Hur SD ska hanteras

Efter att Mona Sahlin debatterat med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, och att två borgerliga partisekreterare gjort detsamma, diskuteras det nu om huruvida Fredrik Reinfeldt borde göra det. Det verkar inte som att det blir så. Men partierna verkar allmänt stå lite handfallna inför hur man ska göra. Tidigare skulle man tiga ihjäl dem, nu heter det att man måste ta debatten, men frågan är väl om det blir så mycket bättre för det. Jag tänkte ge några synpunkter.

SD är ett missnöjesparti, så utan missnöje inget SD, eller bara ett betydelselöst SD. Det finns dels ett allmänt missnöje med de etablerade politikerna, och ett mer specifikt missnöje med integrations- och migrationspolitiken.

Det allmäna missnöjet skulle relativt enkelt kunna kanaliseras bort från SD, genom att öka möjligheterna för väljarna att rösta "mot alla". Låt stolar stå tomma i valda församlingar, i förhållande till antalet blankröster. Precis som om "blank" var ett parti, men av praktiska skäl avrundar man till jämnt antal stolar så att inte dödlägen ska uppstå. Jag tror att en andel av de som röstat SD inte gillar SD så mycket heller, men eftersom blankröster i praktiken är betydelselösa känns det effektivare sätt att "straffa" de etablerade politikerna genom att rösta SD. Det finns också starka demokratiska skäl för att ha ett sådant system i vilket fall, oavsett SD. Det är rimligt att de som är missnöjda med alla politiker har ett verkningsfullt sätt att demonstrera detta på, valet går ju ut på att väljarna ska få visa sin åsikt. Men rimligen är det bättre att det står stolar tomma än att det sitter SD:are och skräpar på dem.

Det mer specifika missnöjet med integrations- och migrationspolitiken beror delvis på en väldigt släpphänt ansvarsfördelning. Både på nationell och internationell nivå. Många länder i EU, och många kommuner i Sverige, har under lång tid kunnat strunta i att ta sitt ansvar för flyktingmottagningen, trots att de har haft goda ekonomiska resurser för det.

I stället har vissa länder och kommuner tagit ett oproportionerligt stort ansvar. Ofta har det varit kommuner med många lediga bostäder. Att det funnits lediga bostäder har oftast berott på att det varit ont om jobb och att folk därför flyttat därifrån. Naturligtvis har detta inte varit de bästa av miljöer att hamna i, alla är ju överens om att jobb är viktigt för integration, och ett utbrett utanförskap har varit resultatet.

Medan vissa i de stora mottagarkommunerna har varit stolta över att deras kommun varit så ansvarstagande, har andra mest tyckt att det varit djupt orättvist. Det var ju som bekant ont om jobb redan. Varför ska rika kommuner som Danderyd och Vellinge slippa ansvar, men inte vi? Det är ingen tvekan om att roten till det stora SD-stödet i Landskrona växer under närbelägna Vellinge i minst lika stor grad som under Landskrona självt.

I smitarkommunerna tittar man på mottagarkommunerna och ser att det verkar vara mycket problem där. Att man själv är en del av orsaken har man ingen tanke på. Därför fortsätter man att stödja sin kommunledning så länge den inte vill ta emot flyktingar. Men skulle den ändra sig, skulle man istället börja rösta på SD, och det vet kommunledningen om. Så man sitter i något av en rävsax. Om man ändrar sig förlorar man makt, om man inte ändrar sig fortsätter man att förvärra problemen. Här är det viktigt att regeringen, och på det internationella planet EU, tar i ordentligt med både morötter och piskor.

Hade man gjort rätt från början hade situationen kunnat vara annorlunda. Människor är mycket mer benägna att ta ansvar om alla deltar solidariskt. Inget är så förödande för moralen som om några systematiskt smiter från uppgiften och kommer undan med det. Vidare hade utanförskapet och segregationen kunnat vara dramatiskt mindre, och bilden av invandring mer positiv. Alla kommuner och alla EU-länder måste vara med och ta ansvar, annars kommer främlingsfientliga grupper aldrig att kunna hållas på mattan.

Det är också dags att skrota det smala och politisk-korrekthet-drypande ordet mångkultur. Sluta använda det, och använd det bredare begreppet mångfald i stället. Alltså inte mångkulturellt samhälle, utan mångfaldssamhälle. Mångfald handlar om mycket mer än etnicitet och kultur. Religion, sexuell läggning, funktionshinder, ålder och politisk uppfattning är väl kanske det man först kommer att tänka på, men det kan göras betydligt bredare än så. Även alla olika subgrupper är vi olika som personer, vi har olika personlighetsdrag. Vi är utåtriktade, analyserande, sociala, reserverade, säljande, drivande, målinriktade, relationsinriktade och så vidare. Inom näringsliv och andra organisationer växer medvetenheten om att mångfald kan vara en konkurrensfördel, kreativiteten blomstrar bättre där det finns olika synsätt och infallsvinklar. Att hitta den rätta mixen av medarbetare kan vara guld värt. Men det gäller förstås att medarbetarna kan hantera olikheterna, kanske kan man tala om mångfaldskompetens. Att kunna fungera ihop med många typer av människor, att även om man är olika kunna hitta en gemensam grund att stå på. Man gör inte gruppen bättre bara för att man själv är olik de andra, det krävs också att man kan uppskatta att de andra är annorlunda än man själv.

Mångfald handlar om insikten att vi alla är olika, och att detta i grunden är något värdefullt för samhället. Detta är alltså något som har betydelse för Sveriges framtida konkurrenskraft, men också för att exempelvis kunna bekämpa problemet med mobbning. Mobbning handlar ju ofta om att offret inte tillåts vara den han eller hon är, man trakasseras för att man inte passar in i mallen. Insikten om hur viktigt det är för samhället att vi är olika och vill olika saker måste nå fram tidigt i skolan. Hur skulle ett samhälle se ut där alla ville jobba med samma sak? Det skulle rimligen inte fungera särskilt bra.

Just detta med mångfaldens allt ökande betydelse för kreativitet och konkurrenskraft ger en särskild möjlighet att ladda ordet med positiva värden. I fallet med det mycket smalare begreppet "mångkultur" har man misslyckats med detta, eftersom få har fått uppfattningen att det är något man tjänar på, snarare har det fått klangen av något nödvändigt ont.

Det vore lämpligt om partierna såg till att utse några till att på heltid bli experter på mångfald, som kan jobba för att sprida idéer om hur mångfaldsarbete kan öka produktivitet och kreativitet. Dessa personer bör också bli experter på motståndarsidan, det vill säga rasister, fundamentalister, främlingsfientliga, politiska extremister och andra som vill stöpa alla människor i en och samma form. De bör jobba med att varna för vad sådana rörelser kan ställa till med.

Just denna vinkel, att SD är ett hot mot allt mångfaldstänkande, och därmed också ett hot mot Sveriges framtida konkurrenskraft, det kan nog vara fruktbart att spinna på. Just nu ses SD bara som ett hot mot invandrarna, inte mot dem som röstar på dem. Men i förlängningen är det ju just det de kan vara.

Och det är också just dessa experter som bör ta debatten med SD. Debatten ska definitivt tas, men inte på för hög nivå. Partiledarnivå, och också partisekreterarnivå, är för högt. Det ger SD för hög status och respekt. Partiledare måste vara insatta i så mycket annat att de inte har tid att bli tillräckligt skickliga på att ta sådana här debatter. För här gäller det att vara påläst. SD har inga skrupler när det gäller att fiffla med siffror eller ljuga rent ut. TV-tittarna kollar inte upp fakta, därför måste man ha stenkoll när man debatterar med dem. Peka ut lögnerna, redogör för olika SD:ares historia, visa de korrekta siffrorna, lär känna alla deras argument och utspel i förväg. Visa på hur de saknar politik inom de flesta områden och hur utspel de gjort inte hänger samman. Visa att de inte vet hur de ska genomföra ens de få förslag de har. De har faktiskt inte något särskilt att komma med, men det gäller att visa det så att det blir tydligt för alla. Att diskutera med populister är inte alltid som att diskutera med vanliga politiker, men det går att lära sig.

Så länge de inte sitter i riksdagen behöver inte partiledare blanda sig i. Skulle de nu lyckas ta sig in, är det ändå vid rätt få tillfällen som de behöver bemötas en mot en. Möt dem, men använd experter på lägre nivå så långt det är möjligt.

Man bör också planera bakom kulisserna för vad som ska hända om SD skulle få en vågmästarroll i riksdagen. Risken finns ju uppenbarligen. En blocköverskridande regering kan då bli nödvändig. Själv kan jag till och med tycka att det vore önskvärt. Borgarna+mp kunde tänkas, s+ fp+c vore intressant. Blockpolitiken mår bra av att brytas upp då och då, annars kommer åtminstone de mindre partierna med tiden att förlora sin särart. Särskilt på den borgerliga sidan är det stor risk att det blir fyra allmänborgerliga partier som det blir svårt att skilja på. Att inte föredra blockpolitik är väl lite som att ropa i öknen nu för tiden, men det kan ju faktiskt bli nödvändigt. Vad ska man annars göra?