Roten till det onda

Jag har nu läst också sista delen i Maciej Zarembas serie om den svenska skolan. Den svenska pedagogiska forskningen har uppenbart djupa problem. Lyckligtvis tror jag att väldigt många lärare har klarat sig rätt bra ändå. De inser att barnen behöver kunskaper, inte ideologi.

För pedagogflummeriet handlar ju just om ideologi som ersättning för empiri. När man går efter empirin mäter man sina teorier efter verkligheten, och verkligheten kan ibland visa att man har fel. Sådant är ju jobbigt. Men när man går efter ideologin mäter man istället sina teorier efter kartan, och då blir det ju mycket lättare. Så länge man utformar sina teorier enligt samma skola som ritat kartan, blir det ju liksom aldrig fel...

Jag tror dock att Zaremba inte riktigt gräver sig ner till roten till det onda. Visst kan det handla en del om reaktioner mot det gamla relativa betygssystemet, som blev idioti när det användes för att sortera elever på klassnivå. Frågan är om det alls var tanken, man måste ju ha en stor population för att normalfördelningskurvan ska vara relevant, men i alla fall. Självklart ska vi inte använda betyg för att sortera elever på orättvisa grunder.

Men i grunden tror jag det handlar om något annat, nämligen en dogmatisk relativism.

För några månader sedan satt jag i publiken på en paneldebatt där man diskuterade religion. Två av deltagarna, som räknades till de troende, var Helle Klein och en äldre manlig akademiker jag inte minns namnet på. När Guds existens diskuterades, verkade dessa hävda att det var en ointressant fråga huruvida Gud egentligen finns. De menade nämligen att det inte finns någon objektiv verklighet. Den äldre mannen menade att några prominenta tänkare till och med hade visat detta. Hur de hade lyckats med detta framkom inte.

Tror att många i publiken, liksom jag, vid detta tillfälle tänkte ungefär "Ehh...va?". Det slog mig senare att om det verkligen inte finns någon objektiv verklighet, så kan de där prominenta tänkarna inte heller existera i den objektiva verkligheten. Antingen hade de alltså fel...eller också fanns de inte på riktigt. Oavsett vilket, så blir argumentet rätt svagt.

Man kanske är det just på det här sättet man tänker i de akademiska elfenbenstornen, medan de som lever utanför har ett helt annat perspektiv.

Men kan det inte vara bra att ifrågasätta dogmer, sådant vi tar för självklart, påstådda absoluta sanningar och så vidare. Jo visst. Men man kan göra detta på två sätt.

Man kan göra det ur epistemologiskt perspektiv. Epistemologi, eller kunskapsteori, handlar om vad vi vet och kan veta. Här kan man tänka sig att det finns en objektiv verklighet, men att det kan vara svårt för oss att ha korrekt kunskap om den. Vi kan sakna metoder att studera den, den kan vara komplexare än vi klarar av att ta in, vi ser bara vissa aspekter av den (vissa våglängder av ljus till exempel), vi ser den genom olika filter som utgörs av förväntningar och fördomar, och så vidare. Vi har inte fullständig kunskap om helheten och kommer kanske aldrig att ha det heller, på grund av att våra förmågor är begränsade.

Vi vet inte absolut säkert att det finns en objektiv verklighet, men det är en filosofisk fråga som jag inte ska behandla så mycket här. Kanske är livet en dröm, hallucination eller datorsimulering. Men sådana möjligheter kan vi inte praktiskt anpassa oss till. Vi kan inte leva våra liv eller utforma vårt samhälle efter sådana föreställningar. Vår erfarenhet säger oss att det är en utmärkt väl fungerande strategi att anta att det finns en objektiv verklighet. Även om vi inte vet allt om hur den är beskaffad, kan vi stegvis lära oss mer om den.

Men de två i paneldebatten gjorde istället ett ontologiskt ställningstagande. Ontologi är frågan om vad som finns och hur det är beskaffat. Ingen epistemologisk försiktighet heller, de visste minsann att det inte finns någon objektiv verklighet. Vilket är ett enormt anmärkningsvärt ställningstagande, när man tänker på saken.

Inte desto mindre misstänker jag att det är just ontologiska ställningstaganden som har kommit att genomsyra den pedagogiska ideologin. Det finns inga absoluta sanningar. Det finns inga rätta svar. Det finns bara berättelser, utsagor, upplevelser, åsikter osv som alla är subjektiva.

När man har olika åsikter om hur världen är beskaffad, så kan man dra slutsatsen att detta beror på epistemologiska problem. Det är svårt att veta vad sanningen i sin helhet är. Eller så kan man dra slutsatsen att orsaken är ontolgisk, det finns ingen sanning.

Det är notervärt att det, precis som i fallet med ideologin och kartan, är mycket lättare att tänka sig en ontologisk orsak till oenighet. Då kan vi slappna av, och var och en får tycka som man vill, det är liksom lika rätt eller fel alltihop. Om orsaken däremot är epistemologisk, har vi en väg framför oss som är full med hinder och stridigheter. Vi kanske inte ens kan komma ända fram till målet, bara närma oss det.

När det gäller moralfrågor kan det finnas fog för att hävda att det inte finns självständiga moraliska sanningar och absoluta värden. Det är dock lite av en annan diskussion, här talar vi om hur världen är beskaffad. Men kanske har det faktum, att det kan vara motiverat att hävda att det inte ontologiskt existerar objektiva moraliska värden, ha spillt över, så att man hävdar detsamma om objektiv verklighet. David Hume sa att man inte kan härleda "bör" från "är". Men man borde lägga till: Man kan inte härleda frånvaron av "är" från frånvaron av "bör".

Så kanske är det i grunden inte frågan om en ideologisk konspiration någonstans. Det kanske helt enkelt handlar om minsta motståndets lag. Man tar den lättaste vägen. Att gå efter verkligheten och använda epistemologiska förklaringar till oenighet är jobbigt. Att gå efter kartan och använda ontologiska förklaringar är enkelt. Bara att blaja på. En naturvetare måste ta den första, annars funkar det inte. Men en pedagogikforskare, som får pengar från staten oavsett vilken väg man tar, och som får lättare att skriva om man tar den senare vägen?

Och om man försöker utforma skolan med utgångspunkten att det inte finns några egentliga sanningar om världen, hur stort värde sätter man då på kunskap? Det är klart man då hellre ser eleverna "söka" på egen hand. Man vill också att de ska ifrågasätta, och ifrågasättande är ju bra, men vilket slags ifrågasättande blir det? Det blir inte ett ifrågasättande där man funderar kring hur något kan ha blivit fel, hur man borde ha gjort istället och vad ett bättre svar kan vara. Relativismens ifrågasättande ser annorlunda ut. Ifrågasätt allt som vill hävda ett rätt svar. Ja, särskilt läraren.