lördag, maj 10, 2008

Göran Skytte begriper inte vetenskap

Göran Skytte har skrivit en rad texter om ondska den senaste tiden. Budskapet är variationer på samma tema: "Ondska finns visst, titta här så många exempel det finns! Vad är det om inte ondska?"

Det finns två frågor inblandade här: Kan samhällsdebatten använda sig av ord som "ondska", är det ok för politiker att göra det? Där anser jag att det får var politiker avgöra själv, man får bara komma ihåg att när man brännmärker något som ondska, då har man också bränt alla broar dit. Har man kallat några länder för "axis of evil" då har man gjort klart att nu är vi fiender och inget annat. Här handlar det mer om vad som är smart att göra. Vill man förhandla med vederbörande i framtiden, ja då är det uppenbart osmart att kalla vederbörande ond.

Men det jag framför allt vill ta upp är om vetenskapen kan använda sig av begrepp som ondska. Skytte skriver:

Under lång tid har man försökt förklara sådant enbart med psykologi, beteendevetenskap, sociologi. Det blir allt tydligare att sådana förklaringsmodeller inte längre räcker till.

Men vad Skytte inte tycks begripa, är att ur vetenskaplig synvinkel har han själv inte presenterat någon förklaringsmodell alls! Att påstå att någonting finns, och räkna upp exempel, det är inte en förklaring. Det är tydligt att Skytte inte begriper hur vetenskap fungerar.

Antag att ett gäng forskare skulle sätta sig och studera ondska. Det första de skulle fråga sig är antagligen: Vad är ondska egentligen? Och då menar de inte "Ge några exempel på ondska" De menar, vad består den av?

Om man frågar sig vad en cell är, så är det svar som vetenskapen söker efter inte: "jo, det väl typ nervceller, fettceller, blodceller..." utan man söker en definition, en beskrivning av vad den består av och hur den fungerar.

Vidare kommer vetenskapen att fråga sig: Hur fungerar ondska? Var sitter den någonstans? Hur kom den dit? Varifrån kommer den, och hur gick det till? Hur fungerar den, hur förändras den med tiden, går det att ändra på den?

Hur skulle då vetenskapen tackla problemet? Antagligen genom att göra som man brukar: bryta ner det man studerar i sina beståndsdelar, tills man hittar delar som man kan begripa i detalj hur de fungerar.

Och tänker man efter, så är det ju precis det som vetenskapen försöker göra. Man tittar på varför människor har egenskaper som bristande empati, personlighetsstörningar, grandios självuppfattning, intolerans mot det som är avvikande och så vidare.

Vi är bara i början av att förstå dessa ondskans byggklossar. Och alla byggen består sedan förstås inte heller av samma klossar. Men med tiden kan det komma en utveckling där vi förstår hur alla klossarna fungerar. Kanske går det till och med att i framtiden komma överens om på vilka sätt sådana klossar kan passas ihop, så att det i slutändan blir någonting som med ett samlingsnamn kan kallas ondska.

Så på sätt och vis kan man säga att vetenskapen har kommit långt mycket längre än Göran Skytte, även om man har långt kvar till något som förtjänar att kallas förklaringsmodell. Det är bara det att Skytte inte fattar det, för han begriper inte hur vetenskapen arbetar, hur den måste arbeta och vad den egentligen strävar efter.

Vetenskapen strävar inte efter att svara på värdefrågor, eller frågan om livets mening eller om det finns något gudomligt. Det är bara löjligt att klaga på vetenskapen för att den inte ger sådana svar.

Men vad som är ännu löjligare, är att klaga på vetenskapens sätt att förklara hur världen fungerar när man själv inte förklarar ett dugg. När man själv inte tycks veta ens vad "förklara" betyder.

Det är lite som med den bibliska skapelseberättelsen. Religionen har inte en förklaring, den har en bild. Den säger inte hur Gud kan skapa, den säger inte varifrån Gud kommer och hur Gud fungerar. Samma sak med ondskan, religionen har inte en förklaringsmodell för ondska, den har en bild av ondskan. Vad består ondskan av? Demoner? Vem har då skapat dem, och varför? Och om det är demoner, varför då straffa människor, om det är demonerna som gör dem onda?

Inte demoner, utan en egenskap hos människan? Jaha, men då kommer igen alla dessa frågor om vad dem är, var den sitter, varifrån den kommer osv.

En del anser att vissa människor är predestinerade att bli onda, och andra predestinerade att bli goda. Vem kan då ha predestinerat, om inte Gud? Varför har han gjort det? Och varför straffar och belönar han människor, om de ändå är presdestinerade? Paulus antyder till exempel i Romarbrevets nionde kapitel att Gud, liksom en krukmakare, gör en del fina "kärl" och andra som inte är så fina. Men varför göra det? Och vad i människan är det som avgör? Var sitter det, hur ser det ut?

Predestinationsläran inte så trevlig? Ok, vi kör på fri vilja då. Vissa människor väljer helt enkelt det onda, och andra det goda. Ja, men då kommer vi återigen tillbaka till frågan om vad det är i dessa människor som får dem att göra sådana val. Hur fungerar detta något?

Kära kristna vänner, det är en tankeväckande bild ni har målat upp. Men kom inte och påstå att det är en förklaring som ni har, av samma typ som vetenskapens förklaringar.

Vissa saker är helt enkelt sådana som man tror på, utan att för den skull kunna förklara dem eller helt förstå dem. Räcker det inte att säga så, istället för som Göran Skytte: min "förklaring" är bättre än din!

tisdag, maj 06, 2008

Lärare, klass 9A och skolpolitik

Idag funderar jag på tv-serien "klass 9A" och Ilmar Reepalu's förslag att eleverna ska ge lärarna betyg eller omdömen.

Först måste jag säga att jag håller med. Lärarna bör få något slags systematisk feedback från eleverna. Men eleverna är ju förstås inte utbildade i att sätta betyg, så det ska inte vara betygsliknande omdömen, utan snarare fritext.

Det borde vara väl värt besväret att samla in sådana omdömen efter varje termin. Jag har träffat på bra lärare, men också opedagogiska lärare, särskilt på högskolan. På högskolan möter man ibland sådana som är skickliga forskare men halvbra undervisare, och där brukar man samla in just sådana omdömen efter avslutad kurs. Hur ska de opedagogiska lärarna utvecklas till det bättre om de inte får feedback från dem de undervisar?

Men det kanske viktigaste som slår mig är att både lärarförbundet och Lotta Edholm (fp) direkt tänker sig att eleverna kommer att missbruka systemet och mobba lärarna. Jag tror förnuftiga bedömare ser igenom sådant, men framför allt noterar jag att både lärare och politiker har låga förväntningar på eleverna.

Jag tror att det är det som är sjukan i dagens skola. Lärare liksom politiker har låga förväntningar på vad elever kan klara av, hur stort ansvar de kan ta, och hur mycket de kan lära sig. Många har vittnat om att lärarutbildningen är slapp och går att glida igenom. Lärarna lär sig på lärarhögskolan att det är låga förväntningar som gäller, på dem själva såväl som på eleverna! Med resultat att eleverna också lever upp till just dessa förväntningar.

När man tittar på den uppmärksammade serien "klass 9A" så drar man förstås slutsatsen att kunniga lärare som engagerar sig och lägger ner mycket tid på eleverna leder till bättre resultat.

Men notervärt är också att dessa lärare gav eleverna intrycket att de hade mycket höga förväntningar på dem. De jobbade mycket med att motivera och tala om för eleverna hur mycket som är möjligt, hur mycket de faktiskt kan uppnå. Med resultatet att eleverna sakta men säkert började leva upp till de förväntningarna.

Lägg märke till att det är en attitydsskillnad i höga förväntningar och höga krav. Höga krav är att säga "så här högt ska du hoppa, annars får du bara det här betyget". Höga förväntningar är att hela tiden säga "jag är övertygad om att du kan hoppa så här högt".

Man kan kombinera höga krav och låga förväntningar. Det ger ett dubbelt budskap till eleverna: det är bara vissa som klarar av det här, och det gäller att sortera ut agnarna från vetet. Ni andra kan väl jobba med hushållsnära tjänster när ni blir stora? Ok, nu raljerar jag. Men jag är lite orolig för att regeringens retorik pekar just i den riktningen: Vi ska ställa större krav på eleverna, men ärligt talat förväntar vi oss inte särskilt mycket av många av dem...

För att höga krav ska uppnås måste de alltså kombineras med höga förväntningar. I annat fall tror jag att barnen kommer att se igenom det, och om vi väntar oss att vissa ska misslyckas så kommer vissa också att bli uppgivna och göra just det, misslyckas.