Kanske trodde någon att efter andra världskriget skulle världen vara effektivt vaccinerad mot fascistiska idéer? Att den i framtiden aldrig skulle bli större än smågrupper av tokstollar? Så verkar tyvärr inte vara fallet. Fascistiskt tänkande är idag på frammarsch på många fronter.
Olika fascistiska rörelser kan sägas ha ett antal drag gemensamt:
Hyllande av enstaka starka ledare
Glorifiering av våld
Hyllande av fysisk och militär styrka
Machokultur, förespråkande av traditionella könsroller, ibland kvinnoförtryck
Fokus på hot från verkliga och inbillade fiender till staten, ibland paranoia
Föreställningar att staten har rätt att påtvinga alla vissa värderingar, ofta en viss religion i kombination med de fascistiska värderingarna
Förnekande av individens rättigheter, gruppen kommer före individen
Förakt för demokrati
Hyllande av lag och ordning, sträng tillämpning av alla regler.
I Hitlers Tyskland var det judar och kommunister, men också liberala element, som representerade hotet. Nazismen och rasideologin fungerade på många sätt också som ett slags religion, med myter, värderingar, symboler och ritualer. I Mussolinis Italien och Francos Spanien var det i första hand socialisterna som stod för hotet, och det var den katolska kyrkan som kom att kombineras med fascistidealen.
Idag är fascismen på tillväxt i Ryssland, där man nu börjar se vissa folkgrupper, särskilt från Kaukasus, som fiender till ryssarna. Man ser också med misstro på väst och västliga idéer, och intresset för demokrati och mänskliga rättigheter tycks vara ganska litet. Nationalismen är stark, det bildades en personkult kring Putin, den ortodoxa kyrkan får en allt starkare ställning och banden mellan kyrkan och staten stärks.
I USA under George W Bush fanns det också fascistiska tendenser. Religionen fick ett allt större inflytande i politiken, individens rättigheter fick stryka på foten till förmån för säkerhet, och rädslan för terrorism närmade sig ofta paranoia. Det sågs under en period som opatriotiskt att ifrågasätta presidenten eller kriget i Irak, och våld sågs som en universallösning på alla problem.
Men starkast får nog den islamistiska fascismen sägas vara idag. Ofta får man intrycket att de terrorister och extremister som utför självmordsbombningar eller piskar kvinnor om de lämnar huset ensamma endast drivs av en fundamentalistisk inställning till islam. Men detta är troligen felaktigt. Istället handlar det om en kombination av islam och fascistiska värderingar. Ser man på Al-Qaida eller talibanerna i Afghanistan och Pakistan, så kan de utan problem beskrivas med de drag som används för att beskriva fascister ovan. De är fundamentalister, men de är också i realiteten fascister, vilket sällan framhålls när man talar om dessa rörelser.
Fienden för dessa fascister är väst, västerländsk kultur och Israel. Att Israel-Palestinakonflikten har fått en sådan betydelse har också inneburit att nazismen och förintelsens vaccinationsverkan mot fascistiska värderingar mer eller mindre har gått om intet, istället har förintelseförnekandet kommit att bli utbrett. Ett exempel har vi i Mohamed Omar i Aftonbladet idag. Han är psykologiskt intressant, eftersom han verkar ha gått väldigt snabbt från att vara en förnuftig moderat muslim till att bli en förvirrad förintelseförnekare. Idag hyllar han den starke ledaren Khomeini, glorifierar allt våld som riktar sig mot fienden, är positiv till religiösa lagar, klagar på feminismen och det sjuka västerlandet. Han kallar sig radikal muslim, men vad som här hänt är i själva verket att han har blivit fascist. Tydligen har en av hans favoriter också uttryckt beundran för Mussolini. Här ligger det förstås nära till hand att jämföra med hur det gick till i olika fascistiska länder. Hur kom det sig att så många tyskar kunde ta till sig nazismen? De var knappast fascister från början, men de blev det snabbt. Det är bara att konstatera att många människor är väldigt sårbara för fascismens lockelse.
Det finns egentligen inget som säger att ett samhälle där majoriteten är muslimer måste vara förtryckande eller odemokratiskt. Men om islam kombineras med fascism blir det en annan sak, då får vi i stället ett samhälle av talibantyp.
Uppdatering 2009-06-21:
I ett inlägg på Newsmill visar Omar tydligt vad han går för.
tisdag, april 21, 2009
lördag, april 11, 2009
När ingen vill svara på frågan
Har lagt märke till att det är en debatt på newsmill mellan troende och ateister, som så många gånger förr. Jag la märke till att ingen av debattörerna egentligen svarade på frågan som ställdes av newsmill-redaktionen: Den ena efter den andra svenska intellektuella kändisen kommer ut som mer eller mindre bokstavstroende. Senast i raden är Jonas Gardell med sin kritikerrosade bok "Om Jesus". Varför har den svenska intelligentian blivit frälst?
Resultatet blir att troende brer ut sig om trons förträfflighet, och ateister om dess dumhet. Deja vu. Men jag tolkar frågan så här: Varför är det så många som kommer ut som troende just nu?
Eftersom ingen tycks svara på just den frågan, tänkte jag lägga ut några förslag som det är fritt fram att sno och spinna vidare på:
Tidigare fanns det ett religiöst förtryck kopplat till statskyrkan, men nu finns det inte längre så mycket att göra uppror mot här i Sverige. Människorna har frigjort sig, och liksom en tonåring som frigjort sig från sina föräldrar senare kan komma att se sina föräldrar som förebilder igen, kan de som frigjort sig från religionen bli intresserade igen, när de känner att de har frihet att göra som de vill.
En ökad individualisering kan leda till en motreaktion. Idag tillhör vi färre fasta grupper än någonsin. Vi flyttar, byter jobb, byter karriärer, skiljer oss och bildar nya familjer mer än någonsin. Nationens, hembygdens och släktens betydelse minskar. Alla trivs inte med detta. Detta kan föda en känsla av rotlöshet, att man bara flyter omkring utan ett fast sammanhang. Detta kan i sin tur leda till en längtan att ingå i något större, och en längtan efter fastare ramar i tillvaron.
På ett liknande sätt är det med ökad globalisering. Gränserna suddas ut, influenser från andra delar av världen kryper närmare. Det finns fler möjligheter, fler val, fler tänkbara grupper att ingå i eller inte ingå i. En del har svårt att hitta sin identitet i en sådan värld. De kommer att söka efter rötter, och många kommer att söka dem i religionen.
När man har uppfyllt sina materiella behov, kommer man efter ett tag att känna en viss mättnad. Vad kommer härnäst? Mer prylar? Mer pengar? Är det allt? De fattiga ser livet efter detta som en befrielse från det hårda liv de lever, men också de rika kan känna sig fångade, om än i en gyllene bur. Man kommer att börja leta efter ”något annat”, vilket kan vara många olika saker, men i vissa fall blir det religion.
Den religiösa glöden ökar med konkurrensen. Många har intrycket att vi nu har ett ökat konkurrenstryck från islam, som kan upplevas som hotande. Detta kan göra att människor försöker organisera sig i egna grupper, för att inte känna sig ensamma i konkurrensen. På sätt och vis kan det vara evolutionärt betingat. Det känns som det kommer in en ny flock på vårt revir. Detta är något som olika ledare kan spela på. Genom att framställa sig som kristna, utstrålar de den trygghet som folk känner i den religion man känner som sin egen. Säkert kan många ledare också vilja stärka kristendomen i konkurrensen mot islam, även om de kanske inte är så religiösa vill de hellre se kristendomen vinna. Detta att olika ledare tar ställning för kristendomen kan i sin tur inspirera andra att ta efter.
Dessutom blir samhället allt på många sätt ytligare och ibland rent av tramsigare (ta till exempel många tv-program), vilket många, kanske särskilt intellektuella, inte känner sig hemma i. Det ligger då nära till hands för dem att söka sig till något som de upplever som djupare.
Resultatet blir att troende brer ut sig om trons förträfflighet, och ateister om dess dumhet. Deja vu. Men jag tolkar frågan så här: Varför är det så många som kommer ut som troende just nu?
Eftersom ingen tycks svara på just den frågan, tänkte jag lägga ut några förslag som det är fritt fram att sno och spinna vidare på:
Tidigare fanns det ett religiöst förtryck kopplat till statskyrkan, men nu finns det inte längre så mycket att göra uppror mot här i Sverige. Människorna har frigjort sig, och liksom en tonåring som frigjort sig från sina föräldrar senare kan komma att se sina föräldrar som förebilder igen, kan de som frigjort sig från religionen bli intresserade igen, när de känner att de har frihet att göra som de vill.
En ökad individualisering kan leda till en motreaktion. Idag tillhör vi färre fasta grupper än någonsin. Vi flyttar, byter jobb, byter karriärer, skiljer oss och bildar nya familjer mer än någonsin. Nationens, hembygdens och släktens betydelse minskar. Alla trivs inte med detta. Detta kan föda en känsla av rotlöshet, att man bara flyter omkring utan ett fast sammanhang. Detta kan i sin tur leda till en längtan att ingå i något större, och en längtan efter fastare ramar i tillvaron.
På ett liknande sätt är det med ökad globalisering. Gränserna suddas ut, influenser från andra delar av världen kryper närmare. Det finns fler möjligheter, fler val, fler tänkbara grupper att ingå i eller inte ingå i. En del har svårt att hitta sin identitet i en sådan värld. De kommer att söka efter rötter, och många kommer att söka dem i religionen.
När man har uppfyllt sina materiella behov, kommer man efter ett tag att känna en viss mättnad. Vad kommer härnäst? Mer prylar? Mer pengar? Är det allt? De fattiga ser livet efter detta som en befrielse från det hårda liv de lever, men också de rika kan känna sig fångade, om än i en gyllene bur. Man kommer att börja leta efter ”något annat”, vilket kan vara många olika saker, men i vissa fall blir det religion.
Den religiösa glöden ökar med konkurrensen. Många har intrycket att vi nu har ett ökat konkurrenstryck från islam, som kan upplevas som hotande. Detta kan göra att människor försöker organisera sig i egna grupper, för att inte känna sig ensamma i konkurrensen. På sätt och vis kan det vara evolutionärt betingat. Det känns som det kommer in en ny flock på vårt revir. Detta är något som olika ledare kan spela på. Genom att framställa sig som kristna, utstrålar de den trygghet som folk känner i den religion man känner som sin egen. Säkert kan många ledare också vilja stärka kristendomen i konkurrensen mot islam, även om de kanske inte är så religiösa vill de hellre se kristendomen vinna. Detta att olika ledare tar ställning för kristendomen kan i sin tur inspirera andra att ta efter.
Dessutom blir samhället allt på många sätt ytligare och ibland rent av tramsigare (ta till exempel många tv-program), vilket många, kanske särskilt intellektuella, inte känner sig hemma i. Det ligger då nära till hands för dem att söka sig till något som de upplever som djupare.
lördag, mars 14, 2009
Kortare tider bättre för samhället
Det talas nu om att förlänga skyddstiden för vissa upphovsrättsskyddade verk. Ett problem är att det är olika tider som gäller, 70 år efter författarens död för en bok, 50 år för en låt till exempel.
Men att höja är ett misstag, i stället borde man harmonisera det hela så att det blir 50 år för allt, böcker, filmer, musik, vilket vore en rimlig tid.
Om det är bättre med korta eller långa tider beror förstås på vilket perspektiv man har. Ur rättighetsinnehavares och deras bolags perspektiv är det förstås bra med långa tider. Från konsumenternas perspektiv är det bra med korta tider, såvida inte tiderna blir så korta att incitamentet att skapa blir så litet att det skapas mindre. Men 50 år är definitivt inte en så kort tid. Särskilt bra med korta tider är det förstås för alla de konsumenter som inte har så stora inkomster som vi har här i västvärlden. Hundratals miljoner blivande konsumenter i Kina, Indien, Indonesien, Brasilien och andra länder är knappast intresserade av att betala musikbolagens ockerpriser. Även om priserna sätts lägre i dessa länder kommer de att vara för höga för en mycket stor del av befolkningen. Om gränsen sätts till 50 år för allt, kommer dessa att ha tillgång till ett brett utbud av film, litteratur och musik släppt före 1959. Rock, pop, jazz, blues, klassiskt... men om tiderna förlängs får de flesta hålla till godo med fria inspelningar av klassisk musik. Film kan de ju glömma. Det är för dessa människor skyddstiderna kommer att göra störst skillnad, inte för oss.
Ur samhällets perspektiv är det lämpligt med relativt korta tider, eftersom det stimulerar skapandet. Om tiden sätts till 50 år, finns det incitament för kreativa människor att fortsätta skapa åtminstone in i medelåldern. Blir den 95 år försvinner detta incitament. Dessutom uppstår inte kreativitet i ett vakuum. Man inspireras av det som andra har gjort. Med en gräns på 50 år kommer det att finnas ett brett utbud av inspirationskällor för alla, också dem som saknar pengar. Med en gräns på 95 år blir det betydligt svårare för fattiga konstnärer att hitta inspiration. Att exempelvis musik blir fri släpper loss kreativiteten hos dem som vill använda det gamla för att göra något nytt, gammal bortglömd musik får nytt liv i nya former. De närmaste åren skulle man därmed kunna vänta sig en explosion av intressant musik som inspirerats av 50-60 och därefter 70-talen. Det kan bli verkligt spännande. Förlängs tiderna stryps denna utveckling. Betydligt färre kommer att söka inspiration bland gamla okända artister om de måste betala för allt. Betydligt färre gamla guldkorn kommer därmed att snokas upp.
Patent på exempelvis läkemedel har betydligt kortare tider, 20 år har jag för mig. Varför det? Jo, för att många andra ska kunna bygga vidare på andras upptäckter utan att betala höga licensavgifter, för att företagen ska stimlueras att fortsätta forska och för att det inte ska bli så dyrt för samhället med alla mediciner folk behöver. Skillnaden mot konstnärliga verk är inte så stor, det är bara det att det är konsumenterna som betalar istället för samhället. Hade konstnärliga verk varit subventionerade av staten på samma sätt som läkemedel, då hade skyddstiderna varit betydligt kortare, den saken är klar! Nu tänker sig politikerna istället att om man förlänger skyddstiderna, då får samhället in mer moms och skatt. Intresset ljuger aldrig.
Men på sikt kommer längre tider att vara en dålig affär för samhället på grund av att kreativiteten blir mindre än den annars skulle vara. Frågan är om politikerna har förmågan att inse detta. Tyvärr får jag nog ställa mig tvivlande.
50 år är en bra avvägning, en rimlig tid. Jag skriver själv på en bok, och ser ingen som helst poäng med att någon arvinge skulle raka in pengar på den 70 år efter min död. De får väl tjäna egna pengar, inga stekta sparvar som flyger in i munnen här inte! 50 år är fullt tillräckligt. Tvärtom, om jag inte kan trygga min ålderdom genom att vara produktiv in i medelåldern, då är jag en lat j-l som faktiskt får skylla mig själv. Och nog tusan borde jag kunna spara en slant under tiden fram till att jag blir något år över åttio.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN Fakta, DN6, DN7, SVD, DN8, DN9
Men att höja är ett misstag, i stället borde man harmonisera det hela så att det blir 50 år för allt, böcker, filmer, musik, vilket vore en rimlig tid.
Om det är bättre med korta eller långa tider beror förstås på vilket perspektiv man har. Ur rättighetsinnehavares och deras bolags perspektiv är det förstås bra med långa tider. Från konsumenternas perspektiv är det bra med korta tider, såvida inte tiderna blir så korta att incitamentet att skapa blir så litet att det skapas mindre. Men 50 år är definitivt inte en så kort tid. Särskilt bra med korta tider är det förstås för alla de konsumenter som inte har så stora inkomster som vi har här i västvärlden. Hundratals miljoner blivande konsumenter i Kina, Indien, Indonesien, Brasilien och andra länder är knappast intresserade av att betala musikbolagens ockerpriser. Även om priserna sätts lägre i dessa länder kommer de att vara för höga för en mycket stor del av befolkningen. Om gränsen sätts till 50 år för allt, kommer dessa att ha tillgång till ett brett utbud av film, litteratur och musik släppt före 1959. Rock, pop, jazz, blues, klassiskt... men om tiderna förlängs får de flesta hålla till godo med fria inspelningar av klassisk musik. Film kan de ju glömma. Det är för dessa människor skyddstiderna kommer att göra störst skillnad, inte för oss.
Ur samhällets perspektiv är det lämpligt med relativt korta tider, eftersom det stimulerar skapandet. Om tiden sätts till 50 år, finns det incitament för kreativa människor att fortsätta skapa åtminstone in i medelåldern. Blir den 95 år försvinner detta incitament. Dessutom uppstår inte kreativitet i ett vakuum. Man inspireras av det som andra har gjort. Med en gräns på 50 år kommer det att finnas ett brett utbud av inspirationskällor för alla, också dem som saknar pengar. Med en gräns på 95 år blir det betydligt svårare för fattiga konstnärer att hitta inspiration. Att exempelvis musik blir fri släpper loss kreativiteten hos dem som vill använda det gamla för att göra något nytt, gammal bortglömd musik får nytt liv i nya former. De närmaste åren skulle man därmed kunna vänta sig en explosion av intressant musik som inspirerats av 50-60 och därefter 70-talen. Det kan bli verkligt spännande. Förlängs tiderna stryps denna utveckling. Betydligt färre kommer att söka inspiration bland gamla okända artister om de måste betala för allt. Betydligt färre gamla guldkorn kommer därmed att snokas upp.
Patent på exempelvis läkemedel har betydligt kortare tider, 20 år har jag för mig. Varför det? Jo, för att många andra ska kunna bygga vidare på andras upptäckter utan att betala höga licensavgifter, för att företagen ska stimlueras att fortsätta forska och för att det inte ska bli så dyrt för samhället med alla mediciner folk behöver. Skillnaden mot konstnärliga verk är inte så stor, det är bara det att det är konsumenterna som betalar istället för samhället. Hade konstnärliga verk varit subventionerade av staten på samma sätt som läkemedel, då hade skyddstiderna varit betydligt kortare, den saken är klar! Nu tänker sig politikerna istället att om man förlänger skyddstiderna, då får samhället in mer moms och skatt. Intresset ljuger aldrig.
Men på sikt kommer längre tider att vara en dålig affär för samhället på grund av att kreativiteten blir mindre än den annars skulle vara. Frågan är om politikerna har förmågan att inse detta. Tyvärr får jag nog ställa mig tvivlande.
50 år är en bra avvägning, en rimlig tid. Jag skriver själv på en bok, och ser ingen som helst poäng med att någon arvinge skulle raka in pengar på den 70 år efter min död. De får väl tjäna egna pengar, inga stekta sparvar som flyger in i munnen här inte! 50 år är fullt tillräckligt. Tvärtom, om jag inte kan trygga min ålderdom genom att vara produktiv in i medelåldern, då är jag en lat j-l som faktiskt får skylla mig själv. Och nog tusan borde jag kunna spara en slant under tiden fram till att jag blir något år över åttio.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN Fakta, DN6, DN7, SVD, DN8, DN9
torsdag, mars 12, 2009
Kräv om, kräv rätt!
Måste bara kommentera Maciej Zarembas senaste artikel i DN.
Frågan vilka krav man ska ställa på nya medborgare har ofta varit på tapeten. Många länder har olika typer av kunskapsprov. Problemet tycks vara att frågorna i många sådana tester är godtyckliga och rätt irrelevanta.
Jag tycker att det är rimligt att man ställer kunskapskrav. Men då måste man fokusera på det som är viktigt, det måste handla om det som ligger till grund för samhället, som det är viktigt att alla medborgare förstår sig på.
Som jag ser det finns det tre saker som man ska kunna kräva av en medborgare att denne förstår och respekterar: lagen, demokratin och de mänskliga rättigheterna. Sedan kan det finnas annat som det kan vara trevligt eller önskvärt att man känner till, såsom kulturyttringar, historia, geografi och så vidare, men dessa är inte alls lika avgörande som de första tre.
Det finns ingen anledning att kräva att man känner till Gustav Vasa eller Lule älv eller hälsingehambo, eftersom de inte är avgörande för hur man fungerar som medborgare. Lagen, demokratin och mänskliga rättigheter är däremot grundläggande för samhällslivet.
Det går inte att testa allt, och att fråga om lite från varje tänkbart område innebär bara att det blir en meningslös sörja av lösryckta frågor utan sammanhang. Man bör därför strunta i allt det mer perifera och fokusera helt och hållet på de tre viktiga områdena. Alla ska känna till viktiga lagar, hur demokratin fungerar, vilka de mänskliga rättigheterna är och varför de är viktiga. Detta sänder också en tydlig signal om vad som är avgörande: Det viktiga är inte att du dansar runt granen eller hur du klär dig, det viktiga är att du förstår och följer spelreglerna. Vill man också testa språkkunskaper kan man helt enkelt hålla testet på svenska, så slår man två flugor i en smäll.
(tillägg)
För övrigt tycker jag att begrepp som "mångkultur" och "multikultur" är mogna att slängas på sophögen. Vad vi behöver är inte ett "mångkulturellt" samhälle, det riskerar att bli ett samhälle där var och en stoppas in i ett kulturellt fack och behandlas därefter. Jag misstänker att många tänker "turkar är si och så, och svenskar är si och så, och kineser är på det där viset, men alla sätt och kulturer är lika bra egentligen blablaha..." och sedan tror att deras relativism innebär att de är upplysta. Men egentligen är de trångsynta tjockskallar.
Vad vi behöver är ett verkligt mångfaldssamhälle, det vill säga ett samhälle där man inser att människor är olika på många olika sätt. Som jag ser det belyser de olika delarna i Zarembas artikelserie i grunden ett och samma problem: att människor klumpas ihop och betraktas som om de allihop var likadana, istället för att bli betraktade som individer.
Utgångspunkten bör alltså vara att människor är olika på många sätt, men att de alla har förmågan att leva upp till sådana grundläggande krav som nyss nämnts. Lever du upp till det grundläggande har du sedan rätt att vara hur du vill, men vi får aldrig börja tänka i banor av att medlemmar av den ena eller andra gruppen inte skulle kunna klara av dessa krav på grund av att "i den gruppen är man ju si och så, och det är också precis lika fint egentligen..." Sådant tänkande leder käpprätt åt skogen. Vi ska inte värdera olika grupper över huvud taget. Fokus på det viktiga, fokus på individen, det är vad som borde gälla.
Frågan vilka krav man ska ställa på nya medborgare har ofta varit på tapeten. Många länder har olika typer av kunskapsprov. Problemet tycks vara att frågorna i många sådana tester är godtyckliga och rätt irrelevanta.
Jag tycker att det är rimligt att man ställer kunskapskrav. Men då måste man fokusera på det som är viktigt, det måste handla om det som ligger till grund för samhället, som det är viktigt att alla medborgare förstår sig på.
Som jag ser det finns det tre saker som man ska kunna kräva av en medborgare att denne förstår och respekterar: lagen, demokratin och de mänskliga rättigheterna. Sedan kan det finnas annat som det kan vara trevligt eller önskvärt att man känner till, såsom kulturyttringar, historia, geografi och så vidare, men dessa är inte alls lika avgörande som de första tre.
Det finns ingen anledning att kräva att man känner till Gustav Vasa eller Lule älv eller hälsingehambo, eftersom de inte är avgörande för hur man fungerar som medborgare. Lagen, demokratin och mänskliga rättigheter är däremot grundläggande för samhällslivet.
Det går inte att testa allt, och att fråga om lite från varje tänkbart område innebär bara att det blir en meningslös sörja av lösryckta frågor utan sammanhang. Man bör därför strunta i allt det mer perifera och fokusera helt och hållet på de tre viktiga områdena. Alla ska känna till viktiga lagar, hur demokratin fungerar, vilka de mänskliga rättigheterna är och varför de är viktiga. Detta sänder också en tydlig signal om vad som är avgörande: Det viktiga är inte att du dansar runt granen eller hur du klär dig, det viktiga är att du förstår och följer spelreglerna. Vill man också testa språkkunskaper kan man helt enkelt hålla testet på svenska, så slår man två flugor i en smäll.
(tillägg)
För övrigt tycker jag att begrepp som "mångkultur" och "multikultur" är mogna att slängas på sophögen. Vad vi behöver är inte ett "mångkulturellt" samhälle, det riskerar att bli ett samhälle där var och en stoppas in i ett kulturellt fack och behandlas därefter. Jag misstänker att många tänker "turkar är si och så, och svenskar är si och så, och kineser är på det där viset, men alla sätt och kulturer är lika bra egentligen blablaha..." och sedan tror att deras relativism innebär att de är upplysta. Men egentligen är de trångsynta tjockskallar.
Vad vi behöver är ett verkligt mångfaldssamhälle, det vill säga ett samhälle där man inser att människor är olika på många olika sätt. Som jag ser det belyser de olika delarna i Zarembas artikelserie i grunden ett och samma problem: att människor klumpas ihop och betraktas som om de allihop var likadana, istället för att bli betraktade som individer.
Utgångspunkten bör alltså vara att människor är olika på många sätt, men att de alla har förmågan att leva upp till sådana grundläggande krav som nyss nämnts. Lever du upp till det grundläggande har du sedan rätt att vara hur du vill, men vi får aldrig börja tänka i banor av att medlemmar av den ena eller andra gruppen inte skulle kunna klara av dessa krav på grund av att "i den gruppen är man ju si och så, och det är också precis lika fint egentligen..." Sådant tänkande leder käpprätt åt skogen. Vi ska inte värdera olika grupper över huvud taget. Fokus på det viktiga, fokus på individen, det är vad som borde gälla.
onsdag, mars 11, 2009
Att misstolka undersökningar II
I min förra blogpost skrev jag om hur Dagen och DN misstolkade resultatet av en artikel i PNAS, "Cognitive and neural foundations of religious belief".
Idag är det dags igen. Ny undersökning. Reportern i DN har återigen inte läst undersökningen. Reportern i Dagen tycks heller inte kunna läsa innantill. Men återigen har jag gjort just detta.
Det handlar om American Religious Identification Survey (ARIS 2008).
Den konstaterar att andelen amerikaner som uppger "no religion" har ökat, från 14.1% 2001 till 15% 2008. Detta får reportern till att 15% är ateister, men det är en feltolkning. Gruppen omfattar alla som beskriver sig som "no stated religious preference, atheist, or agnostic". Det är inte samma sak som ateist. Tittar vi närmare på siffrorna, extrapolerade till hela befolkningen, så var det 34 169 000 som valde "no religion" (15%) och av dessa var det 1 985 000 (0.9%) som kallade sig "agnostic" och 1 621 000 (0.7%) som kallade sig "atheist". Utöver de som valde "no religion" var det också 11 815 000 som inte gav något svar.
"No religion" och ateist är alltså inte alls samma sak. Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Den första är förstås att reportrar inte läser undersökningar. Men förutom det kan vi konstatera att det är anmärkningsvärt få av dem som uppger "no religion" som har gjort ett mer precist ställningstagande och kallar sig ateister eller agnostiker. Kanske säger detta något om hur laddat det är att sätta en sådan etikett på sig själv i det fortfarande mycket religiösa USA. Man säger hellre "no religion" för att det uppfattas som mindre konfrontativt. Men en stor del av förklaringen är rimligen också att många av de som har valt "no religion" helt enkelt inte bryr sig så mycket. I vilket fall är det en grupp som ökade i samtliga amerikanska delstater från 1990 till 2008.
Å andra sidan kan man fråga sig hur många av dem som kallar sig kristna som faktiskt är särskilt troende. Totalt 76% av amerikanerna ser sig som kristna (86% 1990) och 3.9% tillhörde någon annan religion. Men det var 69.5% som kände sig säkra på att det finns en personlig Gud, och 66% som förväntade sig en religiös begravning när de dog.
Idag är det dags igen. Ny undersökning. Reportern i DN har återigen inte läst undersökningen. Reportern i Dagen tycks heller inte kunna läsa innantill. Men återigen har jag gjort just detta.
Det handlar om American Religious Identification Survey (ARIS 2008).
Den konstaterar att andelen amerikaner som uppger "no religion" har ökat, från 14.1% 2001 till 15% 2008. Detta får reportern till att 15% är ateister, men det är en feltolkning. Gruppen omfattar alla som beskriver sig som "no stated religious preference, atheist, or agnostic". Det är inte samma sak som ateist. Tittar vi närmare på siffrorna, extrapolerade till hela befolkningen, så var det 34 169 000 som valde "no religion" (15%) och av dessa var det 1 985 000 (0.9%) som kallade sig "agnostic" och 1 621 000 (0.7%) som kallade sig "atheist". Utöver de som valde "no religion" var det också 11 815 000 som inte gav något svar.
"No religion" och ateist är alltså inte alls samma sak. Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Den första är förstås att reportrar inte läser undersökningar. Men förutom det kan vi konstatera att det är anmärkningsvärt få av dem som uppger "no religion" som har gjort ett mer precist ställningstagande och kallar sig ateister eller agnostiker. Kanske säger detta något om hur laddat det är att sätta en sådan etikett på sig själv i det fortfarande mycket religiösa USA. Man säger hellre "no religion" för att det uppfattas som mindre konfrontativt. Men en stor del av förklaringen är rimligen också att många av de som har valt "no religion" helt enkelt inte bryr sig så mycket. I vilket fall är det en grupp som ökade i samtliga amerikanska delstater från 1990 till 2008.
Å andra sidan kan man fråga sig hur många av dem som kallar sig kristna som faktiskt är särskilt troende. Totalt 76% av amerikanerna ser sig som kristna (86% 1990) och 3.9% tillhörde någon annan religion. Men det var 69.5% som kände sig säkra på att det finns en personlig Gud, och 66% som förväntade sig en religiös begravning när de dog.
tisdag, mars 10, 2009
Att misstolka vetenskap
Idag kan man läsa i DN och Dagen om en artikel i PNAS, "Cognitive and neural foundations of religious belief".
Hjärnan som gjord för att tro på Gud, DN
Hjärnan programmerad för tro på Gud, Dagen
Jag måste säga att båda dessa rubriker ger en missvisande uppfattning om vad artikeln handlar om, och det är ingen vild gissning att påstå att ingen på respektive tidning kan ha läst artikeln. Men det har jag.
Så vad är det som framkommer? Jo, att hjärnan använder en rad olika områden när den processar olika religiösa frågor. Det som är ny information i artikeln handlar om vilka områden som aktiveras av vilka frågor. Men att ett antal områden skulle aktiveras, det var ju inget nytt!
Utifrån DN:s och Dagens rubriker får man nästan intrycket att det var anmärkningsvärt att det aktiverades olika områden, oj, här hände det något, då måste dessa områden ha speciellt med gudstro att göra, ja till och med vara avsedda för sådant. Men en sådan slutsats är ju rent nonsens! Vad hade de väntat sig? Att inget skulle synas? Några områden måste ju aktiveras när man tänker, eller hur?
Vi vet att det inte finns något "gudscentrum" i hjärnan, alltså ett avskilt område som processar alla religiösa frågor. Istället är det utspritt på flera områden, som också gör andra saker.
När hjärnan processade frågor som hade att göra med Guds inblandning i världen och människors liv, då aktiverades områden som har att göra med att observera och analysera andras handlingar och motiv till handlingar. Det handlade om områden som är involverade i bildandet av vad som brukar kallas Theory of Mind, alltså våra mentala modeller av vad som rör sig i andras huvuden. Försökspersonerna funderade alltså kring hur Gud kunde tänkas resonera. Inte särskilt förvånande förstås.
När hjärnan processade tankar kring Guds vrede, aktiverades områden som vi normalt använder för att processa rädsla som induceras av vad någon annan har sagt, och områden som används för att upptäcka negativa känslor i andras ansiktsuttryck.
När det handlade om Guds kärlek, aktiverades områden som sysslar med positiva känslor och undertryckande av negativa sinnestillstånd. Well, duh.
När det handlade om att processa religiösa doktriner aktiverades områden i temporalloberna som dekodar metaforisk och abstrakt innebörd.
Och så vidare. Detta är vad artikeln handlar om. Den säger ingenting om något bakomliggande syfte eller något i den stilen, som DN och Dagen försöker antyda med sina rubriker.
Kanske vore det inte så dumt om tidningsfolket faktiskt läste artiklarna de refererade till? Om inte annat så för att slippa sådana påståenden som att "Forskarna lät ett stort antal försökspersoner..." när det handlade om två delstudier med 26 respektive 40 personer i. Det är faktiskt inte ett särskilt stort antal, Dagen.
Hjärnan som gjord för att tro på Gud, DN
Hjärnan programmerad för tro på Gud, Dagen
Jag måste säga att båda dessa rubriker ger en missvisande uppfattning om vad artikeln handlar om, och det är ingen vild gissning att påstå att ingen på respektive tidning kan ha läst artikeln. Men det har jag.
Så vad är det som framkommer? Jo, att hjärnan använder en rad olika områden när den processar olika religiösa frågor. Det som är ny information i artikeln handlar om vilka områden som aktiveras av vilka frågor. Men att ett antal områden skulle aktiveras, det var ju inget nytt!
Utifrån DN:s och Dagens rubriker får man nästan intrycket att det var anmärkningsvärt att det aktiverades olika områden, oj, här hände det något, då måste dessa områden ha speciellt med gudstro att göra, ja till och med vara avsedda för sådant. Men en sådan slutsats är ju rent nonsens! Vad hade de väntat sig? Att inget skulle synas? Några områden måste ju aktiveras när man tänker, eller hur?
Vi vet att det inte finns något "gudscentrum" i hjärnan, alltså ett avskilt område som processar alla religiösa frågor. Istället är det utspritt på flera områden, som också gör andra saker.
När hjärnan processade frågor som hade att göra med Guds inblandning i världen och människors liv, då aktiverades områden som har att göra med att observera och analysera andras handlingar och motiv till handlingar. Det handlade om områden som är involverade i bildandet av vad som brukar kallas Theory of Mind, alltså våra mentala modeller av vad som rör sig i andras huvuden. Försökspersonerna funderade alltså kring hur Gud kunde tänkas resonera. Inte särskilt förvånande förstås.
När hjärnan processade tankar kring Guds vrede, aktiverades områden som vi normalt använder för att processa rädsla som induceras av vad någon annan har sagt, och områden som används för att upptäcka negativa känslor i andras ansiktsuttryck.
När det handlade om Guds kärlek, aktiverades områden som sysslar med positiva känslor och undertryckande av negativa sinnestillstånd. Well, duh.
När det handlade om att processa religiösa doktriner aktiverades områden i temporalloberna som dekodar metaforisk och abstrakt innebörd.
Och så vidare. Detta är vad artikeln handlar om. Den säger ingenting om något bakomliggande syfte eller något i den stilen, som DN och Dagen försöker antyda med sina rubriker.
Kanske vore det inte så dumt om tidningsfolket faktiskt läste artiklarna de refererade till? Om inte annat så för att slippa sådana påståenden som att "Forskarna lät ett stort antal försökspersoner..." när det handlade om två delstudier med 26 respektive 40 personer i. Det är faktiskt inte ett särskilt stort antal, Dagen.
onsdag, februari 04, 2009
En fråga om förakt
Jag läste nyligen Malcom Gladwells bok "Blink". En bland flera intressanta historier i boken var den om en forskare i psykologi, som hade hittat ett oslagbart sätt att på några sekunder avgöra om ett pars förhållande skulle hålla, eller om de var på väg att skiljas.
Nyckeln var att leta efter spår av uttryck av förakt. Ilska eller andra känslor var ett mindre problem, sådant kunde gå över och repareras. Men om parterna hade börjat känna förakt för varandra, då var det osvikligen på väg att ta slut. Ett förhållande går alltså att reparera, bara det finns en respekt för den andre i botten.
Det slår mig att man borde kunna applicera det här också på andra förhållanden, exempelvis mellan länder. Ta Israel-Palestina-frågan till exempel. Man kan fråga sig om inte det djupaste problemet egentligen är psykologiskt, nämligen vad de olika folken känner för varandra.
Om en befolkning känner sig hotad av en annan, bör det i så fall ändå gå att hålla sams om de känner respekt för varandra. Även om det man respekterar är den andres beslutsamhet och militära styrka, så går det ju att förhandla. Men man förhandlar inte med den man av någon anledning känner förakt för.
Förakt kan man känna exempelvis för att den andre är rasistisk, orättvis, omoralisk eller en hycklare. Just hyckleriet var nog det allvarligaste med Bush-administrationen, till exempel. Man talade om demokrati och mänskliga rättigheter, men samtidigt torterade man folk i sina fängelser, och resultatet blev att man sågs som en hycklare, vilket ledde till förakt.
Slutsatsen borde alltså bli, för den som vill nå framgång i sådana här frågor: Det är ok att vara hård och kompromisslös, bara det leder till respekt. Var däremot aldrig omoralisk, hycklande eller principlös och bryt inte löften, för det leder till förakt, och ingen vill ha att göra med den man föraktar.
Nyckeln var att leta efter spår av uttryck av förakt. Ilska eller andra känslor var ett mindre problem, sådant kunde gå över och repareras. Men om parterna hade börjat känna förakt för varandra, då var det osvikligen på väg att ta slut. Ett förhållande går alltså att reparera, bara det finns en respekt för den andre i botten.
Det slår mig att man borde kunna applicera det här också på andra förhållanden, exempelvis mellan länder. Ta Israel-Palestina-frågan till exempel. Man kan fråga sig om inte det djupaste problemet egentligen är psykologiskt, nämligen vad de olika folken känner för varandra.
Om en befolkning känner sig hotad av en annan, bör det i så fall ändå gå att hålla sams om de känner respekt för varandra. Även om det man respekterar är den andres beslutsamhet och militära styrka, så går det ju att förhandla. Men man förhandlar inte med den man av någon anledning känner förakt för.
Förakt kan man känna exempelvis för att den andre är rasistisk, orättvis, omoralisk eller en hycklare. Just hyckleriet var nog det allvarligaste med Bush-administrationen, till exempel. Man talade om demokrati och mänskliga rättigheter, men samtidigt torterade man folk i sina fängelser, och resultatet blev att man sågs som en hycklare, vilket ledde till förakt.
Slutsatsen borde alltså bli, för den som vill nå framgång i sådana här frågor: Det är ok att vara hård och kompromisslös, bara det leder till respekt. Var däremot aldrig omoralisk, hycklande eller principlös och bryt inte löften, för det leder till förakt, och ingen vill ha att göra med den man föraktar.
måndag, februari 02, 2009
Folkpartiet fast i 50-talet
Folkpartiet tycks nu ha beslutat sig för att FÖRBJUDA undervisning på annat modersmål än svenska. Lyckligtvis tycks inte de andra partierna hålla med.
Jag är (trots allt fortfarande) medlem i folkpartiet och fd doktorand i neurobiologi, och håller helt med Maria Wetterstrand.
Detta folkpartiförslag är idioti.
Förslaget resonerar som om olika språk upptog separata utrymmen i hjärnan, som om svenskan hade ett eget område som inte tränades om man tränade arabiska, som satt i ett annat område.
Problemet är bara att detta är totalfel. All nyare forskning visar att flerspråkighet är stimulerande och utvecklande för hjärnan. Genom flerspråkighet får man en generellt bättre språkförmåga, för de mentala färdigheter som språkanvändning bygger på kan användas i alla språk man använder. Kan man många språk är det lättare att lära sig ett till.
Olika språk sitter inte i skilda områden, utan de är sammankopplade. De hänger ihop med de mentala representationer vi har för olika begrepp.
Exempel: Om vi ska lära oss det engelska ordet för elefant, så har vi redan en mental representation av vad en elefant är (fakta, utseende, ljud osv). Det går blixtsnabbt att förstå att det engelska ordet handlar om samma sak som vi redan har ett svenskt ord för, och "elephant" kan därför snabbt integreras i hjärnans nätverk.
Antag nu att vi inte inte redan hade någon mental representation av elefant, vi hade aldrig hört talas om ett sådant djur. Då kommer det att bli betydligt svårare att lära sig "elephant", därför att vi har inget i hjärnan att koppla ihop det nya med.
Samma sak blir det med matematik och arabiska. De nya begrepp man lär sig på arabiska i matematik, kommer att gå mycket snabbt att också lära in på svenska. De mentala represenationerna av "procenträkning" osv finns redan på plats.
Att däremot skapa dessa mentala representationer med hjälp av ett språk man har dåliga kunskaper i, det är betydligt mer ineffektivt och det är stor risk att eleverna hamnar efter.
Undervisning på ett språk underlättar alltså undervisning på ett annat, och det effektivaste är att ha undervisning i samma ämne på flera språk. Egentligen borde vi göra så med alla elever. Stoppa in några timmar i varje ämne som hålls på engelska istället för på svenska.
Sådan parallell undervisning är helt klart the way to go. Att undervisa på endast svenska, eller endast arabiska, är ineffektivt och föråldrat för dessa elever.
Tragiskt att se att partiet inte hänger med sin tid.
Jag är (trots allt fortfarande) medlem i folkpartiet och fd doktorand i neurobiologi, och håller helt med Maria Wetterstrand.
Detta folkpartiförslag är idioti.
Förslaget resonerar som om olika språk upptog separata utrymmen i hjärnan, som om svenskan hade ett eget område som inte tränades om man tränade arabiska, som satt i ett annat område.
Problemet är bara att detta är totalfel. All nyare forskning visar att flerspråkighet är stimulerande och utvecklande för hjärnan. Genom flerspråkighet får man en generellt bättre språkförmåga, för de mentala färdigheter som språkanvändning bygger på kan användas i alla språk man använder. Kan man många språk är det lättare att lära sig ett till.
Olika språk sitter inte i skilda områden, utan de är sammankopplade. De hänger ihop med de mentala representationer vi har för olika begrepp.
Exempel: Om vi ska lära oss det engelska ordet för elefant, så har vi redan en mental representation av vad en elefant är (fakta, utseende, ljud osv). Det går blixtsnabbt att förstå att det engelska ordet handlar om samma sak som vi redan har ett svenskt ord för, och "elephant" kan därför snabbt integreras i hjärnans nätverk.
Antag nu att vi inte inte redan hade någon mental representation av elefant, vi hade aldrig hört talas om ett sådant djur. Då kommer det att bli betydligt svårare att lära sig "elephant", därför att vi har inget i hjärnan att koppla ihop det nya med.
Samma sak blir det med matematik och arabiska. De nya begrepp man lär sig på arabiska i matematik, kommer att gå mycket snabbt att också lära in på svenska. De mentala represenationerna av "procenträkning" osv finns redan på plats.
Att däremot skapa dessa mentala representationer med hjälp av ett språk man har dåliga kunskaper i, det är betydligt mer ineffektivt och det är stor risk att eleverna hamnar efter.
Undervisning på ett språk underlättar alltså undervisning på ett annat, och det effektivaste är att ha undervisning i samma ämne på flera språk. Egentligen borde vi göra så med alla elever. Stoppa in några timmar i varje ämne som hålls på engelska istället för på svenska.
Sådan parallell undervisning är helt klart the way to go. Att undervisa på endast svenska, eller endast arabiska, är ineffektivt och föråldrat för dessa elever.
Tragiskt att se att partiet inte hänger med sin tid.
fredag, november 14, 2008
Musikbranschen: Korv med bröd 30kr
Det vore kul om musik- och filmbranscherna någon gång skulle kunna inse att de själva är en del av problemet med olaglig nerladdning. Framför allt gäller det att man är monopolister som tar ut ockerpriser.
Det är inte så att människor inte vill betala för sig. Tvärtom, människor vill göra rätt för sig. Det är bara det att de vill göra det till ett rimligt pris. Det har med vår psykologi att göra. Vi har en inbyggd uppfattning om vad som är ett ungefärligt "fair price". Ett sådant har vi haft lika länge som vi har bytt varor och tjänster med varandra. Vi känner på oss vad som är ett rättvist byte, och vad som inte är det. Men om priset som begärs går utanför vår uppfattning om fair price, blir många ovilliga att betala, även om de har råd.
Ett exempel: Vad är ett fair price för en helt vanlig kokt korv med bröd? De flesta skulle nog säga 10-15 kr. Upp till 20 kan man nog acceptera. Men 30 kr? Även om man är hungrig, och även om man förstås har råd att betala 30 kr, så tar det verkligen emot att betala ett sådant pris, för det känns inte som ett rättvist byte, man får inte valuta för pengarna. Det känns som att man är en sucker som betalar för mycket.
Med dyrare saker är det förstås annorlunda, med en platt-tv bryr vi oss inte om en tia hit eller dit, eller en hundring för den delen. Och är det en bostadsrätt kan vi tänka att "ah, vi klämmer till med hundratusen till". Så länge priset ligger inom intervallet av vad vi uppfattar som fair price. Och lyxprylar handlar ju om status och att visa för andra vad man har råd med, så det är en helt annan situation psykologiskt.
Problemet med musik och film är att branscherna ofta lägger sig i överkanten eller något utanför vår inbyggda uppfattning om fair price. Eftersom de har monopol på just sina artister och filmer, försöker de som alla andra monopolister att ta ut så höga priser som det bara är möjligt.
Men samtidigt vill de inte ha så höga priser att ingen köper. Därför lägger de sig i ett prisläge som är inom vissa personers fair price-intervall, nämligen de köpstarkas. Däremot hamnar de utanför mindre köpstarkas intervall, ungdomars till exempel. Dessa kommer att känna att en CD för 200 spänn är ett ockerpris, det känns inte som ett rättvist byte. Ett annat exempel är förstås folk i mindre köpstarka länder, exempelvis Kina. Det är verkligen inte konstigt om dessa piratkopierar mycket.
Dessutom kommer den som verkar ta ut ett ockerpris förstås att ses som något av en skurk. Och det känns förstås mycket enklare, moraliskt sett, att stjäla från en skurk.
Få skulle nog stjäla en korv av någon som tar en tia. Men en som tar trettio? Fortfarande skulle majoriteten låta bli, men andelen som skulle tänka "det kan han gott ha" skulle nog öka kraftigt.
Intrycket av branschen som skurkar förstärks förstås av de drakoniska straff som bolagen vill utkräva av fildelarna. Det handlar om hundratusentals kronor, i USA om miljonbelopp. Få andra än branschen själva uppfattar väl sådant som proportionerligt. Snarare kommer man att tänka på maktmissbruk.
Vad branschen behöver göra om de vill sälja mer, är helt enkelt att lägga sina priser inom ungdomarnas fair-price-intervall. Vilket antagligen innebär ungefär en halvering av priserna. Att ladda ner en låt bör kosta max 5 kr. Gör som IKEA, tjäna pengar på stora volymer och låga priser istället.
Bokbranschen däremot ligger antagligen helt rätt när det gäller pocketpriserna. 50-60 kr, det är ett fair price för några timmars läsning. 100-120 kr däremot...nog skulle det ta emot?
Sedan måste man förstås jobba mer med nya kanaler för att locka köpare. Själv köpte jag nyligen skivor efter att ha botaniserat bland gamla musikvideor på youtube, och det är jag knappast ensam om. Branschen borde göra det möjligt att göra på ett liknande sätt med deras musikarkiv, att man till exempel får lyssna på en låt om man ser en reklamsnutt först. Det man hittar och gillar kommer man att köpa, bara priset känns rimligt.
DN DN DN DN DN DN SVD SVD SVD SVD SVD SVD SVD SVD
Det är inte så att människor inte vill betala för sig. Tvärtom, människor vill göra rätt för sig. Det är bara det att de vill göra det till ett rimligt pris. Det har med vår psykologi att göra. Vi har en inbyggd uppfattning om vad som är ett ungefärligt "fair price". Ett sådant har vi haft lika länge som vi har bytt varor och tjänster med varandra. Vi känner på oss vad som är ett rättvist byte, och vad som inte är det. Men om priset som begärs går utanför vår uppfattning om fair price, blir många ovilliga att betala, även om de har råd.
Ett exempel: Vad är ett fair price för en helt vanlig kokt korv med bröd? De flesta skulle nog säga 10-15 kr. Upp till 20 kan man nog acceptera. Men 30 kr? Även om man är hungrig, och även om man förstås har råd att betala 30 kr, så tar det verkligen emot att betala ett sådant pris, för det känns inte som ett rättvist byte, man får inte valuta för pengarna. Det känns som att man är en sucker som betalar för mycket.
Med dyrare saker är det förstås annorlunda, med en platt-tv bryr vi oss inte om en tia hit eller dit, eller en hundring för den delen. Och är det en bostadsrätt kan vi tänka att "ah, vi klämmer till med hundratusen till". Så länge priset ligger inom intervallet av vad vi uppfattar som fair price. Och lyxprylar handlar ju om status och att visa för andra vad man har råd med, så det är en helt annan situation psykologiskt.
Problemet med musik och film är att branscherna ofta lägger sig i överkanten eller något utanför vår inbyggda uppfattning om fair price. Eftersom de har monopol på just sina artister och filmer, försöker de som alla andra monopolister att ta ut så höga priser som det bara är möjligt.
Men samtidigt vill de inte ha så höga priser att ingen köper. Därför lägger de sig i ett prisläge som är inom vissa personers fair price-intervall, nämligen de köpstarkas. Däremot hamnar de utanför mindre köpstarkas intervall, ungdomars till exempel. Dessa kommer att känna att en CD för 200 spänn är ett ockerpris, det känns inte som ett rättvist byte. Ett annat exempel är förstås folk i mindre köpstarka länder, exempelvis Kina. Det är verkligen inte konstigt om dessa piratkopierar mycket.
Dessutom kommer den som verkar ta ut ett ockerpris förstås att ses som något av en skurk. Och det känns förstås mycket enklare, moraliskt sett, att stjäla från en skurk.
Få skulle nog stjäla en korv av någon som tar en tia. Men en som tar trettio? Fortfarande skulle majoriteten låta bli, men andelen som skulle tänka "det kan han gott ha" skulle nog öka kraftigt.
Intrycket av branschen som skurkar förstärks förstås av de drakoniska straff som bolagen vill utkräva av fildelarna. Det handlar om hundratusentals kronor, i USA om miljonbelopp. Få andra än branschen själva uppfattar väl sådant som proportionerligt. Snarare kommer man att tänka på maktmissbruk.
Vad branschen behöver göra om de vill sälja mer, är helt enkelt att lägga sina priser inom ungdomarnas fair-price-intervall. Vilket antagligen innebär ungefär en halvering av priserna. Att ladda ner en låt bör kosta max 5 kr. Gör som IKEA, tjäna pengar på stora volymer och låga priser istället.
Bokbranschen däremot ligger antagligen helt rätt när det gäller pocketpriserna. 50-60 kr, det är ett fair price för några timmars läsning. 100-120 kr däremot...nog skulle det ta emot?
Sedan måste man förstås jobba mer med nya kanaler för att locka köpare. Själv köpte jag nyligen skivor efter att ha botaniserat bland gamla musikvideor på youtube, och det är jag knappast ensam om. Branschen borde göra det möjligt att göra på ett liknande sätt med deras musikarkiv, att man till exempel får lyssna på en låt om man ser en reklamsnutt först. Det man hittar och gillar kommer man att köpa, bara priset känns rimligt.
DN DN DN DN DN DN SVD SVD SVD SVD SVD SVD SVD SVD
torsdag, september 04, 2008
Palin mot abort vid incest och våldtäkt
Det ska bli intressant att se vad det blir för frågor som kommer att dominera den amerikanska valrörelsen. Tidigare verkade det ju som att de viktigaste frågorna skulle bli krig och ekonomi.
Men det är inte så säkert, särskilt nu när McCain har valt Sarah Palin som sin vicepresidentkandidat. Hon kan framstå som charmig och en frisk fläkt, men hon är också oerhört värdekonservativ och står i vissa frågor närmast till höger om Bush. Religion kan alltså bli en mycket stor fråga i valet.
Till exempel har hon kallat kriget i Irak "ett uppdrag från Gud" och kallat en naturgasledning genom Alaska för "Guds vilja". Till och med Bush har ju tonat ner den typen av retorik nu för tiden, men den skulle alltså kunna få en pånyttfödelse genom Palin.
Palin är motståndare till abort även i fall av våldtäkt och incest, och har bland annat sagt att hon inte skulle låta sin egen dotter göra abort om hon blev våldtagen. Även om många amerikaner är mot abort, är det knappast en majoritet som ställer upp på denna extrema inställning, bland annat har McCains fru Cindy sagt att hon inte håller med. Palin är också motståndare till sexualundervisning, utom när det gäller predikande av avhållsamhet. Under sin tid som borgmästare vände hon sig en gång till det lokala biblioteket för att få vissa böcker bannlysta. Hon anser också att intelligent design och evolution ska läras ut jämsides.
Eftersom det kan komma att tillsättas nya domare i Högsta Domstolen under mandatperioden, kan det mycket väl tänkas att det tillsätts sådana som vill riva upp rätten till abort.
Detta skulle mycket väl kunna bli en stor stridsfråga. I svenska medier är det dock ännu så länge ganska tyst om de här sakerna.
Men det är inte så säkert, särskilt nu när McCain har valt Sarah Palin som sin vicepresidentkandidat. Hon kan framstå som charmig och en frisk fläkt, men hon är också oerhört värdekonservativ och står i vissa frågor närmast till höger om Bush. Religion kan alltså bli en mycket stor fråga i valet.
Till exempel har hon kallat kriget i Irak "ett uppdrag från Gud" och kallat en naturgasledning genom Alaska för "Guds vilja". Till och med Bush har ju tonat ner den typen av retorik nu för tiden, men den skulle alltså kunna få en pånyttfödelse genom Palin.
Palin är motståndare till abort även i fall av våldtäkt och incest, och har bland annat sagt att hon inte skulle låta sin egen dotter göra abort om hon blev våldtagen. Även om många amerikaner är mot abort, är det knappast en majoritet som ställer upp på denna extrema inställning, bland annat har McCains fru Cindy sagt att hon inte håller med. Palin är också motståndare till sexualundervisning, utom när det gäller predikande av avhållsamhet. Under sin tid som borgmästare vände hon sig en gång till det lokala biblioteket för att få vissa böcker bannlysta. Hon anser också att intelligent design och evolution ska läras ut jämsides.
Eftersom det kan komma att tillsättas nya domare i Högsta Domstolen under mandatperioden, kan det mycket väl tänkas att det tillsätts sådana som vill riva upp rätten till abort.
Detta skulle mycket väl kunna bli en stor stridsfråga. I svenska medier är det dock ännu så länge ganska tyst om de här sakerna.
tisdag, september 02, 2008
Tack SvD, nu begriper jag
Här sitter jag nu och bloggar istället för att skriva jobbansökningar. Men jag ska ju skriva dem sen, efter det här. Ja, jag ska ju gå och klippa mig också. Men efter det. Det kan ju i och för sig hända att jag behöver gå och handla, och man vet ju aldrig om det är något på tv som jag hemskt gärna vill se.
Men snart, som sagt. Jag har ju gott om tid på mig, det är två veckor tills sista ansökningsdag. Av någon anledning brukar mina ansökningar bli inskickade väldigt nära sista ansökningsdag.
Jag menar, det kan ju tänkas att man kommer på något man borde ha haft med? Det vore väl dumt att hasta iväg något, som kanske kan bli bättre. Dessutom är jag ju lite trött just nu, jag skriver rimligen bättre när jag är lite mer i gasen. Varför skriva något halvbra när det kanske kan bli perfekt?
Ok, jag vet att jag är en uppskjutare. Men vad jag inte visste var att det hängde ihop med andra egenskaper som jag har, men det begrep jag när jag läste artikeln i SvD i dag.
Blir inte klar med arbetsuppgifter och tar med jobb hem, japp, det är jag. Fast jag slösurfade runt lunchtid och jobbade sent istället. Som student sköt jag upp pluggandet och klarade visserligen tentorna, men det var knappt.
Överoptimistisk tidsplanering, flykt från att göra det viktigaste, perfektionist som har svårt att släppa ifrån sig sitt arbete. Jodå, det är jag.
Prokastrinerare är rädda för framgång, misslyckande eller för att bli kontrollerade, står det i artikeln. Så kanske det är. Jag tror att det handlar om ett beteende som grundlades under min skoltid. Det handlar om vilken bild jag ville att andra skulle ha av mig.
Jag presterade väldigt bra i skolan, och det var väl särskilt tydligt i grundskolan. Bäst i klassen i alla läsämnen. Det var först i gymnasiet jag gick med sådana som var lika bra eller bättre än mig, men då var det försent, kan man kanske säga.
Det fanns ju vissa normer bland barnen. Om man lyckades för att man jobbade hårt så var man en plugghäst. Om man lyckades för att man var smart så kunde det tolereras. Men man fick absolut inte visa det på ett sätt som skulle kunna uppfattas som fjäskigt. Inte räcka upp handen för mycket. Om inte någon annan kunde, så kunde jag räcka upp handen sådär lite nonchalant med armbågen i bänken, "jaja, jag får väl svara då". Gärna ifrågasätta lite. Prata med bänkgrannen, sådär lite lagom.
Minns en gång på samhällskunskapen, vi hade en lärare som hade varit med i vpk. Jag kallade kommunismen "en ideologi för idioter". Det tyckte jag kanske också, men det var förstås också menat som en provokation.
Det handlade om att bygga upp bilden som jag ville att andra skulle ha av mig själv.
Jag ville vara "smarta killen som inte behövde läsa på". Han som inte alltid gjorde som läraren sa, men som det gick bra för ändå. Struntade i övningsuppgifter. Råpluggade en eller två kvällar innan prov, och det gick bra så.
Tror att det handlar lite om hierarkier. Gör man hela tiden som läraren säger så erkänner man ju dennes auktoritet, att han eller hon vet bäst, står över en själv i hierarkin. Men det passade inte mig. Genom att vara rebellisk i det lilla, tror jag att jag försökte antyda att jag minsann var smartare än läraren också.
Att utmana, ifrågasätta och gå min egen väg var det som skilde plugghästen, tönten, mot den smarte, den coole. Och jag ville för allt i världen inte vara tönten.
Och det där hänger kvar. Kan fortfarande inte låta bli att utmana och ifrågasätta. Bryta lite mot anvisningar och göra på ett "smartare" sätt. Lite sarkastiska gliringar mot chefen.
Svårigheter med att känna sig styrd av andras tidsplanering. Japp, här är mannen som alltid kommer fem minuter försent till mötet. Inte för att jag vill. Men jag tror att det är mitt undermedvetna som gör att det blir så. Naturligtvis skulle jag kunna ändra mitt beteende så att jag inte kommer försent. Men då har jag ju anpassat mig, underkastat mig. Låtit någon annans vilja styra mina vanor. Det går ju inte för sig. Bättre då att komma försent, och skylla på trafiken.
Mitt undermedvetna är ett pucko som bekämpar sig själv av fånig stolthet, för att han tror att han är smartast och därför inte ska behöva lyda någon. Se där, vilken praktisk undanflykt. Det är inte jag som beter mig dumt. Det är mitt undermedvetna. En primitiv liten man som gömmer sig i min hjärna och som jag inte kan göra något åt. Jag är skicklig på att lura mig själv också.
Det är klart att jag kan göra något åt saken, om jag bara vill. Fast min hjärna kan förstås försvara sig mot den insikten också... fri vilja, finns det någon fri vilja egentligen, en filosofisk utläggning kanske vore på sin plats...?
Skjuta upp kontakt med andra människor av rädsla för intima relationer, jo det stämmer nog faktiskt det också. Det är det där med kontrollen igen, tror jag. I ett förhållande kan jag inte göra som jag vill, inte ha kvar mina vanor. Så går tankarna. Vilket är fånigt, för jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ändra vanor. Det är nog mer en principsak, jag ger inte upp min frihet. För det stämmer inte med självbilden som jag har hamrat in i skallen. Smarta killen som inte behöver lyda någon skulle inte ge upp sin frihet hur som helst.
Och perfektionismen, ja... det är nog det där med självbilden igen. Smarta killen som inte behöver lyda någon kan naturligtvis producera något perfekt om han vill. Så varför skulle han inte göra det? Om han producerar något som inte är perfekt, och gärna perfekt på ett originellt sätt som inte följer "hur man ska göra", så kanske inte längre omgivningen tror på att han är Smarta killen som inte behöver lyda någon?
När jag egentligen borde skriva något, så läser jag på ännu mer i stället, mer än jag behöver. För i det där som jag läser kan det ju hända att jag hittar det där som ger den där riktiga spetsen i slutändan. Det perfekta men oväntade.
I min bild av det hela alltså. I verkligheten får jag ont om tid och skriver något halvbra. Men det gör inget, för jag har ju en ursäkt. Hade jag haft mer tid så hade det blivit perfekt. Nu blev det bara godkänt, men äh, jag brydde mig ändå inte så mycket. Jag slängde ihop något snabbt kvällen innan. All den tiden jag la ner på förberedelser kan vi tala tyst om.
Eller så var jag inte inspirerad just då. Sånt händer ju. Men när jag är på topp, då jäklar. Synd bara att det händer så sällan. Men det kan ju inte jag hjälpa. Genier kan inte skyndas på. Eller hur?
Överoptimistisk tidsplanering, absolut. Klart jag hinner. Jag kan ju jobba stenhårt om jag vill. Dessutom kan jag göra flera saker på en gång. Jag är ju trots allt Smarta killen som inte behöver lyda någon. Jag borde sätta igång med det där viktiga. Men jag måste inte. Jag kan låta bli. Och om jag låter bli, så bryter jag mot reglerna om hur man borde göra. Oh, that feels good...
Man kanske kunde dra in Freuds överjag i det hela också. Överjaget vet mycket väl vad som borde göras. Följ reglerna, gör som det står, börja i god tid, skjut upp det oviktiga istället. Men då träder det undermedvetna in: Håll klaffen, överjaget! Jag är Smarta killen som inte behöver lyda någon! Inte ens mig själv...!
Undrar om det går att fixa sådant här genom att bara vara mer medveten om det? I så fall kom jag nog en bra bit på vägen idag.
Sedan tänkte jag tipsa om den här sidan . Bilden med sjögräset sammanfattar så bra vad det handlar om...
Men snart, som sagt. Jag har ju gott om tid på mig, det är två veckor tills sista ansökningsdag. Av någon anledning brukar mina ansökningar bli inskickade väldigt nära sista ansökningsdag.
Jag menar, det kan ju tänkas att man kommer på något man borde ha haft med? Det vore väl dumt att hasta iväg något, som kanske kan bli bättre. Dessutom är jag ju lite trött just nu, jag skriver rimligen bättre när jag är lite mer i gasen. Varför skriva något halvbra när det kanske kan bli perfekt?
Ok, jag vet att jag är en uppskjutare. Men vad jag inte visste var att det hängde ihop med andra egenskaper som jag har, men det begrep jag när jag läste artikeln i SvD i dag.
Blir inte klar med arbetsuppgifter och tar med jobb hem, japp, det är jag. Fast jag slösurfade runt lunchtid och jobbade sent istället. Som student sköt jag upp pluggandet och klarade visserligen tentorna, men det var knappt.
Överoptimistisk tidsplanering, flykt från att göra det viktigaste, perfektionist som har svårt att släppa ifrån sig sitt arbete. Jodå, det är jag.
Prokastrinerare är rädda för framgång, misslyckande eller för att bli kontrollerade, står det i artikeln. Så kanske det är. Jag tror att det handlar om ett beteende som grundlades under min skoltid. Det handlar om vilken bild jag ville att andra skulle ha av mig.
Jag presterade väldigt bra i skolan, och det var väl särskilt tydligt i grundskolan. Bäst i klassen i alla läsämnen. Det var först i gymnasiet jag gick med sådana som var lika bra eller bättre än mig, men då var det försent, kan man kanske säga.
Det fanns ju vissa normer bland barnen. Om man lyckades för att man jobbade hårt så var man en plugghäst. Om man lyckades för att man var smart så kunde det tolereras. Men man fick absolut inte visa det på ett sätt som skulle kunna uppfattas som fjäskigt. Inte räcka upp handen för mycket. Om inte någon annan kunde, så kunde jag räcka upp handen sådär lite nonchalant med armbågen i bänken, "jaja, jag får väl svara då". Gärna ifrågasätta lite. Prata med bänkgrannen, sådär lite lagom.
Minns en gång på samhällskunskapen, vi hade en lärare som hade varit med i vpk. Jag kallade kommunismen "en ideologi för idioter". Det tyckte jag kanske också, men det var förstås också menat som en provokation.
Det handlade om att bygga upp bilden som jag ville att andra skulle ha av mig själv.
Jag ville vara "smarta killen som inte behövde läsa på". Han som inte alltid gjorde som läraren sa, men som det gick bra för ändå. Struntade i övningsuppgifter. Råpluggade en eller två kvällar innan prov, och det gick bra så.
Tror att det handlar lite om hierarkier. Gör man hela tiden som läraren säger så erkänner man ju dennes auktoritet, att han eller hon vet bäst, står över en själv i hierarkin. Men det passade inte mig. Genom att vara rebellisk i det lilla, tror jag att jag försökte antyda att jag minsann var smartare än läraren också.
Att utmana, ifrågasätta och gå min egen väg var det som skilde plugghästen, tönten, mot den smarte, den coole. Och jag ville för allt i världen inte vara tönten.
Och det där hänger kvar. Kan fortfarande inte låta bli att utmana och ifrågasätta. Bryta lite mot anvisningar och göra på ett "smartare" sätt. Lite sarkastiska gliringar mot chefen.
Svårigheter med att känna sig styrd av andras tidsplanering. Japp, här är mannen som alltid kommer fem minuter försent till mötet. Inte för att jag vill. Men jag tror att det är mitt undermedvetna som gör att det blir så. Naturligtvis skulle jag kunna ändra mitt beteende så att jag inte kommer försent. Men då har jag ju anpassat mig, underkastat mig. Låtit någon annans vilja styra mina vanor. Det går ju inte för sig. Bättre då att komma försent, och skylla på trafiken.
Mitt undermedvetna är ett pucko som bekämpar sig själv av fånig stolthet, för att han tror att han är smartast och därför inte ska behöva lyda någon. Se där, vilken praktisk undanflykt. Det är inte jag som beter mig dumt. Det är mitt undermedvetna. En primitiv liten man som gömmer sig i min hjärna och som jag inte kan göra något åt. Jag är skicklig på att lura mig själv också.
Det är klart att jag kan göra något åt saken, om jag bara vill. Fast min hjärna kan förstås försvara sig mot den insikten också... fri vilja, finns det någon fri vilja egentligen, en filosofisk utläggning kanske vore på sin plats...?
Skjuta upp kontakt med andra människor av rädsla för intima relationer, jo det stämmer nog faktiskt det också. Det är det där med kontrollen igen, tror jag. I ett förhållande kan jag inte göra som jag vill, inte ha kvar mina vanor. Så går tankarna. Vilket är fånigt, för jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ändra vanor. Det är nog mer en principsak, jag ger inte upp min frihet. För det stämmer inte med självbilden som jag har hamrat in i skallen. Smarta killen som inte behöver lyda någon skulle inte ge upp sin frihet hur som helst.
Och perfektionismen, ja... det är nog det där med självbilden igen. Smarta killen som inte behöver lyda någon kan naturligtvis producera något perfekt om han vill. Så varför skulle han inte göra det? Om han producerar något som inte är perfekt, och gärna perfekt på ett originellt sätt som inte följer "hur man ska göra", så kanske inte längre omgivningen tror på att han är Smarta killen som inte behöver lyda någon?
När jag egentligen borde skriva något, så läser jag på ännu mer i stället, mer än jag behöver. För i det där som jag läser kan det ju hända att jag hittar det där som ger den där riktiga spetsen i slutändan. Det perfekta men oväntade.
I min bild av det hela alltså. I verkligheten får jag ont om tid och skriver något halvbra. Men det gör inget, för jag har ju en ursäkt. Hade jag haft mer tid så hade det blivit perfekt. Nu blev det bara godkänt, men äh, jag brydde mig ändå inte så mycket. Jag slängde ihop något snabbt kvällen innan. All den tiden jag la ner på förberedelser kan vi tala tyst om.
Eller så var jag inte inspirerad just då. Sånt händer ju. Men när jag är på topp, då jäklar. Synd bara att det händer så sällan. Men det kan ju inte jag hjälpa. Genier kan inte skyndas på. Eller hur?
Överoptimistisk tidsplanering, absolut. Klart jag hinner. Jag kan ju jobba stenhårt om jag vill. Dessutom kan jag göra flera saker på en gång. Jag är ju trots allt Smarta killen som inte behöver lyda någon. Jag borde sätta igång med det där viktiga. Men jag måste inte. Jag kan låta bli. Och om jag låter bli, så bryter jag mot reglerna om hur man borde göra. Oh, that feels good...
Man kanske kunde dra in Freuds överjag i det hela också. Överjaget vet mycket väl vad som borde göras. Följ reglerna, gör som det står, börja i god tid, skjut upp det oviktiga istället. Men då träder det undermedvetna in: Håll klaffen, överjaget! Jag är Smarta killen som inte behöver lyda någon! Inte ens mig själv...!
Undrar om det går att fixa sådant här genom att bara vara mer medveten om det? I så fall kom jag nog en bra bit på vägen idag.
Sedan tänkte jag tipsa om den här sidan . Bilden med sjögräset sammanfattar så bra vad det handlar om...
fredag, augusti 22, 2008
Officerare saknar moralisk ryggrad
Så har det hänt igen då. En värnpliktig har dött på en övning, och återigen vägrar officeraren som orsakade det hela att känna något som helst ansvar.
Den ryggradslöse ifråga har uppenbarligen givit en felaktig order, och försöker sedan i efterhand påstå att det var en "låtsasorder". Jag tror att de flesta inser hur genomskinligt det är. Att blanda in "låtsasordrar" i övningar med skarp ammunition vore ju ren galenskap.
Det riktigt vidriga i mina ögon är dock inte att han gör ett misstag. Sådant kan hända, tyvärr. Det vidriga, ruttna och avskyvärda är att han försöker komma undan sitt ansvar.
Genom detta gör han familjens och kamraternas lidande värre, och dessutom skämmer han naturligtvis ut försvaret.
Vad är det våra officerare lär sig på utbildningen? Att aldrig ta ansvar för misstag och istället skylla på andra? Inte konstigt då att försvaret är så sanslöst ineffektivt med våra skattepengar.
Jag måste säga att jag är pessimist angående försvarets möjligheter att lösa sina problem. Det finns alldeles för många ruttna äpplen i officerskåren, som hålls om ryggen av de andra.
Jag minns hur det var när jag gjorde lumpen. Massor av officerare som bara tycktes driva omkring och inte uträttade något. Som hade flyttats dit från andra förband eftersom de inte kunde avskedas, och som man inte hade användning för. Och ändå var det massor av luckor i utbildningen. Själv fick jag till exempel mycket träning i hur man monterar upp en kulspruta, men jag fick aldrig tillfälle att skjuta med en. Jag skulle chefa över ett antal, och jag fick lära mig deras uppgifter, men det var ingen som utbildade mig i mina uppgifter, för det var det ingen som kunde. Eller det kanske det fanns, men det var ingen som brydde sig. Ett stort jäkla slöseri med tid alltihop.
Samma sak på högkvarteret. En massa meningslösa överstelöjtnanter som bara vänder papper. Ingen reagerar mot allt det som är fel, för allihop tänker bara på att skydda sitt eget jobb.
Den ryggradslöse ifråga har uppenbarligen givit en felaktig order, och försöker sedan i efterhand påstå att det var en "låtsasorder". Jag tror att de flesta inser hur genomskinligt det är. Att blanda in "låtsasordrar" i övningar med skarp ammunition vore ju ren galenskap.
Det riktigt vidriga i mina ögon är dock inte att han gör ett misstag. Sådant kan hända, tyvärr. Det vidriga, ruttna och avskyvärda är att han försöker komma undan sitt ansvar.
Genom detta gör han familjens och kamraternas lidande värre, och dessutom skämmer han naturligtvis ut försvaret.
Vad är det våra officerare lär sig på utbildningen? Att aldrig ta ansvar för misstag och istället skylla på andra? Inte konstigt då att försvaret är så sanslöst ineffektivt med våra skattepengar.
Jag måste säga att jag är pessimist angående försvarets möjligheter att lösa sina problem. Det finns alldeles för många ruttna äpplen i officerskåren, som hålls om ryggen av de andra.
Jag minns hur det var när jag gjorde lumpen. Massor av officerare som bara tycktes driva omkring och inte uträttade något. Som hade flyttats dit från andra förband eftersom de inte kunde avskedas, och som man inte hade användning för. Och ändå var det massor av luckor i utbildningen. Själv fick jag till exempel mycket träning i hur man monterar upp en kulspruta, men jag fick aldrig tillfälle att skjuta med en. Jag skulle chefa över ett antal, och jag fick lära mig deras uppgifter, men det var ingen som utbildade mig i mina uppgifter, för det var det ingen som kunde. Eller det kanske det fanns, men det var ingen som brydde sig. Ett stort jäkla slöseri med tid alltihop.
Samma sak på högkvarteret. En massa meningslösa överstelöjtnanter som bara vänder papper. Ingen reagerar mot allt det som är fel, för allihop tänker bara på att skydda sitt eget jobb.
onsdag, augusti 20, 2008
Jag ska anmäla er allihop!
Två saker som är oerhört effektiva när det gäller att få människor att bete sig fånigt är som bekant religion och symbolfrågor. Och det gäller både anhängare och motståndare. Kombinationen, religiösa symbolfrågor, är kanske det effektivaste sättet som finns att skapa ett jäkla hallå kring skitsaker.
Ute i världen har man åtminstone vett att bråka om religiösa symbolfrågor som har lite betydelse. Huvudduk för muslimer, eller att ställa ut de tio budorden i domstolar.
Här i Sverige bråkar vi istället hellre om småsaker som det borde gå utmärkt att strunta i. En mediakåt konstnärs Muhammedteckningar (som han egentligen hade snott från sin 4-årige brorson som hade ritat den till pappa i 40-årspresent). Om det ska ligga biblar på hotellrummen eller inte. Påstådda religiösa betydelser hos övergångsställestrafiksignalstrafikantaktiveringstryckknapplådeanvisningssymbolschemat. Och ja, jag ringde gatukontoret och kontrollerade att det var rätt benämning. Förkortas ÖSTSTATKLASS, vad tusan man nu ska dra för slutsats av det.
Om det är någon som undrar hur förlagan till den där "religiösa symbolen" egentligen ser ut, googla "one way Jesus" och kolla på resultaten bland bilderna. Tydligen funkar det med vilken hand som helst med ett pekfinger som pekar uppåt. Varje gång någon pekar uppåt med sitt pekfinger så påminner alltså denne oss om Jesus! Helt plötsligt ser jag mina medmänniskor i ett helt nytt sken.
Hm. Fast ett övergångsställe kan man ju gå över på TVÅ håll...det måste betyda att man kan ta sig till himlen och sedan gå tillbaka lite som man känner för det. Men det är klart, man måste väl få grönt ljus från Gud först. Och sedan kan man ju komma tillbaka och ta bilen eller cykeln eller bussen och köra över det på tvären. Och de som då går över kommer då att vara i vägen. Eller tvärtom egentligen...hm...ah! Bilarna hindrar oss från att komma till himlen! De måste alltså vara djävulens redskap! Och sedan finns det ju viadukter, och där finns det inga signaler för där går man under vägen...alltså är viadukter zoner där vi inte kan känna av Guds närvaro....de måste rimligen leda till helvetet i underjorden då. Det är ju lätt att förstå, med tanke på allt klotter och annan ondska som dväljs därnere...blottare och knarkare och annat elände ska vi inte tala om. Det är inte lätt det här att tolka symboler, men jag tror att jag börjar få kläm på't.
Sammanfattningsvis är alltså budskapet: Ta er i akt för viadukterna, ty de är ondskans hus här på Jorden! Uppenbart, för den som har ögon att se med.
Med all denna visdom i åtanke, placera muspekaren över en av bilderna och titta på hur den då ser ut.
Ve och fasa! Den ser ju ut precis som den berömda religiösa symbolen på övergångs...ja ni vet.
De har infiltrerat Microsoft också! JK-anmäl Microsoft! Eller är det JO-anmäl...? Fast det kanske är diskriminering...DO-anmäl! Fast det är ju datorprogram...ok, Datainspektionen alltså. DI-anmäl Microsoft! Och glöm inte Konsumentombudsmannen! Fast brukar man inte anmäla till EU-nånting också? Ok, vi kör på det. Sedan måste vi skriva en artikel till DN Debatt också, det måste man alltid göra.
Alltså: JK-anmäl, JO-anmäl, KO-anmäl, DO-anmäl, DI-anmäl, DN-anmäl och EU-anmäl dem allihop! Varenda jävel!
Annars blir det ju aldrig någon ordning i det här landet.
Vad säger du? Är korset på flaggan också egentligen en religiös symbol?! Nej, nu jä... Ny bläckpatron i skrivaren! Här ska anmälas! Den kostar visserligen 349:50 för att skriva ut (upp till) 38 sidor, men det får det väl vara värt.
Man måste ju göra sin plikt!
Achtung!
Ute i världen har man åtminstone vett att bråka om religiösa symbolfrågor som har lite betydelse. Huvudduk för muslimer, eller att ställa ut de tio budorden i domstolar.
Här i Sverige bråkar vi istället hellre om småsaker som det borde gå utmärkt att strunta i. En mediakåt konstnärs Muhammedteckningar (som han egentligen hade snott från sin 4-årige brorson som hade ritat den till pappa i 40-årspresent). Om det ska ligga biblar på hotellrummen eller inte. Påstådda religiösa betydelser hos övergångsställestrafiksignalstrafikantaktiveringstryckknapplådeanvisningssymbolschemat. Och ja, jag ringde gatukontoret och kontrollerade att det var rätt benämning. Förkortas ÖSTSTATKLASS, vad tusan man nu ska dra för slutsats av det.
Om det är någon som undrar hur förlagan till den där "religiösa symbolen" egentligen ser ut, googla "one way Jesus" och kolla på resultaten bland bilderna. Tydligen funkar det med vilken hand som helst med ett pekfinger som pekar uppåt. Varje gång någon pekar uppåt med sitt pekfinger så påminner alltså denne oss om Jesus! Helt plötsligt ser jag mina medmänniskor i ett helt nytt sken.
Hm. Fast ett övergångsställe kan man ju gå över på TVÅ håll...det måste betyda att man kan ta sig till himlen och sedan gå tillbaka lite som man känner för det. Men det är klart, man måste väl få grönt ljus från Gud först. Och sedan kan man ju komma tillbaka och ta bilen eller cykeln eller bussen och köra över det på tvären. Och de som då går över kommer då att vara i vägen. Eller tvärtom egentligen...hm...ah! Bilarna hindrar oss från att komma till himlen! De måste alltså vara djävulens redskap! Och sedan finns det ju viadukter, och där finns det inga signaler för där går man under vägen...alltså är viadukter zoner där vi inte kan känna av Guds närvaro....de måste rimligen leda till helvetet i underjorden då. Det är ju lätt att förstå, med tanke på allt klotter och annan ondska som dväljs därnere...blottare och knarkare och annat elände ska vi inte tala om. Det är inte lätt det här att tolka symboler, men jag tror att jag börjar få kläm på't.
Sammanfattningsvis är alltså budskapet: Ta er i akt för viadukterna, ty de är ondskans hus här på Jorden! Uppenbart, för den som har ögon att se med.
Med all denna visdom i åtanke, placera muspekaren över en av bilderna och titta på hur den då ser ut.
Ve och fasa! Den ser ju ut precis som den berömda religiösa symbolen på övergångs...ja ni vet.
De har infiltrerat Microsoft också! JK-anmäl Microsoft! Eller är det JO-anmäl...? Fast det kanske är diskriminering...DO-anmäl! Fast det är ju datorprogram...ok, Datainspektionen alltså. DI-anmäl Microsoft! Och glöm inte Konsumentombudsmannen! Fast brukar man inte anmäla till EU-nånting också? Ok, vi kör på det. Sedan måste vi skriva en artikel till DN Debatt också, det måste man alltid göra.
Alltså: JK-anmäl, JO-anmäl, KO-anmäl, DO-anmäl, DI-anmäl, DN-anmäl och EU-anmäl dem allihop! Varenda jävel!
Annars blir det ju aldrig någon ordning i det här landet.
Vad säger du? Är korset på flaggan också egentligen en religiös symbol?! Nej, nu jä... Ny bläckpatron i skrivaren! Här ska anmälas! Den kostar visserligen 349:50 för att skriva ut (upp till) 38 sidor, men det får det väl vara värt.
Man måste ju göra sin plikt!
Achtung!
lördag, augusti 09, 2008
Först till kvarn
När det gäller stormakers inflytande över andra länder kan man säga att det är Först till kvarn-principen som gäller. Om en stormakt har fört in sina reguljära styrkor i ett land som stöd till ena sidan i en inre konflikt, så kan inte den andra stormakten göra samma sak till stöd för en annan sida. Man kan bidra med rådgivare och vapen, men man kan aldrig riskera att det uppstår en situation där den ena stormaktens och den andra stormaktens trupper beskjuter varandra.
Att gå med i en försvarsallians är förstås likvärdigt. Om/när Georgien går med i NATO, kan inte ryska trupper göra vad de gör nu. Så det gäller förstås att passa på medan man kan, och på det sättet också förstås skjuta upp ett NATO-medlemskap ytterligare. Situationen i Abchazien och Sydossetien har förstås försvårat NATO-medlemskap, och det har förstås också legat i ryssarnas intresse att elda på konflikterna på olika sätt. När nu Georgien gick till offensiv så är det bara för ryssarna att tacka och ta emot och stärka sin inblandning ytterligare.
Frågan är väl varför Saakasjvili gör så här. Ryssarna har förstås försökt provocera fram det, och kanske tröt tålamodet till slut. Men såvitt jag förstår, var det inte särskilt smart. Och nog måste väl väst ha avrått honom? Eller var det en impulshandling?
Att gå med i en försvarsallians är förstås likvärdigt. Om/när Georgien går med i NATO, kan inte ryska trupper göra vad de gör nu. Så det gäller förstås att passa på medan man kan, och på det sättet också förstås skjuta upp ett NATO-medlemskap ytterligare. Situationen i Abchazien och Sydossetien har förstås försvårat NATO-medlemskap, och det har förstås också legat i ryssarnas intresse att elda på konflikterna på olika sätt. När nu Georgien gick till offensiv så är det bara för ryssarna att tacka och ta emot och stärka sin inblandning ytterligare.
Frågan är väl varför Saakasjvili gör så här. Ryssarna har förstås försökt provocera fram det, och kanske tröt tålamodet till slut. Men såvitt jag förstår, var det inte särskilt smart. Och nog måste väl väst ha avrått honom? Eller var det en impulshandling?
tisdag, augusti 05, 2008
För övrigt anser jag att samverkanspunkterna bör förstöras
Debatten om FRA rullar på, och det är egentligen rätt underligt att det blir så mycket tjafs om en sak: huruvida det är frågan om massavlyssning eller inte.
För vad förslaget innebär är tydligt: Det ska upprättas "samverkanspunkter" där all trafik som passerar landets gräns ska filtreras. Detta är solklart.
Så egentligen tycks mycket av debatten handla om huruvida massfiltrering ska kallas massavlyssning. Är det alltså bara ett meningslöst tjatter om språkbruk? Eller bygger det på någon djupare felförståelse, lagförslaget var ju uppenbart författat av någon tekniskt okunnig i alla fall.
I vilket fall, det vore kanske bättre att genomgående använda ordet "massfiltrering", så att debatten inte stannade upp på den punkten hela tiden.
Nåja, jag känner mig klar över hur jag ska göra med partimedlemskapet i alla fall. Blir det samverkanspunkter så går jag ur, ingen tvekan om den saken.
Om eländet verkligen upprättas, kanske det vore ide för motståndarna att avsluta alla sina offentliga uttalanden lite som gamle Cato i Rom brukade göra, dvs:
"För övrigt anser jag att samverkanspunkterna bör förstöras!"
På latin skulle jag tro att detta blir ungefär:
"Praetarea censeo puncta colligo esse delendam!"
För vad förslaget innebär är tydligt: Det ska upprättas "samverkanspunkter" där all trafik som passerar landets gräns ska filtreras. Detta är solklart.
Så egentligen tycks mycket av debatten handla om huruvida massfiltrering ska kallas massavlyssning. Är det alltså bara ett meningslöst tjatter om språkbruk? Eller bygger det på någon djupare felförståelse, lagförslaget var ju uppenbart författat av någon tekniskt okunnig i alla fall.
I vilket fall, det vore kanske bättre att genomgående använda ordet "massfiltrering", så att debatten inte stannade upp på den punkten hela tiden.
Nåja, jag känner mig klar över hur jag ska göra med partimedlemskapet i alla fall. Blir det samverkanspunkter så går jag ur, ingen tvekan om den saken.
Om eländet verkligen upprättas, kanske det vore ide för motståndarna att avsluta alla sina offentliga uttalanden lite som gamle Cato i Rom brukade göra, dvs:
"För övrigt anser jag att samverkanspunkterna bör förstöras!"
På latin skulle jag tro att detta blir ungefär:
"Praetarea censeo puncta colligo esse delendam!"
måndag, juli 21, 2008
Vad Birgitta och motståndarna bör göra
Jag har inte gått ur fp ännu utan ger det en chans till, det tycks ju finnas ett motstånd mot FRA-lagen som inte märktes tidigare, särskilt på lokal nivå.
Jag har deltagit i diskussionerna som ska leda fram till en lokalförenings remissvar i det pågående ”Integritet i en ny tid”. FRA kom förstås också upp, och vår slutsats var att FRA-lagen borde rivas upp, och att Sverige borde införa en integritetsskyddslag. Först när en sådan finns på plats, kan det vara dags att införa en ny signalspaningslag, som då utformas med det som beslutats i integritetsskyddslagen i åtanke.
En sådan lag har föreslagits av Datainspektionen, och exempel på sådana lagar finns i Australien, Nya Zealand och Kanada (dessa länder har också en "Privacy Commissioner", kanske behövs något liknande i Sverige). En sådan lag skulle få större tyngd, jämfört med att bara infoga nya klausuler om integritet i andra lagar, och det skulle vara tydligare för alla vad som gäller. Att införa en sådan före en signalspaningslag skulle också ge medborgarna en tydlig signal att vi har rätt prioritetsordning: Först integriteten, sedan eventuella undantag.
Dock är det kanske inte nödvändigt att helt riva upp FRA-lagen i väntan på att en integritetsskyddslag och därefter en signalspaningslag ska komma på plats. Det kan räcka att kravet på inrättande av samverkanspunkter slopas. Detta innebär att man helt enkelt inte inför den nya paragraf, 6 kap. 19 a §, i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, som FRA-lagen föreslår (2.3 i Prop 2006/07:63).
Jag syftar alltså på följande, som föreslagits men alltså bör strykas och inte införas.
För att inhämtning av signaler i elektronisk form enligt lagen (2007:000) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet skall kunna ske, är operatörer som äger tråd i vilka signaler förs över Sveriges gräns skyldiga att överföra dessa till samverkanspunkter. Varje sådan operatör skall anmäla en eller flera samverkanspunkter till den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om samverkanspunkter.
Samtliga operatörer som för signaler i tråd över Sveriges gräns skall till den myndighet som regeringen bestämmer lämna sådan information de innehar som gör det enklare att ta hand om signalerna.
Samtliga operatörer skall utföra uppgifterna enligt första och andra stycket så att verksamheten inte röjs.
Utan samverkanspunkter blir det omöjligt att genomföra någon form av massavlyssning, eller kanske rättare sagt massfiltrering som det ju handlar om i ett första steg. Det är denna del som är det drakoniska med FRA-lagen, och det är också denna del som gör att talet om ”teknikneutralitet” egentligen är djupt missvisande. Ingen kräver ju av den som skickar ut radiotrafik att signalerna måste nå fram till FRA.
Man sparar också in de 200 miljoner kronor som genomförandet av detta enligt propositionen (11.1) kommer att kosta de första fem åren. Här bör man också komma ihåg att remissinstanser som Svenska IT-företagens organisation och Vetenskapsrådet har påpekat att kostnaderna grovt underskattats och att siffrorna saknar all trovärdighet. Hur vet vi att det inte i slutändan handlar om miljardbelopp?
FRA-lagen ligger då kvar temporärt, men utan paragrafen, i väntan på en integritetsskyddslag och en ny lag om signalspaning. Det finns då gott om tid att utreda och diskutera om det ska bli några samverkanspunkter (men Sverige klarar sig nog bra utan dem i fortsättningen också...), i vilka fall det ska krävas någon form av misstankar, osv.
Kanske vore detta en mer framkomlig väg än att riva upp hela lagen, eller att ta fram ändringar under stress. En enkel motion om att stryka paragrafen, och sedan utreda i lugn och ro.
Jag har deltagit i diskussionerna som ska leda fram till en lokalförenings remissvar i det pågående ”Integritet i en ny tid”. FRA kom förstås också upp, och vår slutsats var att FRA-lagen borde rivas upp, och att Sverige borde införa en integritetsskyddslag. Först när en sådan finns på plats, kan det vara dags att införa en ny signalspaningslag, som då utformas med det som beslutats i integritetsskyddslagen i åtanke.
En sådan lag har föreslagits av Datainspektionen, och exempel på sådana lagar finns i Australien, Nya Zealand och Kanada (dessa länder har också en "Privacy Commissioner", kanske behövs något liknande i Sverige). En sådan lag skulle få större tyngd, jämfört med att bara infoga nya klausuler om integritet i andra lagar, och det skulle vara tydligare för alla vad som gäller. Att införa en sådan före en signalspaningslag skulle också ge medborgarna en tydlig signal att vi har rätt prioritetsordning: Först integriteten, sedan eventuella undantag.
Dock är det kanske inte nödvändigt att helt riva upp FRA-lagen i väntan på att en integritetsskyddslag och därefter en signalspaningslag ska komma på plats. Det kan räcka att kravet på inrättande av samverkanspunkter slopas. Detta innebär att man helt enkelt inte inför den nya paragraf, 6 kap. 19 a §, i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, som FRA-lagen föreslår (2.3 i Prop 2006/07:63).
Jag syftar alltså på följande, som föreslagits men alltså bör strykas och inte införas.
För att inhämtning av signaler i elektronisk form enligt lagen (2007:000) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet skall kunna ske, är operatörer som äger tråd i vilka signaler förs över Sveriges gräns skyldiga att överföra dessa till samverkanspunkter. Varje sådan operatör skall anmäla en eller flera samverkanspunkter till den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om samverkanspunkter.
Samtliga operatörer som för signaler i tråd över Sveriges gräns skall till den myndighet som regeringen bestämmer lämna sådan information de innehar som gör det enklare att ta hand om signalerna.
Samtliga operatörer skall utföra uppgifterna enligt första och andra stycket så att verksamheten inte röjs.
Utan samverkanspunkter blir det omöjligt att genomföra någon form av massavlyssning, eller kanske rättare sagt massfiltrering som det ju handlar om i ett första steg. Det är denna del som är det drakoniska med FRA-lagen, och det är också denna del som gör att talet om ”teknikneutralitet” egentligen är djupt missvisande. Ingen kräver ju av den som skickar ut radiotrafik att signalerna måste nå fram till FRA.
Man sparar också in de 200 miljoner kronor som genomförandet av detta enligt propositionen (11.1) kommer att kosta de första fem åren. Här bör man också komma ihåg att remissinstanser som Svenska IT-företagens organisation och Vetenskapsrådet har påpekat att kostnaderna grovt underskattats och att siffrorna saknar all trovärdighet. Hur vet vi att det inte i slutändan handlar om miljardbelopp?
FRA-lagen ligger då kvar temporärt, men utan paragrafen, i väntan på en integritetsskyddslag och en ny lag om signalspaning. Det finns då gott om tid att utreda och diskutera om det ska bli några samverkanspunkter (men Sverige klarar sig nog bra utan dem i fortsättningen också...), i vilka fall det ska krävas någon form av misstankar, osv.
Kanske vore detta en mer framkomlig väg än att riva upp hela lagen, eller att ta fram ändringar under stress. En enkel motion om att stryka paragrafen, och sedan utreda i lugn och ro.
fredag, juli 18, 2008
Hur lite regeringen begriper om internet
Många har nog i samband med FRA-debatten undrat hur mycket de som sitter i regeringen egentligen kan om internet och nätverksteknik. Skulle regeringens ledamöter kunna förklara för en genomsnittlig väljare hur hela projektet egentligen fungerar rent tekniskt?
Den som har lyssnat på debatten svarar nog nej, och det kan kanske vara belysande med ett citat ur den berömda "En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet (Prop. 2006/07:63)" som blev det vi känner som just FRA-lagen (sid 88, sök på "ljus" i dokumentet):
"De signaler som inte sorteras ut genom sökbegreppen lagras inte utan försvinner och är inte åtkomliga för myndigheten. Tydligast illustreras detta av trådburen trafik. Denna består till övervägande del av signaler i form av rent ljus. Ljuset är bärare av data (ettor och nollor). Först när ljuset fångas in och lagras i ett datasystem går det att hantera ljuset och söka ut information. Det ljus som inte hanteras på detta sätt försvinner och är därmed borta."
"Tydligast illustreras detta..."?! De måste ju skämta! För snacka om vilseledande förklaring. Ljuset fångas in och lagras i ett datasystem? Därefter hanteras ljuset? Det ljus som inte hanteras är borta?
Så...de signaler som inte sorteras ut genom sökbegreppen, det är alltså detsamma som ljus som inte fångas in...? Tror regeringen alltså att man redan i fibern kan skilja intressant ljus från ointressant ljus bara genom att titta på det?
Min gissning är att författaren försöker skriva ner en förklaring han eller hon hört någon gång, men inte riktigt begripit...
För den som undrar, är det så här: I ena änden av en fiber skickas ljussignaler av en lysdiod eller laser. I andra ändan fångas ljuset upp av en fotocell eller fotodiod, och översätts därmed till elektriska signaler, som i sin tur hamnar i någon form av minne. Först när informationen befinner sig i ett minne kan den hanteras och filtreras med avseende på sökbegrepp.
Aktuella artiklar om FRA:
Få oroar sig att privata mejl blir lästa
Regeringen pressas till nya eftergifter
Svårt att samla majoritet
Ytterligare två stöder fp-upprop
"Regeringen måste nu backa"
Storebror laddar om efter FRA
Den som har lyssnat på debatten svarar nog nej, och det kan kanske vara belysande med ett citat ur den berömda "En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet (Prop. 2006/07:63)" som blev det vi känner som just FRA-lagen (sid 88, sök på "ljus" i dokumentet):
"De signaler som inte sorteras ut genom sökbegreppen lagras inte utan försvinner och är inte åtkomliga för myndigheten. Tydligast illustreras detta av trådburen trafik. Denna består till övervägande del av signaler i form av rent ljus. Ljuset är bärare av data (ettor och nollor). Först när ljuset fångas in och lagras i ett datasystem går det att hantera ljuset och söka ut information. Det ljus som inte hanteras på detta sätt försvinner och är därmed borta."
"Tydligast illustreras detta..."?! De måste ju skämta! För snacka om vilseledande förklaring. Ljuset fångas in och lagras i ett datasystem? Därefter hanteras ljuset? Det ljus som inte hanteras är borta?
Så...de signaler som inte sorteras ut genom sökbegreppen, det är alltså detsamma som ljus som inte fångas in...? Tror regeringen alltså att man redan i fibern kan skilja intressant ljus från ointressant ljus bara genom att titta på det?
Min gissning är att författaren försöker skriva ner en förklaring han eller hon hört någon gång, men inte riktigt begripit...
För den som undrar, är det så här: I ena änden av en fiber skickas ljussignaler av en lysdiod eller laser. I andra ändan fångas ljuset upp av en fotocell eller fotodiod, och översätts därmed till elektriska signaler, som i sin tur hamnar i någon form av minne. Först när informationen befinner sig i ett minne kan den hanteras och filtreras med avseende på sökbegrepp.
Aktuella artiklar om FRA:
Få oroar sig att privata mejl blir lästa
Regeringen pressas till nya eftergifter
Svårt att samla majoritet
Ytterligare två stöder fp-upprop
"Regeringen måste nu backa"
Storebror laddar om efter FRA
lördag, maj 10, 2008
Göran Skytte begriper inte vetenskap
Göran Skytte har skrivit en rad texter om ondska den senaste tiden. Budskapet är variationer på samma tema: "Ondska finns visst, titta här så många exempel det finns! Vad är det om inte ondska?"
Det finns två frågor inblandade här: Kan samhällsdebatten använda sig av ord som "ondska", är det ok för politiker att göra det? Där anser jag att det får var politiker avgöra själv, man får bara komma ihåg att när man brännmärker något som ondska, då har man också bränt alla broar dit. Har man kallat några länder för "axis of evil" då har man gjort klart att nu är vi fiender och inget annat. Här handlar det mer om vad som är smart att göra. Vill man förhandla med vederbörande i framtiden, ja då är det uppenbart osmart att kalla vederbörande ond.
Men det jag framför allt vill ta upp är om vetenskapen kan använda sig av begrepp som ondska. Skytte skriver:
Under lång tid har man försökt förklara sådant enbart med psykologi, beteendevetenskap, sociologi. Det blir allt tydligare att sådana förklaringsmodeller inte längre räcker till.
Men vad Skytte inte tycks begripa, är att ur vetenskaplig synvinkel har han själv inte presenterat någon förklaringsmodell alls! Att påstå att någonting finns, och räkna upp exempel, det är inte en förklaring. Det är tydligt att Skytte inte begriper hur vetenskap fungerar.
Antag att ett gäng forskare skulle sätta sig och studera ondska. Det första de skulle fråga sig är antagligen: Vad är ondska egentligen? Och då menar de inte "Ge några exempel på ondska" De menar, vad består den av?
Om man frågar sig vad en cell är, så är det svar som vetenskapen söker efter inte: "jo, det väl typ nervceller, fettceller, blodceller..." utan man söker en definition, en beskrivning av vad den består av och hur den fungerar.
Vidare kommer vetenskapen att fråga sig: Hur fungerar ondska? Var sitter den någonstans? Hur kom den dit? Varifrån kommer den, och hur gick det till? Hur fungerar den, hur förändras den med tiden, går det att ändra på den?
Hur skulle då vetenskapen tackla problemet? Antagligen genom att göra som man brukar: bryta ner det man studerar i sina beståndsdelar, tills man hittar delar som man kan begripa i detalj hur de fungerar.
Och tänker man efter, så är det ju precis det som vetenskapen försöker göra. Man tittar på varför människor har egenskaper som bristande empati, personlighetsstörningar, grandios självuppfattning, intolerans mot det som är avvikande och så vidare.
Vi är bara i början av att förstå dessa ondskans byggklossar. Och alla byggen består sedan förstås inte heller av samma klossar. Men med tiden kan det komma en utveckling där vi förstår hur alla klossarna fungerar. Kanske går det till och med att i framtiden komma överens om på vilka sätt sådana klossar kan passas ihop, så att det i slutändan blir någonting som med ett samlingsnamn kan kallas ondska.
Så på sätt och vis kan man säga att vetenskapen har kommit långt mycket längre än Göran Skytte, även om man har långt kvar till något som förtjänar att kallas förklaringsmodell. Det är bara det att Skytte inte fattar det, för han begriper inte hur vetenskapen arbetar, hur den måste arbeta och vad den egentligen strävar efter.
Vetenskapen strävar inte efter att svara på värdefrågor, eller frågan om livets mening eller om det finns något gudomligt. Det är bara löjligt att klaga på vetenskapen för att den inte ger sådana svar.
Men vad som är ännu löjligare, är att klaga på vetenskapens sätt att förklara hur världen fungerar när man själv inte förklarar ett dugg. När man själv inte tycks veta ens vad "förklara" betyder.
Det är lite som med den bibliska skapelseberättelsen. Religionen har inte en förklaring, den har en bild. Den säger inte hur Gud kan skapa, den säger inte varifrån Gud kommer och hur Gud fungerar. Samma sak med ondskan, religionen har inte en förklaringsmodell för ondska, den har en bild av ondskan. Vad består ondskan av? Demoner? Vem har då skapat dem, och varför? Och om det är demoner, varför då straffa människor, om det är demonerna som gör dem onda?
Inte demoner, utan en egenskap hos människan? Jaha, men då kommer igen alla dessa frågor om vad dem är, var den sitter, varifrån den kommer osv.
En del anser att vissa människor är predestinerade att bli onda, och andra predestinerade att bli goda. Vem kan då ha predestinerat, om inte Gud? Varför har han gjort det? Och varför straffar och belönar han människor, om de ändå är presdestinerade? Paulus antyder till exempel i Romarbrevets nionde kapitel att Gud, liksom en krukmakare, gör en del fina "kärl" och andra som inte är så fina. Men varför göra det? Och vad i människan är det som avgör? Var sitter det, hur ser det ut?
Predestinationsläran inte så trevlig? Ok, vi kör på fri vilja då. Vissa människor väljer helt enkelt det onda, och andra det goda. Ja, men då kommer vi återigen tillbaka till frågan om vad det är i dessa människor som får dem att göra sådana val. Hur fungerar detta något?
Kära kristna vänner, det är en tankeväckande bild ni har målat upp. Men kom inte och påstå att det är en förklaring som ni har, av samma typ som vetenskapens förklaringar.
Vissa saker är helt enkelt sådana som man tror på, utan att för den skull kunna förklara dem eller helt förstå dem. Räcker det inte att säga så, istället för som Göran Skytte: min "förklaring" är bättre än din!
Det finns två frågor inblandade här: Kan samhällsdebatten använda sig av ord som "ondska", är det ok för politiker att göra det? Där anser jag att det får var politiker avgöra själv, man får bara komma ihåg att när man brännmärker något som ondska, då har man också bränt alla broar dit. Har man kallat några länder för "axis of evil" då har man gjort klart att nu är vi fiender och inget annat. Här handlar det mer om vad som är smart att göra. Vill man förhandla med vederbörande i framtiden, ja då är det uppenbart osmart att kalla vederbörande ond.
Men det jag framför allt vill ta upp är om vetenskapen kan använda sig av begrepp som ondska. Skytte skriver:
Under lång tid har man försökt förklara sådant enbart med psykologi, beteendevetenskap, sociologi. Det blir allt tydligare att sådana förklaringsmodeller inte längre räcker till.
Men vad Skytte inte tycks begripa, är att ur vetenskaplig synvinkel har han själv inte presenterat någon förklaringsmodell alls! Att påstå att någonting finns, och räkna upp exempel, det är inte en förklaring. Det är tydligt att Skytte inte begriper hur vetenskap fungerar.
Antag att ett gäng forskare skulle sätta sig och studera ondska. Det första de skulle fråga sig är antagligen: Vad är ondska egentligen? Och då menar de inte "Ge några exempel på ondska" De menar, vad består den av?
Om man frågar sig vad en cell är, så är det svar som vetenskapen söker efter inte: "jo, det väl typ nervceller, fettceller, blodceller..." utan man söker en definition, en beskrivning av vad den består av och hur den fungerar.
Vidare kommer vetenskapen att fråga sig: Hur fungerar ondska? Var sitter den någonstans? Hur kom den dit? Varifrån kommer den, och hur gick det till? Hur fungerar den, hur förändras den med tiden, går det att ändra på den?
Hur skulle då vetenskapen tackla problemet? Antagligen genom att göra som man brukar: bryta ner det man studerar i sina beståndsdelar, tills man hittar delar som man kan begripa i detalj hur de fungerar.
Och tänker man efter, så är det ju precis det som vetenskapen försöker göra. Man tittar på varför människor har egenskaper som bristande empati, personlighetsstörningar, grandios självuppfattning, intolerans mot det som är avvikande och så vidare.
Vi är bara i början av att förstå dessa ondskans byggklossar. Och alla byggen består sedan förstås inte heller av samma klossar. Men med tiden kan det komma en utveckling där vi förstår hur alla klossarna fungerar. Kanske går det till och med att i framtiden komma överens om på vilka sätt sådana klossar kan passas ihop, så att det i slutändan blir någonting som med ett samlingsnamn kan kallas ondska.
Så på sätt och vis kan man säga att vetenskapen har kommit långt mycket längre än Göran Skytte, även om man har långt kvar till något som förtjänar att kallas förklaringsmodell. Det är bara det att Skytte inte fattar det, för han begriper inte hur vetenskapen arbetar, hur den måste arbeta och vad den egentligen strävar efter.
Vetenskapen strävar inte efter att svara på värdefrågor, eller frågan om livets mening eller om det finns något gudomligt. Det är bara löjligt att klaga på vetenskapen för att den inte ger sådana svar.
Men vad som är ännu löjligare, är att klaga på vetenskapens sätt att förklara hur världen fungerar när man själv inte förklarar ett dugg. När man själv inte tycks veta ens vad "förklara" betyder.
Det är lite som med den bibliska skapelseberättelsen. Religionen har inte en förklaring, den har en bild. Den säger inte hur Gud kan skapa, den säger inte varifrån Gud kommer och hur Gud fungerar. Samma sak med ondskan, religionen har inte en förklaringsmodell för ondska, den har en bild av ondskan. Vad består ondskan av? Demoner? Vem har då skapat dem, och varför? Och om det är demoner, varför då straffa människor, om det är demonerna som gör dem onda?
Inte demoner, utan en egenskap hos människan? Jaha, men då kommer igen alla dessa frågor om vad dem är, var den sitter, varifrån den kommer osv.
En del anser att vissa människor är predestinerade att bli onda, och andra predestinerade att bli goda. Vem kan då ha predestinerat, om inte Gud? Varför har han gjort det? Och varför straffar och belönar han människor, om de ändå är presdestinerade? Paulus antyder till exempel i Romarbrevets nionde kapitel att Gud, liksom en krukmakare, gör en del fina "kärl" och andra som inte är så fina. Men varför göra det? Och vad i människan är det som avgör? Var sitter det, hur ser det ut?
Predestinationsläran inte så trevlig? Ok, vi kör på fri vilja då. Vissa människor väljer helt enkelt det onda, och andra det goda. Ja, men då kommer vi återigen tillbaka till frågan om vad det är i dessa människor som får dem att göra sådana val. Hur fungerar detta något?
Kära kristna vänner, det är en tankeväckande bild ni har målat upp. Men kom inte och påstå att det är en förklaring som ni har, av samma typ som vetenskapens förklaringar.
Vissa saker är helt enkelt sådana som man tror på, utan att för den skull kunna förklara dem eller helt förstå dem. Räcker det inte att säga så, istället för som Göran Skytte: min "förklaring" är bättre än din!
tisdag, maj 06, 2008
Lärare, klass 9A och skolpolitik
Idag funderar jag på tv-serien "klass 9A" och Ilmar Reepalu's förslag att eleverna ska ge lärarna betyg eller omdömen.
Först måste jag säga att jag håller med. Lärarna bör få något slags systematisk feedback från eleverna. Men eleverna är ju förstås inte utbildade i att sätta betyg, så det ska inte vara betygsliknande omdömen, utan snarare fritext.
Det borde vara väl värt besväret att samla in sådana omdömen efter varje termin. Jag har träffat på bra lärare, men också opedagogiska lärare, särskilt på högskolan. På högskolan möter man ibland sådana som är skickliga forskare men halvbra undervisare, och där brukar man samla in just sådana omdömen efter avslutad kurs. Hur ska de opedagogiska lärarna utvecklas till det bättre om de inte får feedback från dem de undervisar?
Men det kanske viktigaste som slår mig är att både lärarförbundet och Lotta Edholm (fp) direkt tänker sig att eleverna kommer att missbruka systemet och mobba lärarna. Jag tror förnuftiga bedömare ser igenom sådant, men framför allt noterar jag att både lärare och politiker har låga förväntningar på eleverna.
Jag tror att det är det som är sjukan i dagens skola. Lärare liksom politiker har låga förväntningar på vad elever kan klara av, hur stort ansvar de kan ta, och hur mycket de kan lära sig. Många har vittnat om att lärarutbildningen är slapp och går att glida igenom. Lärarna lär sig på lärarhögskolan att det är låga förväntningar som gäller, på dem själva såväl som på eleverna! Med resultat att eleverna också lever upp till just dessa förväntningar.
När man tittar på den uppmärksammade serien "klass 9A" så drar man förstås slutsatsen att kunniga lärare som engagerar sig och lägger ner mycket tid på eleverna leder till bättre resultat.
Men notervärt är också att dessa lärare gav eleverna intrycket att de hade mycket höga förväntningar på dem. De jobbade mycket med att motivera och tala om för eleverna hur mycket som är möjligt, hur mycket de faktiskt kan uppnå. Med resultatet att eleverna sakta men säkert började leva upp till de förväntningarna.
Lägg märke till att det är en attitydsskillnad i höga förväntningar och höga krav. Höga krav är att säga "så här högt ska du hoppa, annars får du bara det här betyget". Höga förväntningar är att hela tiden säga "jag är övertygad om att du kan hoppa så här högt".
Man kan kombinera höga krav och låga förväntningar. Det ger ett dubbelt budskap till eleverna: det är bara vissa som klarar av det här, och det gäller att sortera ut agnarna från vetet. Ni andra kan väl jobba med hushållsnära tjänster när ni blir stora? Ok, nu raljerar jag. Men jag är lite orolig för att regeringens retorik pekar just i den riktningen: Vi ska ställa större krav på eleverna, men ärligt talat förväntar vi oss inte särskilt mycket av många av dem...
För att höga krav ska uppnås måste de alltså kombineras med höga förväntningar. I annat fall tror jag att barnen kommer att se igenom det, och om vi väntar oss att vissa ska misslyckas så kommer vissa också att bli uppgivna och göra just det, misslyckas.
Först måste jag säga att jag håller med. Lärarna bör få något slags systematisk feedback från eleverna. Men eleverna är ju förstås inte utbildade i att sätta betyg, så det ska inte vara betygsliknande omdömen, utan snarare fritext.
Det borde vara väl värt besväret att samla in sådana omdömen efter varje termin. Jag har träffat på bra lärare, men också opedagogiska lärare, särskilt på högskolan. På högskolan möter man ibland sådana som är skickliga forskare men halvbra undervisare, och där brukar man samla in just sådana omdömen efter avslutad kurs. Hur ska de opedagogiska lärarna utvecklas till det bättre om de inte får feedback från dem de undervisar?
Men det kanske viktigaste som slår mig är att både lärarförbundet och Lotta Edholm (fp) direkt tänker sig att eleverna kommer att missbruka systemet och mobba lärarna. Jag tror förnuftiga bedömare ser igenom sådant, men framför allt noterar jag att både lärare och politiker har låga förväntningar på eleverna.
Jag tror att det är det som är sjukan i dagens skola. Lärare liksom politiker har låga förväntningar på vad elever kan klara av, hur stort ansvar de kan ta, och hur mycket de kan lära sig. Många har vittnat om att lärarutbildningen är slapp och går att glida igenom. Lärarna lär sig på lärarhögskolan att det är låga förväntningar som gäller, på dem själva såväl som på eleverna! Med resultat att eleverna också lever upp till just dessa förväntningar.
När man tittar på den uppmärksammade serien "klass 9A" så drar man förstås slutsatsen att kunniga lärare som engagerar sig och lägger ner mycket tid på eleverna leder till bättre resultat.
Men notervärt är också att dessa lärare gav eleverna intrycket att de hade mycket höga förväntningar på dem. De jobbade mycket med att motivera och tala om för eleverna hur mycket som är möjligt, hur mycket de faktiskt kan uppnå. Med resultatet att eleverna sakta men säkert började leva upp till de förväntningarna.
Lägg märke till att det är en attitydsskillnad i höga förväntningar och höga krav. Höga krav är att säga "så här högt ska du hoppa, annars får du bara det här betyget". Höga förväntningar är att hela tiden säga "jag är övertygad om att du kan hoppa så här högt".
Man kan kombinera höga krav och låga förväntningar. Det ger ett dubbelt budskap till eleverna: det är bara vissa som klarar av det här, och det gäller att sortera ut agnarna från vetet. Ni andra kan väl jobba med hushållsnära tjänster när ni blir stora? Ok, nu raljerar jag. Men jag är lite orolig för att regeringens retorik pekar just i den riktningen: Vi ska ställa större krav på eleverna, men ärligt talat förväntar vi oss inte särskilt mycket av många av dem...
För att höga krav ska uppnås måste de alltså kombineras med höga förväntningar. I annat fall tror jag att barnen kommer att se igenom det, och om vi väntar oss att vissa ska misslyckas så kommer vissa också att bli uppgivna och göra just det, misslyckas.
fredag, mars 28, 2008
Fitna the Movie, en granskning
Ok, så nu finns den här islamkritiska filmen "Fitna the Movie" ute på nätet. En del var visst inte riktigt säkra på om den fanns på riktigt, men det gör den uppenbarligen.
Nå, än så länge verkar det inte ha lett till några våldsamheter i alla fall.
Så jag tänkte att jag helt enkelt skulle titta på den, med KV Zetterstens översättning av koranen till hands, det är ju mycket korancitat i filmen. Han börjar Sura 8, vers 62 (fast han har felaktigt fått för sig att det är vers 60).
Den lyder så här: "Och utrusten emot dem så stor styrka och så mycket rytteri I kunnen att därmed förskräcka Guds och eder fiende och även andra, som I icke kännen, förutom dem! Gud känner dem, och vilka utgifter I än gören för Guds sak, skall det bliva eder till fullo gäldat, utan att I behöven lida någon orätt".
I den engelska versionen står det tydligen "terror", där det på svenska står "förskräcka", vilket tillsammans med en film från 11 september förstås ger helt andra associationer. Men uppenbart handlar det inte om terrorism i originalet, utan om att ställa upp stora ryttarhärar.
Sedan följer filmsnuttar om Madridbomberna och lite fundamentalistuttalanden. Sedan kommer vad som kallas Sura 4, vers 56 (men det ska vara 59): "Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis."
Det låter ju inte något vidare. Men man ska komma ihåg att i texten är det enligt traditionen Gud som talar i en uppenbarelse till Muhammed, Gud kallar sig själv "vi" ungefär som kungar kunde göra. Det handlar alltså om att Gud ska straffa dem som inte tror efter döden. Filmen vill få oss att tro att det är muslimerna som ska bränna folk i detta livet, men det är alltså inte alls det som versen handlar om.
Sedan kommer det mer uttalanden från knäppgökar, och 47:4 (nu blev det rätt): "När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån dem då i bojor!"
För att förstå vad detta handlar om, måste man också läsa början av nästa vers, 47:5: "Och skänken sedan efter eller fordren lösepenning, tills vapnen nedlagts!"
Tills vapnen nedlagts, det handlar alltså om en krigssituation, inte om att man ska slakta alla möjliga otrogna. Men denna klargörande 47:5 kommer förstås inte med i filmen...
Sedan mer klipp med galningar, och 4:91 (fel igen, kallas 4:89): "De skulle önska, att I bleven otrogna liksom de själva och sålunda vorden dem lika. Skaffen eder ej några beskyddare ibland dem, förrän de utvandra för Guds sak! Om de vända eder ryggen, så gripen dem och döden dem, varhelst I finnen dem, och skaffen eder ej någon beskyddare eller hjälpare ibland dem"
Meningen fortsätter in i nästa vers, 4:92, som återigen inte är med i filmen och som börjar: "Annat än sådana, som sluta sig till något folk, med vilket I ingått förbund, eller som kommit till eder med hjärtat beklämt över att nödgas strida mot eder eller strida mot sitt eget folk!"
I våra dagar skulle "förbund" mycket väl kunna tolkas som dem man har slutit fredsavtal med. Så det är klart att det inte kommer med...
Nästa koranvers kapar Geert Wilder på mitten i stället (8:40, i filmen 8:39): "Striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse längre, utan all gudsdyrkan ägnas åt Gud, och om de då upphöra, så ser Gud förvisso vad de göra."
Den senare delen som börjar med "och om de då upphöra..." är alltså inte med. Det finns förstås ett sammanhang här också, suran är antagligen skriven efter slaget vid Bedr år 624, då Muhammed och hans män från Medina slogs mot Mekka, som man till slut invaderade år 630.
Det var alltså alla koranverser. Vi kan konstatera ett par saker. Det finns inget som säger att Koranen behöver ses som en uppmaning till terrorism. Däremot finns det ett antal galna islamister som mycket väl kan tolka det så. Men det vore inte intellektuellt rättvist att anklaga Muhammed för terrorism, även om det finns annat osympatiskt i läran som man kan peka på.
Man måste komma ihåg att saker som hedersmord och stening inte var något som uppstod med islam på 600-talet e. Kr, det är traditioner som går mycket längre tillbaka. Stening förekommer exempelvis i Gamla Testamentet (som ju är mycket äldre) för olika brott inklusive flickor som inte är oskulder på bröllopsnatten (4 Mos 15:32-36, 5 Mos 21:18-21, 5 Mos 22:13-30). Dödsstraff för otrohet förekommer också i andra gamla lagar, exempelvis Ur-Nammus lagar som är mer än 4000 år gamla.
Faktum är att i koranen påbjuds inte stening för otrohet, istället är straffet 100 piskrapp. Istället kommer detta från de så kallade Haditherna, traditioner om vad Muhammed och hans följeslagare sagt och gjort. Eftersom hederskulturen och dödsstaff vid denna tid antagligen var djupt inrotad i mellanösternkulturen, är det inte svårt att gissa att det var en del som ville se till att det kom med i Haditherna, liksom antagligen författaren eller författarna till Moseböckerna såg till att det kom med där.
Så det är någonting man ska ha klart för sig, det är något betydligt äldre än islam och djupt rotat i gammal kultur, oberoende av religion. Det går också alldeles utmärkt att fördöma detta primitiva barbari utan att för den skull vara fientlig mot någon religion.
Nå, än så länge verkar det inte ha lett till några våldsamheter i alla fall.
Så jag tänkte att jag helt enkelt skulle titta på den, med KV Zetterstens översättning av koranen till hands, det är ju mycket korancitat i filmen. Han börjar Sura 8, vers 62 (fast han har felaktigt fått för sig att det är vers 60).
Den lyder så här: "Och utrusten emot dem så stor styrka och så mycket rytteri I kunnen att därmed förskräcka Guds och eder fiende och även andra, som I icke kännen, förutom dem! Gud känner dem, och vilka utgifter I än gören för Guds sak, skall det bliva eder till fullo gäldat, utan att I behöven lida någon orätt".
I den engelska versionen står det tydligen "terror", där det på svenska står "förskräcka", vilket tillsammans med en film från 11 september förstås ger helt andra associationer. Men uppenbart handlar det inte om terrorism i originalet, utan om att ställa upp stora ryttarhärar.
Sedan följer filmsnuttar om Madridbomberna och lite fundamentalistuttalanden. Sedan kommer vad som kallas Sura 4, vers 56 (men det ska vara 59): "Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis."
Det låter ju inte något vidare. Men man ska komma ihåg att i texten är det enligt traditionen Gud som talar i en uppenbarelse till Muhammed, Gud kallar sig själv "vi" ungefär som kungar kunde göra. Det handlar alltså om att Gud ska straffa dem som inte tror efter döden. Filmen vill få oss att tro att det är muslimerna som ska bränna folk i detta livet, men det är alltså inte alls det som versen handlar om.
Sedan kommer det mer uttalanden från knäppgökar, och 47:4 (nu blev det rätt): "När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån dem då i bojor!"
För att förstå vad detta handlar om, måste man också läsa början av nästa vers, 47:5: "Och skänken sedan efter eller fordren lösepenning, tills vapnen nedlagts!"
Tills vapnen nedlagts, det handlar alltså om en krigssituation, inte om att man ska slakta alla möjliga otrogna. Men denna klargörande 47:5 kommer förstås inte med i filmen...
Sedan mer klipp med galningar, och 4:91 (fel igen, kallas 4:89): "De skulle önska, att I bleven otrogna liksom de själva och sålunda vorden dem lika. Skaffen eder ej några beskyddare ibland dem, förrän de utvandra för Guds sak! Om de vända eder ryggen, så gripen dem och döden dem, varhelst I finnen dem, och skaffen eder ej någon beskyddare eller hjälpare ibland dem"
Meningen fortsätter in i nästa vers, 4:92, som återigen inte är med i filmen och som börjar: "Annat än sådana, som sluta sig till något folk, med vilket I ingått förbund, eller som kommit till eder med hjärtat beklämt över att nödgas strida mot eder eller strida mot sitt eget folk!"
I våra dagar skulle "förbund" mycket väl kunna tolkas som dem man har slutit fredsavtal med. Så det är klart att det inte kommer med...
Nästa koranvers kapar Geert Wilder på mitten i stället (8:40, i filmen 8:39): "Striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse längre, utan all gudsdyrkan ägnas åt Gud, och om de då upphöra, så ser Gud förvisso vad de göra."
Den senare delen som börjar med "och om de då upphöra..." är alltså inte med. Det finns förstås ett sammanhang här också, suran är antagligen skriven efter slaget vid Bedr år 624, då Muhammed och hans män från Medina slogs mot Mekka, som man till slut invaderade år 630.
Det var alltså alla koranverser. Vi kan konstatera ett par saker. Det finns inget som säger att Koranen behöver ses som en uppmaning till terrorism. Däremot finns det ett antal galna islamister som mycket väl kan tolka det så. Men det vore inte intellektuellt rättvist att anklaga Muhammed för terrorism, även om det finns annat osympatiskt i läran som man kan peka på.
Man måste komma ihåg att saker som hedersmord och stening inte var något som uppstod med islam på 600-talet e. Kr, det är traditioner som går mycket längre tillbaka. Stening förekommer exempelvis i Gamla Testamentet (som ju är mycket äldre) för olika brott inklusive flickor som inte är oskulder på bröllopsnatten (4 Mos 15:32-36, 5 Mos 21:18-21, 5 Mos 22:13-30). Dödsstraff för otrohet förekommer också i andra gamla lagar, exempelvis Ur-Nammus lagar som är mer än 4000 år gamla.
Faktum är att i koranen påbjuds inte stening för otrohet, istället är straffet 100 piskrapp. Istället kommer detta från de så kallade Haditherna, traditioner om vad Muhammed och hans följeslagare sagt och gjort. Eftersom hederskulturen och dödsstaff vid denna tid antagligen var djupt inrotad i mellanösternkulturen, är det inte svårt att gissa att det var en del som ville se till att det kom med i Haditherna, liksom antagligen författaren eller författarna till Moseböckerna såg till att det kom med där.
Så det är någonting man ska ha klart för sig, det är något betydligt äldre än islam och djupt rotat i gammal kultur, oberoende av religion. Det går också alldeles utmärkt att fördöma detta primitiva barbari utan att för den skull vara fientlig mot någon religion.
fredag, mars 14, 2008
Musik- och filmbranschen behöver ett IKEA
"Regeringen ger besked om fildelning" heter det på SvD idag. Fast det är inte särskilt tydligt egentligen vad som ska räknas som ett "intrång". Ska bolagen kunna gå till domstol och begära ut IP-adresser varje gång någon laddar ner en enda piratkopierad fil? Det vore vettigt att skilja på att dela ut och ladda ner, och egentligen skulle det kunna räcka att göra det straffbart att dela ut. Finns det inget utdelat, så finns det inget att ladda ner. Många fildelare är ju förstås både utdelare och nedladdare. Hur som helst så går det antagligen inte att komma undan att det måste finnas något slags lag mot att lägga ut upphovsrättsskyddat material.
Det är synd bara att branschen inte vill inse att de själva är en stor del av problemet. Vad folk vill ha är möjligheten att ladda hem det de vill ha på ett snabbt och enkelt sätt, och spela upp materialet på vilken spelare som helst som de råkar ha. Till ett rimligt pris.
Men branschen tycks ha gett sig f-n på att det ska vi inte alls göra. Man har haft minst 15 år på sig att skapa lösningar, men icke. Utbuden på de lagliga alternativen är undermåliga, särskilt när det gäller film. Sedan har vi allt trams med kopieringsskydd, regionkodning, CD-skivor som inte kan spelas upp på datorer eller installerar spionprogram om de spelas på datorer, DRM, och kanske det mest drakoniska hittills: HDCP.
Om jag vill se på en HD-film, exempelvis på blue-ray, på min dator i framtiden, då räcker det inte med att köpa en blue-ray-spelare och själva filmen (som kostar 200 spänn). Jag måste också köpa ett nytt grafikkort, som är HDCP-kompatibelt. Min 24-tums LCD-skärm, som kostade 7000 ny, kommer inte heller att fungera, eftersom den inte är HDCP-kompatibel. Många kommer att bli upprörda över det här.
Lika dumt är det med musik. När jag köpte ny mobiltelefon, prövade jag att ladda ner en låt via den, det kostade 12 kr. Men jag kan bara lyssna på den på mobilen, inte på datorn... tror tusan att jag aldrig köpte något därifrån igen.
Inte nog med att utbudet är dåligt och att det är mycket krångel, man tar dessutom ut samma ockerpriser som om man skulle köpa en skiva i en box. Vad är det då för mening, då kan jag ju lika gärna skicka efter skivan från CDON istället. Och det är rimligen det bolagen vill. De vill inte alls att vi ska ladda ner någonting. De vill fortsätta att sälja skivor som de alltid har gjort. Det framstår mer och mer som att de legala nedladdningsmöjligheterna är alibin, som man ska kunna peka på och säga "men hallå, det finns ju legala alternativ". Men de väntar sig egentligen inte att vi sak använda dem i någon större utsträckning. Det är i och för sig tur att det finns folk som i alla fall ärligt försöker driva på utvecklingen, som Apples Steve Jobs. Men det är naturligtvis inte en slump att han kommer från datorbanschen, inte film-och musikbranschen.
Här kunde man säkert lära en del av bokbranschen. Idag kan man köpa pocketböcker i alla möjliga butiker, den lokala mataffären till exempel. Folk är beredda att köpa om de ser att priset är rimligt. Den skillnad som är mellan att köpa en hardcover-bok och att köpa en pocket, något liknande borde det kunna vara mellan att köpa en skiva och att ladda ner låtarna.
Vi måste ju komma ihåg här att det är monopolister vi har att göra med. Deras mål är att ta ut så höga priser som det bara är möjligt. Eftersom det inte finns någon konkurrens annat än i distributionsledet, så uppstår piratkopiering som ett slags undergroundkonkurrent. Om folk inte vill betala ockerpriser i matbutiken går de till en annan butik. Om folk inte vill betala ockerpriser för musik och film så piratkopierar de.
Visst kan branschen fortsätta att ta ut höga priser och lägga vinsterna på att jävlas med folk i domstolarna. Men de skjuter sig själva i foten på lång sikt. Det tillkommer ständigt nya konsumenter i världen, och när människor får mer pengar i länder som Indien, Kina och Brasilien handlar det om hundratals miljoner nya konsumenter. Men inte tusan kommer dessa att betala tio kronor per låt och 200 kr per film! De har trots allt relativt låga inkomster jämfört med oss. I stället kommer de att lära sig att piratkopiera. Man har chansen nu, att erbjuda dem tjänster som gör det till en vana att välja lagliga alternativ. Denna vana kan bara uppstå om priserna är rimliga, och då talar vi om kanske 2 kr för en låt och 40 kr för en film.
Det kommer att svida i början, men på lång sikt måste branschen gå över från modesta volymer och höga priser till stora volymer och låga priser. När kostnaden att distribuera ytterligare en kopia av en låt är i princip noll, då är det minst lika bra att sälja 1 miljon låtar för 2 kr styck som att sälja 200K för 10 kr styck. Minst lika bra, för det kommer att öka intresset för artisten.
Så vad branschen behöver är ett IKEA. Där kan man ofta inte låta bli att plocka på sig saker som man egentligen kanske inte behöver, just eftersom det är så billigt. Och det är så det ska vara i en bra nätbutik. Äsch, jag tar några av den där artisten också, det kostar ju bara 2 spänn styck. Med dagens priser blir det att man bara köper det man VET är bra, om man köper alls.
För rent psykologiskt är det så, att vi har en uppfattning för de flesta varor om vad ungefär som är ett rimligt pris. När priset överstiger detta, då vill många låta bli, även om summan i sig kan tyckas låg. Att betala ett för högt pris kan upplevas lite som att bli lurad eller besegrad, det handlar inte bara om plånboken, utan också om egot.
Sedan kunde de vara bra om debatten kunde hyfsas till lite. Piratkopiering är inte stöld, piratkopiering är piratkopiering och inte stöld. Inget fysiskt försvinner, ingen innehavare blir av med något denne hade innan. Att stjäla en tavla och att kopiera en tavla är två olika saker. Piratkopiering är mer jämförbart med att planka på tunnelbanan eller att skippa att betala tv-avgiften.
Piratkopiering i sig måste inte heller alltid vara moraliskt fel, men då talar vi förstås inte om film och musik längre, utan om mediciner. När de moderna läkemedlen mot HIV kom, ville bolagen sin vana trogen ta ut så höga priser som möjligt. Problemet var bara att U-länderna inte hade råd. Deras val var att piratkopiera, alltså låta någon tillverka generiska kopior, eller att låta folk dö. Det var tur att de valde att piratkopiera.
När det gäller media har vi ju inte människoliv i andra vågskålen, så det är klart att det är en helt annan sak moraliskt sett. Men det visar vad monopol leder till i mindre rika länder om man tar ut för höga priser. Samma sak kommer att ske med andra monopol. Men kommer man att kopiera IKEAs möbler? I mycket liten utsträckning, just för att de är så billiga. IKEA kommer i stället att kunna sälja sina varor själva. Det är synd att musik-och filmbranscherna inte tycks vilja det särskilt starkt...
Det är synd bara att branschen inte vill inse att de själva är en stor del av problemet. Vad folk vill ha är möjligheten att ladda hem det de vill ha på ett snabbt och enkelt sätt, och spela upp materialet på vilken spelare som helst som de råkar ha. Till ett rimligt pris.
Men branschen tycks ha gett sig f-n på att det ska vi inte alls göra. Man har haft minst 15 år på sig att skapa lösningar, men icke. Utbuden på de lagliga alternativen är undermåliga, särskilt när det gäller film. Sedan har vi allt trams med kopieringsskydd, regionkodning, CD-skivor som inte kan spelas upp på datorer eller installerar spionprogram om de spelas på datorer, DRM, och kanske det mest drakoniska hittills: HDCP.
Om jag vill se på en HD-film, exempelvis på blue-ray, på min dator i framtiden, då räcker det inte med att köpa en blue-ray-spelare och själva filmen (som kostar 200 spänn). Jag måste också köpa ett nytt grafikkort, som är HDCP-kompatibelt. Min 24-tums LCD-skärm, som kostade 7000 ny, kommer inte heller att fungera, eftersom den inte är HDCP-kompatibel. Många kommer att bli upprörda över det här.
Lika dumt är det med musik. När jag köpte ny mobiltelefon, prövade jag att ladda ner en låt via den, det kostade 12 kr. Men jag kan bara lyssna på den på mobilen, inte på datorn... tror tusan att jag aldrig köpte något därifrån igen.
Inte nog med att utbudet är dåligt och att det är mycket krångel, man tar dessutom ut samma ockerpriser som om man skulle köpa en skiva i en box. Vad är det då för mening, då kan jag ju lika gärna skicka efter skivan från CDON istället. Och det är rimligen det bolagen vill. De vill inte alls att vi ska ladda ner någonting. De vill fortsätta att sälja skivor som de alltid har gjort. Det framstår mer och mer som att de legala nedladdningsmöjligheterna är alibin, som man ska kunna peka på och säga "men hallå, det finns ju legala alternativ". Men de väntar sig egentligen inte att vi sak använda dem i någon större utsträckning. Det är i och för sig tur att det finns folk som i alla fall ärligt försöker driva på utvecklingen, som Apples Steve Jobs. Men det är naturligtvis inte en slump att han kommer från datorbanschen, inte film-och musikbranschen.
Här kunde man säkert lära en del av bokbranschen. Idag kan man köpa pocketböcker i alla möjliga butiker, den lokala mataffären till exempel. Folk är beredda att köpa om de ser att priset är rimligt. Den skillnad som är mellan att köpa en hardcover-bok och att köpa en pocket, något liknande borde det kunna vara mellan att köpa en skiva och att ladda ner låtarna.
Vi måste ju komma ihåg här att det är monopolister vi har att göra med. Deras mål är att ta ut så höga priser som det bara är möjligt. Eftersom det inte finns någon konkurrens annat än i distributionsledet, så uppstår piratkopiering som ett slags undergroundkonkurrent. Om folk inte vill betala ockerpriser i matbutiken går de till en annan butik. Om folk inte vill betala ockerpriser för musik och film så piratkopierar de.
Visst kan branschen fortsätta att ta ut höga priser och lägga vinsterna på att jävlas med folk i domstolarna. Men de skjuter sig själva i foten på lång sikt. Det tillkommer ständigt nya konsumenter i världen, och när människor får mer pengar i länder som Indien, Kina och Brasilien handlar det om hundratals miljoner nya konsumenter. Men inte tusan kommer dessa att betala tio kronor per låt och 200 kr per film! De har trots allt relativt låga inkomster jämfört med oss. I stället kommer de att lära sig att piratkopiera. Man har chansen nu, att erbjuda dem tjänster som gör det till en vana att välja lagliga alternativ. Denna vana kan bara uppstå om priserna är rimliga, och då talar vi om kanske 2 kr för en låt och 40 kr för en film.
Det kommer att svida i början, men på lång sikt måste branschen gå över från modesta volymer och höga priser till stora volymer och låga priser. När kostnaden att distribuera ytterligare en kopia av en låt är i princip noll, då är det minst lika bra att sälja 1 miljon låtar för 2 kr styck som att sälja 200K för 10 kr styck. Minst lika bra, för det kommer att öka intresset för artisten.
Så vad branschen behöver är ett IKEA. Där kan man ofta inte låta bli att plocka på sig saker som man egentligen kanske inte behöver, just eftersom det är så billigt. Och det är så det ska vara i en bra nätbutik. Äsch, jag tar några av den där artisten också, det kostar ju bara 2 spänn styck. Med dagens priser blir det att man bara köper det man VET är bra, om man köper alls.
För rent psykologiskt är det så, att vi har en uppfattning för de flesta varor om vad ungefär som är ett rimligt pris. När priset överstiger detta, då vill många låta bli, även om summan i sig kan tyckas låg. Att betala ett för högt pris kan upplevas lite som att bli lurad eller besegrad, det handlar inte bara om plånboken, utan också om egot.
Sedan kunde de vara bra om debatten kunde hyfsas till lite. Piratkopiering är inte stöld, piratkopiering är piratkopiering och inte stöld. Inget fysiskt försvinner, ingen innehavare blir av med något denne hade innan. Att stjäla en tavla och att kopiera en tavla är två olika saker. Piratkopiering är mer jämförbart med att planka på tunnelbanan eller att skippa att betala tv-avgiften.
Piratkopiering i sig måste inte heller alltid vara moraliskt fel, men då talar vi förstås inte om film och musik längre, utan om mediciner. När de moderna läkemedlen mot HIV kom, ville bolagen sin vana trogen ta ut så höga priser som möjligt. Problemet var bara att U-länderna inte hade råd. Deras val var att piratkopiera, alltså låta någon tillverka generiska kopior, eller att låta folk dö. Det var tur att de valde att piratkopiera.
När det gäller media har vi ju inte människoliv i andra vågskålen, så det är klart att det är en helt annan sak moraliskt sett. Men det visar vad monopol leder till i mindre rika länder om man tar ut för höga priser. Samma sak kommer att ske med andra monopol. Men kommer man att kopiera IKEAs möbler? I mycket liten utsträckning, just för att de är så billiga. IKEA kommer i stället att kunna sälja sina varor själva. Det är synd att musik-och filmbranscherna inte tycks vilja det särskilt starkt...
söndag, november 04, 2007
Men hur svårt kan det vara?!
Jaha, ny dag, nya historier om fuskande moderater. Den här gången är det Cederschiölds som har betalat svart för sin stödhjälp i 13 år. Det finns nu förstås många som redan har skrivit om att detta är fel, vilket hyckleri det är och så vidare. Så jag hoppar över det och ger mig på en annan aspekt.
Nämligen hur fascinerande KORKAT det är. Vad är det för fel i skallen på dessa människor? När regeringen tillträdde och snabbt fick kapa två ministrar pga licensskolk och svartbetalningar steg plötsligt anmälningarna från folk att de hade TV markant. För folk fattar ju. Jaha, sådant där kan man få problem för. Ja, då är det väl bäst att vara på den säkra sidan. Alla politikerwannabes med något i skallen borde då ha begripit att licens, det måste man betala om man vill bli politiker.
Samma sak med svartbetalning. Hur kan man INTE fatta efter de där avgångarna att det där ska man nog låta bli som politiker, det kan stå en dyrt. Dessutom hade man ju det perfekta tillfället att börja betala vitt. Avdragsrätt för hushållsnära tjänster införs. Ingen skulle tycka att det var särskilt konstigt om Cederschiölds då plötsligt skulle skaffa städhjälp. "Det har ju blivit billigare nu, så vi tänkte att det kunde vi väl pröva..." Men icke. Man fortsatte i alla fall att betala svart.
Även den mest inbitne moderat måste väl erkänna att man måste vara ganska trögtänkt för att inte begripa hur landet ligger?
Den politiker som fortsätter att betala svart efter det här, måste helt enkelt ha bristande intelligens. Och paret Cederschiöld kan helt enkelt inte vara de skarpaste knivarna i lådan.
Det är faktiskt ganska oroande. Vad för slags beslut kan vi vänta oss att sådana, uppenbart inte överdrivet begåvade, människor egentligen tar?
Nämligen hur fascinerande KORKAT det är. Vad är det för fel i skallen på dessa människor? När regeringen tillträdde och snabbt fick kapa två ministrar pga licensskolk och svartbetalningar steg plötsligt anmälningarna från folk att de hade TV markant. För folk fattar ju. Jaha, sådant där kan man få problem för. Ja, då är det väl bäst att vara på den säkra sidan. Alla politikerwannabes med något i skallen borde då ha begripit att licens, det måste man betala om man vill bli politiker.
Samma sak med svartbetalning. Hur kan man INTE fatta efter de där avgångarna att det där ska man nog låta bli som politiker, det kan stå en dyrt. Dessutom hade man ju det perfekta tillfället att börja betala vitt. Avdragsrätt för hushållsnära tjänster införs. Ingen skulle tycka att det var särskilt konstigt om Cederschiölds då plötsligt skulle skaffa städhjälp. "Det har ju blivit billigare nu, så vi tänkte att det kunde vi väl pröva..." Men icke. Man fortsatte i alla fall att betala svart.
Även den mest inbitne moderat måste väl erkänna att man måste vara ganska trögtänkt för att inte begripa hur landet ligger?
Den politiker som fortsätter att betala svart efter det här, måste helt enkelt ha bristande intelligens. Och paret Cederschiöld kan helt enkelt inte vara de skarpaste knivarna i lådan.
Det är faktiskt ganska oroande. Vad för slags beslut kan vi vänta oss att sådana, uppenbart inte överdrivet begåvade, människor egentligen tar?
lördag, september 15, 2007
Mänskligheten älskar småsaker
Vilksaffären med muhammedhunden rullar vidare. Al-Qaida lovar en belöning till den som mördar Lars Vilks, och nu har det börjat bli dags att hota svenska företag också, lyckligtvis tycks det bara vara Al-Qaida som är med på den vagnen än så länge.
Madeleineaffären har rullat på rätt länge nu och har fått stor uppmärksamhet i hela världen.
Och snart kommer det nog nya rubriker om Paris Hilton också. Vad har dessa tre gemensamt? Jo, att det egentligen handlar om rätt så små saker som lika gärna inte kunde ha fått någon mediauppmärksamhet alls.
Visst är det tragiskt att en liten flicka har försvunnit och kanske dött. Men det finns tusentals försvinnandefall i världen som aldrig får någon uppmärksamhet utanför lokalpressen. Och det Lars Vilks har gjort är faktiskt bara en kluddig teckning. Paris Hilton behöver vi inte ens säga något om.
I länder som Pakistan, Syrien, Iran och Irak lider befolkningen av krig, förtryck, korruption, fattigdom med mera. Vad är egentligen en fånig blyertsteckning jämfört med det, när man tänker efter? Problemet är kanske att man inte tänker efter på det sättet.
Jag tror att det är en generell egenskap hos många människor, att om hjärnan kan välja att fundera på något svårt och komplicerat, eller på något enkelt och lättbegripligt, då väljer man det enkla, det som kräver minst mental ansträngning.
Muhammedteckningar, Paris Hilton och saknade barn är busenkelt att förstå. Att förstå orsakerna till klimatförändringar, arbetslöshet och fattigdom, eller hur man ska göra för att bli av med krig, förtryck och korruption är betydligt svårare. Därför väljer man lätt att hoppa över det och gå över till de "lätta" nyheterna i stället. Trots att de senare förstås är mycket viktigare för världen och samhället egentligen.
Sedan finns det förstås ett stort intresse hos regimerna i vissa diktaturer att folket riktar sitt intresse och sin ilska mot någon pellejöns i ett avlägset land, istället för att bry sig om problemen på hemmaplan.
Jag tror att det också lite grann är som när man har något viktigt man ska göra. Studenten som borde plugga till tentan får plötsligt för sig att det är helt avgörande att städa först. Kontorsarbetaren som borde förbereda sin presentation inför teamet och chefen på fredag ser till att sortera sina papper riktigt prydligt.
Ooahh...jag vill inte ta tag i det här tunga... finns det inte något lättare att ta itu med i stället? På något sätt känns det som att det är detta mönster som går igen lite varstans. Viktiga saker blir inte av, för att småsakerna kommer till vår "räddning".
Jag är likadan själv. Jag har viktiga saker som jag vet att jag borde börja skriva på. Men jag gör det inte. Annat kommer emellan. Ett tv-program jag "måste" se, en bok det kanske kunde vara bra att läsa först för att få lite infallsvinklar. Och så allt slösurfande. Börskurser, kolla nyheterna en gång till, kanske har det kommit upp något intressant på Tradera, och visst finns det många intressanta fakta på Wikipedia som man inte hade en aning om...? Oj, här är något jag absolut måste blogga om, och ett inlägg i ett forum som jag helt klart borde svara på...
Kanske är det lättja. Kanske är det dåligt självförtroende och rädsla för att man ska misslyckas med det där viktiga. Men innerst inne vet jag ju att det bara är att hugga i och sätta igång.
Så nu ska jag det. Jag ska sätta igång. Ska bara kolla så att jag inte har några virus på datorn först. Bäst att backa upp hårddisken på DVD också.
Madeleineaffären har rullat på rätt länge nu och har fått stor uppmärksamhet i hela världen.
Och snart kommer det nog nya rubriker om Paris Hilton också. Vad har dessa tre gemensamt? Jo, att det egentligen handlar om rätt så små saker som lika gärna inte kunde ha fått någon mediauppmärksamhet alls.
Visst är det tragiskt att en liten flicka har försvunnit och kanske dött. Men det finns tusentals försvinnandefall i världen som aldrig får någon uppmärksamhet utanför lokalpressen. Och det Lars Vilks har gjort är faktiskt bara en kluddig teckning. Paris Hilton behöver vi inte ens säga något om.
I länder som Pakistan, Syrien, Iran och Irak lider befolkningen av krig, förtryck, korruption, fattigdom med mera. Vad är egentligen en fånig blyertsteckning jämfört med det, när man tänker efter? Problemet är kanske att man inte tänker efter på det sättet.
Jag tror att det är en generell egenskap hos många människor, att om hjärnan kan välja att fundera på något svårt och komplicerat, eller på något enkelt och lättbegripligt, då väljer man det enkla, det som kräver minst mental ansträngning.
Muhammedteckningar, Paris Hilton och saknade barn är busenkelt att förstå. Att förstå orsakerna till klimatförändringar, arbetslöshet och fattigdom, eller hur man ska göra för att bli av med krig, förtryck och korruption är betydligt svårare. Därför väljer man lätt att hoppa över det och gå över till de "lätta" nyheterna i stället. Trots att de senare förstås är mycket viktigare för världen och samhället egentligen.
Sedan finns det förstås ett stort intresse hos regimerna i vissa diktaturer att folket riktar sitt intresse och sin ilska mot någon pellejöns i ett avlägset land, istället för att bry sig om problemen på hemmaplan.
Jag tror att det också lite grann är som när man har något viktigt man ska göra. Studenten som borde plugga till tentan får plötsligt för sig att det är helt avgörande att städa först. Kontorsarbetaren som borde förbereda sin presentation inför teamet och chefen på fredag ser till att sortera sina papper riktigt prydligt.
Ooahh...jag vill inte ta tag i det här tunga... finns det inte något lättare att ta itu med i stället? På något sätt känns det som att det är detta mönster som går igen lite varstans. Viktiga saker blir inte av, för att småsakerna kommer till vår "räddning".
Jag är likadan själv. Jag har viktiga saker som jag vet att jag borde börja skriva på. Men jag gör det inte. Annat kommer emellan. Ett tv-program jag "måste" se, en bok det kanske kunde vara bra att läsa först för att få lite infallsvinklar. Och så allt slösurfande. Börskurser, kolla nyheterna en gång till, kanske har det kommit upp något intressant på Tradera, och visst finns det många intressanta fakta på Wikipedia som man inte hade en aning om...? Oj, här är något jag absolut måste blogga om, och ett inlägg i ett forum som jag helt klart borde svara på...
Kanske är det lättja. Kanske är det dåligt självförtroende och rädsla för att man ska misslyckas med det där viktiga. Men innerst inne vet jag ju att det bara är att hugga i och sätta igång.
Så nu ska jag det. Jag ska sätta igång. Ska bara kolla så att jag inte har några virus på datorn först. Bäst att backa upp hårddisken på DVD också.
söndag, september 09, 2007
FolkPartiet blir FörsvarsPartiet?
Nu i samband med Odenbergs avgång uppfattar nog många det lite grann som att moderaterna har lämnat fältet fritt i försvarsfrågan. Försvarskramarna, som traditionellt varit moderater, är nu lovligt byte för andra partier som vill knapra åt sig röster. Taktikern Björklund kommer nog snart att gå till attack.
En viktig förändring inom borgerligheten är ju att konservatismen har tonats ner. Kd pratar rätt lite om religion, moderaterna lobbar mindre om försvaret, och det här med Konungen och fosterlandet var det rätt länge sedan man hörde något om. I stället är det allt mer liberaler och ekonomister som har tagit över i framför allt centern och moderaterna, medan kd har blivit något slags mjukkonservativa med omvårdnad, familj och äldre som fokus. Traditionella konservativa värderingar tycks det växa fett med mossa på, om man säger så.
Vilket jag i grunden inte har något emot eftersom jag inte känner mig ett dugg konservativ. Allt skulle väl egentligen vara frid och fröjd om inte nu inte konservativa både till höger och vänster började lockas av Sverigedemokraterna i stället. För de ser förstås sin chans. Om ingen annan pratar om "svenskhet", stängda gränser, traditionella värderingar, kristendom, starkt försvar och Konungen och fostervattnet, då finns det förstås en öppning där att locka väljare. Nu består SD lyckligtvis till stor del av byfånar som saknar skarpa taktikhjärnor, men det kan räcka med att ett fåtal ledartyper som begriper hur en slipsten ska dras.
Faktum är ju att det till stor del är Folkpartiet som har fått agera patrull i frågor som kan locka konservativa. Invandring och integration, ordning och reda i skolan. När man gör så är det ju viktigt att man inte blir för lika dem man angriper. Liberalismen står normalt sett för en generös inställning till invandring, och den har man kunnat behålla eftersom man har kombinerat den med kravställande. Kom gärna hit, men det gäller att du sköter dig. Liknande krav i skolan: Vi ska satsa, men kräver att du sköter dig.
Det fungerar eftersom FP, som traditionellt liberalt parti uppfattas som tillräckligt annorlunda än SD. Det skulle inte fungera lika bra med moderaterna som uppfattas som konservativa.
Nu tycks moderaterna förlora trovärdighet hos försvarskramare, och då kan det nog bli så att major Björklund ser sig manad att patrullera gränsen så att inte väljare släpps över bron. Onekligen har han rätt förutsättningar för att ta över försvarsfrågan, precis som man tidigare lagt beslag på skolfrågan. Här kan man ju hoppas att budskapet följer den tidigare inslagna vägen: Vi värnar försvaret, men vi ställer också högre krav.
För det vore ju verkligen på tiden. Försvaret är ett jäkla härke, som det brukade heta i lumpen. Trenden har länge varit mindre försvar för samma pengar. Det gäller bland annat att få ordning på materielinköpen. Förvaret ska inte vara en stödförening till försvarsindustrin. Vidare måste officerarnas anställningsstrygghet offras. Kan man ändra i LAS så kanske man kan detta också?Ut med allt gammalt dödkött som driver omkring. Åldersstrukturen måste fixas, och den som inte längre behövs måste faktiskt gå till AMS som alla andra. Vi ska förstås inte ha regelrätt åldersdiskriminering, men genom att ställa hårdare och väl valda krav på officerare går det säkert att hyvla bort de överflödiga.
Så om SD börjar hojta om mer pengar till försvaret kan Björklund vara precis rätt person att bemöta detta genom att visa på hur man ska skapa ett effektivare försvar. Om man måste trampa på några ömma moderattår på vägen så är ju inte det hela världen.
Fast det finns förstås en stor risk att han i stället bara kommer att vara lojal mot sina gamla kamrater. Jag bara pekar på tänkbara scenarion här, inte vet jag hur det kommer att bli i slutändan. Liberal ideologi kommer nog i vilket fall inte att ha någon större roll i sammanhanget. Johan Jakobsson må vara borta, men hans anda lever kvar, och Björklund är utan tvekan en i gänget som sätter taktiken före ideologin.
En viktig förändring inom borgerligheten är ju att konservatismen har tonats ner. Kd pratar rätt lite om religion, moderaterna lobbar mindre om försvaret, och det här med Konungen och fosterlandet var det rätt länge sedan man hörde något om. I stället är det allt mer liberaler och ekonomister som har tagit över i framför allt centern och moderaterna, medan kd har blivit något slags mjukkonservativa med omvårdnad, familj och äldre som fokus. Traditionella konservativa värderingar tycks det växa fett med mossa på, om man säger så.
Vilket jag i grunden inte har något emot eftersom jag inte känner mig ett dugg konservativ. Allt skulle väl egentligen vara frid och fröjd om inte nu inte konservativa både till höger och vänster började lockas av Sverigedemokraterna i stället. För de ser förstås sin chans. Om ingen annan pratar om "svenskhet", stängda gränser, traditionella värderingar, kristendom, starkt försvar och Konungen och fostervattnet, då finns det förstås en öppning där att locka väljare. Nu består SD lyckligtvis till stor del av byfånar som saknar skarpa taktikhjärnor, men det kan räcka med att ett fåtal ledartyper som begriper hur en slipsten ska dras.
Faktum är ju att det till stor del är Folkpartiet som har fått agera patrull i frågor som kan locka konservativa. Invandring och integration, ordning och reda i skolan. När man gör så är det ju viktigt att man inte blir för lika dem man angriper. Liberalismen står normalt sett för en generös inställning till invandring, och den har man kunnat behålla eftersom man har kombinerat den med kravställande. Kom gärna hit, men det gäller att du sköter dig. Liknande krav i skolan: Vi ska satsa, men kräver att du sköter dig.
Det fungerar eftersom FP, som traditionellt liberalt parti uppfattas som tillräckligt annorlunda än SD. Det skulle inte fungera lika bra med moderaterna som uppfattas som konservativa.
Nu tycks moderaterna förlora trovärdighet hos försvarskramare, och då kan det nog bli så att major Björklund ser sig manad att patrullera gränsen så att inte väljare släpps över bron. Onekligen har han rätt förutsättningar för att ta över försvarsfrågan, precis som man tidigare lagt beslag på skolfrågan. Här kan man ju hoppas att budskapet följer den tidigare inslagna vägen: Vi värnar försvaret, men vi ställer också högre krav.
För det vore ju verkligen på tiden. Försvaret är ett jäkla härke, som det brukade heta i lumpen. Trenden har länge varit mindre försvar för samma pengar. Det gäller bland annat att få ordning på materielinköpen. Förvaret ska inte vara en stödförening till försvarsindustrin. Vidare måste officerarnas anställningsstrygghet offras. Kan man ändra i LAS så kanske man kan detta också?Ut med allt gammalt dödkött som driver omkring. Åldersstrukturen måste fixas, och den som inte längre behövs måste faktiskt gå till AMS som alla andra. Vi ska förstås inte ha regelrätt åldersdiskriminering, men genom att ställa hårdare och väl valda krav på officerare går det säkert att hyvla bort de överflödiga.
Så om SD börjar hojta om mer pengar till försvaret kan Björklund vara precis rätt person att bemöta detta genom att visa på hur man ska skapa ett effektivare försvar. Om man måste trampa på några ömma moderattår på vägen så är ju inte det hela världen.
Fast det finns förstås en stor risk att han i stället bara kommer att vara lojal mot sina gamla kamrater. Jag bara pekar på tänkbara scenarion här, inte vet jag hur det kommer att bli i slutändan. Liberal ideologi kommer nog i vilket fall inte att ha någon större roll i sammanhanget. Johan Jakobsson må vara borta, men hans anda lever kvar, och Björklund är utan tvekan en i gänget som sätter taktiken före ideologin.
fredag, september 07, 2007
Rätt av Reinfeldt
Man måste ju säga ändå att Reinfeldt agerat helt rätt hittills i samband med den här fåniga uppståndelsen kring något som mest liknar en dagisteckning. Vad han ska göra är förstås att agera som en exemplarisk demokrat. Det är särskilt viktigt när strålkastarljuset ligger på från odemokratiskt håll.
Helt rätt att bjuda in till diskussion. Demokrati bygger på att människor med olika åsikter diskuterar istället för att slåss om saken. En demokratisk förebild ska inte säga nej till diskussion och debatt.
Man bör behandla situationen som ett tillfälle att undervisa om hur det svenska systemet fungerar, om demokratins principer och rättigheterna som följer med den. Många har ju faktiskt en väldigt grund förståelse för sådant.
Börjar man brusa upp och skrika sänker man sig bara till samma nivå som pellejönsarna som för oväsen i Iran och Pakistan. Som en lugn, tålmodig lärare, det tror jag är det bästa receptet. Och här passar ju Reinfeldt, som ger intryck av att helt sakna temperament och känsloyttringar, in sällsynt bra. Fåniga krav som kommer från diktaturer som vars ledare knappt kan stava till "human rights", de bemöts bäst på samma sätt. Lugn och saklig undervisning om varför de är otänkbara.
Passa på och undervisa nu medan de lyssnar, så kan det kanske komma något bra ut av historien på lång sikt.
Helt rätt att bjuda in till diskussion. Demokrati bygger på att människor med olika åsikter diskuterar istället för att slåss om saken. En demokratisk förebild ska inte säga nej till diskussion och debatt.
Man bör behandla situationen som ett tillfälle att undervisa om hur det svenska systemet fungerar, om demokratins principer och rättigheterna som följer med den. Många har ju faktiskt en väldigt grund förståelse för sådant.
Börjar man brusa upp och skrika sänker man sig bara till samma nivå som pellejönsarna som för oväsen i Iran och Pakistan. Som en lugn, tålmodig lärare, det tror jag är det bästa receptet. Och här passar ju Reinfeldt, som ger intryck av att helt sakna temperament och känsloyttringar, in sällsynt bra. Fåniga krav som kommer från diktaturer som vars ledare knappt kan stava till "human rights", de bemöts bäst på samma sätt. Lugn och saklig undervisning om varför de är otänkbara.
Passa på och undervisa nu medan de lyssnar, så kan det kanske komma något bra ut av historien på lång sikt.
söndag, september 02, 2007
Mänskliga rättigheter, också i Kina?
I dagens SvD kan man läsa om att Forum för Levande Historia nu också ska ta sig an kommunismens brott. Det är väl bra, även om det känns principiellt tveksamt med historieskrivning som sker på regeringens uppdrag.
Men jag vågar nog gissa att man tyvärr kommer att tala tyst om det förtryck som fortfarande pågår i Kina, exempelvis den olagliga ockupationen av Tibet. Man ska granska perioden fram till 1989, så det innebär ju att man också kan få med massakern på Himmelska Fridens torg (4 juni 1989). Men kommer man att nämna att det fortfarande idag är tabu att tala om den händelsen i Kina, och att regeringen censurerar all information om saken? Ja, också den kinesiska versionen av Googles sökmotor är ju censurerad, till exempel (av Google själva!) Jag har inget större förtroende för ryggraderna hos den svenska regeringen i den frågan.
Skramlar Kina lite med sina ekonomiska vapen så blir det nog snabbt tyst i klassen. Precis som när Kina ville ha bort vapenembargot som instiftades efter massakern. Lyckligtvis motsatte sig EU till slut att embargot togs bort. Men de ryggradslösa fegisarna Reinfeldt och Persson var båda två helt och hållet inne på att vika sig. DET är definitivt något som FfLH kommer att vara knäpptyst om!
Det som händer i Kina nu är oerhört avgörande för världens framtid. Frågan är: kommer Kina att lyckas kombinera en kapitalistisk marknadsekonomi, det mest effektiva ekonomiska system som finns, med diktatur? Lyckas man med den balansgången kommer man att bli en förebild för många andra diktatorer och diktatorwannabes i världen. En mycket farlig sådan. Då kan vi få se en värld där vi fortfarande har diktaturer, men nu betydligt ekonomiskt starkare än tidigare.
Går det att få folk att nöja sig med ekonomisk frihet, eller kommer den som har fått ekonomisk frihet med automatik också att kräva politisk frihet på sikt? Visar det sig i stället att det inte går att kombinera diktatur och ekonomisk frihet, då blir fallet Kina i stället en positiv tankeställare för andra diktaturer: Vill ni inte hamna på efterkälken ekonomiskt, så finns det bara en väg att gå, och den leder till demokrati.
Det var en intressant dokumentär på Kunskapskanalen för ett tag sedan. Thomas Friedman berättade att oljepriset var omvänt proportionellt mot graden av frihet i oljestater. Ju högre oljepris, desto mindre frihet, och tvärtom. Kan också läsas mer om här. Med ett högt oljepris kan en petrodiktatur säga åt resten av världen att dra åt skogen, de köper ändå. Man kan ge folket en hyfsad materiell standard så att de inte klagar. Men kanske också, framför allt: Man behöver inte beskatta alla medborgare. Inkomster får man ju från oljan. No taxation without representation, var slagordet när det nya USA gjorde uppror mot britterna. Men man kan ju också formulera det omvänt: No representation without taxation! Oljediktatorer kan resonera som så: Om de inte betalar skatt, varför ska de ha inflytande? Och folket resonerar på ett liknande sätt: Ju mer staten tar av det som är mitt, desto starkare blir min vilja att ställa krav på staten.
Här kan man ana ett samband som väl kanske inte blir så populärt bland nyliberaler: Skatt är inte bara stöld, det är också demokrati! Engagemanget i hur samhället ser ut växer med skatten. Ju fler som betalar skatt, desto fler engagerar sig. Och ju mer skatt, desto mer demokrati. Eller? Nja, riktigt så enkelt är det nu inte. Det spelar ju också in i vilken grad skattebetalarna uppfattar uttaget som legitimt, nödvändigt och rättvist. Uppfattar man att staten tar in för mycket pengar, använder dem ineffektivt eller till onödiga saker eller är korrupt, då minskar förstås engagemanget och ersätts med fientlighet. Skulle gissa att kurvan antagligen planar ut på något slags optimal nivå.
Så medan Ryssland, Venezuela och Iran kan strunta i mänskliga rättigheter eftersom de har värdefulla naturresurser, i alla fall så länge oljan räcker och andra är beroende av den, så måste Kina och andra diktaturer som inte har gott om naturtillgångar pröva något annat. De måste ha in skatteinkomster, och för att öka skatteinkomsterna måste de ge medborgarna ekonomisk frihet. Den stora frågan är som sagt om folket kommer att låta nöja sig.
Lyckligtvis kan människors inställning till mänskliga rättigheter förändras relativt snabbt. Sverige fick religionsfrihet först 1/1 1952. Det är inte särskilt länge sedan. Men det är nog få som idag tycker att alla ska vara tvungna att vara medlemmar i ett samfund. 2000 skiljdes kyrkan från staten, det är bara några år sedan, men stödet för att vi ska ha en statskyrka har nog sjunkit rätt ordentligt sedan dess. Har man väl vant sig vid en förnuftig ordning, börjar man snart undra hur folk kunde acceptera de tidigare dumheterna.
Ska man vara petig finns det fortfarande en svensk som inte har religionsfrihet, nämligen statschefen. Kungen, alltså. 1979 införde vi kvinnlig tronföljd (också mer eller mindre självklart idag), men det står fortfarande i successionsordningen, som är en del av grundlagen, att:
"...Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)."
Utan Augsburgiska bekännelsen får man alltså inte bli kung. Tror du inte på exempelvis arvssynden, får du inte bli statsschef i Sverige. Är du ateist, agnostiker, katolik, grekisk-ortodox, buddhist, hindu, muslim eller något annat orent så kan sticka och brinna.
Dessutom får inte prinsar och prinsessor gifta sig med vem de vill utan godkännande från regeringen."Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande. Lag (1979:935)"
När dessa fåniga bestämmelser en gång upphävs, kommer framtidens svenskar antagligen se tillbaka på oss och fråga sig hur vi kunde vara så principiellt vilsna. Även om det nu bara är en symbolfråga.
Vill man ha lite "större" förbrytelser, kan man ju titta på tvångssteriliseringarna. Lagen som tillät dem avskaffades 1976. Lite mer än trettio år, det är faktiskt inte så lång tid. Eller att homosexualitet betraktades som en sjukdom fram till 1979.
Ger vi oss ut i världen så infördes kvinnlig rösträtt i Schweiz först 1971. Portugal förbjöd slaveriet i sina kolonier 1961. Man får ju hoppas att den nuvarande ordningen anses självklar där numera. Men ibland kan man förvånas av hur bakom folk kan vara även i de mest civiliserade av länder. Ta exempelvis de så kallade Jim Crow-lagarna som länge gällde i många amerikanska sydstater. Det var faktiskt inte förrän 1967 som USA:s högsta domstol ogiltigförklarade de kvarvarande delstatslagar, som förbjöd svarta och vita att gifta sig med varandra! Men kanske ännu mer pinsamt är att det var inte förrän 1998 respektive 2000 som South Carolina och Alabama faktiskt strök dessa lagar ur lagböckerna. Detta med röstsiffrorna 62% respektive 59% för en strykning. Det vill säga, ännu år 2000 tyckte 41% av de röstande i Alabama att det var helt ok med en sådan lag. "In many rural, mostly white counties, the amendment either passed narrowly or was defeated." kan man läsa här. Håhå jaja.
Men som sagt, jag tror att när man väl vant sig vid mänskliga rättigheter kommer de flesta efter ett tag att uppfatta dem som självklara och undra hur tidigare generationer var funtade egentligen. Kanske kommer framtida kineser att undra hur deras föräldrar kunde acceptera en så genomsyrande censur. Kanske kommer framtida muslimer i Pakistan att undra varför det blev ett sådant hallå av att någon okänd svensk ritade en fånig teckning.
Fast säker kan man ju tyvärr inte vara.
Men jag vågar nog gissa att man tyvärr kommer att tala tyst om det förtryck som fortfarande pågår i Kina, exempelvis den olagliga ockupationen av Tibet. Man ska granska perioden fram till 1989, så det innebär ju att man också kan få med massakern på Himmelska Fridens torg (4 juni 1989). Men kommer man att nämna att det fortfarande idag är tabu att tala om den händelsen i Kina, och att regeringen censurerar all information om saken? Ja, också den kinesiska versionen av Googles sökmotor är ju censurerad, till exempel (av Google själva!) Jag har inget större förtroende för ryggraderna hos den svenska regeringen i den frågan.
Skramlar Kina lite med sina ekonomiska vapen så blir det nog snabbt tyst i klassen. Precis som när Kina ville ha bort vapenembargot som instiftades efter massakern. Lyckligtvis motsatte sig EU till slut att embargot togs bort. Men de ryggradslösa fegisarna Reinfeldt och Persson var båda två helt och hållet inne på att vika sig. DET är definitivt något som FfLH kommer att vara knäpptyst om!
Det som händer i Kina nu är oerhört avgörande för världens framtid. Frågan är: kommer Kina att lyckas kombinera en kapitalistisk marknadsekonomi, det mest effektiva ekonomiska system som finns, med diktatur? Lyckas man med den balansgången kommer man att bli en förebild för många andra diktatorer och diktatorwannabes i världen. En mycket farlig sådan. Då kan vi få se en värld där vi fortfarande har diktaturer, men nu betydligt ekonomiskt starkare än tidigare.
Går det att få folk att nöja sig med ekonomisk frihet, eller kommer den som har fått ekonomisk frihet med automatik också att kräva politisk frihet på sikt? Visar det sig i stället att det inte går att kombinera diktatur och ekonomisk frihet, då blir fallet Kina i stället en positiv tankeställare för andra diktaturer: Vill ni inte hamna på efterkälken ekonomiskt, så finns det bara en väg att gå, och den leder till demokrati.
Det var en intressant dokumentär på Kunskapskanalen för ett tag sedan. Thomas Friedman berättade att oljepriset var omvänt proportionellt mot graden av frihet i oljestater. Ju högre oljepris, desto mindre frihet, och tvärtom. Kan också läsas mer om här. Med ett högt oljepris kan en petrodiktatur säga åt resten av världen att dra åt skogen, de köper ändå. Man kan ge folket en hyfsad materiell standard så att de inte klagar. Men kanske också, framför allt: Man behöver inte beskatta alla medborgare. Inkomster får man ju från oljan. No taxation without representation, var slagordet när det nya USA gjorde uppror mot britterna. Men man kan ju också formulera det omvänt: No representation without taxation! Oljediktatorer kan resonera som så: Om de inte betalar skatt, varför ska de ha inflytande? Och folket resonerar på ett liknande sätt: Ju mer staten tar av det som är mitt, desto starkare blir min vilja att ställa krav på staten.
Här kan man ana ett samband som väl kanske inte blir så populärt bland nyliberaler: Skatt är inte bara stöld, det är också demokrati! Engagemanget i hur samhället ser ut växer med skatten. Ju fler som betalar skatt, desto fler engagerar sig. Och ju mer skatt, desto mer demokrati. Eller? Nja, riktigt så enkelt är det nu inte. Det spelar ju också in i vilken grad skattebetalarna uppfattar uttaget som legitimt, nödvändigt och rättvist. Uppfattar man att staten tar in för mycket pengar, använder dem ineffektivt eller till onödiga saker eller är korrupt, då minskar förstås engagemanget och ersätts med fientlighet. Skulle gissa att kurvan antagligen planar ut på något slags optimal nivå.
Så medan Ryssland, Venezuela och Iran kan strunta i mänskliga rättigheter eftersom de har värdefulla naturresurser, i alla fall så länge oljan räcker och andra är beroende av den, så måste Kina och andra diktaturer som inte har gott om naturtillgångar pröva något annat. De måste ha in skatteinkomster, och för att öka skatteinkomsterna måste de ge medborgarna ekonomisk frihet. Den stora frågan är som sagt om folket kommer att låta nöja sig.
Lyckligtvis kan människors inställning till mänskliga rättigheter förändras relativt snabbt. Sverige fick religionsfrihet först 1/1 1952. Det är inte särskilt länge sedan. Men det är nog få som idag tycker att alla ska vara tvungna att vara medlemmar i ett samfund. 2000 skiljdes kyrkan från staten, det är bara några år sedan, men stödet för att vi ska ha en statskyrka har nog sjunkit rätt ordentligt sedan dess. Har man väl vant sig vid en förnuftig ordning, börjar man snart undra hur folk kunde acceptera de tidigare dumheterna.
Ska man vara petig finns det fortfarande en svensk som inte har religionsfrihet, nämligen statschefen. Kungen, alltså. 1979 införde vi kvinnlig tronföljd (också mer eller mindre självklart idag), men det står fortfarande i successionsordningen, som är en del av grundlagen, att:
"...Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)."
Utan Augsburgiska bekännelsen får man alltså inte bli kung. Tror du inte på exempelvis arvssynden, får du inte bli statsschef i Sverige. Är du ateist, agnostiker, katolik, grekisk-ortodox, buddhist, hindu, muslim eller något annat orent så kan sticka och brinna.
Dessutom får inte prinsar och prinsessor gifta sig med vem de vill utan godkännande från regeringen."Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande. Lag (1979:935)"
När dessa fåniga bestämmelser en gång upphävs, kommer framtidens svenskar antagligen se tillbaka på oss och fråga sig hur vi kunde vara så principiellt vilsna. Även om det nu bara är en symbolfråga.
Vill man ha lite "större" förbrytelser, kan man ju titta på tvångssteriliseringarna. Lagen som tillät dem avskaffades 1976. Lite mer än trettio år, det är faktiskt inte så lång tid. Eller att homosexualitet betraktades som en sjukdom fram till 1979.
Ger vi oss ut i världen så infördes kvinnlig rösträtt i Schweiz först 1971. Portugal förbjöd slaveriet i sina kolonier 1961. Man får ju hoppas att den nuvarande ordningen anses självklar där numera. Men ibland kan man förvånas av hur bakom folk kan vara även i de mest civiliserade av länder. Ta exempelvis de så kallade Jim Crow-lagarna som länge gällde i många amerikanska sydstater. Det var faktiskt inte förrän 1967 som USA:s högsta domstol ogiltigförklarade de kvarvarande delstatslagar, som förbjöd svarta och vita att gifta sig med varandra! Men kanske ännu mer pinsamt är att det var inte förrän 1998 respektive 2000 som South Carolina och Alabama faktiskt strök dessa lagar ur lagböckerna. Detta med röstsiffrorna 62% respektive 59% för en strykning. Det vill säga, ännu år 2000 tyckte 41% av de röstande i Alabama att det var helt ok med en sådan lag. "In many rural, mostly white counties, the amendment either passed narrowly or was defeated." kan man läsa här. Håhå jaja.
Men som sagt, jag tror att när man väl vant sig vid mänskliga rättigheter kommer de flesta efter ett tag att uppfatta dem som självklara och undra hur tidigare generationer var funtade egentligen. Kanske kommer framtida kineser att undra hur deras föräldrar kunde acceptera en så genomsyrande censur. Kanske kommer framtida muslimer i Pakistan att undra varför det blev ett sådant hallå av att någon okänd svensk ritade en fånig teckning.
Fast säker kan man ju tyvärr inte vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
