måndag, juni 21, 2010

Varför inte en app?

En artikel i DN om en taggig "kondom" som skydd mot våldtäktsmän. Nu för tiden när moderna mobiltelefoner har GPS, borde det inte vara möjligt att skapa en röststyrd applikation som kan användas för allehanda överfall och nödsituationer? Man skriker "Polis!" eller något annat ord som man tränat telefonen att känna igen, så skickar telefonen på egen hand ett larm med positionsangivelse. Kan ju vara bra om man sitter fastklämd i en kraschad bil och liknande också.

lördag, juni 12, 2010

Ryggradslösa Dagen

Den kristna tidningen Dagen har stoppat en annons om ett ungdomsläger för kristna homo-, bi-, transsexuella och queerpersoner. Naturligtvis gav detta upphov till reaktioner.

Dagens Elisabeth Sandlund försöker försvara det hela med att en tidning har rätt att välja själv vilka annonser man vill ta in, och att man också har nekat många andra att annonsera. Detta är i och för sig riktigt, en tidning har rätt att välja. Men det är inte det som är huvudfrågan, utan huvudfrågan är vad detta säger om Dagens värderingar.

Sandlund påpekar då att man tidigare har tagit ställning mot samkönade äktenskap. Det är också riktigt, men annonsen handlar inte om äktenskap. För att neka annonsen utifrån något slags principer och värderingar måste man rimligen vara emot homosexualitet som sådan. Men några sådana värderingar har Dagen mig veterligen inte deklarerat öppet.

Och det är här Dagens principiella ryggradslöshet så tydligt kommer i dagen... Det finns i grunden bara två alternativ. Antingen är man emot homosexualitet som sådan, och då är det enda rakryggade att öppet deklarera detta och stå för detta ställningstagande. Då kan man också neka annonser som den nämnda utifrån detta. Eller så är man inte emot homosexualitet i sig, då deklarerar man detta, och då har man ingen principiell anledning att neka annonsen.

Det är detta val som Dagens redaktion mycket fegt vägrar att göra. Antingen är man emot eller så är man inte det, och oavsett vilket så bör man deklarera detta öppet och handla därefter.

Sandlund bör således skaffa en ryggrad och göra klart var hon egentligen står.

Tillägg:

Något bör också sägas om att man försvarar sig genom att hänvisa till läsarna och att dessa kan känna sig stötta. Det må vara ett acceptabelt resonemang om man ser det hela ur ett rent kommersiellt perspektiv. Men ur ett publicistiskt perspektiv är det en helt annan sak, där blir det återigen ett uttryck för ryggradslöshet. Man frånsäger sig själv ansvaret, och lägger det istället på läsarna. Det är ynkligt. Man kan ibland inte tjäna både pressetiska ideal och Mammon.

Eftersom vi talar om kristendom kan det vara intressant att dra en parallell till gamle Pontius Pilatus. Denne kunde inte finna någon skuld hos Jesus, men han följde ändå publikens vilja. Han tvådde sina händer och skulden fick falla på judarna istället. Men gjorde han rätt som avsade sig ansvaret? Kunde han över huvud taget lägga över ansvaret på någon annan? Beslutet var ju i slutändan ändå hans, och jag skulle säga att ansvaret också stannade kvar hos honom.

Elisabeth Sandlund försöker sig på en liknande manöver när hon tvår sina händer och hänvisar till läsarna. Men i slutändan är beslutet och ansvaret ändå hennes, och att hänvisa till publiken är inget annat än ett försök att fly undan ansvaret att göra ett eget ställningstagande.

Återigen, det finns bara två rakryggade alternativ: Antingen är man emot homosexualitet som sådan, och då deklarerar man detta öppet och avvisar annonsen utifrån detta. Eller så är man inte emot homosexualitet som sådan, och då deklarerar man detta öppet, tar in annonsen och låter läsarna tycka vad de vill.

Vad övrigt är, är feghet.