fredag, augusti 31, 2007

Vilket trams!

Självklart försvarar jag Lars Vilks rätt att rita precis vad han vill och varje tidnings rätt att trycka allt de tycker är lämpligt. Aldrig i livet att vi ska ha några inskränkningar där.

Men det juridiska är en sak, och det moraliska är en annan. Och moraliskt tycker jag att de gör fel. Inte för att de sårar en massa prinsessor på ärten, att folk säger saker man avskyr får man lära sig att tåla. Utan framför allt för att de faktiskt sabbar debatten.

För saken är ju den att de har inget särskilt att säga, inget budskap annat än "titta vad jag vågar" och "Heja yttrandefriheten". De påminner lite om småkillarna som käkar mask för att imponera på omgivningen. Det finns många föreställningar och värderingar inom islam och inom andra religioner som behöver tas upp och kritiseras på ett seriöst sätt.

Problemet nu är att denna seriösa kritik kanske aldrig blir av. Dels för att debattörer blir skrämda av reaktionerna. Dels för att vi kanske får en Peter-och-vargen-situation. Vad händer om nu varenda byfåne som vill ha uppmärksamhet nu ska rita en Muhammedhund eller en Muhammedråtta eller en Muhammedgris eller en Muhammed-skit-samma-vad-det-är-bara-det-står-Muhammed-på-den, och så ska yttrandefrihetsförsvararna rycka ut och hålla sina Voltairetal?

Onekligen kommer ju yttrandefrihetsförsvararna att bli lite trötta på alltihop efter ett tag. För det är ingen tacksam uppgift att försvara något som ju faktiskt bara är trams. Och Lars Vilks tänker säkert inte tacka för hjälpen heller, utan kommer bara att ta det som självklart att folk ställer upp för honom.

Risken blir ju då att när någon senare vill framföra seriös kritik mot islam, så kommer vissa rättighetsförsvarare att tänka "Nu orkar jag inte mer, någon annan får ta det..." Andra kommer kanske att säga "tyst nu, tänk på ekonomin..." Vidare kommer antagligen mottagarsidan att bli så vana vid att rasa mot allt som luktar kritik att det blir en ryggradsreflex oavsett om det är något seriöst eller inte.

Det är faktiskt ett jäkla självupptaget sätt av vissa att springa runt och kacka i manegen bara för att visa sig modig. "Jag har inget att säga egentligen, men nu måste ni försvara mig allihopa". Ett slags martyrwannabes, de också.

Helt klart vore det en välgärning om pellejönsarna kunde dra sig tillbaka och släppa fram dem som har något att säga i stället. Det vore väldigt tråkigt om debatten skulle hålla sig på högstadienivå och bara leda till elände.

Alla måste lära sig respektera RÄTTEN att säga dumheter. Men det finns ingen anledning att uttrycka respekt för dumheterna i sig. Vilks är en pajas utan budskap, och det skadar inte att han får höra det också.

söndag, augusti 05, 2007

Sju kan jag förstå, men fem?

Sverige behöver inte fler universitet, utan färre, säger Anders Flodström i bl. a. DN idag. Det kan jag hålla med om. Men när han förslår endast fem universitet, då har han helt klart hoppat i galen tunna.

Sju kan jag förstå. Göteborg, Lund, Linköping-Norrköping, Uppsala, Umeå-Luleå, Stockholm samt Karolinska Institutet. Det vore vettigt. Resten högskolor som är knutna till något av universiteten. Gott så.

Men när han säger fem, då tycks han mena att Uppsala, Stockholm och Karolinska Institutet ska slås ihop till ett "Stockholm/Mälardalen". Det är en dålig idé. Dels är det förstås misshandel av universitetens varumärken. Hur man än slår ihop dessa tre, blir den en degradering av minst två.

Flodström pratar om Imperial College i England. Men förslaget är lite som att föreslå att slå ihop Oxford och Cambridge. Tror någon de skulle ställa upp på det?

Karolinska Institutet är exempelvis rankat som världens femte främsta medicinska universitet. Det är välkänt över hela världen och har hög status. En underavdelning av "Stockholm/Mälardalen University" kan aldrig ha samma status. KI har funnits sedan 1810 och Uppsala Universitet sedan 1477. Kan verka lite fånigt, men i universitetsvärlden spelar det ändå en viss roll att ha anor och tradition. Det tar tid att bygga upp ett namn och anseende.

Och det skulle knappast fungera bättre organisatioriskt. Snarare vore det upplagt för revirstridigheter mellan de tre. Lojaliteten mot den egna, gamla organisationen kommer att leva kvar mycket länge, just på grund av att de är så väletablerade.

1+1 kanske blir tre ibland. Men 100+100 blir ofta bara 150, det visar erfarenheten av att slå ihop riktigt stora företag, ta Daimler-Chrysler till exempel.

Så visst, gärna sju. Men inte fem.

Stockholm/Malardalen University? Never heard of it!