Mänskliga rättigheter, också i Kina?

I dagens SvD kan man läsa om att Forum för Levande Historia nu också ska ta sig an kommunismens brott. Det är väl bra, även om det känns principiellt tveksamt med historieskrivning som sker på regeringens uppdrag.

Men jag vågar nog gissa att man tyvärr kommer att tala tyst om det förtryck som fortfarande pågår i Kina, exempelvis den olagliga ockupationen av Tibet. Man ska granska perioden fram till 1989, så det innebär ju att man också kan få med massakern på Himmelska Fridens torg (4 juni 1989). Men kommer man att nämna att det fortfarande idag är tabu att tala om den händelsen i Kina, och att regeringen censurerar all information om saken? Ja, också den kinesiska versionen av Googles sökmotor är ju censurerad, till exempel (av Google själva!) Jag har inget större förtroende för ryggraderna hos den svenska regeringen i den frågan.

Skramlar Kina lite med sina ekonomiska vapen så blir det nog snabbt tyst i klassen. Precis som när Kina ville ha bort vapenembargot som instiftades efter massakern. Lyckligtvis motsatte sig EU till slut att embargot togs bort. Men de ryggradslösa fegisarna Reinfeldt och Persson var båda två helt och hållet inne på att vika sig. DET är definitivt något som FfLH kommer att vara knäpptyst om!

Det som händer i Kina nu är oerhört avgörande för världens framtid. Frågan är: kommer Kina att lyckas kombinera en kapitalistisk marknadsekonomi, det mest effektiva ekonomiska system som finns, med diktatur? Lyckas man med den balansgången kommer man att bli en förebild för många andra diktatorer och diktatorwannabes i världen. En mycket farlig sådan. Då kan vi få se en värld där vi fortfarande har diktaturer, men nu betydligt ekonomiskt starkare än tidigare.

Går det att få folk att nöja sig med ekonomisk frihet, eller kommer den som har fått ekonomisk frihet med automatik också att kräva politisk frihet på sikt? Visar det sig i stället att det inte går att kombinera diktatur och ekonomisk frihet, då blir fallet Kina i stället en positiv tankeställare för andra diktaturer: Vill ni inte hamna på efterkälken ekonomiskt, så finns det bara en väg att gå, och den leder till demokrati.

Det var en intressant dokumentär på Kunskapskanalen för ett tag sedan. Thomas Friedman berättade att oljepriset var omvänt proportionellt mot graden av frihet i oljestater. Ju högre oljepris, desto mindre frihet, och tvärtom. Kan också läsas mer om här. Med ett högt oljepris kan en petrodiktatur säga åt resten av världen att dra åt skogen, de köper ändå. Man kan ge folket en hyfsad materiell standard så att de inte klagar. Men kanske också, framför allt: Man behöver inte beskatta alla medborgare. Inkomster får man ju från oljan. No taxation without representation, var slagordet när det nya USA gjorde uppror mot britterna. Men man kan ju också formulera det omvänt: No representation without taxation! Oljediktatorer kan resonera som så: Om de inte betalar skatt, varför ska de ha inflytande? Och folket resonerar på ett liknande sätt: Ju mer staten tar av det som är mitt, desto starkare blir min vilja att ställa krav på staten.

Här kan man ana ett samband som väl kanske inte blir så populärt bland nyliberaler: Skatt är inte bara stöld, det är också demokrati! Engagemanget i hur samhället ser ut växer med skatten. Ju fler som betalar skatt, desto fler engagerar sig. Och ju mer skatt, desto mer demokrati. Eller? Nja, riktigt så enkelt är det nu inte. Det spelar ju också in i vilken grad skattebetalarna uppfattar uttaget som legitimt, nödvändigt och rättvist. Uppfattar man att staten tar in för mycket pengar, använder dem ineffektivt eller till onödiga saker eller är korrupt, då minskar förstås engagemanget och ersätts med fientlighet. Skulle gissa att kurvan antagligen planar ut på något slags optimal nivå.

Så medan Ryssland, Venezuela och Iran kan strunta i mänskliga rättigheter eftersom de har värdefulla naturresurser, i alla fall så länge oljan räcker och andra är beroende av den, så måste Kina och andra diktaturer som inte har gott om naturtillgångar pröva något annat. De måste ha in skatteinkomster, och för att öka skatteinkomsterna måste de ge medborgarna ekonomisk frihet. Den stora frågan är som sagt om folket kommer att låta nöja sig.

Lyckligtvis kan människors inställning till mänskliga rättigheter förändras relativt snabbt. Sverige fick religionsfrihet först 1/1 1952. Det är inte särskilt länge sedan. Men det är nog få som idag tycker att alla ska vara tvungna att vara medlemmar i ett samfund. 2000 skiljdes kyrkan från staten, det är bara några år sedan, men stödet för att vi ska ha en statskyrka har nog sjunkit rätt ordentligt sedan dess. Har man väl vant sig vid en förnuftig ordning, börjar man snart undra hur folk kunde acceptera de tidigare dumheterna.

Ska man vara petig finns det fortfarande en svensk som inte har religionsfrihet, nämligen statschefen. Kungen, alltså. 1979 införde vi kvinnlig tronföljd (också mer eller mindre självklart idag), men det står fortfarande i successionsordningen, som är en del av grundlagen, att:

"...Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)."

Utan Augsburgiska bekännelsen får man alltså inte bli kung. Tror du inte på exempelvis arvssynden, får du inte bli statsschef i Sverige. Är du ateist, agnostiker, katolik, grekisk-ortodox, buddhist, hindu, muslim eller något annat orent så kan sticka och brinna.

Dessutom får inte prinsar och prinsessor gifta sig med vem de vill utan godkännande från regeringen."Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande. Lag (1979:935)"

När dessa fåniga bestämmelser en gång upphävs, kommer framtidens svenskar antagligen se tillbaka på oss och fråga sig hur vi kunde vara så principiellt vilsna. Även om det nu bara är en symbolfråga.

Vill man ha lite "större" förbrytelser, kan man ju titta på tvångssteriliseringarna. Lagen som tillät dem avskaffades 1976. Lite mer än trettio år, det är faktiskt inte så lång tid. Eller att homosexualitet betraktades som en sjukdom fram till 1979.

Ger vi oss ut i världen så infördes kvinnlig rösträtt i Schweiz först 1971. Portugal förbjöd slaveriet i sina kolonier 1961. Man får ju hoppas att den nuvarande ordningen anses självklar där numera. Men ibland kan man förvånas av hur bakom folk kan vara även i de mest civiliserade av länder. Ta exempelvis de så kallade Jim Crow-lagarna som länge gällde i många amerikanska sydstater. Det var faktiskt inte förrän 1967 som USA:s högsta domstol ogiltigförklarade de kvarvarande delstatslagar, som förbjöd svarta och vita att gifta sig med varandra! Men kanske ännu mer pinsamt är att det var inte förrän 1998 respektive 2000 som South Carolina och Alabama faktiskt strök dessa lagar ur lagböckerna. Detta med röstsiffrorna 62% respektive 59% för en strykning. Det vill säga, ännu år 2000 tyckte 41% av de röstande i Alabama att det var helt ok med en sådan lag. "In many rural, mostly white counties, the amendment either passed narrowly or was defeated." kan man läsa här. Håhå jaja.

Men som sagt, jag tror att när man väl vant sig vid mänskliga rättigheter kommer de flesta efter ett tag att uppfatta dem som självklara och undra hur tidigare generationer var funtade egentligen. Kanske kommer framtida kineser att undra hur deras föräldrar kunde acceptera en så genomsyrande censur. Kanske kommer framtida muslimer i Pakistan att undra varför det blev ett sådant hallå av att någon okänd svensk ritade en fånig teckning.

Fast säker kan man ju tyvärr inte vara.