söndag, april 22, 2007

Hur SD ska hanteras

Efter att Mona Sahlin debatterat med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, och att två borgerliga partisekreterare gjort detsamma, diskuteras det nu om huruvida Fredrik Reinfeldt borde göra det. Det verkar inte som att det blir så. Men partierna verkar allmänt stå lite handfallna inför hur man ska göra. Tidigare skulle man tiga ihjäl dem, nu heter det att man måste ta debatten, men frågan är väl om det blir så mycket bättre för det. Jag tänkte ge några synpunkter.

SD är ett missnöjesparti, så utan missnöje inget SD, eller bara ett betydelselöst SD. Det finns dels ett allmänt missnöje med de etablerade politikerna, och ett mer specifikt missnöje med integrations- och migrationspolitiken.

Det allmäna missnöjet skulle relativt enkelt kunna kanaliseras bort från SD, genom att öka möjligheterna för väljarna att rösta "mot alla". Låt stolar stå tomma i valda församlingar, i förhållande till antalet blankröster. Precis som om "blank" var ett parti, men av praktiska skäl avrundar man till jämnt antal stolar så att inte dödlägen ska uppstå. Jag tror att en andel av de som röstat SD inte gillar SD så mycket heller, men eftersom blankröster i praktiken är betydelselösa känns det effektivare sätt att "straffa" de etablerade politikerna genom att rösta SD. Det finns också starka demokratiska skäl för att ha ett sådant system i vilket fall, oavsett SD. Det är rimligt att de som är missnöjda med alla politiker har ett verkningsfullt sätt att demonstrera detta på, valet går ju ut på att väljarna ska få visa sin åsikt. Men rimligen är det bättre att det står stolar tomma än att det sitter SD:are och skräpar på dem.

Det mer specifika missnöjet med integrations- och migrationspolitiken beror delvis på en väldigt släpphänt ansvarsfördelning. Både på nationell och internationell nivå. Många länder i EU, och många kommuner i Sverige, har under lång tid kunnat strunta i att ta sitt ansvar för flyktingmottagningen, trots att de har haft goda ekonomiska resurser för det.

I stället har vissa länder och kommuner tagit ett oproportionerligt stort ansvar. Ofta har det varit kommuner med många lediga bostäder. Att det funnits lediga bostäder har oftast berott på att det varit ont om jobb och att folk därför flyttat därifrån. Naturligtvis har detta inte varit de bästa av miljöer att hamna i, alla är ju överens om att jobb är viktigt för integration, och ett utbrett utanförskap har varit resultatet.

Medan vissa i de stora mottagarkommunerna har varit stolta över att deras kommun varit så ansvarstagande, har andra mest tyckt att det varit djupt orättvist. Det var ju som bekant ont om jobb redan. Varför ska rika kommuner som Danderyd och Vellinge slippa ansvar, men inte vi? Det är ingen tvekan om att roten till det stora SD-stödet i Landskrona växer under närbelägna Vellinge i minst lika stor grad som under Landskrona självt.

I smitarkommunerna tittar man på mottagarkommunerna och ser att det verkar vara mycket problem där. Att man själv är en del av orsaken har man ingen tanke på. Därför fortsätter man att stödja sin kommunledning så länge den inte vill ta emot flyktingar. Men skulle den ändra sig, skulle man istället börja rösta på SD, och det vet kommunledningen om. Så man sitter i något av en rävsax. Om man ändrar sig förlorar man makt, om man inte ändrar sig fortsätter man att förvärra problemen. Här är det viktigt att regeringen, och på det internationella planet EU, tar i ordentligt med både morötter och piskor.

Hade man gjort rätt från början hade situationen kunnat vara annorlunda. Människor är mycket mer benägna att ta ansvar om alla deltar solidariskt. Inget är så förödande för moralen som om några systematiskt smiter från uppgiften och kommer undan med det. Vidare hade utanförskapet och segregationen kunnat vara dramatiskt mindre, och bilden av invandring mer positiv. Alla kommuner och alla EU-länder måste vara med och ta ansvar, annars kommer främlingsfientliga grupper aldrig att kunna hållas på mattan.

Det är också dags att skrota det smala och politisk-korrekthet-drypande ordet mångkultur. Sluta använda det, och använd det bredare begreppet mångfald i stället. Alltså inte mångkulturellt samhälle, utan mångfaldssamhälle. Mångfald handlar om mycket mer än etnicitet och kultur. Religion, sexuell läggning, funktionshinder, ålder och politisk uppfattning är väl kanske det man först kommer att tänka på, men det kan göras betydligt bredare än så. Även alla olika subgrupper är vi olika som personer, vi har olika personlighetsdrag. Vi är utåtriktade, analyserande, sociala, reserverade, säljande, drivande, målinriktade, relationsinriktade och så vidare. Inom näringsliv och andra organisationer växer medvetenheten om att mångfald kan vara en konkurrensfördel, kreativiteten blomstrar bättre där det finns olika synsätt och infallsvinklar. Att hitta den rätta mixen av medarbetare kan vara guld värt. Men det gäller förstås att medarbetarna kan hantera olikheterna, kanske kan man tala om mångfaldskompetens. Att kunna fungera ihop med många typer av människor, att även om man är olika kunna hitta en gemensam grund att stå på. Man gör inte gruppen bättre bara för att man själv är olik de andra, det krävs också att man kan uppskatta att de andra är annorlunda än man själv.

Mångfald handlar om insikten att vi alla är olika, och att detta i grunden är något värdefullt för samhället. Detta är alltså något som har betydelse för Sveriges framtida konkurrenskraft, men också för att exempelvis kunna bekämpa problemet med mobbning. Mobbning handlar ju ofta om att offret inte tillåts vara den han eller hon är, man trakasseras för att man inte passar in i mallen. Insikten om hur viktigt det är för samhället att vi är olika och vill olika saker måste nå fram tidigt i skolan. Hur skulle ett samhälle se ut där alla ville jobba med samma sak? Det skulle rimligen inte fungera särskilt bra.

Just detta med mångfaldens allt ökande betydelse för kreativitet och konkurrenskraft ger en särskild möjlighet att ladda ordet med positiva värden. I fallet med det mycket smalare begreppet "mångkultur" har man misslyckats med detta, eftersom få har fått uppfattningen att det är något man tjänar på, snarare har det fått klangen av något nödvändigt ont.

Det vore lämpligt om partierna såg till att utse några till att på heltid bli experter på mångfald, som kan jobba för att sprida idéer om hur mångfaldsarbete kan öka produktivitet och kreativitet. Dessa personer bör också bli experter på motståndarsidan, det vill säga rasister, fundamentalister, främlingsfientliga, politiska extremister och andra som vill stöpa alla människor i en och samma form. De bör jobba med att varna för vad sådana rörelser kan ställa till med.

Just denna vinkel, att SD är ett hot mot allt mångfaldstänkande, och därmed också ett hot mot Sveriges framtida konkurrenskraft, det kan nog vara fruktbart att spinna på. Just nu ses SD bara som ett hot mot invandrarna, inte mot dem som röstar på dem. Men i förlängningen är det ju just det de kan vara.

Och det är också just dessa experter som bör ta debatten med SD. Debatten ska definitivt tas, men inte på för hög nivå. Partiledarnivå, och också partisekreterarnivå, är för högt. Det ger SD för hög status och respekt. Partiledare måste vara insatta i så mycket annat att de inte har tid att bli tillräckligt skickliga på att ta sådana här debatter. För här gäller det att vara påläst. SD har inga skrupler när det gäller att fiffla med siffror eller ljuga rent ut. TV-tittarna kollar inte upp fakta, därför måste man ha stenkoll när man debatterar med dem. Peka ut lögnerna, redogör för olika SD:ares historia, visa de korrekta siffrorna, lär känna alla deras argument och utspel i förväg. Visa på hur de saknar politik inom de flesta områden och hur utspel de gjort inte hänger samman. Visa att de inte vet hur de ska genomföra ens de få förslag de har. De har faktiskt inte något särskilt att komma med, men det gäller att visa det så att det blir tydligt för alla. Att diskutera med populister är inte alltid som att diskutera med vanliga politiker, men det går att lära sig.

Så länge de inte sitter i riksdagen behöver inte partiledare blanda sig i. Skulle de nu lyckas ta sig in, är det ändå vid rätt få tillfällen som de behöver bemötas en mot en. Möt dem, men använd experter på lägre nivå så långt det är möjligt.

Man bör också planera bakom kulisserna för vad som ska hända om SD skulle få en vågmästarroll i riksdagen. Risken finns ju uppenbarligen. En blocköverskridande regering kan då bli nödvändig. Själv kan jag till och med tycka att det vore önskvärt. Borgarna+mp kunde tänkas, s+ fp+c vore intressant. Blockpolitiken mår bra av att brytas upp då och då, annars kommer åtminstone de mindre partierna med tiden att förlora sin särart. Särskilt på den borgerliga sidan är det stor risk att det blir fyra allmänborgerliga partier som det blir svårt att skilja på. Att inte föredra blockpolitik är väl lite som att ropa i öknen nu för tiden, men det kan ju faktiskt bli nödvändigt. Vad ska man annars göra?

måndag, april 16, 2007

Tji fick ni, forskare och studenter.

Jahapp, då kan man nu läsa om vårpropositionen lite varstans i tidningarna och det ska kommenteras hit och dit. Jag tänkte kommentera ett område det satsas minimalt på i budgeten: studenter, utbildning och forskning. Som doktorand och för inte så länge sedan student minns jag förstås vad som sades i valrörelsen: Höjda studiemedel, studentrabatt på SL, fler studentbostäder, höjda eller slopade fribelopp, satsning på kvalitet och mer undervisningstimmar på högskolan. Satsning på forskning, bort med högskolemomsen, 1%-målet (1% av BNP i offentlig satsning på forskning) skulle uppnås under mandatperioden. Tji fick vi, som trodde på något av detta. Det ser ut som att kårobligatoriet avskaffas, men det verkar vara det enda. Löftena om att avpolitisera högskolestyrelser tycks komma att stanna vid mycket snack och lite verkstad.

Istället blev det dyrare att resa med SL, bostadsbidraget för studenter försvinner utan kompensation, och det kommer att finnas färre tillgängliga hyresrätter. Låt oss titta i budgeten, under rubriken utbildning och universitetsforskning.

2006 blev utfallet för detta utgiftsområde 46,5 miljarder (mdr). 2007 SJUNKER anslagen till 44,2 mdr, för 2008 beräknas det bli 46,2 mdr, för 2009 47,7 mdr och för 2010 48.7 mdr. Detta innebär alltså att perioden 2006-2010 ökar anslagen i genomsnitt per år med patetiska 1,18 procent per år. Det vill säga en bra bit mindre än inflationen, som dessutom förväntas öka. Andelen av BNP kommer förstås att minska ytterligare, eftersom BNP växer snabbare. Om vi antar att anslagen skulle växa lika snabbt som BNP och att tillväxten där var 3% per år under perioden, skulle anslaget vara ca 3,5 mdr högre 2010. Man talade före valet om att öka andelen, nu vill man inte ens nå upp till den gamla.

Ingen satsning i syne alltså, bara vackra ord. Som jämförelse kan nämnas att perioden 2002-2006 steg anslagen från 40,9 mdr till 46,6 mdr, dvs med 5,7 mdr eller med 3,3 procent per år.

Från att ha ökat med 3,3% per år under förra mandatperioden, till endast 1.2% under denna mandatperiod.

Vi kan också se att områdets totala andel av de så kallade takbegränsade utgifterna sjunker från 5,2% till 4,8%.

Värt att notera också att Arbetslivsinstitutet läggs ner och hamnar inom universitetsramarna, och också att Försvarshögskolan flyttas från försvarsbudgeten till utbildnings- och forskningsbudgeten. Institutet för Psykosocial medicin flyttas också in, från området Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Så kostnader tillkommer.

Ytterligare en kostnad som är värt att väga in är att avkastningskravet för Akademiska Hus, som ju äger de flesta av universitetens lokaler, är lika med den femåriga statsobligationsräntan plus fyra procentenheter. Så när räntan går upp, och det anses att regeringens politik kommer att bidra till detta, ja då höjer också Akademiska Hus sina hyror, och mer pengar går tillbaka till staten.

Med dessa fakta i bakhuvudet inser man hur löjligt pratet om "satsningar" på forskning och utbildning är. Det handlar i realiteten om en nedskärning och ingenting annat!

söndag, april 15, 2007

Könsskillnader och självförtroende

Måste bara kommentera en intressant artikel som dök upp på DN idag. Jag har ju kritiserat Annica Dahlström i flera tidigare inlägg. Hon må vara en skicklig forskare inom sitt område, cell- och molekylärbiologi. Men när det gäller hennes uttalanden om könsskillnader och testosteron, som ju faktiskt inte har så mycket med hennes forskning att göra, där finns det verkligen mycket att invända.

(Den intresserade söker lämpligen först på "Dahlstrom A" och sedan på "Dahlstrom A testosterone" på PubMed)

Det har ju varit känt länge inom psykologin att om de som tillhör etniska minoriteter får ange sin etnicitet innan de skriver ett test (alltså välja exempelvis mellan caucasian/african american/hispanic/other) så minskar deras resultat signifikant, jämfört med om de inte behöver ange detta.

I DN-artikeln refereras ett liknande försök, där man jämfört män och kvinnor. Om deltagarna före testet fick höra att män och kvinnor brukade lyckas lika bra, presterade män och kvinnor också lika bra. Fick de inte höra detta, presterade kvinnorna bara ungefär hälften så bra som män. Hälften! Det säger något om hur kraftfulla dessa psykologiska mekanismer är.

Det är värt att fundera på hur många topprestationer som går förlorade för att människor saknar tillräckligt självförtroende. De flesta toppidrottare är nog väl medvetna om hur viktig den mentala biten är. Man måste tro att man ska vinna, och hela tiden ha en mental bild av sig själv som vinnare, annars blir man en förlorare. Och det är samma sak med intellektuella prestationer. Man måste tro att man kan skriva en bestseller, ta hem ett nobelpris eller bli vald till statsminister. Sikta mot stjärnorna och nå i alla fall månen.

Däremot måste man ju inte bli en odräglig typ som hela tiden talar om för omgivningen hur lyckad man kommer att bli. Sådant kan till och med vara ett tecken på inre osäkerhet, att man behöver bekräftelse utifrån för att upprätthålla vinnarbilden. Man måste ha en inre trygghet och tro på sig själv som man alltid bär med sig oberoende av hur omgivningen ser ut.

Nu vill jag ju inte låta som en sådan där enerverande amerikansk så-lyckas-du-med-allting-på-5-minuter-guru, utan bara understyka detta: Självförtroende, självbild och förväntningar är väldigt viktiga för hjärnans sätt att fungera (stressnivåer, kreativitet, koncentrationsförmåga osv) och därmed prestationsförmågan. Här finns det lärdomar som kan hjälpa många att lyckas bättre, men också mycket kvar att utforska.

Dagens boktips blir helt klart "The courage to create" av Rollo May, en klassiker sedan 1975.

lördag, april 14, 2007

Fler prinsessor på ärten

Det är fascinerande hur lättkränkta vissa är när det kommer till frågor om religion. Debatten som varit i bland annat SvD om att biblar plockas bort från rummen på Scandics hotell där nu senast Göran Skytte föreslår bojkott av Scandic, och debatten om "kristofobin" fortsätter.

Inom politiken är det ju lite annorlunda, man kan gå till rätt hårda angrepp på sina motståndare, men det accepteras ändå som ett del av spelet så länge man inte gör rejäla övertramp. Det är väl antagligen en kulturfråga, i demokratiska länder har man insett att så måste det få vara. Kanske har man helt enkelt inte kommit så långt inom den religiösa debatten, och det av den anledningen att det helt enkelt inte varit så mycket debatt. I vart fall inte om man jämför med den politiska. Ofta har en sida fått stå mer eller mindre oemotsagd.

Man kan kanske göra en jämförelse med Putins ryssland där det är mer eller mindre förbjudet att kritisera presidenten och regeringen numera. Ändå är oppositionen mot denna ordning till synes ganska begränsad. Det finns en acceptans för dessa inskränkningar som aldrig skulle finnas i en väletablerad demokrati. Antagligen behövs det helt enkelt tid för en kultur att utvecklas, där tillräckligt många inser att öppen och hård debatt är nödvändig.

Här ligger den religiösa sfären på efterkälken, här finns fortfarande kraven på att man inte ska få kritisera och debattera hur som helst. Även om en helig ko slaktas då och då, strövar stora hjordar fortfarande omkring. Kristendomen har på många håll i världen kommit en bra bit längre än exempelvis islam, men det är ju inte utan att man kommer att tänka på efterspelet till Muhammedkarikatyrerna när Skytte ropar på bojkott.

Därmed inte sagt att politiken alltid är en förbild i detta avseende ens i Sverige. Minns exempelvis stenkastningen mot Centerns lokaler före valet, där vissa motståndarpartier inte lyfte så många fingrar för att ta avstånd från våldet.

För en fredlig och harmonisk samexistens måste både religiösa och ateister lära sig att bli mindre lättkränkta och mer överseende när det gäller symbolfrågor och småsaker. Vända andra kinden till, som en klok man eventuellt en gång sa. Att vara rabiat och kompromisslös kommer bara att väcka samma beteende från motståndarsidan. Det är ju trots allt inte så att det är någon brist i världen på problem, orättvisor och lidande som det verkligen finns starka skäl att uppröras över. Det går att lära sig förmågan att sila kamelerna och svälja myggen.

Och antagligen är det också så att de flesta från båda sidor har denna förmåga. Men det är de som saknar den som gör väsen av sig och får uppmärksamheten. Tyvärr finns det ju också inom såväl politik som religion en romantisering av den kompromisslöse, som anses vara "extra engagerad" och brinnande för saken, vilket anses beundransvärt och fint.

För visst är det överdrivet att bli upprörd över att det ligger en bibel i en låda på hotellrummet. I alla fall så länge det inte står en skylt med "Läs den här eller hamna i helvetet!". Och visst är det fånigt att uppröras över att biblar flyttas från nattduksbordslådor till receptionen. I fallet med Muhammedteckningarna fanns det åtminstone en avsikt att förolämpa, det måste medges. I det här fallet är avsikten från Scandics sida i stället att försöka hitta en ordning där ingen upprörs, inte att kränka någon. Och det är förstås högst rimligt och berömvärt att resonera så, att folk får välja själva vad de vill läsa, det är inte ett hotells uppgift att komma med vad som kan uppfattas som pekpinnar. Men att det låg ett slags god vilja i botten kunde inte ses som en förmildrande omständighet av korstågs-Skytte. Nej, detta beteende kallas "att hälla en hink skit över kristendomen".

Man undrar ju vilka ord korstågs-Skytte ska ha kvar att ta till den dagen religiösa utsätts för en verkligt allvarlig kränkning? Bitte Assarmo tog i sitt första inlägg upp situationen i Irak. Där nere snackar vi kränkning. Men på något sätt har nu debatten fått en sådan karaktär att flyttandet av biblar från ett rum till ett annat inte ses som något i grunden annorlunda. Faktiskt tycks upprördheten ibland vara större över bibelflytten än förföljelserna!

Har folk tappat sinnet för proportioner helt och hållet? Eller är det bara så att SvD tycker att det blir så härligt mycket uppmärksamhet av att släppa fram dessa prinsessor på ärten, och att dessa inte är representativa för mer än en liten skrikhalsig minoritet?

Jag vill förresten tipsa om en tänkvärd text om uppmaningen att vända andra kinden till. Också en agnostiker som jag tyckte det var intressant. Och häri finns nog också en lärdom för de kristna som nu vill bojkotta Scandic. Genom att vända andra kinden till, var det den som slog som förnedrade sig. Sug på den ett tag. Du har ju hela helgen på dig.

söndag, april 01, 2007

Dagens aprilskämt

Måste ju bara prova en sak. Om man letar upp tidningarnas aprilskämt och länkar till dem i sin blogg under rubriken "aprilskämt", kommer de då låta sådana blogglänkar finnas med i Twinglyrutan? Eller kommer de att rensas bort? Ja, det får jag väl se i morgon...

Attans, SvD:s aprilskämt verkar inte vara utlagt än. Men DN är snabba ur startgroparna.