torsdag, april 28, 2011

Den stora osynliga bjälken

Det är faktiskt lite svårt att förstå ibland. Alla kristna vet väl vad Jesus sa om bjälken i det egna ögat. Ändå tycks det finnas vissa kristna debattörer som verkar totalt omedvetna om vad detta faktiskt betyder.

I en debattartikel i tidningen Dagen efterlyser en Christian Braw ärlighet och meningsfull diskussion med humanisterna. Ok. Men i den egna diskussionen ägnar han sig alls inte åt ärlighet, och debatterar alls inte på ett sätt som inbjuder till meningsfull diskussion, utan precis tvärt om.

Han börjar med att kalla ateister "teofober", och fobi är ju ett psykiatriskt tillstånd. Nästa steg blir att hänvisa till en studie på "neurotiska ateister". Trodde inte att ordet "neurotisk" användes seriöst nu för tiden, och kanske är det inte seriöst heller. Men det är tydligt vad han vill antyda: ateister är psykiskt störda.

Detta är förstås inte ärligt på något sätt.

Sedan talar han om vad han kallar "praktisk" ateism, där man tydligen erkänner Guds existens men lever som om Gud inte finns. Han verkar tro att det talas om detta i Lilla Katekesen, men maken till förvirrat och ologiskt resonemang får man leta efter. Sådant inbjuder knappast till meningsfull diskussion.

Nästa steg blir att hävda att ateister "förnekar människan" eftersom de inte tror på odödliga själar. Denna övergång brister inte bara i logik, den är uppenbart oärlig.

Sedan börjar han prata om jurister(!). "...men vad man egentligen förnekar är att människan kan uppfatta gott och ont." Vilka är "man"? Det där "man" är ett ord som ofta används på ett oärligt vis, och detta kan nog ses som ett exempel. "Man" får representera något slags odefinierad grupp som man inte behöver visa existensen av. Det handlar förstås om att antyda att ateister är omoraliska. Vilket han saknar egentliga bevis för, så han får antyda det på ett oärligt sätt istället.

"Det är ovanligt att ateister är konsekventa" blir nästa anklagelsepunkt, som liksom tidigare inte backas upp med något. Som jag har visat är Braw genom sin oärlighet inte särskilt konsekvent själv. Sedan menar han att ateism kräver att man känner hopplöshet. Detta är osant. Det går utmärkt att som ateist finna glädje, kärlek och mening i relationer till andra människor, och det tror jag också att Braw inser, men utan att vilja erkänna det. Hans mål är dock lätt att förstå: Ateism ska framställas som något mörkt, dystert och negativt. Är du inte en riktig dysterkvist så är du inkonsekvent och ingen riktig ateist.

Ateister är alltså, enligt vad Braw vill antyda:
*psykiskt störda
*"förnekare av människan"
*omoraliska
*antingen dysterkvistar eller inkonsekventa

Vill Braw verkligen ha en meningsfull diskussion? Hur meningsfull blir en diskussion där man utgår från att motståndaren är en psykiskt störd, omoralisk, antingen hopplöst förtvivlande eller inkonsekvent människoförnekare? Det är uppenbart att Braw är en hycklare och inget annat. Han vill inte ha en meningsfull diskussion, han vill bara visa upp sig: "Titta på mig, jag trycker till de hemska ateisterna. Sätt igång och hylla mig, alla kristna!" Lite grann tror jag att det är med Braw som med dem som Jesus anklagade för att stå i gathörnen och rabbla långa böneramsor för syns skull. Det är inte ärligt, det är inte meningsfullt, det är bara tomt poserande.

En annan klyftig sak som Jesus sa, vara att man skulle vända andra kinden till. En förklaring till detta som verkar rimlig, är att det handlar om att få den som slår att se illa ut i omgivningens ögon. Det är i så fall en lektion till som Braw inte har fattat.

För det är ju ofta så, att när någon häver ur sig omotiverade angrepp på någon, så är det den angripne som får sympatierna. Den angripande framstår som en otrevlig buffel. Nu är det inte alla ateister som inser detta heller, men på grund av vad Jesus sa är det anmärkningsvärt när kristna inte fattar galoppen.

I många debatter där troende och ateister bryter ut i långa tirader om motståndarsidans förskräcklighet kan man säkert vinna många poäng genom att upprepa motståndarens anklagelser och säga ungefär: "Jaha, så du menar alltså att jag är a, b, c, d och e? Är det något mer du vill anklaga mig för, eller var det allt?" Publiken inser förstås att debattören som person inte alls är a-e, och det är angriparen som ser dum ut.

Som Braw alltså.

söndag, april 17, 2011

Akademisk förvirring

"Som religionsvetare menar vi att det inte finns någon observerbar religion skild från de människor som utövar den. Det är människor som skapar religion genom sina handlingar och inte religion som bestämmer hur individer handlar."


Så skriver två "religionsvetare" i SvD idag. En religion är alltså ingenting annat än summan av ett antal individer. Det finns ingen religion utöver de religiösa.


Jag menar att de har fel. Precis som ideologier, organisationer, partier, företag, vetenskapsgrenar och så vidare är mer än summan av anhängare, medlemmar eller anställda, är en religion mer än summan av de religiösa. 


Fundera på följande uttalanden:


Det finns ingen kommunism, det finns bara kommunister.
Det finns ingen liberalism, det finns bara liberaler.
Det finns ingen biologi, det finns bara biologer.
Det finns ingen matematik, det finns bara matematiker.
Det finns ingen politik, det finns bara politiker. 
Det finns ingen scoutrörelse, det finns bara scouter.
Det finns inga orkestrar, det finns bara musiker.
Det finns inga företag, det finns bara företagare, anställda och ägare.


Låter inte riktigt rätt, eller hur? Självklart inte. Ett system är något mer än dess byggstenar. Massor av atomerna i vår kropp byts ut under vår livstid, men det är fortfarande vår kropp.


En religion är ett system som kan innehålla många sinsemellan olika grenar, men inte desto mindre är de olika grenarna del av samma system. Detta system innehåller strukturer, organisationer, en historia, en idéhistoria, traditioner, konstituerande skrifter, trender, normer och så vidare, som inte behöver vara knutna till specifika individer. 


Visst skapar individer religionen genom sina handlingar, med detta utesluter på inget sätt att systemet påverkar hur individer handlar. Det finns en växelverkan mellan individ och system. Att systemet är dynamiskt innebär naturligtvis inte att det inte existerar! Artikelförfattarna har på något sätt kommit fram till att påverkan bara går i ena riktningen, men detta är, som var och en förstår, inte bara en grov förenkling. Det är fullständigt fel. Frågan är om deras åsikt bygger på ideologi eller bara intellektuell lättja.


Det skulle ju kunna vara så att de har en dold agenda. I vanliga fall brukar det höra till god ton att skilja på person och sak/idé. Din idé är idiotisk, men det behöver inte innebära att du är idiot. Det kan finnas psykologiska förklaringar eller miljöfaktorer, och alla kan vi göra misstag. Att kritisera idéer brukar anses vara mycket mer acceptabelt än att kritisera individer. Därför brukar man också göra detta i religionssammanhang. Kanske är det fråga om ett försök att tvinga in kritiken i en låda där den framstår som mer osympatisk? Om man, som artikelförfattarna vill, övergår till att kritisera individer istället för idéer, kan man förstås fortfarande kritisera extremister och komma undan med det, men det blir mycket svårare att kritisera föreställningar som är mer mainstream. Vi ska alltså inte längre kritisera helvetestro, utan de helvetestroende.


Men kanske är artikelförfattarna snarare ute efter att helt enkelt skydda systemen från kritik, genom att styra över kritiken mot individerna. Individerna är små och rörliga mål, och utgör framför allt väldigt många mål. Vi får inte längre kritisera Katolska Kyrkan och dess idéer för inkvisitionen, utan endast de handlade individerna. Och dessa handlande individer var inte alls påverkade av systemet, för det har religionsvetarna sagt. 

torsdag, april 14, 2011

Roten till det onda

Jag har nu läst också sista delen i Maciej Zarembas serie om den svenska skolan. Den svenska pedagogiska forskningen har uppenbart djupa problem. Lyckligtvis tror jag att väldigt många lärare har klarat sig rätt bra ändå. De inser att barnen behöver kunskaper, inte ideologi.

För pedagogflummeriet handlar ju just om ideologi som ersättning för empiri. När man går efter empirin mäter man sina teorier efter verkligheten, och verkligheten kan ibland visa att man har fel. Sådant är ju jobbigt. Men när man går efter ideologin mäter man istället sina teorier efter kartan, och då blir det ju mycket lättare. Så länge man utformar sina teorier enligt samma skola som ritat kartan, blir det ju liksom aldrig fel...

Jag tror dock att Zaremba inte riktigt gräver sig ner till roten till det onda. Visst kan det handla en del om reaktioner mot det gamla relativa betygssystemet, som blev idioti när det användes för att sortera elever på klassnivå. Frågan är om det alls var tanken, man måste ju ha en stor population för att normalfördelningskurvan ska vara relevant, men i alla fall. Självklart ska vi inte använda betyg för att sortera elever på orättvisa grunder.

Men i grunden tror jag det handlar om något annat, nämligen en dogmatisk relativism.

För några månader sedan satt jag i publiken på en paneldebatt där man diskuterade religion. Två av deltagarna, som räknades till de troende, var Helle Klein och en äldre manlig akademiker jag inte minns namnet på. När Guds existens diskuterades, verkade dessa hävda att det var en ointressant fråga huruvida Gud egentligen finns. De menade nämligen att det inte finns någon objektiv verklighet. Den äldre mannen menade att några prominenta tänkare till och med hade visat detta. Hur de hade lyckats med detta framkom inte.

Tror att många i publiken, liksom jag, vid detta tillfälle tänkte ungefär "Ehh...va?". Det slog mig senare att om det verkligen inte finns någon objektiv verklighet, så kan de där prominenta tänkarna inte heller existera i den objektiva verkligheten. Antingen hade de alltså fel...eller också fanns de inte på riktigt. Oavsett vilket, så blir argumentet rätt svagt.

Man kanske är det just på det här sättet man tänker i de akademiska elfenbenstornen, medan de som lever utanför har ett helt annat perspektiv.

Men kan det inte vara bra att ifrågasätta dogmer, sådant vi tar för självklart, påstådda absoluta sanningar och så vidare. Jo visst. Men man kan göra detta på två sätt.

Man kan göra det ur epistemologiskt perspektiv. Epistemologi, eller kunskapsteori, handlar om vad vi vet och kan veta. Här kan man tänka sig att det finns en objektiv verklighet, men att det kan vara svårt för oss att ha korrekt kunskap om den. Vi kan sakna metoder att studera den, den kan vara komplexare än vi klarar av att ta in, vi ser bara vissa aspekter av den (vissa våglängder av ljus till exempel), vi ser den genom olika filter som utgörs av förväntningar och fördomar, och så vidare. Vi har inte fullständig kunskap om helheten och kommer kanske aldrig att ha det heller, på grund av att våra förmågor är begränsade.

Vi vet inte absolut säkert att det finns en objektiv verklighet, men det är en filosofisk fråga som jag inte ska behandla så mycket här. Kanske är livet en dröm, hallucination eller datorsimulering. Men sådana möjligheter kan vi inte praktiskt anpassa oss till. Vi kan inte leva våra liv eller utforma vårt samhälle efter sådana föreställningar. Vår erfarenhet säger oss att det är en utmärkt väl fungerande strategi att anta att det finns en objektiv verklighet. Även om vi inte vet allt om hur den är beskaffad, kan vi stegvis lära oss mer om den.

Men de två i paneldebatten gjorde istället ett ontologiskt ställningstagande. Ontologi är frågan om vad som finns och hur det är beskaffat. Ingen epistemologisk försiktighet heller, de visste minsann att det inte finns någon objektiv verklighet. Vilket är ett enormt anmärkningsvärt ställningstagande, när man tänker på saken.

Inte desto mindre misstänker jag att det är just ontologiska ställningstaganden som har kommit att genomsyra den pedagogiska ideologin. Det finns inga absoluta sanningar. Det finns inga rätta svar. Det finns bara berättelser, utsagor, upplevelser, åsikter osv som alla är subjektiva.

När man har olika åsikter om hur världen är beskaffad, så kan man dra slutsatsen att detta beror på epistemologiska problem. Det är svårt att veta vad sanningen i sin helhet är. Eller så kan man dra slutsatsen att orsaken är ontolgisk, det finns ingen sanning.

Det är notervärt att det, precis som i fallet med ideologin och kartan, är mycket lättare att tänka sig en ontologisk orsak till oenighet. Då kan vi slappna av, och var och en får tycka som man vill, det är liksom lika rätt eller fel alltihop. Om orsaken däremot är epistemologisk, har vi en väg framför oss som är full med hinder och stridigheter. Vi kanske inte ens kan komma ända fram till målet, bara närma oss det.

När det gäller moralfrågor kan det finnas fog för att hävda att det inte finns självständiga moraliska sanningar och absoluta värden. Det är dock lite av en annan diskussion, här talar vi om hur världen är beskaffad. Men kanske har det faktum, att det kan vara motiverat att hävda att det inte ontologiskt existerar objektiva moraliska värden, ha spillt över, så att man hävdar detsamma om objektiv verklighet. David Hume sa att man inte kan härleda "bör" från "är". Men man borde lägga till: Man kan inte härleda frånvaron av "är" från frånvaron av "bör".

Så kanske är det i grunden inte frågan om en ideologisk konspiration någonstans. Det kanske helt enkelt handlar om minsta motståndets lag. Man tar den lättaste vägen. Att gå efter verkligheten och använda epistemologiska förklaringar till oenighet är jobbigt. Att gå efter kartan och använda ontologiska förklaringar är enkelt. Bara att blaja på. En naturvetare måste ta den första, annars funkar det inte. Men en pedagogikforskare, som får pengar från staten oavsett vilken väg man tar, och som får lättare att skriva om man tar den senare vägen?

Och om man försöker utforma skolan med utgångspunkten att det inte finns några egentliga sanningar om världen, hur stort värde sätter man då på kunskap? Det är klart man då hellre ser eleverna "söka" på egen hand. Man vill också att de ska ifrågasätta, och ifrågasättande är ju bra, men vilket slags ifrågasättande blir det? Det blir inte ett ifrågasättande där man funderar kring hur något kan ha blivit fel, hur man borde ha gjort istället och vad ett bättre svar kan vara. Relativismens ifrågasättande ser annorlunda ut. Ifrågasätt allt som vill hävda ett rätt svar. Ja, särskilt läraren.