fredag, november 14, 2008

Musikbranschen: Korv med bröd 30kr

Det vore kul om musik- och filmbranscherna någon gång skulle kunna inse att de själva är en del av problemet med olaglig nerladdning. Framför allt gäller det att man är monopolister som tar ut ockerpriser.

Det är inte så att människor inte vill betala för sig. Tvärtom, människor vill göra rätt för sig. Det är bara det att de vill göra det till ett rimligt pris. Det har med vår psykologi att göra. Vi har en inbyggd uppfattning om vad som är ett ungefärligt "fair price". Ett sådant har vi haft lika länge som vi har bytt varor och tjänster med varandra. Vi känner på oss vad som är ett rättvist byte, och vad som inte är det. Men om priset som begärs går utanför vår uppfattning om fair price, blir många ovilliga att betala, även om de har råd.

Ett exempel: Vad är ett fair price för en helt vanlig kokt korv med bröd? De flesta skulle nog säga 10-15 kr. Upp till 20 kan man nog acceptera. Men 30 kr? Även om man är hungrig, och även om man förstås har råd att betala 30 kr, så tar det verkligen emot att betala ett sådant pris, för det känns inte som ett rättvist byte, man får inte valuta för pengarna. Det känns som att man är en sucker som betalar för mycket.

Med dyrare saker är det förstås annorlunda, med en platt-tv bryr vi oss inte om en tia hit eller dit, eller en hundring för den delen. Och är det en bostadsrätt kan vi tänka att "ah, vi klämmer till med hundratusen till". Så länge priset ligger inom intervallet av vad vi uppfattar som fair price. Och lyxprylar handlar ju om status och att visa för andra vad man har råd med, så det är en helt annan situation psykologiskt.

Problemet med musik och film är att branscherna ofta lägger sig i överkanten eller något utanför vår inbyggda uppfattning om fair price. Eftersom de har monopol på just sina artister och filmer, försöker de som alla andra monopolister att ta ut så höga priser som det bara är möjligt.

Men samtidigt vill de inte ha så höga priser att ingen köper. Därför lägger de sig i ett prisläge som är inom vissa personers fair price-intervall, nämligen de köpstarkas. Däremot hamnar de utanför mindre köpstarkas intervall, ungdomars till exempel. Dessa kommer att känna att en CD för 200 spänn är ett ockerpris, det känns inte som ett rättvist byte. Ett annat exempel är förstås folk i mindre köpstarka länder, exempelvis Kina. Det är verkligen inte konstigt om dessa piratkopierar mycket.

Dessutom kommer den som verkar ta ut ett ockerpris förstås att ses som något av en skurk. Och det känns förstås mycket enklare, moraliskt sett, att stjäla från en skurk.

Få skulle nog stjäla en korv av någon som tar en tia. Men en som tar trettio? Fortfarande skulle majoriteten låta bli, men andelen som skulle tänka "det kan han gott ha" skulle nog öka kraftigt.

Intrycket av branschen som skurkar förstärks förstås av de drakoniska straff som bolagen vill utkräva av fildelarna. Det handlar om hundratusentals kronor, i USA om miljonbelopp. Få andra än branschen själva uppfattar väl sådant som proportionerligt. Snarare kommer man att tänka på maktmissbruk.

Vad branschen behöver göra om de vill sälja mer, är helt enkelt att lägga sina priser inom ungdomarnas fair-price-intervall. Vilket antagligen innebär ungefär en halvering av priserna. Att ladda ner en låt bör kosta max 5 kr. Gör som IKEA, tjäna pengar på stora volymer och låga priser istället.

Bokbranschen däremot ligger antagligen helt rätt när det gäller pocketpriserna. 50-60 kr, det är ett fair price för några timmars läsning. 100-120 kr däremot...nog skulle det ta emot?

Sedan måste man förstås jobba mer med nya kanaler för att locka köpare. Själv köpte jag nyligen skivor efter att ha botaniserat bland gamla musikvideor på youtube, och det är jag knappast ensam om. Branschen borde göra det möjligt att göra på ett liknande sätt med deras musikarkiv, att man till exempel får lyssna på en låt om man ser en reklamsnutt först. Det man hittar och gillar kommer man att köpa, bara priset känns rimligt.

DN DN DN DN DN DN SVD SVD SVD SVD SVD SVD SVD SVD