställa krav på ny partiledare. Endast en (1!) av 80 reserverade sig mot beslutet, en stor majoritet röstade för. Inte en dag för tidigt, får jag säga. Det är viktigt att det här bytet blir genomfört i god tid före 2010.
Av någon anledning har Expressen flera artiklar, SVD och DN relativt stora artiklar, men Aftonbladet bara en liten notis. Hade väntat mig att den tidning som gillar honom minst skulle slå upp det störst. Men nåja.
Första gången jag träffade Leijonborg imponerade han inte på mig, och han har egentligen inte gjort det senare heller. Nu är jag väl i och för sig rätt svårimpad till min natur, men ändå. Jag tror att det var år 2000 någon gång, och vi satt ett tiotal i en källare som hyrdes av en politisk studentförening i Linköping. Folkpartiet hade då gjort ett riktigt dåligt val 1998, och Leijonborg hade som många andra politiker inte gjort mycket annat än att upprepa mantrat "Vård, skola, omsorg" i valrörelsen. Den hade helt enkelt varit urtrist.
Jag kommer ihåg att jag då nämnde en färsk opinionsundersökning där folkparitets lilla stapel hade sett väldigt inklämd ut mellan moderaternas och kd:s då betydligt högre staplar, och att det var en bra illustration till hur folkpartiet hade agerat. Man hade sagt precis samma saker som de andra borgarna eftersom man inte ville bli osams med något av dem. Leijonborg svarade något om att man måste vara försiktig och inte sticka ut för mycket, det var viktigt att framstå som eniga. Jag i min tur svarade något om att om man inte profilerade sig skulle det vara stor risk att ramla ur riksdagen. Minns inte exakt men ungefär så var det.
Jag upprepade kravet på mer profilering i frågestunden efter att han talat på Liberala Studenters årsmöte något år senare, och han svarade då något om att det var bättre att vi visade var vi stod i alla frågor, att vi hade svar och en politik för allt som skulle kunna komma upp. Hans inställning tycktes då alltså vara ungefär att partiet kunde inte styra vad som skulle hamna högst på agendan, så man skulle se vad som kom upp och anpassa sig efter det.
Sedan kom ju 2002, en profilfråga i form av språktest (jo, det hette faktiskt "test" och inte "krav" i början, även om man inte vill låtsas om det numera), ett framgångsrikt val i spåren av moderat misslyckande, och en Leijonborg med betydligt stärkt självförtroende. Jag fick rätt, men på något sätt ändå fel.
Det var rätt med profilering, men jag hade ju hoppats på något lite mer liberalt än språktest och de trista främlingsfientlighetsflörtarna från Mauricio Rojas. Och det duger inte med vilken profilering som helst. En profilering som utformas av ett litet gäng runt partisekreteraren utan att förankras i partiet är inte vad som ska till. Och det borde vara möjligt att profilera sig utan att behöva köra med förenklade budskap. Visst hade väl löpsedelskampanjen sina formmässiga poänger, men det måste ju finnas något bakom löpsedeln också.
Det som verkligen gjort mig irriterad på Leijonborg är hur uselt han har hanterat eftervaldebatten och intrångsskandalen. Han talade inte om hela sanningen från början, han slingrade sig, och han har aldrig riktigt tagit avstånd från Johan Jakobsson. Det går inte att frigöra sig från känslan att det fortfarande är Johan Jakobsson-andan som styr Leijonborg. Arkitekten är borta men bygget står kvar, och den som har nyckeln vill inte ändra på något. Men hur ska man kunna fortsätta en strategi som bygger på att utforma mediautspel för maximal uppmärksamhet, analysera väljargrupper och triangulera för att hitta de positioner som kan locka flest, när strategen inte är kvar? Ta in ett gäng pr-konsulter, fortsätta som vanligt och fortsätta dumpa sin trovärdighet över bord? För det är precis det man håller på att göra på lång sikt. I längden är folk inte dumma.
LL reagerade på kritiken efter valet genom att mer eller mindre strunta i den. Släta över den, anmärka att det bara var små minoritetsröster, att det inte var något att bry sig om. Hela tiden en "nu glömmer vi det här och går vidare"-attityd. Ointresse och huvudet i sanden.
Det behövs förnyelse och ny profilering, men också att hitta tillbaka till folkrörelsekänslan, den socialliberala ideologin och förankringen i gräsrötterna. Det kan inte Lars Leijonborg. Han är slut. Inte mig emot om han fortsätter som utbildningsminister och med sitt globaliseringsråd. Men uppenbart klarar han inte av att samtidigt vara partiledare. På den posten behövs någon annan. Själv skulle jag gärna se Cecilia Malmström, EU-ministern som tidigare satt i EU-parlamentet, doktor i statskunskap och initiativtagare till www.oneseat.eu. Relativt ung men mycket kompetent. Jag anser ju att också små partier bör se till att ha partiledare som kan framstå som statsministerkandidater. Med tiden tror jag att CM har den potentialen. Erik Ullenhag, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Johan Pehrson, Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson och några till i all ära, men jag har svårt att tänka mig någon av dem i rollen som statsminister.
Av någon anledning har Expressen flera artiklar, SVD och DN relativt stora artiklar, men Aftonbladet bara en liten notis. Hade väntat mig att den tidning som gillar honom minst skulle slå upp det störst. Men nåja.
Första gången jag träffade Leijonborg imponerade han inte på mig, och han har egentligen inte gjort det senare heller. Nu är jag väl i och för sig rätt svårimpad till min natur, men ändå. Jag tror att det var år 2000 någon gång, och vi satt ett tiotal i en källare som hyrdes av en politisk studentförening i Linköping. Folkpartiet hade då gjort ett riktigt dåligt val 1998, och Leijonborg hade som många andra politiker inte gjort mycket annat än att upprepa mantrat "Vård, skola, omsorg" i valrörelsen. Den hade helt enkelt varit urtrist.
Jag kommer ihåg att jag då nämnde en färsk opinionsundersökning där folkparitets lilla stapel hade sett väldigt inklämd ut mellan moderaternas och kd:s då betydligt högre staplar, och att det var en bra illustration till hur folkpartiet hade agerat. Man hade sagt precis samma saker som de andra borgarna eftersom man inte ville bli osams med något av dem. Leijonborg svarade något om att man måste vara försiktig och inte sticka ut för mycket, det var viktigt att framstå som eniga. Jag i min tur svarade något om att om man inte profilerade sig skulle det vara stor risk att ramla ur riksdagen. Minns inte exakt men ungefär så var det.
Jag upprepade kravet på mer profilering i frågestunden efter att han talat på Liberala Studenters årsmöte något år senare, och han svarade då något om att det var bättre att vi visade var vi stod i alla frågor, att vi hade svar och en politik för allt som skulle kunna komma upp. Hans inställning tycktes då alltså vara ungefär att partiet kunde inte styra vad som skulle hamna högst på agendan, så man skulle se vad som kom upp och anpassa sig efter det.
Sedan kom ju 2002, en profilfråga i form av språktest (jo, det hette faktiskt "test" och inte "krav" i början, även om man inte vill låtsas om det numera), ett framgångsrikt val i spåren av moderat misslyckande, och en Leijonborg med betydligt stärkt självförtroende. Jag fick rätt, men på något sätt ändå fel.
Det var rätt med profilering, men jag hade ju hoppats på något lite mer liberalt än språktest och de trista främlingsfientlighetsflörtarna från Mauricio Rojas. Och det duger inte med vilken profilering som helst. En profilering som utformas av ett litet gäng runt partisekreteraren utan att förankras i partiet är inte vad som ska till. Och det borde vara möjligt att profilera sig utan att behöva köra med förenklade budskap. Visst hade väl löpsedelskampanjen sina formmässiga poänger, men det måste ju finnas något bakom löpsedeln också.
Det som verkligen gjort mig irriterad på Leijonborg är hur uselt han har hanterat eftervaldebatten och intrångsskandalen. Han talade inte om hela sanningen från början, han slingrade sig, och han har aldrig riktigt tagit avstånd från Johan Jakobsson. Det går inte att frigöra sig från känslan att det fortfarande är Johan Jakobsson-andan som styr Leijonborg. Arkitekten är borta men bygget står kvar, och den som har nyckeln vill inte ändra på något. Men hur ska man kunna fortsätta en strategi som bygger på att utforma mediautspel för maximal uppmärksamhet, analysera väljargrupper och triangulera för att hitta de positioner som kan locka flest, när strategen inte är kvar? Ta in ett gäng pr-konsulter, fortsätta som vanligt och fortsätta dumpa sin trovärdighet över bord? För det är precis det man håller på att göra på lång sikt. I längden är folk inte dumma.
LL reagerade på kritiken efter valet genom att mer eller mindre strunta i den. Släta över den, anmärka att det bara var små minoritetsröster, att det inte var något att bry sig om. Hela tiden en "nu glömmer vi det här och går vidare"-attityd. Ointresse och huvudet i sanden.
Det behövs förnyelse och ny profilering, men också att hitta tillbaka till folkrörelsekänslan, den socialliberala ideologin och förankringen i gräsrötterna. Det kan inte Lars Leijonborg. Han är slut. Inte mig emot om han fortsätter som utbildningsminister och med sitt globaliseringsråd. Men uppenbart klarar han inte av att samtidigt vara partiledare. På den posten behövs någon annan. Själv skulle jag gärna se Cecilia Malmström, EU-ministern som tidigare satt i EU-parlamentet, doktor i statskunskap och initiativtagare till www.oneseat.eu. Relativt ung men mycket kompetent. Jag anser ju att också små partier bör se till att ha partiledare som kan framstå som statsministerkandidater. Med tiden tror jag att CM har den potentialen. Erik Ullenhag, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Johan Pehrson, Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson och några till i all ära, men jag har svårt att tänka mig någon av dem i rollen som statsminister.
måndag, mars 05, 2007
Aktiehandel
Jag kom nyligen in fel i en del småaktier och har nu insett vad det berodde på. Jag rapportspeckade och jag kollade inte upp den långsiktiga trenden. Detta ska jag inte göra om. Att rapportspecka är att ta en stor risk att hamna fel. Det är bättre att leta ordentligt efter case med stor chans att hamna rätt. Som resultat kände jag mig tvungen att hedga, eftersom jag inte ville sälja. Inte bra.
söndag, mars 04, 2007
Där trillade tioöringen ner
Vad lätt det är att missa saker när man bara sysslar med sitt intresse för politik på sin snålt tilltagna fritid... Idag förstod jag till slut varför Jan Guillou är så sur på just Folkpartiet. Nog för att han knappast kan förväntas gilla de borgerliga särskilt mycket, men varför han haft ett särskilt ont öga till Folkpartiet har jag inte förstått förrän idag, när jag läste hans kolumn. Det handlar förstås om Israel-Palestina-konflikten. Att jag inte fattat det tidigare? Konstigt egentligen, det har väl varit rätt tydligt. Nåja. Kolumnen fick mig också att ta en närmare koll på vad Per Ahlmark egentligen skrivit om Carl Bildt här, här och här, dvs PAs senaste kolumner om CB i DN. Det vore allt bra spännande att få veta lite mer av vad som händer bakom fasaderna i partierna. Fram med allt struphuggande i ljuset så vi får njuta av det, säger jag bara :)
Israel-Palestinafrågan är ju annars ett intressant exempel på hur svartvitt folk resonerar. Å ena sidan de som tycker att man har fel i huvudet om man inte reservationslöst stöder allt Israel gör, då det ju är den enda verkligt etablerade demokratin i Mellanöstern. Resten är ju diktaturer och terrorister eller olika former av halvmessyrer, och dem kan man ju inte stödja. Israel gjorde rätt i att bomba i Libanon, eftersom de är en demokrati, och då måste vi stödja dem. Å andra sidan de som tycker att man borde bojkotta hela Israel på grund av militära och andra övergrepp.
Som i så många andra konflikter ses det som en konflikter mellan två parter. Och vore det två arméer som möttes och gjorde upp på en åker vore det knappast svårt att ta ställning och heja på Israel. Men riktigt så är det ju inte. Som i så många andra krig finns det en part till, som oftast glöms bort, nämligen civilbefolkningen. Det är ju egentligen den parten som vi främst borde ta ställning för. Den har inte orsakat konflikten, vill inte ha den och vill inte delta i den, men har haft oturen att hamna mitt i den. Civilbefolkningen har sina mänskliga rättigheter oavsett om de haft turen att födas i en demokrati eller oturen att hamna i en diktatur.
Ska man döma av debatten vore konflikten lite som en boxningsmatch, med Israel i ena ringhörnan och Hamas, Al-Aqsabrigaderna och gänget i den andra. Med USA och Iran som sekonder, och en publik som debatterar vem som slåss fulast. Vore det en representativ bild, vore det väl lätt att välja favorit och hoppas på en tung knockout. Men sätt nu i stället in ett barn på ringgolvet, som då får representera civilbefolkningen. Antag att kombattanterna med jämna mellanrum sparkar och trampar på barnet så att det skadas. Vad skulle vi ropa då? Antagligen "Stoppa fighten, sluta genast! Är ni inte kloka, ser ni inte vad ni gör?!"
Kanske en bild värd att ha i minnet.
Israel-Palestinafrågan är ju annars ett intressant exempel på hur svartvitt folk resonerar. Å ena sidan de som tycker att man har fel i huvudet om man inte reservationslöst stöder allt Israel gör, då det ju är den enda verkligt etablerade demokratin i Mellanöstern. Resten är ju diktaturer och terrorister eller olika former av halvmessyrer, och dem kan man ju inte stödja. Israel gjorde rätt i att bomba i Libanon, eftersom de är en demokrati, och då måste vi stödja dem. Å andra sidan de som tycker att man borde bojkotta hela Israel på grund av militära och andra övergrepp.
Som i så många andra konflikter ses det som en konflikter mellan två parter. Och vore det två arméer som möttes och gjorde upp på en åker vore det knappast svårt att ta ställning och heja på Israel. Men riktigt så är det ju inte. Som i så många andra krig finns det en part till, som oftast glöms bort, nämligen civilbefolkningen. Det är ju egentligen den parten som vi främst borde ta ställning för. Den har inte orsakat konflikten, vill inte ha den och vill inte delta i den, men har haft oturen att hamna mitt i den. Civilbefolkningen har sina mänskliga rättigheter oavsett om de haft turen att födas i en demokrati eller oturen att hamna i en diktatur.
Ska man döma av debatten vore konflikten lite som en boxningsmatch, med Israel i ena ringhörnan och Hamas, Al-Aqsabrigaderna och gänget i den andra. Med USA och Iran som sekonder, och en publik som debatterar vem som slåss fulast. Vore det en representativ bild, vore det väl lätt att välja favorit och hoppas på en tung knockout. Men sätt nu i stället in ett barn på ringgolvet, som då får representera civilbefolkningen. Antag att kombattanterna med jämna mellanrum sparkar och trampar på barnet så att det skadas. Vad skulle vi ropa då? Antagligen "Stoppa fighten, sluta genast! Är ni inte kloka, ser ni inte vad ni gör?!"
Kanske en bild värd att ha i minnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
