Hägglund är en fegis

Det får bli ett inlägg till i frågan om Göran Hägglund och hans kulturdebatt, med anledning av dagens DN Debatt.

Efter att ha lyssnat på Hägglund i radions Studio Ett, där han vägrar att ge exempel på vilka det är han riktar sig mot i sina svepande uttalanden, står min åsikt fastare än någonsin. Göran Hägglund är i grunden en ynklig, ryggradslös och feg liten människa. Hur kan jag då påstå detta, är han inte lite modig och rebellisk som vissa gärna vill tro?

Saken är den att de enda personer som Hägglund har velat peka ut som exempel på vad som är fel med kulturen och kulturdebatten är några små sketna konststudenter. Han har inte vågat nämna någon annan.

Varför det då? Jo, därför att han är så feg. Han vet att om han attackerar konststudenterna, så slår han in öppna dörrar. De flesta är redan överens om att de har gjort fel. De kommer knappast att ställa upp i en debatt mot Hägglund, och om de gör det så är det högst osannolikt att de kan försvara det de gjort särskilt framgångsrikt. Hägglund kan knappast förlora mot dem.

Däremot vägrar han kategoriskt att ge sig på någon i sin egen storlek. Någon som skulle kunna ge igen, som skulle kunna slå honom i en debatt. Helt enkelt för att han inte vågar. Därför att han är feg.

Hägglund kallar sig kristen, men i fallet med konststudenterna kommer jag närmast att tänka på historien om äktenskapsbryterskan i Johannesevangeliet. Alltså den där Jesus säger att den som är utan synd ska kasta den första stenen. För liknar inte Hägglund en av de skränande i hopen runt äktenskapsbryterskan? När många andra redan har kastat sina stenar på konststudenterna och han är säker på att ingen auktoritet försvarar dem, då först vågar sig lille Hägglund fram och ropar kaxigt, med stenen i högsta hugg: "Jag vill också kasta! Släpp fram mig, släpp fram mig, jag vill också kasta!" Återigen, därför att han är feg.

Det slog mig också när jag lyssnade på Studio Ett att Hägglund nu pratade om politiker som ville pracka på "vanliga människor" sina värderingar. Eeh? Hägglund är ju själv ledare för ett parti som grundades för att pracka på så många som möjligt en viss ideologi, nämligen kristendomen. Usch och fy för politiker som vill pracka på andra sina värderingar. Ja, så länge det inte är mina värderingar förstås. Hägglund borde kanske läsa vad Jesus sa om hycklare som ser grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget.

Idag skrev Claes Borgström ett inlägg som svar på Hägglund. Vad som står i det bryr jag mig egentligen inte så mycket om, men frågan är: kommer Hägglund att våga peka ut Borgström som en representant för den där hemska kultureliten? Kommer han ens att svara? Det kanske han gör, men det blir nog i så fall ett ganska lamt svar som inte gör något faktiskt utpekande av Borgström som en del av den radikala kultureliten. Det är Hägglund för feg för.

Hägglund, Sveriges nya Sarah Palin

Det får nog ta och bli i alla fall en kommentar till all den konservatism som har figurerat i media de senaste dagarna. Mest uppmärksamhet har kanske effektsökeriet om hemmafruarna fått, alltid populärt att dra fram några trångsynta träbockar och låta dem yttra sig. Oavsett om de har poänger eller inte kan tidningarna vara säkra på att det genererar trafik.

Men Göran Hägglunds nya konservatism är ju ändå intressantare att analysera.

Det är lätt att förstå vad som händer. Göran börjar bli lite desperat över opinionssiffrorna. Han måste försöka sig på något nytt. Men det är svårt att göra egna utspel i alliansen, som ger uppmärksamhet utan att man hotar enigheten i kvartetten. Är lösningen lite gammal hederlig (nåja) kulturkonservatism?

När man läser Hägglunds retorik kan man förstås dra paralleller åt många håll, men i mina ögon känns det helt klart som att han har gjort en copy-paste på delar av retoriken bland amerikanska konservativa. Särskilt detta prat om en "elit" som föraktar vanligt folk. I USA talar konservativa om "the liberal elite" på öst-och västkusten, och särskilt i Washington D.C., som ser ner på "real americans" som Sarah Palin uttryckte det.

Kanske är Hägglund lite inspirerad av vad som händer over there just nu, med lite av en backlash mot Obama i spåren av sjukvårdskontroverserna? Kanske vill han försöka bli en svensk variant, som lockar konservativa med prat om The Family och good old-fashioned values? Plain and simple, straight talk, God bless Sweden? Lite texasbrytning kanske blir nästa steg? Eller den svenska motsvarigheten... hm... Sjöbo eller Vellingebrytning?

Nästa steg, ett KD som vill ha hårdare tag mot brottsligheten? Det kommer nog snart. Någon som sätter emot?

Men skillnader finns det förstås. Hur gärna Hägglund än vill så är det snarare vänstern som har vanligt-folk-cred här i svedala, knappast borgarna. Klasstänkandet lever kvar, om det är några som ses som "elit" i negativ bemärkelse så är det snarare borgarna, eftersom de representerar överklass och övre medelklass. De försöker ändra sin image, absolut, men de är knappast mannen på gatan ännu. Om de kommer dit är tveksamt, men de kanske ska vara glada för att de inte går hela vägen. Att rösta på Mona Sahlin känns ju som att rösta på slumpvis vald person man möter i mjölkdisken på ICA, hon framstår inte som mer kompetent än medelsvensson och det är nog ändå inte något plus.

I vart fall, kan KD med sin Livets Ord-falang och sina tungomålstalare komma att räknas som vanligt-folk-representanter? Jag tvivlar, måste jag säga. Dessutom är ju det här med att klaga på "eliten" utan tvekan något som passar bättre för den som är lite underdog, den som inte är etablissemanget, den som står i opposition till dem som har makten. Det blir liksom inte samma sak när man själv är med och utgör regeringen.

Det komplicerar också saken att man där sitter tillsammans med de i USA så avskydda liberalerna. Visst, det är inte samma slags liberaler som amerikanska liberaler, men ändå. Om det finns några liberaler kvar i folkpartiet och centern kan de väl inte stillatigande lyssna till hur knökkonservativa utspel som helst?

Sedan är det klart att det finns en annan viktig skillnad gentemot Sarah Palin, en som de flesta nog instinktivt redan har insett. Nämligen att Göran Högglund innerst inne är en mes.