lördag, mars 03, 2012

Varför Johan Norberg har fel


Johan Norberg argumenterar i DN idag för att man inte ska försöka reglera bort det finansiella risktagandet. Han menar att det är bättre med självreglering; låt de som missköter sig gå i konkurs. Denna risk ska alltså avskräcka från för stort risktagande.

Problemet är att finansiellt risktagande fungerar som en variant av Fångarnas dilemma. Både på individnivå och på nationell nivå har vi aktörer som måste förhålla sig till följande upplägg:

Om alla sköter sig, så vinner alla. Om alla missköter sig, så förlorar alla. Men om vissa sköter sig och andra missköter sig, så vinner de som missköter sig så länge allt går bra. Och om det går åt skogen kan de som har misskött sig ändå totalt sett ha lyckats bättre än de som skött sig.

En individ på finansmarknaden har mycket att vinna på att ta stora risker så länge inget går åt skogen. Det ger större avkastning, vilket ger bonus och karriärlyft. Den som inte tar stora risker kommer att uppvisa sämre avkastning och bli ignorerad. Vanligen är uppgångsperioderna där det byggs upp bubblor längre än nedgångsperioderna, även om nedgångsperioderna är mer dramatiska. När bubblan brister går det fort. Men om marknaden kraschar och företaget går under drabbar det alla som jobbar på företaget. Då har den risktagande individen kvar sina bonusar från tidigare år. Både risktagaren och den försiktige får söka nya jobb, men den risktagande individen har mer pengar och har kommit längre i karriären, så denne har lyckats bättre trots allt.

När de flesta är försiktiga, är chansen liten att marknaden ska krascha. I denna tidiga fas har den risktagande en fördel i att kunna skilja ut sig från mängden. Fler hakar på, och ju fler andra som tar höga risker, desto mindre framgångsrik kommer den försiktige att framstå när det går bra. Detta skapar ytterligare tryck att hänga på. När många har hängt på, är risken för krasch större. Men ju fler andra som tar höga risker, desto mindre är också risken att den risktagande hålls som ansvarig när det går fel! I den tidiga fasen har den risktagande mycket att vinna, i den senare lite att förlora, så länge det inte är egna pengar som satsas.

Om ett land lovar att stötta banker om de hamnar på fallrepet, kan dessa låna pengar billigare, ta större risker och få större avkastning så länge det går bra. Därmed kan de ta marknadsandelar från andra länders banker och köpa upp dem. De länder som subventionerar vinner när det går bra. Om det sedan går fel, kan det leda till att banksektorn i hela världen drabbas, eftersom alla lånar av varandra och världsekonomin är så integrerad. De länder som inte stöttar kan då få se sina banker falla med de övriga. Spridningseffekterna i ekonomin kan då bli värre i de länder som inte stöttar. När det sedan vänder igen är de stöttade bankerna snabbast ur startblocken.

Sambanden är liknande här: Om bara några få stöttar sina banker, har dessa en stor fördel när det går bra, och risken för bubblor är liten eftersom det totala risktagandet är litet. Detta skapar ett tryck att hänga på. Ju fler länder som stöttar sina banker, desto större blir risktagandet, och desto fler blir det som kan köpa upp de försiktiga. Risken för krasch ökar, men det gör också risken för spridningseffekter på hela världsekonomin. Ju fler som stöttar sina banker, desto större blir risken att också de försiktiga dras med i fallet. De länder som stöttar sina banker har lite att förlora i den första fasen, och mycket att vinna i den senare.

Risktagaren kan alltså säga till den försiktige: När det går bra vinner jag. När det går dåligt förlorar vi båda, men jag kommer ändå att ha mer än du.

Om man vill ge den försiktige en chans i konkurrensen måste man se till att den som missköter sig kan straffas även när det går bra. För att åstadkomma detta måste man använda reglering. 

Och just därför har Johan Norberg fel. 

lördag, januari 21, 2012

Må Gud straffa de äckliga

Det är som bekant inte alls ovanligt att de som står på olika sidor av religiösa och politiska debatter har en negativ bild av motståndaren. Men det finns grader i negativiteten.

En relativt mild variant är att se motståndaren som okunnig. Att vara okunnig är något som kan rättas till. Snäppet värre är att se personen som obegåvad. Detta är något som kan vara svårt att ändra på, men å andra sidan kan man ju inte hjälpa vilken grad av intelligens man har utrustats med. Ytterligare ett steg är att se motståndaren som ond eller illvillig. Att vara illvillig är förstås väldigt klandervärt, men det finns fortfarande utrymme för egenskaper man kan känna en viss respekt för, såsom att man samtidigt är listig och intelligent. Längst ner på skalan finner man äcklet. När man äcklas av sin motståndare känner man den djupaste avskyn. I bilden av den äcklige finns det inga respektabla egenskaper att lyfta fram.

Att framställa motståndaren som äcklig är ofta det mest extrema sättet att demonisera och avhumanisera denne. Vanligt förekommande om motståndarsidan i krig.

Detta är intressant att tänka på när man läser Marcus Birros krönika "Sverige behöver Gud" i Dagen, och de olika reaktioner som har följt därpå.  

Det är förstås tråkigt med näthat, men i det här fallet känns uttryck som "som man ropar i skogen får man svar" och "se bjälken i ditt eget öga" mycket relevanta.

För det jag slås av när jag läser krönikan, och också andra krönikor av Birro, är att han verkar känna ett äckel inför sina motståndare. Som poet förstår Birro förstås varje ords laddning mycket väl, och hans ordval är talande. Ta till exempel nyckeluttrycket "perverterad". Han skriver inte "okunnig", inte "felriktad", inte "korkad", utan "perverterad".

Det perverterade brukar uppfattas som äckligt, och ett annat uttryck som ligger nära till hands för den som känner äckel är förstås smuts.

"Vi drömmer om att någonting ska få förbli heligt och beständigt i en värld där allt vackert ska släpas i smutsen, ska skändas och vulgariseras." skriver Birro. Det är i ljuset av detta man måste tolka hans uttalande "Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor." Naturligtvis är detta en kritik av Jonas Gardell, men vad är det Birro menar att Gardell gör med Gud? Släpar Gud i smutsen, skändar och vulgariserar. En bög i läderbyxor. Usch! Smutsigt! Äckligt!

I en tidigare Expressenkrönika skriver han också om Gardells Gud. "Det finns en sorts flottig brutalitet som är en direkt följd av vårt lands sekularisering." skriver han först. Flottigt. Äckligt. Sedan skriver han: "Men jag vet att enda vägen tillbaka till någon form av anständighet är vägen tillbaka till Gud. Och inte den publika, menlösa Guden som Jonas Gardell och de andra försöker göra till en sorts lallande fåne på ett moln."

Problemet med Gardells Gud är inte bara att Gardell gör Gud äcklig, utan att Gardells Gud inte kan göra något åt allt det äckliga. Han bara sitter på sitt moln och lallar och är fånig.

På Birros Expressenblogg fortsätter mönstret med fler referenser till det äckliga: "En skitflod". Motståndarna som "råttor" med "sina egna pissiga plank". Han skriver:

"Råttor håller ofta till på bakgårdar. Råttor älskar att sno åt sig resterna av de andras sopor. Råttor älskar sina brunnar. Råttor tycker mycket om att gräva hål i det vi andra inte ens vill se åt och sedan sluka skiten i en enda tugga."

Äckligt värre!

Från en annan Expressenkrönika:

"När ett medialt drev går är det uteslutande osmakligt. Det spelar ingen roll vem eller vad som jagas ner för bybacken med hugg och slag. Själva drevet i sig är ohederligt, vulgärt och motbjudande. Det vädjar till alla våra lägsta instinkter."

Osmakligt, motbjudande. Äckligt. "Jag är kräktrött på denna ständiga slentrian­mässiga nonchalans som visas miljoner människor som inte anpassat sig efter den gud- och normlösa tillvaro som känne­tecknar Sverige."

Ja, det är klart att man blir kräktrött när man går omkring och äcklas i sitt undermedvetna av sina perverterade gudlösa motståndare.

Jag tror att man måste förstå dessa äckelkänslor hos Birro för att förstå också varför han i Dagenkrönikan så gärna vill ha en dömande Gud, en mullrande kraft och ett helvete som existerar på riktigt. Han vill att Gud ska sätta straffa alla de äckliga. Det går inte att resonera med de äckliga, det går inte att göra dem rena. Men fram dess vill han i vart fall själv vara ren. En ren, ljus ande, med ett riddarhjärta rent från klander.

När man känner ett äckel inför andra människor har det faktiskt gått rätt långt, och det är ovanligt att det går så långt i svensk debatt. Det är alltså inte så konstigt att det blir starka reaktioner, och jag misstänker att många av de som kritiserar Birro känner instinktivt att här är det något som har gått fel, även om de kanske inte riktigt kan sätta fingret på vad.