Det är faktiskt lite svårt att förstå ibland. Alla kristna vet väl vad Jesus sa om bjälken i det egna ögat. Ändå tycks det finnas vissa kristna debattörer som verkar totalt omedvetna om vad detta faktiskt betyder.
I en debattartikel i tidningen Dagen efterlyser en Christian Braw ärlighet och meningsfull diskussion med humanisterna. Ok. Men i den egna diskussionen ägnar han sig alls inte åt ärlighet, och debatterar alls inte på ett sätt som inbjuder till meningsfull diskussion, utan precis tvärt om.
Han börjar med att kalla ateister "teofober", och fobi är ju ett psykiatriskt tillstånd. Nästa steg blir att hänvisa till en studie på "neurotiska ateister". Trodde inte att ordet "neurotisk" användes seriöst nu för tiden, och kanske är det inte seriöst heller. Men det är tydligt vad han vill antyda: ateister är psykiskt störda.
Detta är förstås inte ärligt på något sätt.
Sedan talar han om vad han kallar "praktisk" ateism, där man tydligen erkänner Guds existens men lever som om Gud inte finns. Han verkar tro att det talas om detta i Lilla Katekesen, men maken till förvirrat och ologiskt resonemang får man leta efter. Sådant inbjuder knappast till meningsfull diskussion.
Nästa steg blir att hävda att ateister "förnekar människan" eftersom de inte tror på odödliga själar. Denna övergång brister inte bara i logik, den är uppenbart oärlig.
Sedan börjar han prata om jurister(!). "...men vad man egentligen förnekar är att människan kan uppfatta gott och ont." Vilka är "man"? Det där "man" är ett ord som ofta används på ett oärligt vis, och detta kan nog ses som ett exempel. "Man" får representera något slags odefinierad grupp som man inte behöver visa existensen av. Det handlar förstås om att antyda att ateister är omoraliska. Vilket han saknar egentliga bevis för, så han får antyda det på ett oärligt sätt istället.
"Det är ovanligt att ateister är konsekventa" blir nästa anklagelsepunkt, som liksom tidigare inte backas upp med något. Som jag har visat är Braw genom sin oärlighet inte särskilt konsekvent själv. Sedan menar han att ateism kräver att man känner hopplöshet. Detta är osant. Det går utmärkt att som ateist finna glädje, kärlek och mening i relationer till andra människor, och det tror jag också att Braw inser, men utan att vilja erkänna det. Hans mål är dock lätt att förstå: Ateism ska framställas som något mörkt, dystert och negativt. Är du inte en riktig dysterkvist så är du inkonsekvent och ingen riktig ateist.
Ateister är alltså, enligt vad Braw vill antyda:
*psykiskt störda
*"förnekare av människan"
*omoraliska
*antingen dysterkvistar eller inkonsekventa
Vill Braw verkligen ha en meningsfull diskussion? Hur meningsfull blir en diskussion där man utgår från att motståndaren är en psykiskt störd, omoralisk, antingen hopplöst förtvivlande eller inkonsekvent människoförnekare? Det är uppenbart att Braw är en hycklare och inget annat. Han vill inte ha en meningsfull diskussion, han vill bara visa upp sig: "Titta på mig, jag trycker till de hemska ateisterna. Sätt igång och hylla mig, alla kristna!" Lite grann tror jag att det är med Braw som med dem som Jesus anklagade för att stå i gathörnen och rabbla långa böneramsor för syns skull. Det är inte ärligt, det är inte meningsfullt, det är bara tomt poserande.
En annan klyftig sak som Jesus sa, vara att man skulle vända andra kinden till. En förklaring till detta som verkar rimlig, är att det handlar om att få den som slår att se illa ut i omgivningens ögon. Det är i så fall en lektion till som Braw inte har fattat.
För det är ju ofta så, att när någon häver ur sig omotiverade angrepp på någon, så är det den angripne som får sympatierna. Den angripande framstår som en otrevlig buffel. Nu är det inte alla ateister som inser detta heller, men på grund av vad Jesus sa är det anmärkningsvärt när kristna inte fattar galoppen.
I många debatter där troende och ateister bryter ut i långa tirader om motståndarsidans förskräcklighet kan man säkert vinna många poäng genom att upprepa motståndarens anklagelser och säga ungefär: "Jaha, så du menar alltså att jag är a, b, c, d och e? Är det något mer du vill anklaga mig för, eller var det allt?" Publiken inser förstås att debattören som person inte alls är a-e, och det är angriparen som ser dum ut.
Som Braw alltså.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det går förstås att partaja på även om sanningen i en ateistisk värld är att människan är en samling atomer, hopsatta av slump och darwinistiskt urval, ute på en ytterst sett meningslös resa från ingenting till ingenting.
Är det inte rimligt att en sådan grundsyn ändå ger anledning till en viss dos dysterhet?
Man kan fråga sig vad det är för en grundsyn som säger att mening måste komma utifrån, och att människan måste anses meningslös i sig själv?
Uppenbarligen kan vi människor uppleva i vart fall subjektiv, temporär mening. Det är i mina ögon alltför svartvitt att säga att detta innebär ingen mening alls.
Jag är inte så säker på att det skulle upplevas som så mycket mer meningsfullt att leva i evighet. Vad är det för mening med det eviga livet? Det verkar ju inte finnas några speciella mål att sträva efter i det eviga livet.
Det speciella med det temporära livet är ju också att vi inte kan ta det för givet. Det är en begränsad tid, och det kan man ta som en anledning att uppskatta det och ta vara på det.
Detta kan man tycka vad man vill om, men bara det faktum att man KAN se det så, visar att Braw har fel. Man måste inte vara dyster, det är en fråga om hur man ser på saken.
Religionerna påstår att himmelriket, nirvana osv ska vara fantastiskt och meningsfullt, men de förklarar inte på vilket sätt detta tillstånd har mening. Så anledning att slå sig för bröstet på den punkten tycker jag saknas.
Skicka en kommentar