lördag, januari 21, 2012

Må Gud straffa de äckliga

Det är som bekant inte alls ovanligt att de som står på olika sidor av religiösa och politiska debatter har en negativ bild av motståndaren. Men det finns grader i negativiteten.

En relativt mild variant är att se motståndaren som okunnig. Att vara okunnig är något som kan rättas till. Snäppet värre är att se personen som obegåvad. Detta är något som kan vara svårt att ändra på, men å andra sidan kan man ju inte hjälpa vilken grad av intelligens man har utrustats med. Ytterligare ett steg är att se motståndaren som ond eller illvillig. Att vara illvillig är förstås väldigt klandervärt, men det finns fortfarande utrymme för egenskaper man kan känna en viss respekt för, såsom att man samtidigt är listig och intelligent. Längst ner på skalan finner man äcklet. När man äcklas av sin motståndare känner man den djupaste avskyn. I bilden av den äcklige finns det inga respektabla egenskaper att lyfta fram.

Att framställa motståndaren som äcklig är ofta det mest extrema sättet att demonisera och avhumanisera denne. Vanligt förekommande om motståndarsidan i krig.

Detta är intressant att tänka på när man läser Marcus Birros krönika "Sverige behöver Gud" i Dagen, och de olika reaktioner som har följt därpå.  

Det är förstås tråkigt med näthat, men i det här fallet känns uttryck som "som man ropar i skogen får man svar" och "se bjälken i ditt eget öga" mycket relevanta.

För det jag slås av när jag läser krönikan, och också andra krönikor av Birro, är att han verkar känna ett äckel inför sina motståndare. Som poet förstår Birro förstås varje ords laddning mycket väl, och hans ordval är talande. Ta till exempel nyckeluttrycket "perverterad". Han skriver inte "okunnig", inte "felriktad", inte "korkad", utan "perverterad".

Det perverterade brukar uppfattas som äckligt, och ett annat uttryck som ligger nära till hands för den som känner äckel är förstås smuts.

"Vi drömmer om att någonting ska få förbli heligt och beständigt i en värld där allt vackert ska släpas i smutsen, ska skändas och vulgariseras." skriver Birro. Det är i ljuset av detta man måste tolka hans uttalande "Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor." Naturligtvis är detta en kritik av Jonas Gardell, men vad är det Birro menar att Gardell gör med Gud? Släpar Gud i smutsen, skändar och vulgariserar. En bög i läderbyxor. Usch! Smutsigt! Äckligt!

I en tidigare Expressenkrönika skriver han också om Gardells Gud. "Det finns en sorts flottig brutalitet som är en direkt följd av vårt lands sekularisering." skriver han först. Flottigt. Äckligt. Sedan skriver han: "Men jag vet att enda vägen tillbaka till någon form av anständighet är vägen tillbaka till Gud. Och inte den publika, menlösa Guden som Jonas Gardell och de andra försöker göra till en sorts lallande fåne på ett moln."

Problemet med Gardells Gud är inte bara att Gardell gör Gud äcklig, utan att Gardells Gud inte kan göra något åt allt det äckliga. Han bara sitter på sitt moln och lallar och är fånig.

På Birros Expressenblogg fortsätter mönstret med fler referenser till det äckliga: "En skitflod". Motståndarna som "råttor" med "sina egna pissiga plank". Han skriver:

"Råttor håller ofta till på bakgårdar. Råttor älskar att sno åt sig resterna av de andras sopor. Råttor älskar sina brunnar. Råttor tycker mycket om att gräva hål i det vi andra inte ens vill se åt och sedan sluka skiten i en enda tugga."

Äckligt värre!

Från en annan Expressenkrönika:

"När ett medialt drev går är det uteslutande osmakligt. Det spelar ingen roll vem eller vad som jagas ner för bybacken med hugg och slag. Själva drevet i sig är ohederligt, vulgärt och motbjudande. Det vädjar till alla våra lägsta instinkter."

Osmakligt, motbjudande. Äckligt. "Jag är kräktrött på denna ständiga slentrian­mässiga nonchalans som visas miljoner människor som inte anpassat sig efter den gud- och normlösa tillvaro som känne­tecknar Sverige."

Ja, det är klart att man blir kräktrött när man går omkring och äcklas i sitt undermedvetna av sina perverterade gudlösa motståndare.

Jag tror att man måste förstå dessa äckelkänslor hos Birro för att förstå också varför han i Dagenkrönikan så gärna vill ha en dömande Gud, en mullrande kraft och ett helvete som existerar på riktigt. Han vill att Gud ska sätta straffa alla de äckliga. Det går inte att resonera med de äckliga, det går inte att göra dem rena. Men fram dess vill han i vart fall själv vara ren. En ren, ljus ande, med ett riddarhjärta rent från klander.

När man känner ett äckel inför andra människor har det faktiskt gått rätt långt, och det är ovanligt att det går så långt i svensk debatt. Det är alltså inte så konstigt att det blir starka reaktioner, och jag misstänker att många av de som kritiserar Birro känner instinktivt att här är det något som har gått fel, även om de kanske inte riktigt kan sätta fingret på vad.