onsdag, januari 27, 2010

Skitroligt

Man kan väl säga så här om den här Edvard Unsgaard-historien:

Det var inte direkt förvånande att det var en moderat som såg bajsupptorkande som ett bra exempel på arbetslinjen. Den moderate arbetsmarknadsministern hade ju sagt redan om förra året att det skulle bli ett "skitår". Nu börjar vi förstå lite tydligare vad han menade. Man kommer till arbetsförmedlingen, och jobbcoachen säger: "Hördudu, jag såg lite bajs på Sveavägen i morse. Det kan kanske vara något för dig?"

Nåja. Man kan väl se det hela som en nyttig läxa för politiker. Om man inte tänker innan man uttalar sig är det risk att man uttalar det man tänker.

söndag, januari 24, 2010

lördag, januari 09, 2010

Svart, vitt och SD

Några kommentarer till Tomas Böhms artikel på DN debatt idag. Jag har tidigare läst en av hans böcker "Inte som vi – psykologiska aspekter på främlingsfientlighet och rasism". Det var ett bra tag sedan, men jag var i vart fall inte särskilt imponerad. För mycket psykoanalys och teorier som kunde varit hämtade från Freud. Hallå, det har faktiskt hänt saker i psykologin sedan dess, se bara på socialpsykologin som är mycket relevant i sammanhanget.

Men i vilket fall har han ju helt rätt i vad han säger om Sverigedemokraternas svartvita tänkande. Detta är ju själva grunden i deras tänkande. Det finns ett "vi" och ett "dem", och man måste enligt SD välja sida.

Tidigare brukade man skrämmas med invandrare i största allmänhet. Invandrare tar våra jobb, och så vidare. Men det var inte särskilt framgångsrikt, för det var inte så värst skrämmande egentligen. Att någon vill jobba är ju egentligen en bra egenskap. Och att säga att invandrarna ville leva på bidrag gjorde inte direkt folk rädda det heller.

Men nu efter 11/9 2001 har man någonting mycket mer effektivt att skrämmas med. Tokiga män i stora skägg som vill införa sharialagar. Onekligen mer skrämmande än en arbetskraftsinvandrare. Här kommer nu det svartvita tänkandet in. Att dessa utgör en minoritet spelar mindre roll, utan dessa låter SD blir representanter för hela gruppen muslimer, eller till och med invandrare i allmänhet. Sedan försöker de göra sig själva till representanter för gruppen svenskar, och ge oss intrycket att vi måste välja mellan svart och vitt. Vilken sida står du på? Vem väljer du? Tokstollen med stort skägg som vill införa sharialagar eller Jimmie Åkesson? De flesta skulle nog trots allt välja Åkesson. Jag med. Det är just illusionen att vi måste välja mellan dessa två som SD vill få oss att omfatta. I själva verket kan, och bör, vi förstås välja bort både Åkesson och extremisterna.

Det hela handlar alltså om att framställa det som ett val mellan svart och vitt, att göra det extrema till representant för svart, och sig själv till representant för vitt. Ett annat exempel är Göran Hägglund. I hans retorik står valet mellan "kultureliten" och "verklighetens folk". Kultureliten representeras ständigt av de två ökända konstfackseleverna, andra representanter nämns aldrig, och som representant för "verklighetens folk" försöker han lansera sig själv. Varsågod och välj. Ett annat exempel är Gudrun Schymans talibantal. Där fick talibanerna representera alla män, och hon själv fick representera motståndarna till talibantänkandet. Svart eller vitt, varsågod och välj.

Vad man måste göra när det gäller sådana typer av retorik är att underkänna frågan. Varken det extrema eller populisten som ställer frågan är bra representanter för de grupper man ska välja mellan. Vi behöver inte heller välja mellan det extrema eller populisten. Vi kan välja bort båda två.