tisdag, juni 19, 2007

Efter Herrgårdsdoktorn kommer nu uppföljaren

Man kan ju reagera på det här på många sätt, men själv måste jag ju bara skratta åt hur pinsamt det här är. Förra regeringen hade en finansminister som väl knappt gått ut gymnasiet, och så förstås Herrgårdsdoktorn, Göran Persson med sin så kallade doktorshatt som väl får sägas representera en av århundradets mest uppenbara stjärtslickningar.

Nya regeringen visar att de inte vill vara sämre med Sven-Otto Littorins nyligen avslöjade postorderexamen. Får berömma DN, SvD och de andra tidningarna lite för att de ger credit åt bloggen Friktion som kom fram med det hela.

Nu är det iofs inte så att man behöver vara inkompetent bara för att man inte har en examen, inte alls. Men att en minister skyltar med en "examen" från en diploma mill, det är bara motbjudande hur man än vänder och vrider på det.

Klart, det hade varit ännu pinsammare om det varit Leijonborg eller Björklund. Men en AMS-minister är inte så dumt det heller. Hur var det nu med de där trAMS-utbildningarna som man skulle rensa bort efter valet? Och alliansens valtal om kvalitet i stället för kvantitet träffar ju honom som en stenhård bumerang oavsett vilken minister han är.

Hur ska han någonsin kunna hålla ett tal där han berör behovet av utbildning för en fungerande arbetsmarknad utan att folk drar på munnen? Kommer han ens att kunna tala om utbildning utan att verka löjlig, denne MBA (Master of Bullshit Administration)? Kunde han inte ha köpt sig en doktorsexamen när han ändå var igång? Påstå att man har en MBA bara för att man skrivit en sketen liten uppsats om företaget man jobbar på... och kalla detta "masteruppsats". Nationalencyklopedin borde överväga en bild av Littorin under uppslagsordet "patetisk".

Det ligger förstås nära till hands att han försvinner någon gång i höst, saknad av i princip ingen.

Nu menar jag inte att hans uppsats är helt värdelös. Inte alls. Jag har hört att priserna på returpapper är rätt höga numera...!

Undrar vilka lustiga namn han kommer att döpas till? Sven-MBA Iteorin? Send-Photo LetterIn? Sven Snott Teorin? Sven-otto SkickaIn? Sven-Otto FejkaSin? Nå, vi får väl se. Antagligen blir det bara Fejk-Otto och Bluff-Otto och sådant fantasilöst. Men en guldgruva för hemma-satiriker borde det vara i vilket fall.

Men det jag helst av allt skulle vilja se är Jan Björklund. Storma in på Littorins tjänsterum med pekpinnen i högsta hugg, drämma den i skrivbordet och utropa:

-Fusk, min herre, fusk!

Fast så roligt får vi nog tyvärr bara i fantasin...

söndag, juni 17, 2007

Hyckleri vid köttgrytorna

Det börjar nu bli allt mer uppenbart att regeringen inte alls är så intresserad av att förändra utnämningspolitiken, som man gav sken av när man satt i opposition. Visst, högskolestyrelserna har faktiskt avpolitiserats till stor del, det sitter nu i snitt bara en politiker i varje styrelse. Men där blev det väl helt enkelt för uppenbart hur dumt det var, att en massa politiker ska sitta i styrelsen för organisationer som ska främja fri debatt och forskning. Dessutom fanns det nog inte så stora möjligheter att bedriva politik i dessa styrleser i alla fall, de stora och viktiga besluten tas ändå på utblidningsdepartementet, och den dagliga verksamheten styr rektor över.

Så nu blir ju denna förändring förstås ett fint alibi, när man senare ska förklara varför man inte gör några förändingar när det gäller andra poster, med mer makt och möjlighet att utöva inflytande.

Det är samma invänding som återkommer, från den här regeringen liksom från den förra: Om det blir offentligt vilka som söker så skulle många inte söka, eftersom de inte vill skylta inför sin nuvarande arbetsgivare. Detta eftersom ansökningshandlingarna blir offentliga enligt vår offentlighetsprincip.

Så nu säger regeringen "Ojojoj, denna fråga kan vi inte lösa, det var ju synd, vi ville ju verkligen förändra, men tyvärr..." Jo, verkligen. Det är klart att man kan lösa detta om man verkligen vill. Problemet är nog snarare att man egentligen inte vill, nu när man fått makten. Det fungerar i andra länder. I Norge har man en ordning där det upprättas en offentlig lista över de som söker motsvarande våra generaldirektörstjänster. Men där finns möjligheten att slippa stå med på denna lista.

Vi kan göra något liknande. Det har debatterats ett tag att anökningar till offentliga jobb ska kunna anonymiseras. Det borde inte vara svårt att skapa en ordning där den som vill kan få sina ansökningshandlingar anonymiserade. Det är redan så i dag att allmäna handlingar kan hållas hemliga om det krävs för att skydda enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Steget är alltså mycket mindre än vad man vill ge sken av. Det mesta av ansökningshandlingen ska alltså vara offentligt, men den sökande kan begära att personuppgifter och vissa meriter som avslöjar vem man är inte lämnas ut eller omformuleras i mer allmäna ordalag. Om personen får jobbet blir naturligtvis allt offentligt.

Se också wikipedia. Jag kan rekommendera Statskontorets rapport Det viktiga valet av verkschef, kanske inte låter så spännande med en rapport från Statskontoret, men den är tankeväckande, läs bland annat beskrivningen av hur det ser ut i andra länder. Läs också SACO:s rapport Chefstillsättning i staten.

Tyvärr är det nog så som Tommy Möller citerar i dagens DN: Where you stand depends on where you sit. Många politiker har tyvärr en stark önskan om att sitta med vid köttgrytorna, som överträffar viljan att leva upp till principer och ideal.

Jag avslutar med att klistra in en motion som jag lämnade in till Liberala Studenters riksårsmöte 2005 (jag minns inte säkert vad den här sammankomsten kallades, men hur som helst). Den avslogs eftersom den ansågs för lång och för kontroversiell. Särskilt detta att den ansågs för kontroversiell säger väl något om hur det egentligen står till med viljan att förändra rådande ordning... Tyvärr verkar det inte finnas något politiskt alternativ idag där det finns ett verkligt engagemang i frågan. Tragiskt.

----------

Utnämningspolitik eller vänskapskorruption?

När liberalismen en gång föddes var det en viktig del av budskapet att protestera mot godtycke i maktutövningen, den dåvarande adelns privilegierade ställning, och bristen på insyn och inflytande för vanliga medborgare. Mycket har hänt sedan dess, men på ett viktigt område lever godtycket och bristerna kvar, och något som kan liknas vid en ny adel har vuxit fram. Området är utnämningspolitiken, och den nya adeln består av regeringens partitrogna, vilka får sina förläningar i form av tjänster och styrelseposter som belöning för lojalitet snarare än på grund av att de haft de bästa meriterna.

Höga tjänster utlyses oftast inte offentligt, och allmänheten har ingen insyn i processen.
Som ett resultat kommer 91% av Sveriges generaldirektörer närmast från en befattning inom staten, och endast 3% kommer från näringslivet. Tittar man på de viktigaste myndigheterna har 64% av verkscheferna politisk bakgrund. Men det behöver inte vara så här. I exempelvis Storbritannien anses det uteslutet att utse en person med politisk bakgrund till statstjänsteman.
Mönstret går igen på våra högskolor. I kd:s rapport ”En Socialistisk Högskola” visades att av de styrelseledamöter som hade partipolitisk bakgrund var 68.3% vänster och 31.7% borgerliga. Många styrelser har en majoritet av politiker bland utsedda ledamöter. Se även
http://www.kristdemokraterna.se/upload/files/IFPUBDokument/12/32612.pdf

Högskolelagen 2 Kap 4§: Regeringen utser ordföranden i en högskolas styrelse. Rektor skall ingå i styrelsen. Regeringen utser flertalet av styrelsens övriga ledamöter.

Rektor utses sedan av regeringen efter förslag från styrelsen, och eftersom regeringen har utsett styrelsemajoriteten är det lätt att gissa vad som kan hända. I exempelvis Norge, Finland och Danmark är det i stället högskolan själv som utser majoriteten av styrelsen.

Vi behöver inte ha det så här! Jag yrkar därför att Liberala Studenter ska driva följande, och infoga i eventuellt åsiktsprogram:

· Att alla offentliga ämbeten ska vid tillsättning utlysas offentligt, och tjänsterna kunna sökas av alla.
· Att för alla ämbeten ska det på förhand finnas en kravspecifikation, och i efterhand en redovisning av i vilken grad den nyanställde uppfyller kraven.
· Att högre chefstjänster, exempelvis generaldirektörer och myndighetschefer, och styrelseordförande som utses av regeringen, ska höras av Riksdagen och också kunna fällas av en riksdagsmajoritet.
· Att det ska vid vite vara obligatoriskt för myndighetschefer, verkschefer, chefer i offentliga bolag och dito styrelsemedlemmar att redovisa på myndighetens hemsida om vederbörande har haft ett politiskt uppdrag, och för vilket parti.

Specifikt för högskolan bör också gälla:

· Att en majoritet av styrelseledamöterna ska utses av andra än regeringen.
· Att alla protokoll från styrelsemöten ska finnas tillgängliga på Internet. Att studenter genom namninsamling ska kunna väcka misstroendevotum mot rektor eller styrelseledamot. Omröstning kan sedan ske samtidigt med val av studeranderepresentanter.

lördag, juni 09, 2007

Skytte, de kryptokristnas banérförare

I ett tidigare inlägg kritiserade jag Alf Svensson och ett gäng konservativa politiker för ett inlägg om homosexuellas rätt att gifta sig. För mig var det uppenbart att deras verkliga skäl är religiösa, men att de inser att religiösa argument inte är så gångbara på DN debatt. Därför försökte de sig på en sekulär argumentation och misslyckades ganska grundligt.

Och det är väl så att den som försöker argumentera för sin sak med öppet religiösa argument ofta inte möts med något större intressa av andra än just de som själva är religiösa. För de icke-religiösa är dessa argument icke-argument. Så hur ska man då påverka de icke-religiösa? Man letar därför efter andra infallsvinklar, eller försöker att dölja det religiösa genom att uttrycka sig på ett annat sätt.

På SvD är det främst Göran Skytte som experimenterar med detta. Genom att klämma in det religiösa först på slutet, som denna artikel där han avslutar med "Och måtte Gud beskydda oss från fler skandaler. Amen." för att på så sätt underförstått göra klart att han tror att Gud står på regeringens sida och inte sossarnas. Han prisar missionärer i sekulära ordalag, gör klart vilken form av kristendom som är den rätta genom att attackera de "vänsterkristna" med politiska, men inte religiösa argument. Nå, nu finns det förstås också andra inlägg där han mer öppet redovisar sina religiösa föreställningar.

Men idag var det dags att experimentera igen, med en kolumn om ondska. Genom en rad exempel på hemskheter gör han klart att ondskan minsann finns, och att det är modigt av honom att säga så, eftersom det inte är politiskt korrekt.

Men egentligen är han förstås ganska feg. För vad han inte säger, är att "ondska" kan definieras på minst två olika sätt. På ett sekulärt sätt, ondska som en egenskap hos människor. På ett religiöst sätt, ondska som ett självständigt väsen. Det är ingen tvekan om att det är det senare han är ute efter och vill att vi ska tro på. "Ondskan är inte död. Ondskan lever. Och måste tas på allvar." "Vi är här nära Ondskans bultande hjärta."

Det räcker ju utmärkt med den första definitionen för att beskriva världens hemskheter, och det är den andra som är kontroversiell eftersom den bygger på religiösa föreställningar.

Skytte saknar dock den intellektuella hederligheten att peka på denna skillnad, trots att han förstås inser den. Han propagerar för en religiös uppfattning, utan att våga säga att det är just en sådan. Han nämner inte något religiöst över huvud taget.

Detta är manipulativt. Och det är fegt. Vill man propagera för religiösa föreställningar, då ska man också våga att vara fullständigt öppen med dem. Jag säger nu inte att religiösa föreställningar måste vara fel. Jag säger bara att man ska ha ryggrad att stå för dem om man har dem. Skyttes kryptokristna predikande under sekulär täckmantel saknar all sådan ryggrad.

Det finns billiga lägenheter

Nej, det här är inte en annons, jag ska inte flytta. Men jag tror att det skulle kunna vara intressant för många att fundera på följande: SvD och DN rapporterar, som så många gånger förr, om hur bostadspriserna skenar iväg. Det tycks som att enda sättet att få tag på en bostad är att lägga upp minst en miljon. Då kan det vara tänkvärt att det faktiskt finns områden, 18 minuters resa från Stockholms central, där de flesta bostadsrätterna fortfarande kostar under 250.000 kronor. Där bor jag. 2004 köpte jag en etta med kokvrå på 24 kvadrat, avgift 1859 kr inkl värme, VA, el och kabel-tv, pris 185.000 kr. Jag var enda spekulant, behövde inget banklån. Svårt att bo billigare, skulle jag tro.

Den behövde i och för sig ytskiktsrenoveras, men efter en massa skurande och målande känns den ändå rätt ok. 100 mbit bredband finns indraget, och det är mindre än 5 min gångväg till pendeltåg och fjärrtåg, och 18 min till centralen som sagt. Det går rätt mycket bussar också, ok nattbusstrafik. Likadana ettor bjöds 2004 ut för 225.000 kr, och de gör så än idag. Inget tycks ha hänt med priserna de senaste tre åren. Med 40.000 i kontantinsats blir månadskostnaden cirka 2500 efter att räntorna är betalda.

Här kan man just nu köpa en femma för 195.000, en fyra för 110.000, en trea för 145.000, en tvåa för 150.000 och som sagt en etta för 225.000. Risken för en budgivning där priset ska dra iväg för räknas som liten.

Gör man en sökning på HemNet efter en etta med pris under en kvarts miljon hittar man lägenheter i fyra områden. Norrtälje, 1 timme och 12 min från Centralen. Södertälje, minst 43 min från Centralen men de billigare lägenheterna ligger inte så nära stationen där. Nynäshamn, 1 timme och 1 minut med pendeltåget.

Och så då där jag bor, 18 minuter. Jag talar förstås om Flemingsberg. Well, det är bara att konstatera att trots det relativt centralnära läget vill ingen bo här. Här finns butiker och den service som man behöver, skulle det vara något mer så ligger Huddinge centrum 5 minuter bort, och Sveriges största köpcentrum Kungens Kurva cirka 10 minuter med bil.

Visst, det är förstås ingen större status att säga att man bor i Flempan. Men kom inte och säg att det inte finns billiga lägenheter att få tag på, för det gör det. Avgifterna är förstås inte så låga som inne i stan. Det blir lite som att "köpa" en "hyresrätt". Men ändå. Det är bara att konstatera att det mesta av bostadskön och det mesta av prisuppgångarna handlar om att folk har gett sig f-n på att de ska bo så centralt det bara är möjligt. Centralt är status, och det är det man vill betala för.

Sedan är det förstås en lite annan historia med villapriser (alltså inte bostadsrättsradhus och sådant). Då måste man söka sig till Norrtälje för att hitta en villa under miljonen.

lördag, juni 02, 2007

Äktenskapsförbud för sterila?

Alf Svensson och ett gäng andra filosofiskt inkompetenta individer skriver en rätt obegåvad artikel om homoäktenskap på DN Debatt idag.



"Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel", är rubriken. Och bara det visar ju tydligt att här har vi ett gäng som inte kan skilja på äpplen och päron. Biologin säger förstås ingenting om äktenskapet. Det biologin kan säga oss om homo- och bisexualitet är att det existerar hos många flockdjur. Äktenskapet däremot är något vi människor har skapat, och därmed är vi förstås också fullständigt fria att ställa upp precis vilka kriterier vi vill för vilka som ska få gifta sig. Biologin bryr sig inte ett dugg. En ärligare rubrik hade varit "Ett religiöst påstående att homoäktenskap är fel". För det är naturligtvis detta som är den verkliga orsaken. Bara det att man är för fega för att säga det rakt ut. Och att man inser att det skulle nog inte komma in, eftersom det redan sagts så många gånger. Därför försöker man det här tricket i stället, att låtsas som att religion inte har med saken att göra. Men det är väl ingen som tror att Alf Svensson driver det här för "biologins" skull?



För lagar och regler måste man ställa kravet att de är konsekventa och logiskt sammanhängande. Alf & co påstår att äktenskapet bara är för dem som kan reproducera sig tillsammans. Men då måste ju också alla sterila, hopplöst impotenta och de som har passerat klimakteriet förbjudas att gifta sig. Det följer logiskt av påståendet. Ett gränsfall blir också de som inte vill skaffa barn, kanske borde de bedömas som moraliskt otillräckliga för att få gifta sig?



Var och en inser att vi inte kan ha lagar som sätter upp barnalstring som kriterium för äktenskap. Det är två olika saker, och båda två går alldeles utmärkt att ha utan den andra. Det är inte statens uppgift att bestämma om, och hur, individen väljer att kombinera dem.



Ett typexempel på oseriös och obegåvad argumentation helt enkelt. Man vågar inte säga vilka de verkliga bevekelsegrunderna är, och därför hittar man på ett annat argument som låter bra, men struntar i vad de logiska konsekvenserna blir.



Eländet fortsätter sedan med att använda invandrargrupper som tillhygge. Planen här är förstås att mildra den ärkekonservativa profilen med lite månande om invandrare, ty detta är ju fint och politiskt korrekt, samt att hitta på ännu ett argument eftersom det ju känns lite klent med bara ett. Det hela är dock utformat så att man samtidigt flörtar lite med de främlingsfientliga grupper som de konservativa vill ha som röstboskap. Om vi tillåter homoäktenskap kommer invandrare att i högre grad kräva särlagstiftning, lyder argumentet.



Det vill säga, man vill samtidigt visa att man bryr sig om invandrarna, och skrämmas med de där muslimerna som vill införa sharialagar för sig själva. Lite klurigt. Men argumentet i sig är naturligtvis trams. Det finns inget politiskt stöd för särlagstiftningar och kommer aldrig att finnas. Alf & co inser förstås detta, och är egentligen inte alls oroliga, men som sagt, de behövde ju ett argument till. Man kan riktigt tänka sig hur det gick till när de satt och petade ihop inlägget tillsammans:



-Ah men, borde vi inte ha med något mer än det där med äktenskap och barn. Det är ju alltid snyggare om man har flera argument...

-Alltså, det står ju faktiskt i Bibeln att...

-Jo, men nu sa vi ju att vi inte skulle ha med det den här gången!

-Ja, jo...

-Men vad ska vi då hitta på?

-Ah, jag vet, jag vet...!



Några ord till om sexualitet i naturen bara. Jag har skrivit om orsakerna till homo- och bisexualitet i ett tidigare inlägg om Annica Dahlström, men det slog mig också för ett tag sedan att bisexualitet kan vara ett sätt att skapa ett band mellan exempelvis två samkönade, som gör att de håller ihop och tillsammans kan besegra en större och starkare, men ensam, revirinnehavare. Det har ju rapporterats om homosexuella par bland djur ibland. Men de bisexuella är antagligen betydligt fler. Dock kan de förstås vara fler än två, och dessutom lägger man antagligen inte märke till dem eftersom man antar att de är hetero eftersom de har sex med individer av motsatt kön också. Här finns kanhända en studie som kan ge en fin publikation för den hugade biologen?