Ut med Leijonborg! In med Cecilia Malmström!

Ännu ett exempel på det breda missnöjet med Leijonborg kunde vi läsa om idag. På Dalarnas länsförbunds årsmöte togs beslut om att ställa krav på ny partiledare. Endast en (1!) av 80 reserverade sig mot beslutet, en stor majoritet röstade för. Inte en dag för tidigt, får jag säga. Det är viktigt att det här bytet blir genomfört i god tid före 2010.

Av någon anledning har Expressen flera artiklar, SVD och DN relativt stora artiklar, men Aftonbladet bara en liten notis. Hade väntat mig att den tidning som gillar honom minst skulle slå upp det störst. Men nåja.

Första gången jag träffade Leijonborg imponerade han inte på mig, och han har egentligen inte gjort det senare heller. Nu är jag väl i och för sig rätt svårimpad till min natur, men ändå. Jag tror att det var år 2000 någon gång, och vi satt ett tiotal i en källare som hyrdes av en politisk studentförening i Linköping. Folkpartiet hade då gjort ett riktigt dåligt val 1998, och Leijonborg hade som många andra politiker inte gjort mycket annat än att upprepa mantrat "Vård, skola, omsorg" i valrörelsen. Den hade helt enkelt varit urtrist.

Jag kommer ihåg att jag då nämnde en färsk opinionsundersökning där folkparitets lilla stapel hade sett väldigt inklämd ut mellan moderaternas och kd:s då betydligt högre staplar, och att det var en bra illustration till hur folkpartiet hade agerat. Man hade sagt precis samma saker som de andra borgarna eftersom man inte ville bli osams med något av dem. Leijonborg svarade något om att man måste vara försiktig och inte sticka ut för mycket, det var viktigt att framstå som eniga. Jag i min tur svarade något om att om man inte profilerade sig skulle det vara stor risk att ramla ur riksdagen. Minns inte exakt men ungefär så var det.

Jag upprepade kravet på mer profilering i frågestunden efter att han talat på Liberala Studenters årsmöte något år senare, och han svarade då något om att det var bättre att vi visade var vi stod i alla frågor, att vi hade svar och en politik för allt som skulle kunna komma upp. Hans inställning tycktes då alltså vara ungefär att partiet kunde inte styra vad som skulle hamna högst på agendan, så man skulle se vad som kom upp och anpassa sig efter det.

Sedan kom ju 2002, en profilfråga i form av språktest (jo, det hette faktiskt "test" och inte "krav" i början, även om man inte vill låtsas om det numera), ett framgångsrikt val i spåren av moderat misslyckande, och en Leijonborg med betydligt stärkt självförtroende. Jag fick rätt, men på något sätt ändå fel.

Det var rätt med profilering, men jag hade ju hoppats på något lite mer liberalt än språktest och de trista främlingsfientlighetsflörtarna från Mauricio Rojas. Och det duger inte med vilken profilering som helst. En profilering som utformas av ett litet gäng runt partisekreteraren utan att förankras i partiet är inte vad som ska till. Och det borde vara möjligt att profilera sig utan att behöva köra med förenklade budskap. Visst hade väl löpsedelskampanjen sina formmässiga poänger, men det måste ju finnas något bakom löpsedeln också.

Det som verkligen gjort mig irriterad på Leijonborg är hur uselt han har hanterat eftervaldebatten och intrångsskandalen. Han talade inte om hela sanningen från början, han slingrade sig, och han har aldrig riktigt tagit avstånd från Johan Jakobsson. Det går inte att frigöra sig från känslan att det fortfarande är Johan Jakobsson-andan som styr Leijonborg. Arkitekten är borta men bygget står kvar, och den som har nyckeln vill inte ändra på något. Men hur ska man kunna fortsätta en strategi som bygger på att utforma mediautspel för maximal uppmärksamhet, analysera väljargrupper och triangulera för att hitta de positioner som kan locka flest, när strategen inte är kvar? Ta in ett gäng pr-konsulter, fortsätta som vanligt och fortsätta dumpa sin trovärdighet över bord? För det är precis det man håller på att göra på lång sikt. I längden är folk inte dumma.

LL reagerade på kritiken efter valet genom att mer eller mindre strunta i den. Släta över den, anmärka att det bara var små minoritetsröster, att det inte var något att bry sig om. Hela tiden en "nu glömmer vi det här och går vidare"-attityd. Ointresse och huvudet i sanden.

Det behövs förnyelse och ny profilering, men också att hitta tillbaka till folkrörelsekänslan, den socialliberala ideologin och förankringen i gräsrötterna. Det kan inte Lars Leijonborg. Han är slut. Inte mig emot om han fortsätter som utbildningsminister och med sitt globaliseringsråd. Men uppenbart klarar han inte av att samtidigt vara partiledare. På den posten behövs någon annan. Själv skulle jag gärna se Cecilia Malmström, EU-ministern som tidigare satt i EU-parlamentet, doktor i statskunskap och initiativtagare till www.oneseat.eu. Relativt ung men mycket kompetent. Jag anser ju att också små partier bör se till att ha partiledare som kan framstå som statsministerkandidater. Med tiden tror jag att CM har den potentialen. Erik Ullenhag, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Johan Pehrson, Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson och några till i all ära, men jag har svårt att tänka mig någon av dem i rollen som statsminister.