lördag, mars 03, 2012

Varför Johan Norberg har fel


Johan Norberg argumenterar i DN idag för att man inte ska försöka reglera bort det finansiella risktagandet. Han menar att det är bättre med självreglering; låt de som missköter sig gå i konkurs. Denna risk ska alltså avskräcka från för stort risktagande.

Problemet är att finansiellt risktagande fungerar som en variant av Fångarnas dilemma. Både på individnivå och på nationell nivå har vi aktörer som måste förhålla sig till följande upplägg:

Om alla sköter sig, så vinner alla. Om alla missköter sig, så förlorar alla. Men om vissa sköter sig och andra missköter sig, så vinner de som missköter sig så länge allt går bra. Och om det går åt skogen kan de som har misskött sig ändå totalt sett ha lyckats bättre än de som skött sig.

En individ på finansmarknaden har mycket att vinna på att ta stora risker så länge inget går åt skogen. Det ger större avkastning, vilket ger bonus och karriärlyft. Den som inte tar stora risker kommer att uppvisa sämre avkastning och bli ignorerad. Vanligen är uppgångsperioderna där det byggs upp bubblor längre än nedgångsperioderna, även om nedgångsperioderna är mer dramatiska. När bubblan brister går det fort. Men om marknaden kraschar och företaget går under drabbar det alla som jobbar på företaget. Då har den risktagande individen kvar sina bonusar från tidigare år. Både risktagaren och den försiktige får söka nya jobb, men den risktagande individen har mer pengar och har kommit längre i karriären, så denne har lyckats bättre trots allt.

När de flesta är försiktiga, är chansen liten att marknaden ska krascha. I denna tidiga fas har den risktagande en fördel i att kunna skilja ut sig från mängden. Fler hakar på, och ju fler andra som tar höga risker, desto mindre framgångsrik kommer den försiktige att framstå när det går bra. Detta skapar ytterligare tryck att hänga på. När många har hängt på, är risken för krasch större. Men ju fler andra som tar höga risker, desto mindre är också risken att den risktagande hålls som ansvarig när det går fel! I den tidiga fasen har den risktagande mycket att vinna, i den senare lite att förlora, så länge det inte är egna pengar som satsas.

Om ett land lovar att stötta banker om de hamnar på fallrepet, kan dessa låna pengar billigare, ta större risker och få större avkastning så länge det går bra. Därmed kan de ta marknadsandelar från andra länders banker och köpa upp dem. De länder som subventionerar vinner när det går bra. Om det sedan går fel, kan det leda till att banksektorn i hela världen drabbas, eftersom alla lånar av varandra och världsekonomin är så integrerad. De länder som inte stöttar kan då få se sina banker falla med de övriga. Spridningseffekterna i ekonomin kan då bli värre i de länder som inte stöttar. När det sedan vänder igen är de stöttade bankerna snabbast ur startblocken.

Sambanden är liknande här: Om bara några få stöttar sina banker, har dessa en stor fördel när det går bra, och risken för bubblor är liten eftersom det totala risktagandet är litet. Detta skapar ett tryck att hänga på. Ju fler länder som stöttar sina banker, desto större blir risktagandet, och desto fler blir det som kan köpa upp de försiktiga. Risken för krasch ökar, men det gör också risken för spridningseffekter på hela världsekonomin. Ju fler som stöttar sina banker, desto större blir risken att också de försiktiga dras med i fallet. De länder som stöttar sina banker har lite att förlora i den första fasen, och mycket att vinna i den senare.

Risktagaren kan alltså säga till den försiktige: När det går bra vinner jag. När det går dåligt förlorar vi båda, men jag kommer ändå att ha mer än du.

Om man vill ge den försiktige en chans i konkurrensen måste man se till att den som missköter sig kan straffas även när det går bra. För att åstadkomma detta måste man använda reglering. 

Och just därför har Johan Norberg fel.